Att försvara islamister Flera företrädare för muslimska föreningar i Sverige har under veckan försvarat både Kaplan och hans kompis Yasri Kahn, mannen som inte tar kvinnor i hand och som inte kunde ge ett tydligt svar på om det är ok att avrätta bloggare.
Nu går det bra att gnälla men var är alla muslimska föreningar efter varje terrordåd som utförs av islamister? Oftast ingenstans. Kritik mot Islam är ett större problem för dem än alla massmord av "otrogna" i Islams namn.
De muslimer som har kommit fram och tyckt att Israel och judarna är värre än Hitler och nazismen är själva bara rasister som också är avundsjuka på det enda landet i mellanöstern som är ett fungerande modernt land. Dessa muslimer ska inte bo i Europa, de ska bo i ett muslimskt land där de inte behöver gnälla över att andra inte anpassar sig efter Islam.
Skrivet av Kaziva Sadafi
Även bilden har Kaziva valt.
Vad gör vänsterpartisten, kommunisten Rossana Dinamarca tillsammans med Rashid Musa som har för vana att hylla det islamistiska Muslimska Brödraskapet..? Vad har Sverige för anledning att underhålla extremister som öppet deklarerar sin inställning att islam ska spridas I världen med svärd och hot, med mördarband och tydligen även svenska bidrag!
Uppmuntrad av att han, den lille demagogen i Turkiet, lyckades att skrämma Angela Merker i Tyskland till att åtala komikern dära, som gjorde skoj av demagogen, så går det officiella Turkiet, i egenskap av ambassadören till angrepp på TV4. Med orden att "Vi respekterar det fria ordet, men sänd inte programmet om folkmordet för hundra år sen, det råder inte konsensus om saken! Man kan påstå att det inte råder konsensus om judeutrotningen heller, eftersom det finns ärkenazistiska grupper som förnekar det. Om jag förstod tyska rätt så har den turkiske demagogen också uppmanat alla turkar i Nederländerna att hålla utkik efter alla skämt om honom och Turkiet och anmäla dom till dom turkiska myndigheterna. - Här har vi alltså en man som i anletes svett jobbar för det fria ordet. - Hurraaa!
Publicerad
En journalist på semester greps av polis i Turkiet – efter att ha skrivit kritiskt om president Erdogan, rapporterar The Guardian. Den nederländska journalisten har nu släppts, men hon får inte lov att lämna landet.
ANNONS:
Journalisten har förbjudits att lämna Turkiet efter att hon greps av polis på lördagskvällen. Hon har twittrat kritiskt om presidenten Recep Tayyip Erdogan, något som anses vara ett brott som kan leda till fängelse. "Polis utanför dörren. Inget skämt", skrev Ebru Umar som är en känd nederländsk ateistisk och feministisk journalist med turkisk bakgrund, enligt The Guardian. Hon har tydligen skrivit i Nederländska Metro något som är kritiskt om den lille despoten, så det tycks redan fungera. - Hurraaa - igen! Herr Erdogan verkar vara mera framgångsrik än förebilden Putin. Lille Putin kan bara ösa grova ryska tillmälen och hot med kärnvapen över den västerländska odemokratin. Här är ännu ett exempel på försöken att respektera yttrandefriheten, á la Erdogan. Denna episod inträffade tydligen först och som följd av detta kom Jan Böhmermanns satir till för att visa vad yttrandefrihet är. Men ack va´ han bedrog sig. Erdogans långa arm nådde honom med hjälp av tant Merkel och en 200 år gammal lag från feodaltiden. - Fy, skäms tyska demokratin!
Erdogans vrede mot en tysk satirsång tycks inte ha fått den effekt han önskade sig. Turkiets president ville få klippet raderat från internet, men istället har det setts av människor i hela världen.
Ett satirisk sång om president Recep Tayyip Erdogan skapade en diplomatisk kris mellan Turkiet och Tyskland i veckan. I sången häcklas Erdogan bland annat för förföljelse av journalister, kriget mot kurderna och flyktingavtalet med EU. Inslaget sändes i den regionala public service-kanalen NDR i Tyskland, som står fritt från regeringen. Men presidenten kallade ändå till sig Tysklands ambassadör i Ankara och krävde att myndigheterna skulle se till att inslaget raderades från internet. Hedvig Erikssonhedvig.eriksson@svt.se
Så såg den lilla raringen ut och i nästan rätt färg också!
Nu ska jag berätta om min CV4, min första Porsche. Min första bil, eller vad som var kvar av en Renault CV4 1951 års modell, inköpt för 600kr av mig 1956, sedan misshandlad i två år. - Men roligt var det. På den tiden fanns det bilskrotar överallt där man t.ex. för en femma kunde köpa ett helt hjul, med slang och däck, med luft - körklar. Det var bara att skruva på och köra vidare tills corden (väven som är under gummit) syntes, eller däcket sprack. Brommaskroten var mitt favoritställe, där skruvade man av delen som behövdes, betalade en rimlig slant och bilen var som ny, tills nästa sak gick sönder. Någon oseriös myndighet som Vägverket eller Trafikverket existerade icke, det fanns något som hette "flygande besiktning". Vissa poliser hade rätt att utföra kontroll av fordon vid vägkanten. Det fanns inga bestämmelser om mönsterdjup på däcken. Inga sommar eller vinterdäck. Dubbdäcken var inte uppfunna (tror jag). Man bara körde i ur och skur med vad man hade. Inte ens att man ska ha värme i bilen var standard. I min lilla hydda fanns ett c:a 20x20x20cm stor låda inmonterad, med vattenslangar modell trädgårdsslang, från motorn som var där bak, under baksätet, fram till lådan under instrumentpanelen där det sprutade värme, framför allt på mitt högra ben. Av någon anledning så var jag, Åke, Ruta och jag tror Jan-Åke på väg till Nynäshamn. Om jag kommer ihåg rätt så låg någon tant till Åke på Nynäshamns sjukhus, vilken på den tiden var rikssjukhus och behandlade reumatiker från hela landet. Det var en ruggig, kall och regnig dag. Någonstans i Sorundatrakten fick vi punktering. Jag tror att domkraft och sådant låg under baksätet. Alltså ut med alla i regnet, ut med baksäte och byta hjul. När hjulet är utbytt är man blöt och frusen. Man föser in grejerna, slänger in baksätet och passagerarna och resan fortsätter, men av någon anledning blir det bara kallare och kallare i den lilla skrothögen. Och inte blev det varmare på hemvägen. Det var en ruggig resa. Senare upptäckte jag att när jag slängde in baksätet så hade det hamnat lite snett och Ruta som satt i baksätet, och som redan då var ganska välväxt på bredden, med sin tyngd ströp slangarna - tji varmvatten till elementet - så enkelt var det! Om jag kommer ihåg rätt så var det Alrik som raggade upp min "Porsche på 18 hk". Porsche p.g.a. att det på den tiden gick påståenden att Dr. Porsche hade konstruerat kraftpaketet d.v.s. motor, växellåda och drivaxlar i den dära Renaulten. På Hermelinsvägen där Alrik bodde, hade hans far byggt ett garage vilket vi utnyttjade frekvent när vi behövde göra reparationer och modifieringar. Alrik har alltid varit händig, så alla reparationer och modifieringar skedde med hans hjälp. Det fanns sex stycken CV4-or i vårat gäng. Min, Alriks, Antonssons, långa Hasse Nordlings (han var så lång att han plockade ut framsätet och satt i baksätet och körde), en som bodde på söder och hette Ove, jag kommer inte ihåg efternamnet och jag tror att att det var Harry Lindblad som också hade en. Jag ska höra med Alrik och korrigera om det var fel. Alla var bättre begagnade. Alla modifierades genom att slipa ned topplocket 1mm fem extra hästkrafter. Dessa fem extra hästarna var inte hälsosamma för konstruktionen. Jag har alltid hävdat att fransoserna bygger så klent som möjligt. På femtiotalet så hade dom byggt en damm vid gränsen till Spanien och påven skulle så småningom dit för att inviga den. Påven kom och stänkte några droppar vigvatten på den och tre veckor senare sprack dammen och dränkte en hel by. Katastroferna var inte lika omfattande för oss. Vi tappade några hjul och slet av några drivaxlar. I synnerhet vi som försökte sänka toppen med 2 mm råkade ut för lite extra konstigheter. För mig gick ett tändstift sönder inne i cylindern och halva kannan försvann, samt att topplockspackningen sprack. Alrik tappade sitt bakhjul i kurvan under Slussen och Rune vid gaspådrag ute i Lännersta. Att man tappade bakhjulen berodde på en fransk konstruktion. Om ni spanar in bilden i början av berättelserna, så titta noga på hjulen. Dom fem ekrarna är nämligen nitade på bromstrumman och själva hjulet är fästat med skruvar längst ut vid däcket. När vi nu började att trimma motorerna så blev påfrestningen på nitarna för stor och dom började att glappa. Nitar är ju med nödvändighet mjuka, annars så går det inte att nita och när niten börjar att glappa så går det väldigt fort att nöta av niten. Vis av skadan som Alrik och Rune demonstrerade, hann jag borra av nitarna innan jag tappade mina hjul också, men det var i sista ögonblicket, för nitarna var redan 2/3 avnötta. Det vi gjorde var att vi gängade i bromstrumman och skruvade fast "ekrarna" med skruvar, i dom gamla nithålen, som vi sedan nitade. Nu har jag kollat med Alrik. Han såg väldigt undrande på mig när jag sa att det i mitt minne var att det fanns sex CV4-or i vårat gäng, så att jag reviderar antagandet och säger att det var nog bara fem. Harry hade inte råd ens med en CV4-a. Han var en stackars fattig student, pluggade på KTH. Den sjätte CV-4-an som skvalpar i mitt minne är nog Inges. Inge var en av bröderna till Åke min dåvarande svåger. Han umgicks aldrig med oss i det förut nämnda gänget. Dessutom var hans CV-4 innehav tämligen så kort, för när någon (jag har för mig att det var hans hyrestant, Gerd någonting, också ganska välväxt madam), skulle kliva in i baksätet, trampade hon igenom golvet och stod på backen. Durkplåtarna där bak var genomrostade, icke existerande. I Rune Antonssons CV hade i durken ett hål på högersidan fram och inga mattor, så när Rune såg en vattenpöl så skrek han "foten på hålet". Satt man i höger framsäte och hann man inte få foten över hålet i golvet så åkte man på en dusch. Runes bil hade en stor buckla i taket. Han beklagade sig över den. Det var väl ingenting sa jag, sopade till med näven inifrån och bucklan ploppade ut. Taket såg ut som nytt, frånsett bara att den var i en skunkig, nästan obefintlig färg. Rune blev jätteimponerad. Han hittade en färgburk med en knallblå Servalack, en 5 cm bred pensel och målade om hela bilen. - Tänk er en handmålad blå bil med hål i golvet. En liten parentes - När jag var 14 år, målade jag om min cykel ärtgrön med en vattenfärgspensel. - Det var också en bedrift! En natt när Åke och jag var på väg till Värmland, mitt för flygfältet i Västerås, hoppade en hare upp ur diket och rakt in i fronten på CV-n. Redan på den tiden var vägen förbi flygfältet en jättelång raksträcka. Den lilla 23hk motorn gick för fullt. Vi öste fram med full gas (c:a 95-100 km/t. så haren blev bokstavligen mos och batterilådan som tydligen var helrostig pulveriserades. För att få lite tyngd i framvagnen så hade konstruktörerna lagt batteriet allra längst fram i nosen på bilfan. Så där stod vi med batteriet hängande i bara kablarna och en mosad hare. Jag drog åt batterikablarna så hårt som det gick och vi fortsatte färden med hängande batteri. Så småningom gjorde jag en ny batterilåda av en aluminiumplåtbit. En jobbarkompis och lekkamrat till Åke hade en CV4 som hade något fundamental fel i ramen. Den drog kraftigt till vänster. (Alltså inte politiskt utan rent mekaniskt.) Åke lånade den bilen och hela familjen åkte på semester till Tvällen och farfar. När dom kom hem så meddelade Åke att han inte ville se en CV4 mer i sitt liv, för han hade ont i armen av att hålla bilstackar´n på vägen!
torsdag 28 april 2016 Fan, fan, faan - allt jag skrev inatt bara försvann, fast jag hade tryckt på uppdatera och kontrollerade att den låg på skärmen inatt. Då är det bara att börja om. Jag skrev ungefär så här. Ett av dom största jobben, om inte det största, jag gjorde på CV4:an var när jag gjorde om framhjulsupphängningen. Dom äldre årgångarna hade vad som kallades för dörrstängarstötdämpare. Det var som en låda med en svängarm utanpå. När armen rörde sig så föste den en kolv i olja fram och tillbaks i lådan som var en cylinder. Cylindern var fastmonterad och armen följde hjulupphängningens rörelser och med sin tröghet bromsade upp onödiga svängningar. Jag älskar parenteser! - Här kommer nästa. Jag kom på att dåförtiden sa man även amortizator om stötdämpare. Jag skrev in ordet på Google och fick upp fler hundra bilder på stötdämpare och när jag hade nästan gett upp så kom det en bild på en dörrstängarmodell.
Ungefär så såg den ut - amortizatorn
Detta är en dörrstängare - inte stötdämpare
Problemet var att oljan försvann ur den otäta stötdämparen. Man fick fylla på olja hela tiden annars så åkte man som berg och dalbana. Tätningarna i cylindern blev mer och mer otäta och man hällde i tjockare och tjockare olja. (På den tiden var oljor naturoljor, olika tjocka för olika motorer alternativt olika temperaturer. Tjockleken mättes i en SAE-norm, motoroljorna var från 10 till 50 SAE.) Till sist använde jag växellådsolja (90 SAE). På dom nyare årsmodellerna hade Renault övergått till moderna teleskopdämpare. Jag fick tag i ett par teleskopdämpare på skroten, så det var bara att spotta i nävarna och modifiera framvagnen. Det gällde att göra ett c:a 6 cm stort hål i övre svängarmen, i mitten av spiralfjädern. När man ska göra så stort hål, borrar man runt efter det blivande hålets ytterkant, hål bredvid hål, (c:a 25 hål) och sen hugger man bort resterna med en huggmejsel. Problemet i det här fallet var att fjäderfästet var en förstärkt stålplatta. Alrik visade mig var och hur det var bäst att borra, varpå han försvann bort på sina äventyr. Det gick åt en helg på familjen Blommans garagegolv, massor av borrar, massor av svordomar, brännmärken av heta metallspån och tålamod i ännu större massor. Idag skulle något sådant inte få förekomma, men då var det fullt normalt. Den svenska byråkratin, med professorn "nollvisionen" Tingvall i spetsen, hade ännu inte fått klorna i bilismen. Men som jag redan har skrivit så klarade vi oss alldeles utmärkt ändå! På femtiotalet var polisens viktigaste uppgift att kontrollera namnskylt, (i alla bilar var det tvunget att det fanns ägarens namnskylt) skattekvitto, (ett runt märke i regel i en fastskruvad hållare på sidoplåten vid förarens fötter) och körkort. Faktiskt, körkortet var uppfunnet. Jag kallade deras ingripande för "körkort - skattekvitto - namnplåt - tack så mycket, adjö-kontroll". Om dom ville kontrollera nykterheten bad dom att man skulle andas på dom. Om jag då hade min väl inrökta, sura pipa igång, så drog jag in ordentligt med rök och blåste. Konstapeln ryggade, vindade lätt med ögonen och kontrollen var över. Ännu roligare kunde man ha om man som Alrik monterade en radioantenn på bilen, för då frågade polisen efter bilradiolicens. Förvirringen utbröt när Alrik påpekade att han inte hade någon bilradio, bara en antenn. Skitroligt! - Numera har jag ju inte ens möjlighet att reta dom strävsamma polismännen med det upp och nervända skattemärket, vilket under åren hann reta många viktigpettrar. En natt när jag hade varit ute någonstans på Värmdön och var på väg hem upptäckte jag att den lilla motoren hade lite snålt med olja, för när jag körde för hårt i kurvorna (då för tiden var Värmdövägen kurvig och rolig att köra) så lyste oljelampan. Utefter sjön vid Gustavsberg stod en så´n där "körkort - skattekvitto - namnplåt, tack så mycket, adjö-kontroll". Jag passade på att fråga dom om det fanns någon nattöppen bensinmack i närheten, för att jag behövde olja. Poliserna sa att något sådant fanns inte, men dom kunde hjälpa mig att knuffa bilen i sjön! - de´ ni! Tänk vad man kunde råka ut för en mörk natt! Eftersom jag hade blivit med bil så organiserade Bitte en utflykt. Målet var Strömsholm, numera mest rikskänt som hästställe med diverse avel och elitridning. Stället ligger i Eskilstunatrakten. Bitte, som egentligen hette Ingbritt Andersson, ville hälsa på sin farmor som bodde i ett torp på godset. Om jag förstod rätt så var det Bittes fars barndomshem. Jag, Bitte, hennes bror Pehr Åke och en ovillig fader till dom två var beredda att åka, men jag hade inget reservhjul. Jag gjorde mitt vanliga trick, d.v.s. jag åkte till Brommaskroten. Det enda hjul dom hade för tillfället att erbjuda var ett med alldeles blankt nedslitet däck. Skrotgubben sa "OK du får den för en femma men använd den enbart som reserv".När jag var hemma så bestämde jag mig för att en skrotgubbe inte ska tala om vad jag ska göra, så jag satte det blanka hjulet på ena sidan bak och vi var klara att åka. Enligt vad jag kommer ihåg så satt hjulet kvar i oändliga. Jag tror att den exploderade nästa sommar när Lars och jag var på väg till Karlstad. Av själva utflykten kommer jag inte ihåg så mycket. Vi drack kaffe hos tanten, gick omkring i omgivningarna och mest kommer jag ihåg hemvägen. På den tiden fanns inga motorvägar, bara Sveriges första, en mil mellan Malmö och Lund. Det som idag är E20, hette då riks- 6:an och var på den tiden en slingrande asfalterad landsväg. Söndagseftermiddag med en anhopning av bilar, tolv till femton stycken, framför mig på väg mot Stockholm. Så snart det kom en möjlighet att köra om , började alla att köra om varandra. När omkörningsmöjligheten tog slut så hade inte någon lyckats att köra om. Det enda som hade hänt var att alla hade lyckats att hindra varandra. - Enformigt att ligga bakom och titta på! Eftersom det är 60 år sen, så måste detta vara preskriberat och därför törs jag säga som såhär - jag är helt och hållet säker att jag har kört rattfull två gånger, båda med CV4:an. Första gången inträffade när Bitte och jag smet från en fest och åkte för att beskåda soluppgången. Vilket slutade med att vi besteg en klippa bortom Eriksvik på Värmdön. Det blev väl inte riktigt som vi hade tänkt det, för solen var först och redan uppe innan vi hade kommit upp på klippan. Till festen, som var ett knytkalas - wie immer - kom jag med en flaska Rum Negrita och en liter mjölk under armen. Jag hade under veckan insupit en äventyrsroman, "Slödder i vapen" vilken utspelade sig under Amerikas frihetskrig. En av karaktärerna, en alkoholiserad sergeant, släpade med sig en ko som fick bära på en rumkagge, varpå han hela tiden blandade sig en drink som var hälften rum och hälften mjölk. Detta gjorde ett sådant intryck på mig, så att jag var tvungen att prova om det verkligen var drickbart, samt att jag dessutom fortfarande kommer ihåg att författaren heter Kenneth Roberts. - uhii!
Nå ja, det var tydligen drickbart, för full blev jag. Så här historiskt kan jag till och med rekommendera soppan. Jag blev nämligen oerhört stabilt full, men nästa dag mådde jag som en IOGT:are som inte någonsin varit i närheten av alkoholhaltiga drycker. Alltså ingen bakfylla, så långt sinnena når! onsdag 11 maj 2016
Ingo
Andra gången kan jag exakt datum. Det var nämligen natten när Ingemar Johansson blev världsmästare i boxning. Datumet är 26 juni 1959, vid tretiden på morgonen därpå. Platsen var Värmland Lusketorp - ett litet torp mitt inne i ingenting, utan el, vatten i en källa med en groda i och nästan utan väg på den tiden. Jag var där med Robert de Besche och hans nybildade familj. Han var en arbetskamrat från pesthärden = Åhlén och Åkerlunds tryckeri. Pesthärden kallades det för att nästan alla Sveriges veckotidningar trycktes där, ungefär som tantsnusk. Bob var alldeles nygift och med baby. Jag tror att frun hette Yvette. Han och familjen ville ha en semester i lugn och ro, medan Åkes bror Lars och jag åkte runt på diverse äventyr i hela Värmland. Vi fick låna torpet av Åkes far Viktor, den som Rutas slynglar brukar kalla för farfar. På den tiden bodde jag hos mamma på Kapellgatan i Solna och Bob innan han gifte sig bodde på Huvudstagatan, nästan om hörnan, så vi umgicks ganska mycket. Han kallade sig för familjens svarta får och han försökte att leva upp till det. Om det regnade ymnigt och Bob kom gåendes med solglasögonen på, så visste man vad han hade gjort och hur roligt han hade haft kvällen innan. Sedan gifte han sig med sitt livs kärlek och blev väldigt ordentlig. Nu återgår vi till rattfyllan. Bob och jag hade laddat upp med konjak och tilltugg, bl.a. hemmagjord kvarg, som kom till av misstag. Innan rattfyllan så drar jag historien om kvargen. Alltså, vi brukade få köpa mjölk av Viktor. Mjölken hämtade vi i en femliters svagdricksflaska. Dagen innan natten när matchen skulle ske, var vi och hämtade mjölken. Enligt Viktor hände det för att det var åska i luften, enligt mig så var det för att det var för skumpig väg och tuff körning, i alla fall så hade mjölken surnat när vi kom hem till Lusketorp. Vad ska vi göra med fem liter sur mjölk? Det är nog bara att hälla ut den sa mina vänner. Varpå jag fick en idé och gjorde en av mina få bejublade framträdanden i ett kök. Jag hällde mjölken i en kastrull, la den på spisen och eldade under och mycket riktigt, precis som jag hade sett att mamma gjorde, blev det vita klumpar och vassle. Sedan tog jag silen och la en gasväv i den och hällde soppan i silen. Vasslen rann igenom och vi hade silen full med kvarg. Matchen skulle ske någon gång vid tretiden på morgonen, så natten räknade vi skulle bli lång, även med konjak och tilltugg. Men en sådan händelse får man bara inte missa. I detta sammanhang så var det två problem. Det ena problemet var den typiskt svenska mjäkigheten skyldig till. Man fick inte anordna proffsboxnings matcher i Sverige för den svenska riksdagen hade tagit ett beslut om att boxning är en onödig och rå sport. Därför gick matchen i New York. För att inte popularisera sporten i onödan förbjöds Sveriges Radio att sända, så att enda möjligheten höra referatet var på Radio Luxenburg, en radiostation som på mellanvågen sände populärmusik dygnet runt, även på svenska. Utan fast elektricitet var vi hänvisade till en s.k. transistorradio. Tiden gick, radion spelade jazz och rock i salig blandning och vi hällde i oss konjak med tilltugg. Bob smällde i sig nästan all kvargen ensam under nattens gång. Natten gick och äntligen skulle matchen börja, men då gick solen upp och ljudet försvann, bara solbrus i högtalaren. Vad gör vi nu? Vi har ju väntat på matchen hela natten! In i bilen, full gas och iväg till Tvällen. Viktor hade visserligen meddelat oss, kvällen innan att "Det där är bara slagsmål" så inte skulle han lyssna, men Lars deklarerade att han skulle. Så det blev en fyllekörning utan pardon, över stock och sten och i full fart på grusvägarna. När vi kom fram och in i köket, fick vi höra nedslagningarna och matchen var över. Men vem var det som stod närmast radion om inte farfar Viktor? - avslöjad! Han gillade också spänning. Under dom veckorna i Värmland hann vi och CV4:n med mycket. Bara resan till och hem, tre vuxna, en baby, all utrustning för en baby, bl.a. baby säng, alla våra kläder inklusive lakan o.s.v. allt stuvat i den lilla bilen. Ska sanningen fram så var det mesta på taket, men i alla fall. Vi hade ungefär lika mycket packning med oss som man idag lastar i en kombi. Jag vet inte om ni någonsin har sett bagageutrymmet i en gammal folka. CV4:ns var i bästa fall bara hälften så stort, lagom att ha portföljen och hatten i den, för att raljera lite grann. I vilken ordningsföljd äventyren hände kommer jag inte ihåg. Det är nå´t att vara glad åt och över att jag kommer ihåg dom, även om det sker i oordning - hurra! Vid ett tillfälle så hade Viktor kommit över skogen till oss i något ärende och när han skulle hem, erbjöd jag mig att köra honom. Jag har förut påpekat att torpet låg mitt ute i skogen nästan utan väg. Det var mera utan än nästan om sanningen ska fram. När vi var klara att åka den vanliga vägen ut mot Timbonäs sa Viktor - kör åt andra hållet det är närmare. Eftersom jag ville lära mig allt så drog vi iväg åt andra hållet på för mig okänd timmerväg. En knapp kilometer fram kom en brant, sönderregnad och urspolad backe, uppför vilken jag frejdigt gasade. Det sa inte riktigt klick, det sa mera klonk och vår resa var över. Drivaxeln gick tvärt av. Jag rullade in bilen på en timmerupplagsplats och Viktor anlade sin skogsmullegång och försvann genom skogen hemåt. Jag återvände med bekymrad min till mina medcampare. Vad ska vi nu göra? - utan bil. Mitt ute i skogen, nästan en mil till Timbonäs och landsvägen? Jag kommer inte ihåg hur men jag lyckades beställa en drivaxel från Arvika. Den kom nästa dag med bussen till handlaren i Timbonäs. Bob och jag bestämde att vi skulle gå till fots ut till handlaren, hämta drivaxeln och proviantera. Det var en solig och riktigt varm dag, så promenaden blev riktigt svettig. När vi hade handlat och beskådade den tunga packningen, ringde vi efter byns taxi och åkte hem i vad vi då tyckte - lyx. Jag kommer fortfarande ihåg flugorna som som bet mig
i hate this thing!
medan jag demonterade den trasiga axeln och fick dit den nya. Att ligga under en bil i skogen på en virkes upplag, med tämligen primitiva verktyg är inte så enkelt. Därtill kommer dessa aggressiva rödgröna flugfän. En annan gång när vi begav oss på utflykt hamnade vi i Arvika. På vägen hem gick gasvajern av. Jag hade läst någonstans att någon hade ett snöre fastknutet på gasspjället in genom sidofönstret och genom att dra i snöret kunde köra bilen. Problemet var bara att motorn satt i bakändan, ett eventuellt snöre hade en väldigt lång och slingrande väg från förgasaren till min förarplats. Snöret ordnades genom att jag hade en sladdlampa i bilen. Sedan kom det geniala, Bob satte sig på taket, i takräcket och med sladden gasade, medan jag körde. Samarbetet fungerade ganska bra. Om jag behövde växla så trampade jag ur och Bob hörde när motorn rusade till. så han släppte gasen och jag växlade. När han kände att kopplingen kom så gasade han omedelbart. Vi kom lyckligt hem och tackade varann för gott samarbete. sladdlampan har jag faktiskt fortfarande kvar. Den kopplas på bilbatteriet och har en kraftig magnetfot vilken jag kommer att nytta av en gång till där i skogen. Jag återkommer. Men nu var vi utan fungerande bil igen. Från gaspedalen så går det en vajer under hela bilen till förgasaren. Vajern hade gått av vid förgasaren. Första biten från pedalen, c:a 3 decimeter, var vajern öppen, utan hölje. Genom att skarva in en bit vanlig ståltråd vid gaspedalen kunde jag dra vajern bakåt och fick den att nå fram till förgasaren. Nu hade vi vajern grejad, det var bara att skruva fast, lagom spänt. - Varpå spännskruven bara trillade rakt ner och försvann under bilen, i en decimeter högt, frodigt gräs. Det var bara att rulla undan bilen och hitta en en cm stor skruv i c:a en kvadratmeter med frodigt gräs. Efter en så där tio minuter med sladdlampans magnetfot så satt plötsligt skruven på magneten. - Och bilen var åter fungerande. Lars, jag och en kompis till honom åkte en dag för att fiska. Hans kompis hade hört hur vi åkte hem från Arvika utan gasvajer, så han ville prova att åka på takräcket. Efter fisket när vi skulle hem, klättrade han upp på takräcket och vi drog hemåt. Det var nog inte så väldigt moget att göra så och värre blev det, för plötsligt så körde vi in i ett regnväder med åska. Han började banka i taket för att han ville ner, men vi sa, nu ska han få åka på takräcket, för det var han själv som tjatade. Han blev tämligen så våt. Plus att det var nog ganska farligt att vara oskyddad på taket när det åskar. Under vistelsen den sommaren hann Lars och jag med en hel del äventyr. Vid ett tillfälle körde vi som galningar från Karlstad till Arvika för vi skulle hämta Åke vid tåget från Stockholm. Det var en het sommardag. Vad vi gjorde i Karlstad kommer jag inte ihåg, men vi var kraftigt försenade med avhämtningen. Jag konfronterade Lars och han vill ha det till att det var samma söndag som vi skrämde nästan livet ur Kerstin, genom att ringa fem på morgonen. Men jag får inte plats med Åke i den historien. Den historien ska jag försöka att reda ut senare. Men nu tar vi Åke som väntar i Arvika. Av någon anledning var Lars trött. Han påstår att han satt och halvsov och var rädd att dörren skulle gå upp i kurvorna!? Jag körde så hårt att bilen inte fick ordentlig kylning. För att inte överhetta motorn så var jag tvungen att ha full värme på i kupén. Lars klädde av sig skjortan för han stod inte ut med värmen trots att alla fönster var öppna. Vi kom fram till en tåligt väntande Åke, jag tror, en och en halv timme för sent. Där stod han och väntade, med en massa färgburkar som han hade med sig. Nu ska jag försöka att reda ut historien som involverade Kerstin så som jag kommer ihåg den. Den börjar med att Lars och jag på lördagskvällen skulle åka en sväng och kolla läget på dansbanorna i närområdet, varpå Bob sa eftersom ni inte är borta för länge så köp ett paket cigaretter åt mig. - Ja,ja, vi är snart hemma igen, sa jag och vi drog. När kvällen var slut hade vi hamnat i Torsby. Vi skjutsade hem ett par tjejer som Lars kände och jag tyckte att vår lilla bil vinglade lite för mycket, så jag klev ut för att inspektera. Det visade sig att ena framhjulet satt med endast två väldigt lösa skruvar, dom andra tre hade redan ramlat av. Jag hade tydligen glömt att dra fast hjulet efter att jag hade haft av den. Genom att omdisponera befintliga bultar så satt alla hjul fast igen och vi fortsatte vår raid. (Jag blev fundersam om jag skrev ordet raid rätt, så jag slog upp den i synonymer och där stod det "se räd", - så nu vet ni vad jag menar.) Det var en uppfriskande morgon med strålande soluppgång och vi kände inte riktigt att det skulle vara dags att åka hem, så Lars kastade fram att han kände en tjej i Karlstad. Okey sa jag vi åker till Karlstad och kollar läget. Strax före fem i arla söndagsmorgonen var vi framme. Smarta som vi var, fram med en tjugofemöring, Lars in i en telefonkiosk och slår tjejens telefonnummer. Tjejen ifråga, som heter Kerstin och bor inneboende hos en "hyrestant", sover naturligtvis - som alla normala människor. Naturligtvis så är det "hyrestanten" som svarar i telefonen. Efter en stund så kliver Lars ut från telefonhytten och med en lite snopen min meddelar att Kerstin inte tyckte att vi var så väldigt smarta som ringer klockan fem på morgonen, dessutom en söndagsmorgon! Vi fick göra vad vi ville för hon skulle sova färdigt och skulle träffa oss när det var morgon och hon var utsövd. Vi la oss på gräsmattan i en park och inväntade morgonen. Lars hade reda på att det fanns ett ölschapp som öppnade klockan sju, så vi drog oss dit, ställde oss för att "hänga på låset". När klockan blev sju och fiket öppnade, stormade vi in tillsammans med dom andra törstiga. När vi beställde kaffe och smörgåsar försvann den förvånade servitrisen och återkom t.o.m. med en bordduk till vårt bord. Dom andra fick drälla direkt på marmorskivan, vilket dom även gjorde - faktiskt. I mitt blickfång satt en som fick serverat två flaskor pilsner på en gång. Han skakade så våldsamt att halva pilsnern hamnade utanför glaset, på bordet. Med darrande tvåhands fattning om glaset skvalpade han i sig drickat, som hade kommit in i glaset, ställde ifrån sig glaset, sjönk tillbaks i stolen, torkade av sig om munnen och lät äntligen blicken svepa över rummet. Gjorde en djup inandning blåste ur överflödig luft och sträckte ut handen, tog med en stadig högerhand nästa flaska och hällde upp mera dricka i glaset. Kerstin som var en ordentlig flicka på arton år kom med två väninnor I sällskap och vi åkte iväg på äventyr. Jag kommer ihåg att vi låg och vältrade oss på gräsmattan vid älven, utanför Stadsteatern. Att vi sedan på någons initiativ åkte utanför stan på en lantbruks utställning. Den ena av Kerstins väninnor visade sig vara allergiker, eller som det helt enkelt då för tiden hette, led av hösnuva. Hon bröt ihop när vi åkte hem och hon försvann hem till sitt för att medicinera. Den andra väninnan berättade för oss redan på gräsmattan att hon skulle på kadettbal på kvällen. Så försvann då även den andra väninnan. Kerstin som var som sagt, ordentlig flicka, skulle jobba på måndagen, så hon gick väl också hem för natten och då vart det bara Lars och jag kvar igen. Kvällen fortskred, vi åkte mot Sunne. Nu kommer jag inte ihåg varför - det var ju förstås mot hemtrakterna, men det var väl något annat också. Jag kommer däremot ihåg att vid något tillfälle och där omkring i tiden, det gick ett rykte runt hela Värmland att det var ett gäng raggare på väg från Stockholm mot raggarträffen på campingen utanför Sunne för att slåss. Om det nu var den kvällen så var vi kanske nyfikna. Senare hördes det andra rykten som sa att Stockholmsraggarna blev stoppade i en polisrazzia i Örebro och då kom dom av sig. Under hela dagen var vi tvungna att rulla igång skrället till bil. Då för tiden var inte växelströms generatorn uppfunnen, så att om man startade ofta och körde bara korta sträckor så laddade man ut batteriet. Jag trodde att jag skulle ladda upp batteriet om vi körde lite längre sträcka. I Sunne började jag att ana oråd, för det kändes som att generatorn inte laddade alls. Mellan generatorn, som var en likströmsgenerator, och batteriet fanns det något som hette laddnings relä. Den fungerade enkelt beskrivet att när batteriet behövdes laddas så var det en magnetspole som drog till sig en platta i vars ände det var en kontaktor som kopplade in en annan spole som i sin tur kopplade ihop generatorn med batteriet och batteriet fick överflödsströmmen och blev laddat.
motorrummet på en CV4 reläet syns t.v. på sidan vid böjen
I min lilla bil hade någon petat av skyddskåpan på reläet. Under våra äventyr på dom värmländska grusvägarna hade hade ett mellanting mellan sand- och gruskorn lagt sig mellan magneten och kontaktplattan så att det inte blev kontakt till batteriet, vilket naturligtvis resulterade i att batteriet inte fick någon ström alls. - Och vi åkte omkring och bara tömde batteriet. När vi var framme i Sunne var det sena kvällen, men eftersom det var midsommartider, så var det stort sett bara solnedgång. Vi såg Inga raggarslagsmål på tältplatsen, allt var stilla och idylliskt, bara öliga raggare, så vi rullade igång bilen och åkte hemåt. Solen försvann, skymningen kom över oss och det blev mörkare och mörkare. Det blev faktiskt så mörkt att jag ville tända ljusen. Så snart jag tände halvljusen så slocknade motorn, varför jag snabbt släckte ljusen och motorn gick igång igen. Nu var saken klar, strömmen räckte inte till för annat än tändningen. Jag släppte av Lars och åkte hem mot Lusketorp, men så snart som jag lämnade landsvägen och körde in på skogsvägen, så kom mörka skogen och det blev becksvart och jag desperat slog på ljuset, varpå moroten slocknade ögonblickligen och jag stod där mitt i skogen. Smart som jag var och är, tänkte jag att när brevbäraren kommer på morgonen så kommer han att hjälpa igång mig, för att jag blockerade vägen. Varpå jag uppsökte baksätet och somnade. När jag vaknade var det ljust, fåglarna sken och solen slog sin fru eller om det kanske var tjädern... nä, nu blev det något fel. Nå ja, morgonen var i alla fall långt liden och jag undrade varför inte brevbäraren hade väckt mig. På den tiden arbetade brevbärarna på morgonen. När jag hade kravlat mig ur bilskrället, upptäckte jag alldeles färska bilspår i diket förbi bilen, vilket betydde att han hade bara kört förbi mig och låtit mig sova. Nu var goda råd oerhört dyra. Att rulla igång det kunde jag glömma på en gång. Jag stod i botten på en svacka. Räddningen kunde möjligen vara veven. Alla riktiga bilar var utrustade med en startvev. Veven, som var en kvarleva från bilens barndom, var tänkt som en nödstart. I synnerhet så älskade fransoserena denna kvarleva t.o.m. Paddan på sjutiotalet var utrustad med en vev. Alltså, fram med veven och... under av alla under, motorn sprang i gång. Även batteriet hade vilat sig under natten och hade ork till tändgnistan. Senare har jag lärt mig att tändsystemet behövde c:a 6 watt, medan belysning behövde 95 watt. OK, glad som lärkan i morgonkaffet, körde jag sista biten hem till Lusketorp. När jag stannade bilen hemma, så kollade jag vad som kunde vara fel och i morgonsolskenet upptäckte jag gruskornet, petade bort det och se där, generatorn laddade igen. Jag gick in i köket där morgonsysslorna var i full gång, la cigarettpaketet, vilket jag hade köpt någon gång under vår utflykt, på bordet utan kommentarer och gick och la mig. onsdag 18 maj 2016 Nu ska jag återvända till herr Antonsson och hans CV4. Även hans CV4 bjöd på överraskningar. Även den tillbringade tid i Blommans garage. Vid det här tillfället, en lördag och söndag, så hjälpte Alrik honom att renovera motorn. Renoveringssatsen bestod av vevstakslager, kannor, kannringar och foder samt diverse packningar. Motorn var konstruerad med löstagbara cylinderväggar, som kallades för foder. Motortypen hette motor med våta foder, man behövde inte borra om cylinderväggarna, utan man bara byte ut cylinderväggarna mot nya. De nya cylinderväggarna (fodren) klämdes fast mellan en kopparbricka underst och topplockspackningen uppifrån. Med nya vevlager och kannringar så var sedan motorn som ny. På söndag kväll satte sig Rune I bilen, svängde ut på Boovägen, gav gas och blev omkörd av sitt bakhjul, hjulet hoppade över diket, över en häck och försvann in på en villatomt. Där stod Antonsson utan ett bakhjul - ha! Som jag redan förut nämnt så tappade Alrik sitt bakhjul i svängen in under Slussen mot Stadsgården, mitt under värsta rusningstiden. Jag tror att det var Alriks pappa som kom med nödvändiga verktyg och material och Alrik reparerade bilen på plats. Rune lyckades med andra äventyr också. Han hade vid det här laget mött Laila och dom skulle åka till hennes föräldrahem uppe i Norrland, stället tror jag heter Hoting, ligger någonstans i inlandet, ungefär i jämnhöjd med Umeå. Resan gick alldeles utmärkt ända till några kilometer från målet, då vek sig framvagnen. Ena framhjulet la sig platt på marken. Undre svängarmen var fästad med fyra bultar i främre tvärbalken, han hade lyckats att skaka loss alla fyra bultarna och när bultarna försvann så tog resan omedelbart slut. Men dåförtiden fanns det bysmeder och händiga personer överallt, så dom fick hjälp och så småningom när det var dags kom hem civilisationen. Efter CV4:an var Rune ägare till en Fiat Balilla tror jag att den hette. En fyrkantig låda med rullgardin i bakfönstret, årsmodell omkring 1930. Den åkte dom också upp till Hoting med. Plötsligt gick det inte att släppa gasen, bilen gick med full gas hela tiden. Rune stannade inte för att titta efter
Fiat Balilla- 1936
vad det var för fel utan när det kom en kurva så stängde han av tändningen, rullade genom kurvan och vred på tändningen och körde med full fart vidare. Så småningom så stannade dom och då upptäckte han att på grund av att han inte hade luftfilter på förgasaren, satt det en sten fast i förgasaren och låste spjället i öppet läge. Även jag fick min beskärda del av motorrenovering. Som jag nämnde så gick antagligen ett tändstift sönder inne i cylindern. Alternativet var att en kannring hade smulats sönder och sedan slagit sönder kannan upptill och bitarna satt fast i toppen. Jag tror att tändstiftets porslin slog sönder kannans överkant och sedan bröt sönder kannringen. Jag var på väg till Lännersta upptäckte jag att kylvattnet höll på att ta slut, så jag körde in till Harry och Signe vilka då bodde i Duvnäs, snackade lite skit och drack en balja lut. När det var dags att dra vidare så tog Harry en hink med vatten och vi gick ut för att fylla på vatten i min lilla bil. Jag råkade veta att kylsystemet ska rymma c:a 5 liter, så när hinken var nästan slut, sa jag till Harry,"Vad sysslar du med?" - och öppnade motor huven. Där inne såg jag en motor som det sprutade vatten om som ur en fontän. Vid närmare titt så sprutade vattnet ur förgasaren, vid gasspjällsaxeln som naturligtvis var glapp och otät. Motorn hade hunnit bli överhettad och blåst topplocket. Vi hade nu fyllt hela motorn med vatten, ända upp i förgasaren. Det var bara att ringa efter Alrik, han kom och bogserade mig i 90 km.-fart genom hela Björknäs och Lännersta till Hermelinsvägen. Den resan var svettigare än när jag en annan gång körde utan koppling från Hamngatan till samma garage i Lännersta. Det var när vi rev motorn för topplockspackningen som vi upptäckte den trasiga cylindern. Det var bara att skaffa reservdelar, lämna in toppen för planing och motorn blev så småningom som ny. Det faktumet att alla hade samma bilmodell var väldigt praktiskt. Verktyg, delar, kunskap och möjlighet att hjälpas åt, allt var av godo. Min CV4 vägrade att fungera med Bosch tändstift. Designen på stiften gjorde att dom sotade igen och i och med det slutade att fungera. Jag gjorde om provet flera gånger, alltid med samma resultat. Däremot Champion eller NGK-stift fungerade hur bra som helst.
lördag 21 maj 2016 Vid något tillfälle sprack även kylaren för mig och det hände nog på söder, för jag stod på en gata bakom "barskrapan" på Västgötagatan och bytte den mot en bättre begagnad, hämtad på skroten, och min mamma, som då jobbade på Konsumbageriet på Södergatan, kom och inspekterade hur det gick.
Det gick trögt. Bilden föreställer ett motorrum i en CV4. Som man ser om man tittar noga så är kylaren långt inne i smeten längst fram, framför fläkten. Hela motorpaketet är konstruerat i bästa Porschestil, d.v.s. att ta ut den och sedan arbeta med den. Att på en gata, utan lyftar eller andra hjälpmedel ta ut motorn är omöjligt, kanske till och med olagligt. Alltså måste kylaren ut ändå. Man måste arbeta på känn. Man kan inte se en enda bult. Man måste treva sig fram, prova ut rätt storlek på skruvnyckeln och i blindo skruva sig fram. Sedan ska kylaren lirkas ut och det som är värst, den nya kylaren ska in på plats utan att skadas. Alltså, a la Churchill, med blod svett och tårar - ok inte tårar, det var nog bara ännu mera svett, - blev jobbet gjort, fast det tog några timmar. Det som jag kommer ihåg samtidigt är att jag lärde mig ett nytt gammalt ord. Ordet är viktualier, enligt synonymordboken livsmedel, enligt när jag frågade mig fram bland folk, specerier. På gatan där jag hade min tillfälliga bilverkstad fanns en rivningskåk, där dom hade avlägsnat affärsskyltarna och direkt på väggen fanns ordet målat. - Man lär så länge man lever.
Dauphine och i nästan rätt färg.
Vad ska jag berätta om nu då? - Jo, hur jag blev av med den. Nå´n gång 1958 - 59 på vintern, kom jag körandes på natten från Lännersta mot hemmet. Vid Björknäs paviljongen stod det en kille och liftade. Eftersom jag själv hade liftat bl.a. mellan Stockholm och Göteborg flera gånger, så brukade jag att stanna och ta upp liftare, vilket jag gjorde även denna natt. Björknäs paviljongen var ett av Stockholms många dansställen. Han blev oerhört glad att få komma hem så han joddlade som en annan alpinist. Och plötsligt sa han - "jag jobbar på Philipssons och säljer bilar", gav mig sitt visitkort och sa - "ring mig så skall jag ordna en fabriksny Dauphine för ett förmånligt pris. Dauphinen var samma CV4, med en 25 hästars motor och en alldeles ny kaross. Jag tog kontakt med honom och han skrev och plitade och jag skulle på pappret få 3400 kr för skrothögen. Då för tiden var man tvungen att lägga kontant 40% av köpvärdet, resten på 24 månader, när man köpte bilar. Genom att hissa inbytesvärdet och lägga "hissen" på toppen av priset så fick man ihop kontantinsatsen utan några kontanta pengar. Det var bara att han värderade skrotet till 1200 kr d.v.s. dubbelt mot vad jag hade get för den två år tidigare och långt över det riktiga värdet. - finemang! Avbetalningarna blev c:a 230 kr/mån. vilket jag hade råd med, med mammas hjälp. Philipssons hade ett garage på Götgatan. Jag blev tillsagd att köra ner CV4:an i garaget ställa den på något undanskymt ställe och skynda mig ut. På gatan stod bilförsäljaren, jag hoppade in i hans bil och vi åkte ut till Philipsson i Västberga där alla köppappren var färdiga att skrivas under, inklusive 24 växlar, en för varje avbetalning. Jag fick liksom skrivkramp innan det var färdigt. Sedan var det bara att sätta sig i den nya bilen och glida iväg. Historien slutar inte riktigt där, för senare fick jag reda på att han gjorde tricket för att han redan hade sagt upp sig hos Philipsson. Samt efter att en arbetskompis på Åkerlund krockade sin bil och letade efter något att ersätta den med, varpå han hos Philipsson blev erbjuden min CV4 för ganska mycket pengar, och jag varnade honom för den dåliga affären. Det här är för tillfället avslutat9
Herre Gud vilken sörja "öppna hjärtan" åstadkom i Europa. EU manipuleras av en av världens äckligaste diktatorer. "Om inte vi får vara med i EU så släpper jag iväg den arabiska invasionen av Europa och dåå får ni se på kaos!" Men nu med passlösheten kan jag istället smyga in turkiska muslimer - hö, hö! Och alla EU-medlemmar bockar och tar emot. Diktatorn har mycket gemensamt med den ännu mera kände Putin. Även han för krig och skjuter ihjäl sina egna undersåtar. . Även han hotar och förmanar alla länder som misshagar honom. Även han har lyckats att tysta all opposition i sitt land. Även han förvanskar lagen för att stärka sin makt. Även han påstår sig vara demokratiskt vald, fast alla eventuella motkandidater är eliminerade, d.v.s. fängslade eller dödade. Även han påstår att omvärlden lider av i det här fallet turkofobi, den andre söndagsskolegossen kallar det för russofobi.
Recep Tayyip Erdoğan heter underbarnet. Han har tydligen resurser i Tyskland så att han kan ragga upp en hundrafemtio år gammal bortglömd lag i Tyskland, en lag som kom till för att på sin tid, när Tyskland inte var särskilt demokratisk. Därför var den lagen helt naturligt till för att skydda överheten. På den tiden var man skyldig att buga för överheten. Idag anser Erdogan att Europa ska buga för Erdogan. När jag tittar till så där slarvigt, så ser hans förnamn nästan ut som TYP, alltså ganska passande, han är en djä--a typ - eller? Han har tydligen även uppmanat alla turkar i Holland att rapportera om allt negativt som skrivs om honom i holländska media. Behöver man undra vad som gäller i Sverige?
Publicerad Att politiker säger "utmaning" i stället för "problem" är ett förbaskat oskick. Inte konstigt att en del svenskar tappar modet
På sätt och vis kan man förstå att Stefan Löfven tycker att svenskars pessimism är "surrealistisk", som han säger i en intervju i Financial Times. Sverige av i dag har ju inte ett enda samhällsproblem. Det enda vi har är ett knippe "utmaningar".
Att definiera om problem till utmaningar har blivit en bred folksport i landet Följa John, inte minst bland politiker:
Sverige står inför en stor utmaning efter flyktingkrisen, säger Ylva Johansson. Skolan står inför stora utmaningar, säger Gustav Fridolin. Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning, säger Anders Ygeman. Den stora ökningen av äldreomsorg är en stor utmaning, avslöjar ett kommunalråd i Vimmerby.
Margot Wallström, å sin sida, betecknar det smältande Arktis som en stor utmaning, läser jag i Norrbottens-Kuriren.
Och efter intervjun åkte hon hem och började tillverka is i sin frysbox för att bulka upp Arktis... eller?
Om man ställs inför en utmaning, förväntas man traditionellt möta den på något sätt. Om man utmanas på duell, exempelvis, ser man antingen till att lämna landet på sin snabbaste häst eller så börjar man paniköva prickskytte. Men man gör något, inventerar sina möjligheter, lägger om sina planer.
Så används inte uttrycket av våra politiker, alla gånger.
Att de anser sig stå inför en stor utmaning tycks på intet sätt förpliktiga dem att, handlingskraftigt och radikalt, försöka undvika ett nederlag. (Varje utmaning bär ju på fröet till ett nederlag.)
Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten. De framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet.
En annan fördel med att använda ordet utmaning i stället för problem, för en politiker, är att det låter som om man talar om något oförutsett, utan förhistoria:
Plötsligt, bara, tornade den där utmaningen upp sig - och, jag, minister X, blev precis lika tagen på sängen som Berit i Bagarmossen.
En utmaning är en artefakt, den kommer liksom utifrån. Tidigare politiska beslut, eller brist på reformer, har ingenting med dagens probl... utmaningar att göra:
Det här att jättemånga människor snart behöver äldreomsorg kunde ingen förutse! Akut lärarbrist och bostadsbrist, det kom som en blixt från klar himmel!
Ett skäl till uppsvinget för "utmaning" är säkert att människor vill undvika att säga problem i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism.
Men för politiker har det samtidigt blivit ett bekvämt sätt att bagatellisera följderna av politiska missbedömningar och underlåtenhetssynder.
Till syvende och sist är det oroande att politiker inte tycks vilja tala om "samhällsproblem" längre. Det vittnar ytterst om modlöshet, om en bristande tro på politikens förmåga att identifiera och lösa komplexa problem, för att på så sätt närma sig visionen av en bättre framtid.
En förklaring till svenskars "surrealistiska" pessimism kan således vara att de ser Stefan Löfvens, och hans drabanters, peppiga optimism som ett tecken på fundamental politisk kraftlöshet.
Såå välformulerat och med humor ! Nästan som med huvudet på spiken ! - hö, hö. Dagens politiker har obegränsat med talskrivare som slipar på varje nyans i varje ord, dom har pedagoger, dom har sminkörer, själva politikerna är egentligen osynliga bakom alla maskeringarna som deras rådgivare har byggt upp. Därtill kommer alla s.k. sakkunniga som omger dom, vilka svamlar och spånar och vet egentligen inte mer än alla andra. Resultatet av allt detta pumpas ut till allmänheten som utan hjälp av specialister måste förstå svadan och dra slutsatser ur moset. Undra på att allmänheten är en fårskock som bara bräker med !
ISLAM. Belgiens vice premiärminister medger att muslimer firade på gatorna efter den senaste terrorattacken i Bryssel och att media inte rapporterade detta. Ändå satsar europeiska regeringgar sin länders framtid på antagandet att dessa muslimer kommer att assimileras och bli lojala medborgare i ett sekulärt samhälle. Det finns absolut ingen grund för detta antagande, och det kan innebära döden för Europa som ett hem för fria samhällen.
– Under dagarna efter terroristattackerna i Bryssel, hölls gatufester på flera ställen i Belgien, sade vice premiärminister Jan Jambon.
Jan Jambon gjorde uttalande om terrorbomberna den 22 mars, som dödade 35 personer, under ett symposium med titeln ”Terrorism, Israel och internationell lag”.
Om detta är sant så är nyhetsmedia i vårt samhälle rädda för situationen och därför inte rapporterar. Härom dagen läste jag att tioåringar i våra segregerade områden leker krig som IS-soldater. Är det någon som inser vilka deras idoler är? Är det någon som har en gissning om vad dessa tioåringar vill göra om åtta år? - Inte drömmer dom väl om att vara hjältar som jihadkrigare?
Jesus skulle haft ett rent helvete i dagens samhälle ! Han har gett upp i dagens samhälle ! Han har köpt sig en Rolex-klocka och en röd Ferrari. - Precis som Jan Emanuel - den gode socialdemokraten - enligt egen utsago. Han som har bli´tt mångmiljonär på ensamkommande barn. Jan Emanuel kallar sig för betongsosse. Betongen är nog som en grå stelnad massa i skalet på ´an - som det lät.
