 |
| Flygskolan i Liepaja. Karlis Bungss nr.2 i första rad höger.(i lågskor)Till vänst.om honom med vit armbindel skolchefen en tysk, i övr. instruktörer och elever är letter. |
När jag hittade klockan började jag minnas att mammas klocka hade något fel, kanske armbandet trasigt, och mormor sa sa till mamma ta min så ska jag ta din till urmakarn. På så sätt kom mormors klocka iväg med oss. Under sommaren stormade röda armèn in i Lettland och intog halva Lettland, även Riga, så att vi därmed tappade möjlighet att nå mormor i Riga.
När hösten närmade sig, (efter en härlig badsommar i Liepája, vi bodde fyra kvarter från havet, och en underbar frihet, som jag upplevde det då, d.v.s. att alldeles ensamma få gå till havet där vi var varje dag), närmade sig också ryssarna och kriget. Då bestämdes att flygskolan skulle evakueras till Tyskland till i närheten av Stettin (Szczecin). Mot slutet av september när inventarierna från flygskolan skulle fraktas med tåg, kopplade tyskarna till tre godsfinkor, där officerarnas familjer fick åka med.
Av den resan kommer jag ihåg hur vi mitt i natten, i Königsberg (Kaliningrad) blev utfodrade av tyska lottor med varm choklad och smörgåsar. Plötsligt gick flyglarmet och hela bangården släcktes ner, allt blev becksvart och tåget satte fart därifrån.
Nästa dag var vi inkvarterade i ett badpensionat i Swinemunde (Swinoujscie). Tvärs över gatan fanns en stor park, nästan som en bokskog. Vi samlade torra grenar där för att ha att elda med, det började att bli oktober, så det var ganska kallt och rått i vårat rum. På gatan blev jag kompis med en grabb i grannhuset vars far, visade det sig senare, var nån sorts höjdare, jag tror admiral, i tyska flottan. Eftersom Swinemunde var en U-båtsbas, var det två tre flyganfall om dagen, varför vi någon månad senare blev förflyttade till en bondby mitt i Pommern - Dammerfiz, en tre fyra mil öster om Stettin.
I Dammerfiz hamnade vi hos en bonde som hade förlorat båda sina söner i kriget. Familjen bestod av bonden, hans hustru, en överbliven fästmö efter nån av sönerna, ett inkvarterat krigsbarn och en fransk krigsfånge. Dom tog emot oss som om vi också vore familjemedlemmar.
På kvällarna stod jag ute och tittade västerut hur amerikanarna bombade Stettin och hur hela himlen var orange när Stettin brann. Det var nästan som nyårsfyrverkeri med sökarljus, s.k. julgranar (brinnande fosfor dalande sakta i fallskärmar, för att upplysa bombmålen o.s.v.). Bombplanen vände någonstans över oss för att flyga hem, man hörde hur dom brummade som åskan över våra huvuden. Allt detta var mums för en krigs och flyginfekterad nioåring!
Ännu häftigare för en nioåring var det när en Messerschmitt 109 flög 30 m. över gården och nödlandade på fälten någon km. bort. Första veckan stod det hemvärnare och vakade över planet, men när dom hade tömt planet på ammunition och värdefulla saker övergavs den. Den blev en lekplats för oss.
Att tyskarna mitt i all kaoset, som var tyska rikets sammanbrott där arméerna retirerade med pansarfart (d.v.s. så fort som fansarförband kunde röra sig), visste var deras militära individer fanns, bevisas med att när vår far, en natt i februari, dök upp i byn hos oss på en ledighet, hände som följer. Nästa kväll övernattade ett kavaleriförband i byn. Under kvällsuppställningen delades det även ut medaljer. Plötsligt kallades vår far ut och även han fick järnkorset, jag vet inte varför, men det bevisar att den tyska "ordnung" fungerade in i det sista.
Någon vecka senare blev vi väckta kl. 6 på morgonen av ett meddelande att ryssarna kommer. Mamma och vi drog iväg till fots över dom milsvidda fälten mot väster, i riktning mot Stettin.
Om vi gick hela vägen eller om vi liftade med någon, nån bit av vägen, minns jag ej. Vi kom i alla fall på förmiddagen fram till en förort till Stettin - Altdamm och järnvägsstationen där. Där började vi vår järnvägsresa, i tomma godsfinkor västerut. Åkandet gick till så här, man såg folk i dom tomma vagnarna. Mamma gick fram och frågade vart, dom trodde, vagnarna var på väg. Lät det riktigt hoppade vi på en vagn och satt och väntade att tåget ska börja röra sig. Av alla tågresorna kommer jag ihåg hur jag sov på stationsbänkar, ibland halvlåg, ibland låg och sov, en gång satt jag på en stol vid ett bord, med huvudet på bordet och sov. Någonstans, - enligt Ruta, i Neubrandenburg, hamnade vi på ett tåg som gick i fel riktning d.v.s. norrut, så att vi hamnade i en liten stad, - Neukloster och på så vis, fortfarande enligt Ruta, slapp vi bli stekta i den av ryssarna begärda totala sönderbombningen av Dresden och därav följande eldstormen, i en stad utan några strategiska bombmål.
I Neukloster blev vi kvar tills vandringen, den sista natten, som jag har beskrivit tidigare, i klockhistorien.
Neuklosterminnen - t.ex. att jag skar mig i låret c:a 5 cm. lång reva, när jag skrapade gammalt lim från en trasig leksaksfästning. Ingen brydde sig, ingen upptäckte det. Det kanske visar att mamma inte var riktigt alert, säkert stressad av situationen.
Vidare, - plötsligt en dag låg det en död häst i vägkanten. Vi gick där varje dag till centrum och torget. Ingen brydde sig om att ta bort den. Jag såg hur den blåste upp sig, blev rund som en övergödd gris, benen började spreta åt alla håll och jag bara väntade på att den skulle explodera.
Så småningom hamnade pappa på krigssjukhuset i Neukloster. Där opererades han i ögat och, enligt Ruta, för hemorroider. Dagen efter operationen meddelade läkaren på sjukhuset att ryssen är på väg, alla som kan gå - gå, vi kan inte transportera någon, vi har inga transporter tillgängliga!
Pappa tog sin ryggsäck och kom hem till oss och vi gav oss ut på den sista nattvandringen på flykt från ryssarna. Det var så det kom sig att pappa var med oss den natten, samt orsaken till blodförgiftningen som han så småningom dog av.
jag återkommer...och skriver vidare...
Ännu häftigare för en nioåring var det när en Messerschmitt 109 flög 30 m. över gården och nödlandade på fälten någon km. bort. Första veckan stod det hemvärnare och vakade över planet, men när dom hade tömt planet på ammunition och värdefulla saker övergavs den. Den blev en lekplats för oss.
Att tyskarna mitt i all kaoset, som var tyska rikets sammanbrott där arméerna retirerade med pansarfart (d.v.s. så fort som fansarförband kunde röra sig), visste var deras militära individer fanns, bevisas med att när vår far, en natt i februari, dök upp i byn hos oss på en ledighet, hände som följer. Nästa kväll övernattade ett kavaleriförband i byn. Under kvällsuppställningen delades det även ut medaljer. Plötsligt kallades vår far ut och även han fick järnkorset, jag vet inte varför, men det bevisar att den tyska "ordnung" fungerade in i det sista.
Någon vecka senare blev vi väckta kl. 6 på morgonen av ett meddelande att ryssarna kommer. Mamma och vi drog iväg till fots över dom milsvidda fälten mot väster, i riktning mot Stettin.
Om vi gick hela vägen eller om vi liftade med någon, nån bit av vägen, minns jag ej. Vi kom i alla fall på förmiddagen fram till en förort till Stettin - Altdamm och järnvägsstationen där. Där började vi vår järnvägsresa, i tomma godsfinkor västerut. Åkandet gick till så här, man såg folk i dom tomma vagnarna. Mamma gick fram och frågade vart, dom trodde, vagnarna var på väg. Lät det riktigt hoppade vi på en vagn och satt och väntade att tåget ska börja röra sig. Av alla tågresorna kommer jag ihåg hur jag sov på stationsbänkar, ibland halvlåg, ibland låg och sov, en gång satt jag på en stol vid ett bord, med huvudet på bordet och sov. Någonstans, - enligt Ruta, i Neubrandenburg, hamnade vi på ett tåg som gick i fel riktning d.v.s. norrut, så att vi hamnade i en liten stad, - Neukloster och på så vis, fortfarande enligt Ruta, slapp vi bli stekta i den av ryssarna begärda totala sönderbombningen av Dresden och därav följande eldstormen, i en stad utan några strategiska bombmål.
I Neukloster blev vi kvar tills vandringen, den sista natten, som jag har beskrivit tidigare, i klockhistorien.
Neuklosterminnen - t.ex. att jag skar mig i låret c:a 5 cm. lång reva, när jag skrapade gammalt lim från en trasig leksaksfästning. Ingen brydde sig, ingen upptäckte det. Det kanske visar att mamma inte var riktigt alert, säkert stressad av situationen.
Vidare, - plötsligt en dag låg det en död häst i vägkanten. Vi gick där varje dag till centrum och torget. Ingen brydde sig om att ta bort den. Jag såg hur den blåste upp sig, blev rund som en övergödd gris, benen började spreta åt alla håll och jag bara väntade på att den skulle explodera.
Så småningom hamnade pappa på krigssjukhuset i Neukloster. Där opererades han i ögat och, enligt Ruta, för hemorroider. Dagen efter operationen meddelade läkaren på sjukhuset att ryssen är på väg, alla som kan gå - gå, vi kan inte transportera någon, vi har inga transporter tillgängliga!
Pappa tog sin ryggsäck och kom hem till oss och vi gav oss ut på den sista nattvandringen på flykt från ryssarna. Det var så det kom sig att pappa var med oss den natten, samt orsaken till blodförgiftningen som han så småningom dog av.
