Försvinnande skor..

  
Denna historia handlar om ett par skor, - för skorna är det en tragikomisk historia. För mig liksom mera förvirrande upplevelse.
   Monkan fick vårkänslor och i och med det  började rensa bland och beundra undanstoppade saker. Varpå hon fann en kasse med skor. I påsen fanns det två par, mina, snörskor.
   Efter, att när jag lyckades avslita min hälsena, blev jag lat och la undan snörskorna och övergick till att använda loafers. Nu återupptäckte Monkan mina snörskor, ställde fram dom på golvet och sa, "ska du verkligen använda dom där?" - slut på första akten.
   Senare när jag är på väg till frisören och för att handla mjölk, Står dessa skor mitt på golvet och liksom glor på mig. Ja ja ja, men då provar jag väl dom, om dom fortfarande passar, eller om dom har krympt - eller nå´t. Fram med skohorn, på med skorna och iväg.
   Hos frisören tittar jag ner och ser svarta klumpar på golvet, och i mitt stilla sinne undrar, vem som har haft så skitiga fötter. Jag betalar och tackar och drar vidare. jag tyckte inge vidare om mina "nya" skor, dom kändes som om det var nån sorts hålfotsinlägg i dom, som jag inte kände igen. Färdighandlad kom jag hem och - på mattan ser jag svarta klumpar. Vad i he--te är det jag som har skit under skorna?? -  Bäst att ta av dom och låtsas att, som om det nu inte riktigt regnar, så åtminstone, är jag i alla fall inte skyldig till dom svarta fläckarna.
   när jag får av mig skodjäklarna så måste jag ju se vad jag har på sulan, under dom, som skräpar. Men, -  var är sulan !!?   Obefintlig, - se bild - halva sulan borta!

    Sulan är helt enkelt gjord av något obeständigt plastmaterial, som efter c:a tio år, smulas sönder ungefär som cellplast, eller en lerklump. Innan hälsenan var dom mina favoritskor för dom var så lätta på foten, missförstå nu inte mig och skorna, alltså lätta att ha på fötterna.
   Epilog: Mina skosulor är utspridda över halva Bengtsfors kommun, och det gick fort = snabbt.  
   Eller, så kan det gå när skona är på!    
      

insändare i allmänhet.

Inte för att jag vill skryta, men...


Jag är även publicerad i vi Bilägare - två gånger! Nu väntar jag bara på Nobelpriset...

insänd. Dalslänningen 12/4

   Så här skrev jag en insändare i Dalslänningen  

Efter dom godtyckliga hastighetssänkningarna som drabbade våra vägavsnitt och oss, har det allt som oftast i olika sammanhang, dykt upp uttalanden om hur lite tid man tjänar på att köra 10 km/tim. fortare. Jag har roat mig med att räkna på ett annat sätt. Det finns t.ex. i Bengtsfors folk som pendlar c:a 9 mil till Uddevalla och Vänersborg-Trollhättan. Från 90 till 80 km/tim är lika med 8 min. mer per resa = 16 min. per dag. När året är slut har dessa 16 min. blivit 3600min. = 60 timmar = 1,5 arbetsvecka som pendlaren har tillbringat extra på vägen. En som t.ex. pendlar 70 km. tillbringar 47 timmar/år mer på vägen, även det är ganska mycket onödig tid.
Statistik kan man, och även vid behov gör, d.v.s. läser som en viss potentat läser Bibeln.
Jag tror att det börjar bli dags att vi inser att Trafikverket, påhejade av okunniga politiker, använder dom svenska trafikanterna som någon sorts ständiga försökskaniner, för ideerna som sprutar fram i Borlänge.
Vilis Bungss.
   Och så här blev det...

  Kan man säga att dom har missuppfattat någonting litegrann´? - Eller försöker redaktören göra en egen poäng av den?? - och misslyckas totalt med bildtexten??? Den fartskillnaden borde i så fall resultera i 120 tim. = tre arbetsveckor extra på vägen!!
            
   (Klicka på bilden så blir den i läsbar storlek.)