Polisens hemliga register... hysss, dom är så hemliga

Jaa,  nu så avslöjas det att polisen har ett register över Romer. OK,  nu när det har avslöjats, beskärmar sig alla höga polischefer och uttrycker sin stora oro  över att sådant har inträffat i deras oförvitliga organisation !!  I morse sas det från en av dom höga cheferna, att det måste vara ett verk av någon enskild, det kan ju inte vara organiserat, för det är ju olagligt. Men nu har dom hittat en skenförklaring, nämligen att det grundar sig i ett bråk. Fyra tusen personer där även dibarn är inblandade - tydligen !! "För vi måste ju ha möjlighet att snabbt hitta och uppspåra och förebygga eventuella brott." Nu skall polisen, igen utreda sig själv, opartiskt !! Jag har frågat mig och andra, redan länge, "vad för register och hur många register, håller polisen sig med?" Ännu värre är det med SÄPO:s register över, det vete fan vad. Finns det t.ex. någon, icke i Sverige född, som inte är med där? Vad har dom spånat ihop om en massa personer? I dom registren har inte ens regeringen insyn. Hur mycket rasism och fördomar florerar det i dom? Hur många personer är åsiktsregistrerade och för vad t.ex?  När en organisation får härja totalt fritt helt utan kontrollsystem så har det historiskt aldrig hållit sig inom ramarna. SÄPO saknar helt kontrollsystem och den vanliga polisen har väldigt lite sådana. Att det läcker ut några saker hör till undantagen. I vardagslag så gör dom som dom vill och om det blir offentligt, så hittar deras advokater, alltid någon pseudo förklaring. I en så sluten organisation som polisen, så kan man vara säker på, att mycket förekommer, som inte har med polisens påstådda redlighet att göra.
FRA är en annan inrättning som i stort sett saknar insyn. Numera använder utländska TV-program, svenskarna och FRA, som varnade exempel på godtrogenhet. FRA avlyssnar hela svenska folket, ända upp i regeringen, och lämnar ut  uppgifterna till främmande makt, medan ingen enda röst i Sverige opponerar sig.             

Grönköping for ever...

GRÖNKÖPINGS VECKOBLAD.

   Härom dagen så bläddrade jag i Grönköpings veckoblad och läste något som var en typisk Grönköpigsnotis och en liten parodi på fattigbarns lanseringen, men sen slog jag på Google och det visade sig att det var en äkta sossetant, sittande i Sveriges bestämmande och lagstiftande församling - Riksdagen - som har yttrat detta. I Uppsala nya är det en artikel som hänger på.
   Vad är det för fel på folk som har makten att lagstifta i Sverige? Vad sysslar dom med? Varför löser dom inte riktiga och viktiga problem? Är det kanske för att dom inte är kompetentare än andra, som icke är av repektive partiledningarna utvalda, att sitta i riksdagen och där bestämma över mer än nio miljoner svenskars liv och vardag.  .
   Jag återvänder till vårt eget lilla problem. Sjukhuset plundras och läggs ned, bit för bit, trots att halva Dalsland står och demonstrerar mot det, men när kraftstationen skall byggas om så dyker myndigheterna upp och kräver en utredning om fiskarnas välmåga.
   När Osmo Vallo trampas ihjäl av Karlstadspolisen så, efter tre års kamp, av hans mamma, framkommer det att rättsmedicinarna har lanserat en ny diagnos, nämligen "plötslig död under myndighetsingripande", trots att han hade både blåmärken i ryggens mjukdelar och frakturer i revbenen så kunde dom inte fastslå att han hade blivit kvävd! Sådan diagnos hade 17 fall fått, under dom fyra år, som statistiken hade förts.   MEN, att använda musfälla det är olagligt, för det är djurplågeri !!
   Eftersom det är bara storstäderna, i synnerhet Stockholm, som räknas, så går det väldigt bra att inplantera varg i Dalsland och Värmland, för glesbyggden skall, i alla fall, läggas ned. Att få 18 får rivna på en enda natt, betyder att ett helt års arbete är till spillo. Så att dom få som envisas att bo kvar och har svårt att livnära sig i glesbyggden, får det ännu svårare att livnära sig där - so what - vi i Stockholm vill ha lite mera spännande landsbygd !
   Tillverkar dom pseudoproblem, för att dom inte greppar riktigare problem, eller har dom inte nog med allvarliga sådana? Det är nog som så att i dom reella problemen, utarbetas besluten och bestäms enbart av partiledningarna, med hjälp av sakkunniga teknokrater och riksdagsmännen åläggs enbart att rösta på partiledningens beslut. 

För övrigt avslutar jag med denna "sakkunniga" åsikt.

   Jag tycker att det svenska samhället börjar att bli lite parodiskt. - När skall det förbjudas att fiska med daggmask? Är det inte synd om daggmasken??  Jag bara väntar på förslaget ! Jag kom just på att man kunde göra en utredning om att förbjuda att ligga i sängen, - man kan ju ligga ihjäl nått kvalster !
   Nu avslutar jag med denna lilla parodi (eller är det också ett sakkunniginlägg?) .            

X. 1946 - 48...

när jag skulle göra en korrigering och skriva till ett "att", blinkade det till och hela avsnittet, med bilder och allt, bara försvann, även a-et i "att". Där stod jag med två t-en = "tt", och i övrigt tom sida. Så jag får skriva på nytt - segt...

Så ni får vänta...

söndagen den 3:e november 2013

Jag måste börja rekonstruera Sverigeresan... det blir svårt.... och det var svårt.

Jag måste skriva vidare om våra äventyr i den vida, sönderslagna, utblottade, efterkrigs tyskland. För vår del gick livet sin gilla gång i DP-camp (Displaced Persons) "Saule" i Geesthacht, en liten stad vid floden Elbe, 4 mil från Hamburg. Eftersom vi med flyttandet omkring, framför den  framvällande ryska fronten, hade förlorat en årskurs i skolgången, kördes det, i lägret, tre årskurser på två år. Med andra ord, vi hade inte något sommarlov. Skolan var inhyst i en skola på andra sidan av stan. På dessa promenader, till och från skolan, hittade jag diverse affärer. I en kunde man , utan kuponger, köpa ersatzkanel och ersatzhonig, d.v.s. honung,. Det var ett kap, eller rättare sagt två kap, att användas till gröten. Jag fann även en frimärkshandlare, där jag började handla frimärken och anlägga en frimärkssamling. Så småningom blev den ganska stor. I synnerhet hade tyskarna gett ut, för en krigsskadad tioåring intressanta, krigsfrimärken med färgade bilder på flygplan, tanks, motorcykelordonnans, bilar, torpedbåtar och så vidare. Resterna av den samlingen avlivade Jan-Åke, när han hittade den i förrådet på Lagavägen. Den lille busen lyckades tidigare också avliva halva min stenkakssamling, då han som tvååring hade hittat den och slog på alla möjliga sätt ihjäl skivorna, bl.a. lyckades han med att smälta ned dom på plattorna på elspisen, säkerligen till sin mammas stora glädje, när hon skulle laga mat. Medan jag ändå förtalar honom, så kan jag berätta om det första, för mig kända, riktiga buset. Det var när han som ettåring klev in i Bosses, surt förvärvade folka, och i ögonhöjd upptäckte en stoor vit knapp, (startknappen). Han, naturligtvis, tryckte in den och folkan skuttade glatt iväg, på startmotorn, och åkte rakt in i källarväggen, med en viss bucklighet som följd. Vad Bosse sa om det, kan vi bara liksom fantisera om.

Ungefär så såg våra plan ut.

För att återgå till livet i Geesthacht, så behövde vi i våra krigslekar flygplan. Dessa flygplan gjorde vi av papp. Det enda kriteriet av någon anledning var att dom skulle ha en roterande propeller. Propellern kunde man sätta fast med häftstift eller knappnålar. En kille hade fått tag i en hel ask med knappnålar, vilka han bytte mot färdiga flygplan, på så sätt vart han luftens herre. 
   Jag kom ihåg reaplanet över Travemunde. Den hade inte några propellrar. Jag fann även en bild av planet ifråga i en tidning, så jag började bygga Gloster Meteor, och fick den största luftflottan. Varpå dom andra tappade liksom sugen och leken tynade bort, dog ut... .. Så att det var bara att återgå till tävlingen om vem som kan svälja det största antal vitaminpiller i ett svälj (att vi inte förgiftade oss med det måste bero på ungars goda kondition) och att dressera hunden, d.v.s. låta honom hänga i pinnen och sprattla.

   Även i den vuxna världen hände det saker. I Sverige arbetade faster och farbror på att försöka få inresetillstånd för oss till Sverige. Det var inte så lätt tydligen, för vi räknades som andra rangens släktingar. Far, mor, barn, bror och syster var första rangen. Pappa var död, så att faster, till oss, var bara andra rangens, och då var vi tydligen inte berättigade att invandra. Plötsligt på hösten 47 blev det klart att vi hade fått inresetillstånd till Sverige. Jag har mina funderingar varför. Farbror, som jag har tidigare berättat, var en aktiv socialdemokrat hemma och i Stockholm bodde Lettlands internationellt mest kände sossepolitiker Bruno Kalnins, vilken dessutom var ungdomsvän med vår pappa. I sin tur hade han bekanta högt upp i den svenska sossehirarkin. Anledningen till mina funderingar och misstankar är det faktum, att det första som gjordes efter vår ankomst, var att åka på besök hos Bruno Kalnins och presentera oss för honom, som jag redan nämnt.
   Zaiga, på bilden, hamnade tydligen i Australien. När Gill sjöng och uppträdde vart hon tillräckligt berömd för att hamna i australisklettiska tidningar. Där hade tydligen Zaiga läst om henne och därför skrev hon till Gill och undrade om hon möjligen på något sätt var släkt med Ruta.


  

Jag,Zaiga,Ruta och en annan Rutakompis
vid avfarten till Sverige.

Nå ja, det ordnades och fixades och en morgon i oktober (28/10-47) enligt baksidestexten på bilden här ovan, var vi färdiga att åka. Halva lägret (tyckte jag) var och vinkade adjö till oss. Transporten till Lubeck, där vi skulle övernatta, var en lastbil med kapell och bänkar på flaket. Nästa morgon i Lubeck blev vi ilastade i en av dom berömda vita bussarna och den egentliga Sverigeresan började. När vi kom till Danmark, gjordes det en rast i en liten stad, varpå mamma och en finlandssvenska som tolk, vilken mamma hade blivit bekant med på bussen, gav sig ut på stan för att köpa dom danska Wienerbröden. Dom återkom med den sensationen och vi fick smaka, - lite. Som allting, som mamma tyckte om, och ville spara på, "var inte nyttigt för barn". Att få se och höra en finländska och en danska försöka samtala, borde nog varit en upplevelse, - kanske större än sensationen Wienerbröd.

Jag vet inte varför, men vi blev försenade och missade färjan över Stora bält, varför vi fick köra en omväg till bron över Lilla bält och på sena kvällen kom vi till Helsingör. Redan Danmark kändes ljus, men när man såg tvärs över till svenska sidan, så tyckte man att hela Helsingborg bara lyste som en stor lampa. På färjan upptäckte mitt tekniska geníöga, att det gick att köra in järnvägsvagnar och spåren stämde med spåren på kajen. Konstigt vad man kommer ihåg och vad man inte kommer ihåg. Vad är det för en liten djävul som sitter inne i huv´et och sorterar? I Helsingborg kördes vi till järnvägsstationen och sattes på nattåget till Stockholm.

På morgonen när vi öppnade våra ljusblå, var vi någonstans mellan Södertälje och Tullinge. För första gången såg vi gråa klippor. Plötsligt åkte vi igenom dessa klippor, i korta tunnlar. För övrigt har jag aldrig tyckt, att dessa gråa klippor, är något av det vackraste i Sverige. - Njet! Vid åttatiden på morgonen, var vi på Stockholms central. Mammas nya väninna hjälpte oss att ringa faster, (tror jag) för hon var först på plats, sen kom även farbror. Vart den finlandssvenska väninnan sedan tog vägen kommer jag inte ihåg. Jag har för mig att hon skulle vidare till Finland. Jag kommer ihåg att vi väntade i ett hörn av väntsalen där det fanns en stor (c:a en meter) modell, av ett elektriskt lok, i ett glasskåp. Jag har för mig, att Udrarna (faster och farbror) hade med sig nån sorts bullar, som en första frukost. Sedan blev vi skjutsade hem till fasters inneboenderum i Solna, Gustavsvägen 8, vill jag minnas. Där vi sedan campade till februari. Campade var nog det rätta ordet, för fyra personer i ett litet uthyrningsrum, med endast ett primuskök, blir ganska primitivt. Hemkomna dukade faster upp en riktig frukost, med mörkt bröd, prickig korv och annat. Jag kommer aldrig att förlåta Sverige Skogaholmslimpan. När man för första gången på åratal får syn på rökt medvurst och ska göra sig en god smörgås och under medvursten det visar sig vara sirapssöt limpa, nästan som kaffebröd, det var en chock för mina smaknerver. Farbror bodde för tillfället någon annan stans, vet ej var. Jag trodde att det var så för att vi skulle ha någonstans att bo. Men Ruta, på äldre dar, påstod att dom var på väg att skiljas, p.g.a. att herr Udris hade kucklat på sidan om. Detta är bara skvaller från Ruta.

Farbror kom med en svensk grammatikbok och satte mig att plugga oregelbundna böjningar, vilket jag gjorde. Någon vecka senare var det dags att sätta oss i skolan, Solna läroverk. Första morgonen blev man begapad som ett konstigt objekt. Så småningom dristade sig en kille fram och sa: "Du bist ein Affe" = du är en apa. Jag spottade upp mig och drämde till med: "Du bist ein Esel mitt lange, lange Ohren"! = du är en åsna med långa öron. Efter det hade jag inga mer problem med klasskamraterna. Med lärarna samtalade jag, och säkert också Ruta, på engelska och min gatpojkstyska. Engelskan hade vi haft i skolan i Tyskland som främmande språk.

Tombolavägen 11. öppna fönstret högst upp är vårt rum.

I februari hade farbror raggat upp ett inneboende rum, hos den förut nämnde brodern till vår skräckrektor i Mölln, herr Meisters. Rummet var på Tombolavägen, i vad som på den tiden kallades Södra folkparken, i Västberga. Rummet var liksom specialbyggt för uthyrning, med separat ingång och egen toalett, ej dusch. Herr Meisters var lite knepig, han var så rädd för grannarna att han tyckte att jag förde för mycket oväsen när jag och min dåvarande och första kompis i Sverige, Rune Antonsson, sprang nerför trapporna. Han också gärna och ofta upplyste alla, som kom i närheten, att han var den enda utlänningen som jobbade i Stadshuset. Jag tror att han var arkitekt. Några år senare när Ruta också jobbade i Stadshuset, träffade hon honom och han låtsades inte känna igen henne - sa Ruta.

Vi fick naturligtvis även byta skola. Vi fick börja i Södra kommunala mellanskolan, som låg på Hornsgatspuckeln, vilken hade en filial i Västberga folkskola vid Södertäljevägen i Västberga. Där gick det en hel radda med letter och ester, bl.a. "hon med flätorna" Monika. Hon och Ruta blev bästisar. Till Solna läroverk, som var femårig, sökte man från fjärde klass folkskola, vilket passade väl till min kunskapsnivå, men Södra kommunala var fyraårigt läroverk, till vilken man sökte från sjätte klass, så att Ruta och jag till kommande hösten, fick börja om i samma klass som vi började i februari. Ändå upptäckte Södra kommunalas skräckmagister Nordstad att jag saknade anatomidelen i utbildningen, så att jag fick plugga in den extra. Han var den ende som krävde att man ställde sig upp, när man svarade på frågor, eller samtalade med honom. Även om det för mig var en överraskning, att man i svenska skolan kunde sitta och svara på lärarens frågor, så var han en särling. Han betygsatte alla utfrågningar, men det var lugnt, för han kollade oss i alfabetisk ordning. Han hann med c:a tre elever per lektion, så det räckte att läsa på när det närmade sig i alfabetet, sedan kunde man vila tills nästa gång det hade gått varvet runt.

Hur vi lärde oss svenska har jag ingen aning, den bara fanns där. Hösten -48 så skedde all undervisning på svenska, allt funkade, utom min rättskrivning. Jag lyckades aldrig att skriva en godkänd skrivning, inte ens i närheten av det. Det stackars A-4 bladet var alldeles rött med rättelser, i övre halvan och sen hade läraren gett upp. Att jag hade godkänt i svenska berodde på en tolerant lärare, att jag var bra på grammatik och uppsatser bedömdes inte efter felstavningar, utan efter innehåll. På hösten -48 omdöptes Södra kommunala, till Högalids samrealskola och filialen flyttades från Västberga, till Aspuddens nya folkskola, på Blommensbergsvägen. Det blev en 25 minuters promenad enkel väg, till och från skolan varje dag. Över Södertäljevägen, genom Midsommarkransen, till Bäckvägen, Vallfartsbacken ner, genom Aspudden, till Blommensbergsvägen... voj, voj. Nästa sommarlov jobbade jag ihop 50 kr. och köpte mig en cykel, då blev det bättre. Jag har även barnarbetat. I ett vanligt hyreshus vid Hägerstensvägen i Aspudden, i ett skyddsrum i källaren, fanns det en förkromningsfabrik. Där stod jag, som 14-åring, efter skolan och doppade, i olika syrabad, ämnen till något som kallades patentkorkar, så att dom blev förkromade.

Så kallade patentkorkar.

  

Även matematik hade jag inga svårigheter med. Mina prov brukade vara nästbäst, beroende på att jag alltid lyckades att göra något slarvfel. Den som var bäst var en riktig "plugghäst", men snäll ändå.  Maja Ekwall, min och även Monikas och Rutas mattelärarinna, slutade på vår skola, så hon bjöd mig med, till sin familjs sommarställe, i Tällberg. Där tillbringade jag en härlig sommar - bara sol vad jag kommer ihåg. När jag var tillräckligt gammal för att inse hennes värde, och hade velat tacka henne, var hon redan död i cancer.

Mamma, som aldrig i sitt liv hade behövt ett arbete, fick börja att jobba på AEG i Västberga, på löpande bandet och montera väggkontakter, strömbrytare och snarlika prylar. Plötsligt var hon tvungen att försörja oss, två odrägliga tonåringar. Hon orkade inte disciplinera oss, så jag lyckades att slarva mig ut ur skolan - ganska kvickt. Men att Ruta hoppade av precis innan realexamen, det var ganska onödigt - tycker jag fortfarande.
Härom året frågade jag kompisen Rune, hur vi samtalade då vi möttes, vid en gångstig till Södertäljevägen, där "gänget" hade byggt en koja, i en bergsskreva. Hans svar var, att det antagligen var en blandning av engelska och svenska, "men det gick ju bra". Gänget som jag halkade in i, bestod av nyss nämnde Rune, Jan "Janne" Levin, Gunnar "Gurra" Sandberg och Lennart "Lelle" Karlsson. Lelle utmärkte sig med att klättra som en apa, och sätta sig ovanpå gatulampan, och när en tant gick förbi, rapade han så att hela stolpen skallrade. Tanten fick hjärtsnörpen, grabbade tag i handväskan med båda händerna och försvann smålubbandes utefter gatan.            

En av dom vita bussarna.

nu kommer andra akten av broöppningen -

  
   Nu kommer andra akten av broöppningen. Fastän juridiken redan har fastställt att, eftersom detta var en praxis, så har han som beordrade broöppningen inte gjort något tjänstefel, så skall han nu i alla fall åtalas, för att den näst efter Gud rådande makten  - domstolen - kunna fastslå att kollegan är oskyldig till grabbarnas död. - Hurraaa ! 
   Samtidigt kommer domen att ta udden av och släta över div. Uppsalapolisers kalla och arroganta uttalanden i samband med händelsen. - Hurraaa - en gång till !!  

nu något roligare.. faktiskt!

   I programmet, En helkväll med.. I detta fallet Jill Johnson, sa Tommy Körberg vad han trodde, kunde hända, om man sjöng country baklänges.
Joo..  Ens bortsprungna hund kom hem igen.
  Ens älskade återvände.
  Och man upphör att vara alkoholist.