Enligt den officiella historieskrivningen "kom människor från alla delar av unionen, hörsamande uppmaningarna från partiet och Komsomol. Dessa var personer var hängivna sin uppgift, de var genuina entusiaster och skänkte den all sin styrka. De bildade stommen I projektet och utgjorde frontlinjen I den skara av aktivister som kämpade för att bygga en stabil grund för den socialistiska ekonomin".
Verkligheten såg annorlunda ut. De flesta av bönderna som flockades vid byggarbetsplatserna var svältande flyktningar från ett krig som den unga sovjetstaten hade startat mot det egna folket.
"Partiet ser det som rättfärdigt att ändra den politik som går ut på att begränsa kulakernas möjlighet att utsuga andra till en politik vars syfte är att likvidera kulakerna som klass", löd ett dekret från centralkommitén den 5. januari 1930.
Protokollet från Wannsee 1942 som drog upp riktlinjerna för "den slutgiltiga lösningen på judefrågan" är mer välkänt, men det sovjetiska kommunistpartiets dom över kulakerna skulle komma att skörda dubbelt så många dödsoffer.
Speciella arméenheter sattes upp för att driva bönderna från deras jord och konfiskera all spannmål dom hittade. Spannmålet skulle exporteras, eller förse storstäderna med mat.
Officerare från NKVD anslöt sig också till jakten på och att eliminera misstänkta kulaker, vilket i praktiken innefattade alla bönder som arbetade lite hårdare än sina grannar eller som satte sig emot flytten till kollektivjordbruken. Röda armén som var förråad av inbördeskriget, startade ett krig mot bönderna i samma anda. Det förekom summariska avrättningar, byar brändes ned och invånarna drevs ut på vägarna mitt i vintern eller packades in i boskapavagnar för vidare befordran till stora slavläger spridda över hela Sovjetunionen. De deporterade kallades för vitt kol av sina vakter. - Slut på citatet.
Här är en annan beskrivning på samhället då; Under kollektiviseringskampanjen tycks orden ha gjort Stalins aktivister blinda inför den verklighet som fanns rakt framför näsan på dem. Ett tungt språkbruk dämpade andra människors smärta. "Jag brydde mig inte om varför 'mänsklighet' skulle vara abstrakt", skrev aktivisten Lev Kopelev, en blivande officer i Röda armén, "men 'historisk nödvändighet' och 'klassmedvetenhet' konkret." Historisk nödvändighet" krävde beväpnade gäng och massarresteringar. Uppgiften att genomföra kampanjen överläts till den sovjetiska säkerhetspolisen. Bland dessa män fanns både vanliga skurkar och känslokalla professionella översittare vilkas karriär sträckte sig tillbaka till tsartiden, men avantgardet utgjordes av verkliga entusiaster. "Under den fruktansvärda våren 1933 såg jag människor dö av svält" erinrade sig Kopelev. "Jag såg kvinnor och barn med uppsvullen mage, på väg att bli blåa. De andades fortfarande men blicken var tom och livlös. Och liken, lik i slitna fårskinspälsar och billiga filtstövlar, lik i bondstugor [...] Jag såg allt detta utan att förlora förståndet eller begå självmord [...] Inte heller förlorade jag min tro" Det nya Ryssland hade markerat sin gräns mot det gamla.
 |
| kanibalbilden. |
För dom ryska bönderna fanns tre sätt att dö på, frysa ihjäl på vintern på dom ryska vägarna, utan tak över huvudet - att svälta ihjäl i slavläger - eller bara och enbart ordagrant svälta ihjäl där dom var, för att dom hade berövats all deras, med svett och möda hoparbetade, bröd. Exakta siffror lär inte finnas men jag har sett, försiktigt uppskattade siffror, att enbart i Ukraina svalt ihjäl ungefär 4 till 5 miljoner människor. Det lär finnas en bild från Ukraina som föreställer en man och en kvinna som säljer styckade kroppar. - Jag har hittat bilden!
Jag måste citera lite till; - På grund av förödelsen under kollektiviseringen blev skörden katastrofalt dålig. De "spannmålsfabriker" man hade sett framför sig gav bara drygt hälften av den avkastning jordbruket hade lämnat fem år tidigare. I oktober 1931 rekvirerade den sovjetiska regeringen 7,7 miljoner ton spannmål av en dålig skörd på bara 18 miljoner ton. Merparten hamnade i städerna där sovjetmaktens starkaste fasten var. 2 miljoner ton exporterades för inköp av västerländsk teknik bl.a. amerikansk ånghammare. Ånghammaren kostade 40 000 rubel i guld, vilket motsvarade c:a ettusen ton vete vilket i sin tur räckte som mat åt en miljon människor under tre dagar. - slut på citat.En miljon i tre dagar, är lika med tio tusen i trehundra dagar, vilket betyder att c:a 10 000 människor fick svälta ihjäl, det året, som betalning för ånghammaren.
Här har jag citerat en av få, med bra insyn, som påpekar, att i den röda stjärnans namn, det har begåtts minst lika stora, men sannolikt större, ogärningar som under hakkorset. Dessutom så fortsätter det, titta bara på Kina.
Först på senare år har jag insett vad judarna och andra som fick lida under nazisternas diktatur, känner när dom ser ett hakkors. Jag fick nämligen i samband med någon demonstration på Sergels torg, vilken visades i TV, se en närbild på en tjej med en c:a 5 cm stor röd stjärna på rockslaget. Jag mådde plötsligt fysiskt illa av bilden. Då insåg jag lika plötsligt att jag kände exakt vad dom som var berörda kände när dom såg hakkorset.
Att en välmående poppartist, Jerry Williams hos Kalle Moraeus, får måla en Dalahäst helröd med hammare och skära på, är ett hån mot landet och folket, han levt väl med och på.
Att människor som har växt upp och lever i ett land där den fattigaste invånaren lever i ett välstånd, skyhögt över hur dom vanliga människorna (dom som i Sovjet kallades massan) levde, och fortfarande lever, i dom gamla kommuniststyrda länderna, kan avguda kommunistsymbolen kan jag bara inte förstå.
Om Kina ska jag återkomma här jag kommer hem och kan slå upp ordförande Maos ord om hur många miljoner som gärna fick svälta ihjäl för att förverkliga "det stora språnget". Jag tror att det var 35 miljoner.
