Med Andra Tankar eller Ville har fått dille.: januari 2013

OBS. den här skriften kommer jag att fylla på allt efter som...

Jag har ju utlovat ett försök till historiskrivning om den ryska invasionen 40-41, i folkmun kallat fasans år, och därpå följande krigsåren, men av någon anledning är det liksom lite segt. Jag kommer ihåg episoder men det blir liksom inte nå´n struktur eller sammanhang. Nu har jag hämtat en slurk Teachers, så jag förlitar mig på att den ska hjälpa till - kör i vind!

Pulkítis.

   Sommaren 1940 fick jag äntligen följa med till moster i Grobina. Jag har två minnen från tågkupéer. - Den ena är att jag sitter i en kupé med mamma, utanför på perrongen rör sig en massa folk och bl.a. kommer det en rysk soldat, varpå jag ropar där kommer en "pulkiitis". Detta var ett uttryck för en rysk soldatmössa som var nå´n sorts filtmössa med en upphöjning, nästan som en pinne på toppen, ungefär som en pickelhuva av filt. Men, det var även ett förolämpande uttryck om en rysk soldat. Grunden till att det var förolämpande, var att väldigt många av dom ryska soldaterna var analfabeter och i.o.m. det obildade. Det blev osökt i folkmun en ramsa, "augshá pukítis, apakshá mulkítis", i översättning, "upptill pinne under dumskalle". Till saken hör att i samma kupé sitter en rysk officer, så min mamma hoppades verkligen att han inte kunde lettiska, fick jag höra senare.
   Den andra är mycket enklare att berätta. Vi (mormor, Ruta och jag) sitter på tåget, antagligen på väg till moster och äter våran matsäck, eller rättare sagt innehållet i densamma. I matsäcken finns det ägg. Ruta vägrar att äta sin äggvita varpå mormor stoppar äggvitan i min mun,- slurp!
   Jag kommer även ihåg att jag tyckte att det luktade gott om röken från loket. Resan till moster gjorde jag nog två gånger, både -40 och -41, så att viket år det här hände har jag ingen större aning.
   Här måste jag stoppa in ett minne från Gulbene och ryssarnas intåg där, i samband med att dom ockuperade Lettland 1940. Vårt hus låg vid en gata som gick från öster in mot centrum. En förmiddag upptäcker jag att det rullar en karavan med militärbilar som nästan alla har en tvåhjulig släpvagn. En del av släpvagnarna hade skorsten, det vet ju alla som har varit i lumpen, att det var fältkök. För att återgå till intåget så sprang jag in och hämtade min lilla lettiska flagga och sprang ut igen, ställde mig innanför staketet och började vifta med den. Någon hemskt upprörd vuxen sprang ut, tog ifrån mig flaggan och med största fart shasade in mig inomhus. I egenskap av officersson och god lettländare tyckte ju jag att man skall hälsa värdigt på "gästerna", men jag hade tydligen missuppfattat situationen. - suck!
   Missuppfattningar fanns det från flera håll, enligt rykten. Så t.ex. hamnade dom ryska officersfruarna plötsligt i, för dom överflödssamhälle, med affärer fulla, med för dom, aldrig sedda och okända varor. Varpå dom köpte sidennattlinnen och använde nattlinnena som aftonklänningar. - hallå där, kan det vara sant, - men jo det måste vara sant, för överallt och i alla sammanhang som jag har frågat, har alla och alltid sagt att det är sant!

Opel super 6.

Vår fars lantgård Virkus har jag nämnt förut (abborrdammen). -39 sålde han gården och för pengarna köpte han jordbruksmaskiner och en bil,Opel super 6, -35 eller -36:års modell.(Jag har tittat i wikipedia och där står det att super 6 introducerades 1937, så den måste nog vara nyare). Lantbruksmaskinerna deponerade han hos moster, p.g.a. att hennes man som var jägmästare för Grobinadistriktet, bodde dom i en tjänstebostad som var ett lantbruk, vilket dom arrenderade och drev.
1940 när Ruta och jag var i Grobina dök våra föräldrar upp i sin nya bil. Dom hade bilat genom nästan hela Lettland och var väldigt uppspelta. Idag är det inte något större konst att köra 400 km, men då, på smala grusvägar, var det säkert ett äventyr. Det finns en bild där Ruta och jag står uppställda mot Opeln i Grobina. Jag kommer också ihåg min pappa med upprullade skjortärmar, motorhuven öppen och skyddskåpan på överdelen av motorn avskruvad, av vilket jag idag vet att han ställde ventilerna. Nästa dag stack dom vidare på sin rundresa genom Lettland. Bye,bye!

Mina äventyr i Grobina i korthet. - En relativt stor hund som det var såå skönt att begrava händerna i hans stora päls. - Min skadeglädje när gåsfar sprang utan huvud, när dom slaktade honom, han hade nämligen försökt att nypa mig vid något tillfälle. - Hur man satte deg och bakade surdegslimpor, mitt intresse för brödbaket berodde på, att av sista slatten deg gjordes en bulle med fläskfyllning som en rågbrödspirog. Den var en till två decimeter stor, absolut läckerhet, enligt min dåvarande uppfattning. - Grispotatis, bönderna sorterade ut dom minsta potatisen, kokade dom och använde dom som grismat. Den stora koppargrytan stod av någon anledning mitt på gården, (kanske för att dom kokades utomhus) så jag gick förbi och tog för mig av dom kokta grispotatisen och åt dom med skal och allt, som godis, nästan varje dag. - Jag minns hur jag låg i högt gräs och tittade på molnen som stod stilla och jag flöt iväg, samt att då och då seglade några vita fjun över min horisont. - Vid något tillfälle var jag med onkel, jägmästarn, och då fick jag se hur man barkar nysågade träd. - En dag drog hela huset iväg till en heldag i skogen. Anledningen var att plocka svamp för vinterförrådet. Jag tyckte väl att en hel dag var lite tröttsamt, så jag lade mig att vila och somnade. Det var bara det att jag hade lagt mig i ett blommande ljungfält. När jag vaknade var jag förgiftad av blomdoften och hade en hemsk huvudvärk. Så var den svampplockningen och dagen förstörd!

Ångmaskinen såg ut som denna, fast med
en plattform där föraren stod och körde.

Till höstminnena hör också när tröskan kom till gården. Det var en självgående ångmaskin på järnhjul, som drog tröskan efter sig. Väl framme, vände dom på ångmaskinen, lade en drivrem mellan den och tröskan och så blev ångpannan en motor som drev tröskan. - Under några dagar, det måste vara 1941 och innan 14:e juni (fasans natt och dag, då 40 tusen letter samlades ihop och deporterades till Sibirien och svältdöd), var jag sjuk, antagligen med feber. Jag var i sängen och bläddrade i en Stalinkalender, med röda fanor, Stalin och Leninbilder och annat skräp som hammaren och skäran, och att solen sken utanför och långtråkigt hade jag, så moster bakade en sockerkaka och jag fick slicka degpytsen, då fick jag smak på den goda blandningen.

Alfons Snipens, jägmästarn.

Och sedan kom den 14:e juni. Vad jag har hört så var vi på landet, hos moster, för att våra föräldrar ansåg att vi var säkrare där än i Riga. Det var bara så att mitt på blanka eftermiddagen rullade en rysk militärlastbil in på gården med beväpnade soldater som stod i alla fyra hörnen på flaket och bevakade några som redan satt där. Soldaterna var antagligen KGB, eller som dom då hette chekister, och dom meddelade att hela huset får en halv timma på sig att packa kläder och att alla ska deporteras. Dom vuxna parlamenterade med "depotörarna" vilket slutade med att dom lyckades övertyga politrukerna att mormor, Ruta och jag var tillfälliga gäster och inte tillhörde huset. Så under en halvtimma stod vi, Ruta, mormor och jag en halv meter från resan till paradiset, för historien har visat att barn och gamla svalt ihjäl eller dog av utmattning inom en vecka på resan.

Ryska armens lastbil, en ryssbyggd Ford 1922-års modell.
Så såg dom ut vid inmarschen i Gulbene, fångtransporten
i Grobina, lastbilen som jag lekte i, i skogen i Grobina o.s.v..

   Den här måste nog vara en nästan lika hemsk dag i mitt liv, som när dom bar iväg min far, för jag kommer aldrig att glömma lukten av vapenfett och politrukernas läderjackor. Det är ju märkligt att både KGB och Gestapo älskade skinnrockar, fast Gestapos var färgade blågråa. Moster och hennes man lastades på och försvann. Där stod mormor, som var en riktig asfaltblomma, med två små barn på en bondgård med häst och kor och alla möjliga djur och visste inte ett dyft vad man gör. - kul!
Jägmästarens mamma, "Dulkumáte" (máte = mor) dök upp från sitt hem, Dulki i Zemgale, och tog hand om djuren och vi hamnade i Riga. Vad som skedde närmaste dagarna har jag ingen minne av. Nästa minne är att vi sitter i källaren i farmors hus, Saules aleja, (där Ilze och Viestarts numera bor). Den 1:e juli intar tyskarna Riga och vi kryper ut från källaren och upptäcker att både på gården och gatan står tyska bilar och mororcyklar med vidhängande tyska soldater, vilka (soldaterna) uppträder oerhört artigt .
   Någon dag senare dyker vår far upp trött och med skoskav och berättar om sina äventyr, han har nämligen deserterat från den sovjetiska armén. Historien låter så här enligt berättelser som jag har hopsamlat senare. - När våra föräldrar var på semester i Riga, får vår far ett telegram som beordrar honom att omedelbart inställa sig på flottiljen i Gulbene. Han säger hej då till mamma och kliver på tåget och åker iväg. Nästa station kliver han av och går till skogs. Där fanns det bekanta vänner som hjälpte med skaffning. Där fanns det tydligen även andra, som hade sett honom, och i egenskap av goda kommunister, men dåliga letter, (som letter ofta kan vara), angav dom till "chekan" att det finns en person som gömmer sig i skogen. Sökpatruller med hund började sökta efter den gömda personen i skogen. Situationen blev ganska otrevlig för vår far, så han gömde sig, i ett bårhus, vid en kyrkogård, där det fanns några likkistor. I kistorna låg det hädangångna personer, men en var tom, där bosatte sig herr löjtnanten Bungss och lät stormen dra förbi. Enligt vad som sades så förlorade hundarna spåret p.g.a. liklukten. Tre dygn senare kom tyskarna och vår far klev ut ur kistan och vandrade hem till oss.
   Sin vana trogen och naturligtvis för att han var officer och för att han var oerhört upprörd över allt som hade hänt under Stalins terrorår, gick han och anmälde sig som frivillig, så snart hans fötter hade läkt. Uppklädd i lettiska arméns sommaruniform försvann han till Ukraina. Något halvår senare kom han hem, iklädd Wehrmahts uniform (tyska arméuniformen). Efter nå´n vecka åkte han tillbaks till fronten och var borta ett halvår igen. När han dök upp nästa gång var han iklädd Waffen-SS uniformen, för Hitler hade organiserat om så att alla utländska trupper skulle tillhöra Waffen-SS. Anledningen att han kom den här gången var att, före detta lettiska flygvapnets kommendör, överste Rudolfs Kandis, hade blivit skjuten vid Leningrad.

Den 1991 återuppsatta gravstenen i Bralu Kapos.
Monika och jag råkade vara i Riga och var med vid cermonin.

Historien som det berättas om Kandis är ungefär så här;) Kandis som var befäl för letterna som stred i träsken vid Volchov, påpekade för det tyska kommandot, att letterna inte var nå´n sorts kanonmat, utan skulle behandlas lika som dom tyska soldaterna, varpå en tysk polisbataljonslöjtnant = utrotningsbataljon, sköt honom för att han var för uppkäftig, vilket tyskarna naturligtvis förnekade, utan påstod att han begick självmord. Vad fanns det för anledning att samla ihop alla före detta lettiska flygofficerare, utspridda på alla olika fronter, och göra en hedersbegravning av en "självmördare", om inte för att skyla över en missgärning, av en överenergisk och okunnig nazist?  Hur genomskinligt som helst - eller hur? - jupp!
   Det mest ironiska är faktiskt att ryssarna 1945 utraderade Kandis gravplats, vilket var lika ointelligent, graven återskapades 1991.
   Tack vare att historien är omskriven står det där att begravningen var 1:a juni 1942, varför jag vet att han var hemma den veckan. Sedan dröjde det inte länge förrän han kom och hälsade på igen, nu iklädd Luftwaffe = tyska flygvapnets uniform, orsaken var att tyskarna behövde erfarna flygare och dom fanns i baltikum, så dom före detta lettiska och estniska flygarna fick börja att flyga igen.

   Dom stationerades i Liepaja, där dom utbildades och fick flyga dubbeldäckare, från diverse provisoriska flygfällt,  in över ryska fronten, på natten, utan någon nattutrustning, och bomba truppsamlingar och diverse andra strategiska punkter.

Pappa i Liepaja.

   Liepaja ombildades till flygskola, för att utbilda nya piloter, varvid några av dom mest erfarna piloter från första kursen, vart kvar där som instruktörer. Enligt vad jag har läst i minnesskrifter därifrån, var det en före detta eskaderchef som skulle vara kvar på skolan, men han begärde sig till stridande position, så instruktörsplatsen tillföll nästa man, vilken var min far. I och med detta blev min far placerad i Liepaja där han bl.a. oskadd överlevde sin fjärde flygkrasch och verkade tills flygskolan och vi förflyttades till Tyskland.
   När jag scannade in bilden där pappa står på flygfältet, såg jag klockkedjan, på framsidan av byxorna, och då fattade jag varför guldklockan också blev kraschad när han kraschade i Liepaja. (Man kastas ju framåt, viks ihop, hela kroppen trycks ihop, tills något tar emot, kanske även spaken kommer i vägen, så klockan blir naturligtvis mosad på ett sådant ställe.)

   Nog om far, nu tar vi en utredning om far-kosten - Opeln. (Observera vitsigheten.) Vi var ju i Riga när tyskarna ockuperade Lettland, men vår hemhjälp berättade för mamma, när hon kom till Gulbene, hur tyska soldater bröt upp garaget, körde ut bilen och lastade den full med allt värdefullt från vårt hem och åkte iväg. Som mamma sa; "Mina finaste kristallglas, linnedukar, matservis och silverbestick." - Så blev farkostens saga all..! - krigsbyte - suck!
   Nå ja, mamma ordnade med att den kvarvarande bosättningen packades och skickades till Riga. När lasten kom fram, var mamma väldigt nyfiken om grejerna var hela, så hon fick tag i en liten yxa och försökte bryta upp locket på en stor trälåda. Problemet var bara det att även jag var väldigt nyfiken, så jag smet in i rummet där mamma försökte dissekera lådan, i samma ögonblick slant mamma med yxan och yxan flög tvärs över rummet och föll ned på min fot, som tur var med flatsidan, men foten sprack så att ordentligt blodvite uppstod. Jag blödde som en gris och fick ligga i två dagar med bandagerad fot i vädret. Den svarta vitrinen som var i lådan, var den enda möbeln som hade överlevt alla plundringarna och på åttiotalet fanns den hos moster i Jurmala.

Mammas vitrin på 80:talet

   För att inte svälta ihjäl efter kriget, hade mormor varit tvungen att sälja och byta bort allt hon kunde och hade i hemmet, endast den svarta vitrinen var kvar när hon dog, och ändå svalt hon ihjäl. Enligt min farmor, som var dit några dagar efter mormors död, så såg det enda lilla rummet, som mormor hade fått behålla i huset, som om det hade blivit utplundrat. När Monika och jag var dit -91 fick vi träffa kärringar som skröt om att dom har bott i huset sedan -45, d.v.s. krigsslutet. Vilket betydde att det var samma kärringar som, efter ryssarnas ockupation -44, hade jagat, mormor, som var halvt från vettet, omkring på gården med glåpord och tillmälen om kapialistsvin o.s.v. och hällt slaskhinkar över henne. I så fall var det väl dom som även hade plundrat mormors rum.
   Det ursprungliga huset hade tre lägenheter. Undervåningen var en lägenhet, som vi bodde i. Övervåningen hade en etta + kök och badrum och en tvåa också, för den tiden, fullt modern. I enrummaren, kommer jag ihåg, att under kriget bodde där en slaktare, så att vi ibland fick lite extra kött, eller bättre köttbitar än i affären. I tvårummaren bodde mormors syster "vecmemmis", hennes dotter Alida och dotterson, vilken försvann -41 innan tyskarna kom. Eftersom han var student så trodde vi att han försvann under studentförföljersena.
   Vecmemmis brukade spela kort med Ruta och mig, hon var en riktig kortoxe. Jag var nog för godtrogen men Ruta påstod att vecmemmis fuskade..!. när hon spelade med oss. Hon hade också en s.k. kristallmottagare, med hörlurar och allt. Den var väldigt spännande, rena trolleriet, för mig, teknikknutten!
    Lånat ur Wikipedia:

En kristallmottagare behöver ingen strömförsörjning. Kristallen är den verksamma delen i den detektor som likriktar en inkommande högfrekvent och amplitudmodulerad signal till en lågfrekvent signal som kan ge ljud i hörlurar av högohmstyp. Ett normalvärde är 2 000 ohm per hörlur. Själva kristallen utgörs av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid. Likriktningen uppstår när spetsen av en tunn metalltråd utövar ett lätt tryck på en aktiv punkt på kristallytan.
Mottagardelen består av en lång antenn och en jordledning kopplade till en enkel svängningskrets, parallellkrets med vridkondensator / spole med hög egenkapacitans, dimensionerad för mellanvåg och långvåg (1 500 - 150 kHz). Med denna anordning görs en avstämning till samma våglängd (frekvens) som hos den rundradiosändare som man vill lyssna på. Största möjliga spänning tillförs då detektorn för att erhålla bästa mottagning.

När jag på 80:talet var med moster, till Pleskodale kyrkogård, var mormor är begravd, (även hennes grav är numera försvunnen), sa moster till mig att om jag går så och så, så kommer jag till en gravsten som det står Budulis på. Det är vecmemmis gravsten, men där ligger även Alida begravd. Moster sa att hon förmådde inte att gå dit för att..; - och här kommer den historien.

Mormors grav,även denna bild är från fasters samlingar.
Så att jag äntligen vet när mormor var född och när hon dog.

I och med ryssarnas återkomst, dyker Alidas son upp i Riga och hos sin familj. Det visar sig att han, som alla goda kommunister, flydde med ryssarna till Ryssland, när tyskarna intog Riga 1941. D.v.s. han blev inte deporterad eller skjuten som dom flesta studenterna, utan han arbetade för kommunisterna. Vilket i sin tur betydde att, Alida och vecmemmis levde i orubbat bo och bästa välmåga, i efterkrigssvälten och kaoset under, om jag kommer ihåg rätt att han hette Vilnis, som vid det laget var en partipamp, beskydd. Om dom gav någon hjälp till mormor, vet jag ej, men det som moster påstod sig aldrig kunna förlåta är att Alida förhindrade, genom att vägra ge henne status av inneboende hos henne, moster från att återvända till Riga efter Stalins död, för att hinna träffa och hjälpa mormor, medan mormor fortfarande levde. (Det rådde då en sorts moment 22, nämligen när en fånge blev frisläppt, fick den flytta hem om den hade ett jobb på hemorten. För att få ett jobb på en ort krävdes det att man var skriven där.!!) Med tanke på att moster var en mycket balanserad och snäll människa, (mamma var mycket skarpare - impulsivare), så måste det ha hänt mycket mer än det som moster berättade till mig.

Farmor och moster på 60:talet.
Ruta och jag i bakgrunden.

   Vad jag vet är, att farmor gick till mormor så ofta hon bara orkade och kunde med hjälp. Jag vet också att moster hann träffa farmor ganska mycket, när moster äntligen fick komma hem till Riga 1961, så farmor hann nog berätta en hel del om hur mormor hade haft det under sina sista år. Att farmor upprätthöll kontakten med mormor var nog för att dom, vad jag har förstått, och i och med det även familjerna, var ungdomsvänner. Familjerna var under första världskriget bl.a. evakuerade och inhysta i samma bondgård, någonstans i Ryssland.
   Jag måste återvända till Grobina. Vi, (Ruta, mormor och jag) åkte tillbaks senare på sommaren och vi bodde i någon sorts arrendatorbostad som fanns nästgårds. "Dulkumáte" bodde också där, och skötte djuren som var kvar. Dit var det så nära att vi hade t.o.m. utsikt på baksidan av lagårn. Fortfarande nu när jag hör visan, "endast tomten är vaken", ser jag i min fantasi bakdörren på den ladugården, och det är där som tomten står och väntar på gröt. - Nog om tomtar, nu blir det mera troll, eller "sad things". Precis vid infarten till vårt hus, var det två tyska soldatgravar. Det stod två kors med hjälmarna upphängda på korsen. I skogen hittade jag en rysk lastbil, övergiven, så den lekte jag i, men jag undrade hela tiden om inte ryssarna också var begravda någonstans i närheten.
   En dag så var det någon som kom och sa att, nu för tyskarna bort judarna från Grobina. Jag fattade ju inte då vad det betydde, men idag vet vi det alla. I synnerhet var alla upprörda över att även apotekaren gick med. Han var nämligen gift och hade barn med en judinna, så att han vägrade att skiljas från dom. Som jag minns stämningen hos dom vuxna, så var den ungefär som när någon i grannhuset har dött, lite flegmatiskt dämpad, eller man kan ju inte ingripa mot ödet.

Moster hade överlevt 20 år i Sibirien. Hon tillhörde den tredjedel av dom deporterade lägerfångarna som överlevde, oftast tack vare dom bofastas hjälp, så även hon. Hon försökte berätta om "utflykten" men hon bröt ihop efter några minuter och började gråta, så det lilla jag vet är som följer. Redan vid inlastningen råkade hon få sin mans packning, män,kvinnor och barn vart alla separerade i olika tåg mot olika destinationer. Vilket följaktligen resulterade i att hennes man hade en packning, som var helt oanvändbar. Hennes man dog redan första halvåret i slavlägret, han svalt ihjäl. När hon med sina medfångar blev utlastade på en flodstrand, mitt i ödemarken, räddades hon av att hon hade sin mans stora gummistövlar, så att hon kunde vada i vattnet och dra fisknätet. Efter några år valde en läkare henne till husa, vilket verkligen räddade hennes liv. När hon berättade om en episod, när hon hade handlat kött och efter att hon hade tillagat, avsmakade, och köttet smakade så konstigt, att hon trodde att hon hade blivit lurad att köpa människokött, började hon att gråta och det blev inte mera berättat.

Mamma,moster och "Ernie"

I Sibirien hade moster träffat Ernests Mangulis, en

barndoms vän och granne, till pappas familj. Han var deporterad p.g.a. att han var artilleriofficier och under trettitalet varit Lettlands militärattache i Frankrike. Dom hade gift sig där. Ernie, som Monkan och jag döpte honom till, berättade också lite om åren i fångenskap. En historia kommer jag ihåg, här är den. - Den handlade om en som han kallade för sin, numera, bästa vän, vilken, han påstod, hade räddat hans liv i slavlägret. Vännen hade förmånen att jobba i bageriet. När han gick hem från "jobbet" så lindade han deg runt midjan och smugglade ut den till bl.a. Ernie. Utan den extra ransonen, sa Ernie att han inte skulle ha överlevt, utan svultit ihjäl. Ernie sa att hans bagarvän en gång höll på att bli avslöjad. Vid alla förflyttningar ställdes fångarna upp på rader och räknades, så även från bageriet. Men denna morgon gick räknandet fel så att kolonnen blev ståendes för att räknas på nytt, vilket tog tid. Så när han stod i kolonnen, började degen, av kroppsvärmen, att jäsa och svälla och han bara väntade att degen skulle börja att sippra ut, men det gick tydligen bra även den gången. - Vad han egentligen hade genomlevt under sin Sibirienvistelse kan man nog inte ens ana. Jag vet bara att en gång när jag kom till dom, låg han i sin säng, vänd mot väggen, ej kontaktbar. Moster sa att han ofta gick i depression och kunde bli liggandes så i flera dagar.
   Ernie berättade också hur han i barndomen, som fattig bondson, gick barfota i morgonfrosten och plöjde första fåran och hur han kände att det sedan var varmare för fötterna, att gå i den nyvända fåran.
   Jag måste även berätta att Ernie efter att han blev frisläppt arbetade med gasledningar och på så sätt arbetade sig med gasledningen tillbaks till Lettland och Riga och så småningom kunde få hem, till Riga, även moster - 1961.
   Om livet i Riga;) - Altonavas iela 7 bestod av två hus. Det första och mot gatan synliga blev färdig -36. På baksidan hann morfar bygga nästan färdigt en tvåvånings, typ hyreshus, med fyra lägenheter. Jag kommer ihåg att den saknade puts. Den var bara iklädd asfaltpapp. - Jag kommer ihåg att vi och mamma bodde ett slag i en av lägenheterna.  - I den lägenheten kommer jag också ihåg att jag satt modell för en tjej som var konststuderande och ville måla mitt porträtt. Jag vet inte varifrån hon kom, eller vem hon var och hur hon var involverad med vår familj. Jag tyckte nog om flickor redan då, för hade hon inte varit så söt, hade jag vägrat att sitta redan från början. Nu gjorde jag det för nöjet att vara tillsammans med henne, men efter någon timma brast det och jag deserterade gråtandes. Detta är vad jag kan skryta om, som mitt bidrag till konsten.

Tornakalna baznica.

Det var nog bara en kort tid vi bodde i lägenheten, för stort sett allt jag kommer ihåg från livet i Riga, under krigsåren, är lägenheten, i hela undervåningen, i det första huset. Där bodde vi alla och mormor. Morfar var begravd i
Tornakalns=tornberget, kyrkogård. Mormor gjorde utflykt dit och gick samtidigt i kyrkan där. Ruta och jag var tvungna att gå med. Där satt vi och lyssnade på ett oändligt långt och längre ändå snack d.v.s. predikan. Ruta var (och förblir) ett år äldre än jag. Dessutom var hon intresserad av krumelurerna som kallas bokstäver, så att hon uttydde och talade om för mig betydelsen i skriften över altarvalvet. Där stod det: "Dievs kungs ir músu stiprá pils". På svenska om någon är intresserad: - "Herren Gud är vår starka borg". Därefter satt jag och bokstaverade den stackars raden söndag efter söndag, i det oändliga, - amen. Föga anade jag att jag skulle sitta där 1984 och bokstavera den igen, medan min kusin Kárlis, som då var präst i Tornkalna-kyrkan, predikade. Jag tröstade mig med, att det inte kommer att ske varje söndag.

När jag och Ruta var i Riga 1981, jag för första gången, fanns morfars gravsten kvar, men nästa år var den stulen och -90 var hela gravplatsen utplånad.
I tornutbuktningen, som var ett burspråk i hela rummets höjd, i det som var salongen, stod en enorm fikus. Den var som ett jätteträd, i alla fall för en sexåring. Där kunde jag krypa under och vara som i djungeln. Man kunde tro att papegojor skränade, men det var Ruta som övade sin pianoläxa, för i salongen stod även pianot. Även det där med pianot kände jag mig liksom mobbad, så orättvist varför Ruta och inte jag,..? tyckte jag högljutt. Jag påstods vara för liten för pianolektioner. Till slut tjatade jag mig till det i alla fall, men det har inte ju lämnat några djupare spår i min karaktär, så jag var nog för liten. - Jag hade lärt mig att tillverka pappersflygplan. Så när pappa var hemma, vid något av dom få tillfällena och låg och slappade på soffan, "flög" jag förbi och han satte, med cigarettändaren, eld på planen, varpå jag sprang fort ut på altanen och kastade iväg dom brinnande. Det var väldigt roligt och det gick bra en stund, men sen var jag antagligen för långsam, för det började att brinna om fingrarna innan jag hann kasta iväg planet och det tyckte jag inte alls om, så då tog den leken liksom slut.

Altonavas iela 7a

   Jag måste faktiskt berätta om den stora råttjakten jag hade. Grannhuset var ett hyreshus med ett tiotal lägenheter. På gården hade dom en stor soptunna av trä, som en kompostlåda. Hur den skulle fungera har jag ingen aning, men den var ett paradis för råttor. Fastighetsskötaren därstädes hade upptäckt att det var mer råttor än kompost i lådan, så han la ut nån sorts råttutdrivningsmedel i lådan och råttorna utvandrade. Dom dök upp genom ett hål under staketet till vår tomt och sprang över vår tomt till grannarna på andra sidan, (dom hade väl en godare kompost - utan råttgift ?)... Jag stod i alla fall med en, som jag då tyckte, stor påk vid ingångshålet till vår tomt och slog vildsint så snart en råtta dök upp i hålet. Jag lyckades naturligtvis inte träffa nån, men spännande var det ända tills någon vettig vuxen insåg att jag kunde bli råttbiten och, i och med det satte stopp för jakten. - Finito. - (Jag sitter och skriver detta i Spanien, därför detta italienska uttryck.)
   Vi fick absolut inte gå utanför tomten, på gatan, och leka. Där fanns det många ungar som hade oerhört roligt - tyckte vi, men vi fick stå innanför staketet och titta på. - suck! När vi började gå på pianolektionerna och senare till skolan så lättade restriktionerna sakta. - Skolan ja, det var ju ett kapitel för sig, antagligen som för dom flesta.

Vid krysset bodde vi !

   Nu drar vi till kusten, närmare bestämt Tanum och därstädes varande värdshus med vidhängande säng, för att äta och sova min födelsedag. - Återkommer på måndag.

    måndagen den 28:e januari 2013

   Det kostade men den var delikat, utflykten, nog om det, nu blir det mera historia...

   Sommaren -43 var vi på landet, på jägmästarns barndomshem, Dulki, där hans mamma bodde i en del av huset, i andra halvan bodde arrendatorn. I granngården Abachas, som var större och en hästgård, bodde två bröder i vår ålder, - så att mycket bus pågick, eller ska jag säga hände, den sommaren. - En gång skulle en av grabbarna skjutsa mig på cykeln, men styret satt löst så vi hamnade båda i ett vattenfyllt dike - blött, men som tur var eftermiddagen solig och varm, så vi torkade ganska snart. Förresten jag kan inte komma ihåg någon regnig sommardag i min barndom.

Ruta till häst i Abachas.

  - Ruta vart hästbiten d.v.s. hon ville lära sig att rida. Det finns bildbevis! - Dessa grannar hade en tokig hund som följde med oss ungar överallt. När vi åt äpplen, åt hunden det också, när vi åt röda vinbär, åt hunden dom också, när vi åt gurkor, åt hunden också dom o.s.v. För att få hunden att äta gurkor, åt jag så många att jag föråt mig på dom - ush, fortfarande idag! - Mina påhittiga kompissar knyckte, till midsommaren, en flaska hemgjort öl från sin fars förråd, så vi fick tillfälle att, för första gången provsmaka hemgjort midsommaröl. - Jag fick mig den sommaren även en teknisk "uppenbarelse". Elen var inte framdragen till dom här gårdarna. Det problemet var löst, till en del, med en vindgenerator, alltså, en propeller som drev en generator, som satt högt uppe på en stolpe och vreds mot vinden av en fena. Generatorn laddade ackumulatorer, så att man hade ström till belysningen. Vi, med vår tekniska genialitet, byggde attrapper och fick dom att snurra i vinden, precis som dom riktiga. - Arrendatorn hade en 13:åring som sommarbarn, som fick jobba som boskapsvakt -(?) nej boskapsherde. Han var ju ganska mycket mera vuxen och försigkommen, så han höll sexkunskapslektioner med oss, d.v.s. berättade allt vad han viste. Vi tyckte det var mycket intressant. Sådant förekom absolut inte i skolan, på den tiden.
   Hösten -43 var jag tvungen att börja i skolan, tentade in i andra klass, för att jag kunde läsa och skriva. Ruta måste ju ha gjort det året innan, men det har jag inte någon exakt minne av, antagligen genom att skolan, för mig redan då inte var något högre önskemål, så därför blev jag inte inte avundssjuk på henne, när hon började där året innan.(Den här satsbyggnaden förstör nog mången lärares nattsömn).
   Men - jag var nu i skolan. Min kusin Kárlis och hansis syrra Lilita, började sammma år, i samma skola men i paralellklassen. (Enligt Kalle, var även Raimonds Pauls, Lettlands främste popmusiker och kompositör, årsbarn med oss och började i vår skola det året).
   Jag kommer fortfarande, med fasa, ihåg mina första dagar i klassen. En som har varit isolerad, innanför staketet, plötsligt hamnar i en klass med så där 20 ungar, som alla glor på en - fasa! - Och så måste man lära sig dikter utantill, för att sedan deklamera dom i klassen, medan alla glor ännu mer - ännu mer fasa!

Kan denna vara en lämplig illustation till Nalle Phu?

Om man inte klarade läxan så blev det kvarsittning, men om det gick snett med uppförande, som det hette dåförtiden, så blev man uppställd i korridoren, utanför rektorsexpeditionen. Jag hamnade där när min skolväska flöt iväg i ån (Márupíte), när vi lekte på vägen hem. Mormor fick hänga upp mina skolböcker på tvättlinan i köket.

Det var mycket roligare en annan gång när mormor hade en bok på tork, på linan, i köket, för den boken hette Nalle Phu och när den hade torkat, hade vi en läsupplevelse. Den boken hade mormor hittat på gatan i en vattenpöl.

Mormor på 50:talet.

En annan historia, med mormor inblandad, var när hon smugglade fläsk från landet. Allt var hårt ransonerat, naturligtvis all mat, grönsaker, potatis, rovor och naturligtvis, och i synnerhet, kött, kläder och skor var nästan obefintliga o.s.v. Mormor hade kusiner som drev lantbruk, varpå hon var dit och hälsade på. Även bönderna var tvungna att redovisa sin produktion för ransoneringsnämnden, eller vad nu kontrollmyndigheten hette. Svarta börsen blomstrade naturligtvis, varför polisen kunde ha kontroller vid infarterna till Riga. Eftersom mormor hade fått sidfläsk av kusinen, var hon rädd att vid en eventuell kontroll, vid stadsgränsen, bli haffad för smuggling, så hon lindade fläsket som en korsett runt midjan. Jag kommer ihåg att alla tyckte att hon såg ovanligt trind ut, när hon kom hem den dagen.
Nå ja, höstterminen -43 tog slut och Ruta och jag avnjöt julledigheten. Jag och Ruta hjälpte en kväll mormor att baka pepparkakor, kavlade deg och stansade figurer. Jag roade mig med att äta deg och senare, när kakorna var färdiga, naturilgtvis även dom. Medan kvällen led i det varma köket, blev jag tydligen sjukare och sjukare. Plötsligt spydde jag och var dödssjuk. Jag blev nedbäddad och på morgonen kom doktorn och konstaterade att jag har påssjuka. Det var den korta historien om hur jag fick påssjuka av pepparkakor. Till saken hör att doktoren ifråga tittade också på Ruta och meddelade att hon har mässlingen - haa! Så där låg vi i varsitt rum, isolerade, och firade julen - skitkul!

Skål !

   På nyårsafton hade mamma en liten bjudning, varvid var även doktorn, som var nå´n sorts kusin till mamma, var bjuden. Eftersom hon (doktorn) nu var på plats, så passade hon på att titta till sina patienter också, varefter hon talade om att Ruta nu hade påssjukan i full blom och jag höll på att utveckla mässlingen. Nu kommer det roliga, för att utslagen ska komma snabbare, ordinerade hon att jag skulle få ett glas varmt rödvin. Det blev min nyårsfest, mitt livs första glas vin - smaskens!
   Att vi var sjukskrivna och i och med det, hemma från skolan nästan hela Januari, bidrog nog väldigt mycket till att jag fick smak och förståelse för matematik. Vi fick hem läxorna så att jag hade god tid att lära mig matematikens grunder. I och med det hade jag aldrig några problem med matten i skolan, vilket nog också bidrog till att jag senare i Sverige blev, vår mattelärarinnas, Maja Ekwalls,favorit, vilken jag nog egentligen också svek ganska grundligt, genom att inte anstränga mig och plugga. Eller som Monika, som också hade henne som lärare, har sagt till mig nu på gammla dagar -"jag kunde inte förstå vad hon såg hos dig, som var sådan slarver, mig kom hon inte ens ihåg namnet på. Hon brukade säga, du där med flätorna!"
   Även vårterminen tog slut, och eftersom faderskapet var förlagd och arbetade på flygbasen utanför Liepája, bestämmdes det att vi skulle tillbringa sommaren i Liepája. Vi blev inneboende hos en dam, bara några kvarter från havet, (kanske fem minuter att gå), så att vi kunde gå dit själva, närhelst vi ville. Senare ärvde vår hyresvärdinna en fastighet och vi flyttade dit istället. Den låg mycket längre från havet, men vi fick gå till havet själva även därifrån. Vi upplevde det som en enorm frihet.

   Några händelser den sommaren. - Vid något tillfälle skulle Ruta koka vatten. Hon kokade vattnet i en kastrull. Något gick snett (antagligen kastrullen), och hon hällde kokande vatten på magen, med skrik, ojanden, gråtanden, allmän uppståndelse och tillfällig invaliditet som följd. - Vid ett annat tillfälle, eftersom jag gick barfota, trampade jag på en liten glasbit. Det gjorde ont men glasbiten försvann in i trampdynan på foten. Två veckor senare kom det ut en glasflisa, ungefär en cm. lång och ett par mm. i omkrets, på översidan av stortån. - trolleri !
Vi fick en hel del vänner, både på gården och i synnerhet på stranden, där vi var dagarna i ända stort sett varje dag. Det var en helt ny värld som öppnade sig för oss hårt hållna, innanför staketet, uppfostrade barn. Jag blev t.ex. introducerad i den ganska angenäma leken, Ryska posten. En annan gång, hände det något som visar hur nyfikna och avancerade nioåringar egentligen är. Det var en tjej, vår lekkamrat på stranden, som plötsligt och i något samanhang, jag kommer inte ihåg detaljerna, säger till mig -"visar du din, så visar jag min..". Men se, det kommer jag ihåg, efter sjutio år!

Liepaja teatern.

Genom någon kontakt, som mamma hade i bokhandeln, fick vi biljetter till operor och konserter, som uppfördes på teatern i Liepaja, så där började väl vår känsla för musik att inplanteras. På något sätt känns det ganska fantastiskt, att mitt i det stora kaoset, krigssammanbrottet, sönderbombade Liepaja, o.s.v. gjorde våran omgivning (dom vuxna) sig besvär att bibringa oss två, c:a tio år gamla, kultur. Vi såg och hörde Mozart och Rossini operor, någon balett o.s.v. Enda gången jag tyckte det blev lite långtråkigt, var det när en tjej spelade något för solo violin. Det var nog för högtravande för en nioåring.  - Framåt september, när det började att blåsa upp till höst och storm, så kunde man gå på stranden och leta efter bärnsten, som hade spolats iland av det upprörda havet. Den största biten som jag hittade var nånstans mellan fem och tio mm stor, den var jag väldigt stolt över och jag hade den i en ask, med all säkerhet, även i Sverige, fast nu är den nog försvunnen.
   Och, - i slutet av september så blev vi tvungna att sätta oss i, nej snarare klättra upp i, tågvagnarna, som var godsfinkor, och rulla iväg från vårt hemland. Jag kommer ihåg att, i det sammanhanget, totade jag ihop en väldigt högtravande, fosterländsk dikt, som imponerade väldeliga på mig själv.

   Dessa historieskrivningar är inte statiska. Jag återvänder och fyller på detaljer och även helt nya historier allt efter som jag kommer på dem... so don´t take them for granted...





     ..