PUTIN - TRUMPvärlden börjar formas...

   Med en infernalisk precisision negligerar Putin president Obama, genom att inte per automatik utvisa idag c:a 35 amerikanska diplomater som hämnd för att president Obama utvisade 35 ryska diplomater, utan lämnar problemet som en muta i Mr Trumps oerfarna famn! - Dubbeltrumf!

mera minnen ... och annat gnäll

Jag får ta och berätta lite mer om livet i det nya landet. Nu kommer jag inte exakt ihåg vad jag redan har skrivit om så kanske att jag upprepar mig - men i alla fall, så får det bli!    Jag berättade om hur vi kom till Gustavsvägen 9 i Hagalund i Solna. Jag vet inte hur men dom första veckorna hade Ruta och jag alltid småpengar - ett, två, fem,tio och tjugofemöringar. Så varje kväll gick Ruta och jag på kvällspromenad. Snabbt som om vi aldrig bott annat än i Solna hittade vi till alla kiosker, köpte femöres kola, omedelbart mumsade dom i oss och när pengarna var slut, var vi färdiga med kvällspromenaden. en (En femöres kola var stor som en enkronas kola på nittiotalet.)
   Idag förstår jag till fullo att vi var en ganska odräglig belastning för faster i det lilla inackorderingsrummet på Gustavsvägen. Hon hade aldrig i sitt liv behövt sörja för en familj, nu plötsligt hade hon hela det lilla rummet fullt med två odrägliga tonåringar och deras mamma. 
   Det rådde varmvattensransonering då, så att det fanns varmvatten en gång i veckan, men det fanns inte en chans att vi alla hann bada. För övrigt så i hyran ingick det egentligen varken kök- eller badrumsanvändning, så all matlagning skedde på ett Primuskök i rummet.   
   Nu om "mobbning". Efter ett par veckor fick vi börja i skolan, närmare bestämt Råsunda allmänna Läroverk. Vi blev väl föreställda för respektive klasser. Så kom första rasten. En kille liksom cirklade runt mig. Plötsligt så hoppar han fram och och säger "Du bist eine Affe!" (du är en apa). Jag blev ganska överrumplad - tänk bara - första dagen i en ny skola, i ett nytt land, utan att kunna språket. M e n  jag bara drämde tillbaks "Du bist ein Ezel mit lange, lange Ohren!" (du är en åsna med långa, långa öron). Varpå han, som man säger, dröp och ordningen infann sig. På den tiden var sådant pjosk som mobbning ett okänt begrepp. Det som då hände var bara en naturlig kraftmätning obekanta slynglar emellan.
   Det var naturligtvis en ohållbar situation med oss boende fyra personer i det lilla inkvarteringsrummet, så till nyår hade farbror raggat upp ett boende för oss. Det boendet var på Tombolavägen i Västberga. Boendet var ett uthyrningsrum med egen ingång och egen toalett - rena lyxen.Å´ så vart det ny skola för oss igen - Södra kommunala mellanskolan - klasserna 1g, 2g och 3g, var en filial och inhysta i Västberga folkskola. (Sista årsklassen - 4g - fick gå i huvudskolan på Hornsgatan.) I den här nya skolan var det inga problem alls, vad jag kan komma ihåg. Jo, förresten det var en prydlig, väldigt söt tjej, lite halt på grund av polioskada, som var sur, t.o.m. någon gång fräste åt mig, men jag uppfattade det då och antagligen var det också så att det var bara något personlig mellan oss två.  Anledningen till toleransen var nog att på Hägerstensåsen bodde det många balter och nästan alla ungarna i lämplig ålder därifrån gick i den filialen, så att de svenska barnen var vana med utlänningar. 
   Vår svenska var obefintlig, så lärarna pratade delvis tyska och delvis engelska med Ruta och mig. Vi kom in i skolan i en redan påbörjad vårtermin, utan språkkunskaper, jag t.o.m. i en klass för högt, så det blev naturligtvis inga betyg och till hösten satt vi kvar i samma klass och fick gå om. Det tråkiga var att till hösten så döptes Södra kommunala Mellanskolan om till Högalids Samrealskola och vår g-filial flyttades till Aspuddens nya folkskola på Blomensbergsvägen, en sexminuters promenad förvandlades till tjugofem minuter till skolan, i ur och skur - jobbigt - men vi var ju krigsbarn så ingen klagade!
   Men redan första våren när jag gick hem på parkgången blev jag anropad av ett par killar i någon sorts koja byggd i en klyka mellan ett träd och bergknallen bredvid. Vi närmade oss varandra och utbytte "artigheter" på något blandspråk. (Jag har inget minne hur det lät, eller vad som sades, men kontakt blev det!) Gänget i kojan var Rune Antonsson, Janne (Jan) Levin, Gurra (Gunnar) Sandberg och Lelle (Lennart) Karlsson. Jag hade väl umgåtts lite med andra killar som bodde i andra ändan av området - på Tivolivägen. Vad jag idag har räknat ut var dom från Gotland, för dom lärde mig spela varpa och andra "nationallekar" från ön i fråga, men gänget i kojan vart mina verkliga kompisar. 
   Jag har en teori att områden som Hägersten och Södra Folkparken då var alldeles nybyggda områden med nyinflyttade "nystockholmare" varför, oavsett härkomst, alla var bara nyinflyttade och därför inte snobbiga.    
   Stackars mamma, som aldrig hade behövt arbeta för sitt uppehälle, fick ganska snabbt arbete på AEG tvärs över Södertäljevägen. Hon satt på löpande bandet och monterade elkontakter. Hon började tidigt så vi fick klara oss själva till skolan. Det gick tydligen bra för vi överlevde I bästa välmåga. 
   Efter skolan på väg hem så var jag och jobbade på ett ställe var jag kromade detaljer till s.k. patentkorkar för läskedrycksflaskor. Jag fick ihop lite pengar så att till våren kunde köpa en treväxlad cykel för femtio kronor, varpå det var mycket lättare att komma till skolan. Denna cykel målade jag ärtgrön med Servalack och en vattenfärgspensel - hela hojen!


lördag 3 december 2016
   Denna djävla njurbäckens inflammation gör mig till en idiot! Redan tredje veckan som jag inte kan sova annat än ett par timmar åt gången, halvsittandes på rygg, med i bästa fall, en ständig tandvärk i sidan, annars är det någon som skär, eller så det värsta när djäkeln sticker till med en slö nål! allt detta gör mig trött, okoncentrerad, oerhört oinspirerad, humorlös bokstavsstaplare. - Nä´ nu kör vi vidare! 

   Ruta och jag gick olika vägar. En 14 år gammal tjej blir plötsligt såå mycket äldre än sin 13-årige bror som inte ens gillar att sminka sig, eller läsa Fickjournalen. Vi introducerades av farbror i de olika lettiska ungdomsföreningarna. På så vis hamnade vi t.ex. i scouterna och där träffade vi blivande kompisar. Ruta började sjunga i den lettiska kören. På den tiden leddes kören av gubben Teodors Reiters, på sin tid en lettisk dirigentlegend. Så småningom blev jag lurad att bli trummis av mina lettiska kompisar. Vadå? Jazzmusik! Det var något som  Ruta verkligen föraktade! - så var det med det, dessutom  var vi småpojkar, ett helt år yngre än hon och hennes umgänge! 
   Något år senare när jag hade börjat att köpa skivor för alla lösa pengar jag kunde undvara så hade Ruta upptäckt en för tillfället väldigt populär låt - Tenesee Walz - varpå hon hade mage att be mig - jazznörden - köpa den. Jag hämnades genom att köpa en inspelning med Spike Jones (han var känd för att göra grova parodier på kända schlagers = poplåtar) - haha! 
   På sommaren, om det var -48 eller -49, så hade mamma kommit på ett ställe där det växte aspsoppar, så att under en oändlig tid var jag tvungen att varje kväll gå med henne när hon skulle plocka svamparna, hon vågade inte gå där ensam, det var nämligen en liten skogsdunge - men - smörstekta aspsoppar, godare kan det väl inte bli!
   För att återgå till mina nöjen så naturligtvis tillbringade jag den mesta tiden med gänget från kojan, i synnerhet Rune, jag tror att det var musiken d.v.s. hans och hans pappas grammofonskivor som gjorde det. 
   Jag fick sommarjobb och för min första lön köpte jag av någon anledning en Schwarzwaldtårta. Alla hemma åt en bit, men den mesta tårtan åt jag och Rune upp. Vi fick faktiskt magknip. När vi gick uppför backen till Karusellvägen var EBK-n på nästan hela vägen för oss båda. Och inte blev det bättre för att vi garvade hejdlöst! 
   Jag tror att jag tjänade ungefär en krona i timman. Så mycket pengar hade jag aldrig i mitt liv haft. Nåja, så småningom fick jag inköpa, jag tror av radio och cykelhandlaren på Karusellplan, en el-motor och tallrik till ett grammofonverk vilken jag byggde in i en sockerlåda. (Sockrerpaketen dåförtiden levererades till affärer i ungefär ½ meter x ½ meter x ½ meter stora trälådor.)  Av faster tiggde jag till mig en liten radio som hon hade, den hette Philips Philetta med spräckt bakelitskal. Någon annanstans fick jag tag i en grammofonarm och plötsligt hade jag en egen grammofon! Nästa steg var att inhandla en skiva, vilket jag naturligtvis även gjorde - snarast! Denna oskattbara pärla var Metronome boogie med Charlie Norman, Twentyfour Robbers på baksidan. (Denna skiva smälte Jan Åke ner på spisen i Björknäs - alles kaputt.) En grammofonskiva kostade, tror jag, fem kronor. En grammofonskiva var en 78-varvsskiva, eller som den numera kallas stenkaka, med en speltid på knappa tre minuter per sida. Om man jämför med vinylskivorna som på sjuttiotalet kostade ungefär trettio till femtio kronor, med speltid på ungefär 25 minuter per sida, så då var stenkakorna dyr musik, men vad gjorde väl det när man var jazznörd!
   Jag kommer ihåg att Rune och jag hade varit på matiné bio och sett George Formby i Flygmalajen där han på sin ukulele-banjo spelade och sjöng Swim little fish swim on med en lite läspande röst, vilket vi fann oerhört roligt. Senare blev Rune sjuk och vi satt i hans rum och Rune spelade ukulele på sin fiol och sjöng så att strängarna och stallet rök, (han hade stora problem att få stallet på plats igen). 
   Att kunna gå på bio var vårt stora nöje. före filmen visades det alltid reklam, t.ex. kvartetten Synkopen sjöng: "...det var fru Karlsson, fru Svensson... och fröken Kvist.." och så ropade de: "Gevalia ska de va förstås". Det fanns en halstablett som hette Bronsol och reklamen sa: "Hälsan för halsen Bronsol" varpå vi ropade ett tillägg: "gammal hosta blir som ny!" och hade oerhört roligt åt det varje gång - jo, jo, - det var mycket bättre förr.

måndag 5 december 2016
   Att man ska ha sådan brist på kondition! Jag var hos tandläkaren, this very morning, där jag raglade omkring som ett annat fyllo. Knäna kändes som geléinkokta grisfötter när jag försökte hålla balansen. - Djäkla urolog avdelning som har fått årets utmärkelse för att vara NU-sjukvårdens effektivaste avdelning, just när det gäller att behandla blåscancer! Nå ja, nu satte den effektive doktorn mig på 30 dagars antibiotikabehandling. - Nog gnällt om detta...

   Vad ska jag berätta nu då?  OK  till exempel så här. Det där med cykeln var verkligen en god investering. Jag hade ett transportmedel till skolan som hade haft fräckheten att flytta så långt bort, men den var ovärderlig för att fylla ut fritiden vilken var det viktigaste i mitt liv - då.
   Speedway och Varg Olle var alla vettiga tonåriga grabbars största intresse.Till följd därav byggdes våra cyklar om till speedwayhojar, d.v.s. bort med halva bakskärmen, skaffa någon sorts bredare och annorlunda krökt styre, bort med hela framskärmen och sedan började problemen. För att få cykla på allmän väg krävdes enligt lagen en reflex där bak - "kattöga", men var ska den sitta när halva bakskärmen var avklippt? Vidare en lampa fram. Lampan kräver en dynamo. Det finns ju inte en enda speedwayhoj som har lampor eller dynamo! Vi lärde oss i alla fall att sladda som på den riktiga speedwaybanan. Att när höstrusket började, satt man i en vatten och lera kaskad från både fram och bakhjul, men det ingick faktiskt bara i sporten - de´ ni!
   En episod - eller i fråga om Rune var det snarare en följetong. Han var notorisk på om något gick sönder så blev det inte lagat utan han bara "körde" vidare, ibland bokstavligen. Eftersom området där vi bodde var nybyggt, låg det kvar diverse skräp, bl.a. överblivna järnrörsbitar av vilka vi bockade till tuffa speedwaystyren. Så även Rune, men han bröt till svängarna lite för hårt, så att det blev brott i järnet. Ynglingen Antonsson frekventerade d.v.s. gick i Södra Latin pojkläroverk. Allt som oftast så cyklade han till skolan med en cykel utan fotbroms utan cykeln hade både fram och bakbroms med handtag på styret. Rätt som han cyklade gjorde han något knyck och det skadade röret till styre gick av på ena sidan, naturligtvis den med bakbromshandtaget. Ynglingen Antonsson bara körde vidare på Hornsgatan med spårvagnar och bilar, men när han skulle bromsa så visade det sig att frambromsen var helt utsliten - noll bromsverkan och då började problemen. Är det någon som tror att Rune lagade sin cykel, eller tog spårvagnen till skolan nästa dag? Känn er blåsta - han tyckte att det gick ju bra igår så  han cyklade nästa dag och nästa dag ända tills andra halva styret gick av! 
   Så var det alltid, när kopplingsvajern gick av på motorcykeln körde han utan koppling. När han köpte en DeSoto med dåliga bromsar körde han utan körkort och utan bromsar under ett halvår, ända tills han blev bekant med Alrik. Det var Alrik som fixade Runes bromsar på nolltid, men körkortet fick Rune fixa själv.    
   Trafiksituationen var i det närmaste idyllisk i Stockholm på den tiden, med dagens mått mätt. Drottninggatan hade trafik i båda riktningarna, men alla fick plats i alla fall, bussar, lastbilar, personbilar, cyklister och gående - alla!
   1948 dök det upp en familjen Schwarz i samma huslänga som Gurra bodde. Dom var flyktingar från Sudetlandet vilket tillhörde Tjeckoslovakien, där det hade 1948 gjorts etniska rensningar precis som det hade gjorts 1945 i nuvarande Polen, dåvarande Preussen. Detta var en hämnd mot tyskarna. Familjerna som hade bott på respektive ställen i hundratals år, fick bara lämna hus och hem och dra.  Äldste sonen Heinz var jämngammal med oss så vi umgicks - jag kunde ju lite tyska. Han gick och lärde sig som lärling och så småningom blev svarvare.Han blev nog en riktig playboy också så småningom, för varje fredag badade och kammade han sig och drog iväg till någon danslokal, femton år som han var då - så småningom.
    Men nu var vi knappt fjorton. För att anlägga ordentliga gräsmattor kördes det dit billass med jord som tippades av i sådär 50 - 70 cm. höga högar. Detta var ju perfekt för oss och våra akrobatiska cykelkonster, d.v.s. vi tog fart och upp på högen och gjorde en luftfärd och landade på rätt köl - skitkul!  Skitkul ända tills en tillfällig påhälsare, Tompa Blomberg (för övrigt idol för mig, för att han slog trumma i Brännkyrka blåsorkester) hade glömt att skruva fast framhjulet, varpå mitt i hoppet lämnade framhjulet sin plats och Tompa stöp i backen utan framhjul. Komiken blev kortvarig för han slog och skrapade sig ordentligt.
   Gardinstång av mässing och rönnbär, oj, oj vilken ärtbössa! Vi låg på vid den tiden färdiga gräsmattan och sköt på bilarna som körde förbi på Södertäljevägen. Vi förstod på något vis att vi hade träffat in i en lastbil genom den öppna sidorutan och vi jublade och glömde bort det, men en tio minuter senare kommer en lastbil i andra riktningen, tvärnitar, ut hoppar en helgalen förare och börjar springa mot oss. Den gången sprang vi också så att han fick inte tag i någon av oss - och så vart det slut med det roliga!
   Sverige var på den tiden, som man ser det nu, en ärlighetens idyll. Det stod olåsta cyklar lite överallt. Ungarna lämnade sina kälkar i parken. Ingen stal dom grejerna - tydligen, vi bara lånade kälkarna på kvällarna och åkte i häftiga och krokiga backar och när vi var färdiga ställde vi tillbaks kälkarna ungefär där vi hade tagit dom.
   Vi lärde oss att dyrka upp diverse,först var det Optimus hänglås, sedan blev det mer och mer avancerade lås, men vi tog aldrig någonting när vi hade öppnat källarkontoret - för det var i källarutrymmena vi övade. I synnerhet var det Rune som vart en fena på dyrkning. Han fick till och med upp några s.k. patentlås.   
   I området hade vi en maskinist, av någon anledning kallades han så - alltså inte fastighetsskötare - Svensson..?  .. nej, han hette Christiansson. Han gillade inte oss. Var vi inom armlängds avstånd så blev det en smäll. När jag bodde i området som gift jobbade han faktiskt kvar och var en oerhört schysst och redig karl.


onsdag 7 December 2016    
   Gu´ske lov, jag tror att njuren börjar att repa sig. Jag sov på båda sidor i natt och inga problem efteråt... 

  Nu ska jag skriva lite historia baklänges. Nämligen, när på sextiotalet min dåvarande fru Elfa blev sjuk och Gill var liten, dök Frau Schwarz, Heinz mamma, upp hos oss som hemhjälp, med men för livet för Gill. Vi bodde då på Dansbanevägen. Det bodde bara celebriteter där, - jag, Rune Anton, Tant Anita och Televinken, Carli Tornehave o.s.v. Rune och vi råkade faktiskt bo i var sin port men med spegelvända lägenheter vägg i vägg.Vid ett tillfälle visade det sig att, när Elfa var på sjukhus, Stod Rune och jag och målade på samma vägg. Vi stod nämligen i våra respektive kök och målade om våra kök samtidigt. 
   Carli Tornehave var också en stjärna från våra tonår. Han var nämligen mest kompis med den förut omnämnde Tompa Blomberg, för att dom hade gått i Midsommarkransens folkskola, alltså inte i något läroverk. Carli var ett par år äldre än vi. Han var dessutom en ganska bra vibrafonist innan han blev berömd som sångare. Carli är nog den ende bilmekaniker jag någonsin känt som inte hade körkort. Han åkte fast över tjugo gånger innan han fick "krypa in" på några månader. Saken var ju den att när han började turnera som sångare så körde han och följaktligen åkte fast för att köra utan körkort. När man hade blivit straffad för olovlig körning fick man inte s.k. lämplighetsintyg och fick inte lov att ta körkort under sex månader, men han turnerade och fortsatte att köra själv. Alltså, rundgång, eller som det populärt sas, moment 22.

fredag 16 december 2016
   Tisdagen den tjugonde skall jag skrapas igen. Lagom till Jul, det är bara att hoppas att jag inte råkar ut för extra infektioner. - Otrevligt!
   
   Av någon anledning så var det å ena sidan Rune och jag samt att Janne och Gurra som höll mest ihop. Lelle Karlsson och hans mamma flyttade så han liksom försvann - och så var det bara vi fyra kvar. Heinz jobbade lärling hela långa dagar så han var också periferiell. 
   Nå ja, även då fanns det en återvinning - då och då dök det upp en lastbil som körde omkring i området och spelade bl,a, en tidig miljökritisk låt "..allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.." på   grammofonen och samlade gamla tidningsbuntar som folk bar ut och kastade upp på flaket. Vid ett tillfälle hade chauffören ingen hjälpreda på flaket varpå Rune och jag fick "jobbet". Vi fick en kartong med gräddkola som vi skulle dela ut till barn som kom med pappersbuntar. Ha, ha, nästan hela kartongen åt vi upp själva! Dessutom så upptäckte vi att i pappersbuntarna fanns det ibland så kallade trettiofem öres deckare, någon sorts detektivhistorier i form av pockethäften. Dom här häftena samlade vi ihop och när vi var klara med "jobbet" tog vi dom med oss hem till vår källarskrubb, så att vi hade ett helt bibliotek med detektivhistorier.
   Årskursen 1949 -50 skolkade jag så mycket att lärarna i fem ämnen inte ville ge mig betyg. Skolkandet berodde på min naturliga lättja och morgontrötthet. Mamma, som jag redan har sagt, gick till sitt arbete före vår avfärd till skolan, så att vi fick klara oss själva. Ruta hade väl mera motivation för skolarbetet än jag, så att hon gick och gjorde sitt jobb, medan jag skolkade.
   Skolan gav mig möjlighet att sommarläsa och sedan tenta upp mig till nästa årskurs. Min matematiklärarinna Maja Ekwall skulle byta jobb, varför hon hade möjlighet att ta mig med sig som sommarbarn till sitt sommarhem i Tällberg. Jag hade en underbar sommar där, men Maja måste ha blivit väldigt besviken på mig, för att jag inte tog läsandet på allvar. På hösten underkände magister Nordstad mig på tentan i biologin och jag hoppade av skolan. Tyvärr så förstod jag nog inte och i synnerhet uppskattade nog inte Maja och hennes gärning till fullo förrän det var för sent, jag var nog omogen och självisk - (jag var ju för f-n en dum 15-åring) - och sannolikt är lite ego fortfarande. Hon dog tämligen ung i cancer. Det fick jag veta när Elfa och jag var på turist tur i Dalarna och jag hittade Ekwallska residenset i Tällberg och där fick träffa hennes bror och ena systern.



tisdag 20 December 2016    
   I morgon är det dags för ännu en skrapning, fast dom kallar det att hyvla - tvi vale! 
   Överläkaren ringde nyss och sa att efter överläggningar med onkologerna, så ser min sjuka bättre ut än dom befarade från början, å att dom hoppas att det ska räcka med denna hyvling som ska ske i morgon - puh!

torsdag 22 december 2016
   Jag kom lyckligt hem igår. Väldigt lite obehag. Det enda obehaget var att doktorn sa att dom är lite bekymrade för min nya cancer. Om inte denna hyvling hjälpte vill dom ta bort blåsan. Vilket innebär, vad dom kallar, en stor operation och sedan påse på magen.
   
   Jobb måste man ju ha, så jag började att jobba. Någon arbetsbrist var det definitivt inte på den tiden, det var bara att välja och vraka. Mitt första arbete efter skolan vart på Liljeholmens kabelfabrik som springpojke på internpostavdelningen. Postavdelningen var ganska ointressant. Det intressanta var att när jag gick runt i precis hela fabriken med posten. I samband med det hade jag möjlighet att se och insupa alla underverk som hände när man tvinnade och isolerade och tvinnade igen och isolerade o.s.v. kablar av alla möjliga och omöjliga storlekar.
   Under min tid där så lindade ASEA bl.a. Harsprångskabeln. Den var enormt grov. Den gick knappt att böja. Den rullades på en ungefär två och en halv - tre meter stor kabeltrumma, som sedan fraktades på en specialbyggd järnvägsvagn. Kabeltrumman hängde bara några centimeter över sylarna för att få plats under elledningen på järnvägen. 
   I en annan avdelning så tillverkades det en plastfolie, jag tror att det var en av dom första. Den kallades för konsthartsfolie på den tiden. Jag slog upp alkafol på Google och fick upp Svensk industri kalender 1947, där det står; "AB ALKAFOL Stockholm, tillverkar konsthartsfolier vid fabrik i Västberga Stockholm, varumärke . Bolaget grundat 1945."  Det var väldigt intressant att se när man hällde någon sorts pulver mellan roterande cylindrar, vilket så småningom blev en seg massa, som rullade vidare mellan andra lite småvarma cylindrar och vidare till nästa par cylindrar och så småningom blev massan utvalsad till knappt millimeter tjock folie. Jag vet att man bl.a. gjorde regnvepor av den där folien. - Nog tal´t om det - punkt.
   Jag plågade mig med detta kanske ett halvår. Allting blir såå enformigt när man är ständigt morgontrött - och det är man! Heinz fixade mig in på sitt jobb, men det jobbet var bara totalt deprimerande, en metallbearbetnings verkstad på Gävlegatan, i en lokal utan fönster iskallt, smutsigt, bullrigt - tvi vale! Där blev min sejour väldigt kort!
   Sedan kom våren och jag upptäckte cykelexpresserna. - Budfirmor med paketcyklar - det var modellen! Man arbetade när man ville, om man ville och naturligtvis när man behövde. Man var någon sorts dåtidens Jetpack. Jag lärde mig hela stan kors och tvärs och på diagonishan.
   Under min cykelbuds period jobbade jag vid ett tillfälle i gamla stan, där det var en budfirma i en tvärgränd till Lilla Nygatan. På Lilla Nygatan låg BRA-studio, ett ställe som hyrde ut övningslokaler till musiker. Jag med min musiksnok, upptäckte den, nästan luktade mig fram till den. Där upptäckte jag paradiset. Där kunde man tjuvlyssna på sångare, musiker, hela orkestrar som övade. Där gjordes det studioinspelningar på nå´n sorts lackskivor, i 78 varvs teknik. Bröderna Aftén i sin studio tillhandahöll även grundkurser i olika instrument, bl.a. trummor. Jag tog kursen (10 lektioner). Det är min musikskola det...  Men, jag hängde där så mycket att bröderna började bli irriterade - tror jag. 
   Vid ett tillfälle dök det upp några grabbar som var lika rudis som jag och dom behövde en trummis. Varpå studiogubben sa här har ni en som inte har nå´t å göra. Det var ett väldigt brokigt gäng, Hasse Marshall ingick dära. Det var så jag kom i kontakt med Hasse och så småningom Gasell klubb och spelningarna där tre gånger i veckan i över ett år. Ibland spelade vi också på skoldanser. Vid andra tillfällen så kom knuttarna från FMCK (frivilliga motorcykel klubben) och hämtade oss i en raggarbil och vi fortsatte att spela till morgontimmarna hos dom. FMCK var knuttestället med egen klubblokal uppe på Nybohovsberget. Dom hade t.o.m. egen rockorkester - Hubbes trio - en lätt hjulbent munspelare med komp. 
   Det vanligaste var att vi var kvar på Gasell för efter midnatt så brukade musiker från proffsorkestrarna dyka upp på Gasell för att "jamma" d.v.s. spela jazzmusik för nöjes skull. Det kunde bli Egil Johansen, Sveriges bästa trummis som var norrman, eller Siljabloo Nilsson, eller många andra. Ibland gick man hem först vid sex-sjutiden på morgonen när solen redan skenade för fullt på himmelen. Man släpade sig med lilltrumman i handen, från Gamla sta´n uppför Katarinavägen, till Borgmästargatan där Björknäsbussarna stod. Då var man trött!
   För att fortsätta okronologiskt så, jag tror, någon gång på höstkanten -51 blev vi uppsagda för att familjen Meisters, som vi hyrde av, skulle emigrera till Kanada. Farbror ingrep igen och ordnade så att vi fick hyra Tennisvägen 3 (ett sekelskiftes kråkslott med utedass) i Björknäs av Ritums som hade det huset som sommarhus. Den absolut gemensamma nämnaren var en tennisbana på den nämnda egendomen. Alltså, farbror-tennis, Ritums-tennis, idealistiskt sommarviste för tennisintresserade. På vintern var det inte lika idealistiskt. Som alla hederliga sekelskiftes trähus var även detta trähus isolerad med sågspån. Efter 50 år var sågspånen försvunna som isolering mot kyla. Dessutom eldades hela huset enbart med plåtkaminer. På kvällen eldade vi så att plåtröret glödde och när vi slog upp våra ljusblå på morgonen så var det ungefär fyra plusgrader i rummet. Någon gång när nordan hade varit extra flitig så kunde det vara ishinna på vattenhinken i köket. Nå ja - det var i alla fall god ventilation i huset - nästan korsdrag.
   Samma höst började jag som lärling på LM Ericsson vid Telefonplan, det var ganska intressant, i synnerhet öppnades mina ögon på att matematiken inte behöver vara absolut. Den praktiska matematiken avkortar på två decimaler - alltså cirkamatematik. 
   Den sejouren blev inte heller så långvarig. Eftersom vi blev tvungna att flytta till Björknäs blev resorna med tre olika färdmedel långa och framför allt alldeles för tidigt på morgonen. Min lärlingslön var 51 kr. i veckan, bara månadskortet på Björknäsbussarna kostade 30 kr. så därför försvann motivationen som värmen i huset på Tennisvägen 3 och jag var cykelbud igen, i den mån som inte spelpengarna räckte och det räckte dom ju inte för det var först nästa sommar som Gasellperioden med Hasse Marshall började. 
   Nästa höst sökte jag och fick jobb som silversmedslärling hos GK-smycken, dumt nog på Vretenborgsvägen i Västberga industriområde, lika långa resor, lika tidigt på morgonen och ingen större lön! Bara jag väl hade kommit dit så trivdes jag med arbetet. Det var kreativt, noggrant och naturligtvis krävde viss mån av skicklighet. Jag plågade mig igenom c:a ett halvår - kanske lite mer - men sen så var jag cykelbud återigen. 

tisdag 10 januari 2017

   Cykelbudsjobbet, som man skulle kunna säga, var ett vagabondsjobb, eller luffarjobb, man jobbade när man hade lust eller var i absolut behov av likvida medel, annars kunde man lata sig, eller sitta hemma och öva trummslageri. 
   Att farbror hittade Tennisvägen åt oss var, som redan gatunamnet antyder, på grund av att det fanns en tennisbana i lokaliteterna - alltså på våran tomt. (När Saltsjö Boo kommun gick upp i storkommunen Nacka och Nacka redan hade en Tennisväg, samt att vår tennisbana hade försvunnit under motorvägen, döpte Nacka kommun om vår väg till Bordtennisvägen - ha ha!)  Herr Ritums hade tydligen hittat Tennisvägen som sommarställe åt sig och familjen, emedan också han mycket gärna spelade tennis. Ritums fann sig ett bättre ställe så vi fick överta kråkslottet med tillhörande tennisbana, vilken föll på min lott att sköta. Det var faktiskt ganska krångligt för det saknades rinnande vatten på stället. Man fick passa på att skrapa och välta den varje gång det regnade.    Tennisbanan hamnade faktiskt under motorvägen när den byggdes igenom Björknäs, men då hade vi alla redan för länge sedan flyttat därifrån.
   Men, först flyttade vi in! Dom första som jag redan har sagt var mamma, Ruta och moi. Vi levde väl i godan ro några år. Ruta hoppade också av skolan och började arbeta, träffade diverse pojkvänner, bl.a. en som jag kommer ihåg. Han hette Arno Gullberg och då spelade vibrafon med Thore Swanerud. (Då kan ni nog direkt gissa varför jag kommer ihåg just honom.) Jag har för mig att Ruta "raggade" upp honom på Björknäs paviljongen, då ett av Stockholms dansställen som hon frekventerade.
   En annan av hennes pojkvänner som jag kommer ihåg var en Sven Åke Andersson som då jobbade som konduktör på Björknäsbussarna. Nu blev det så att han också plötsligt flyttade in på Tennisvägen 3. Några månader senare flyttade en Jan Åke Andersson in. Vid det laget tyckte vår mamma att det blev för störigt på Tennisvägen så hon flyttade till Udris-arnas lägenhet på Kapellgatan i Huvudsta i Solna. Det gick bra på grund av att farbror och faster fick en modern lägenhet i Hammarbyhöjden. Drygt ett år senare flyttade en Peter Andersson också in på Tennisvägen. Nu började det att bli tätbefolkat.
   Eftersom jag har börjat att bli äldre, alltså inte gammal, så har jag vissa problem att behålla kronologin i historierna, men det får duga ändå! (Förf, plötsliga anm.)
   Tennisbanan på tomten har en roll att spela i denna epos, vilket kommer att framkomma så småningom. 
   PÅ tomten fanns det ytterligare byggnader. En var en timmerstuga med ett rum och kök.Den hyrdes som sommarviste av en Dagnija Kreicbergs.Hon var någon sorts allt i allo på Lettiska hjälpkommittén. Hennes bror var kompis med farbror och Ritums. Denne herr Kreicbergs kallades för konsuln för han hade varit Lettlands konsul någonstans i Spanien, för övrigt gift med en spanjorska. Nog skvallrat om detta.
   Längst bort från huset fanns det ett redskapsskjul med vår utedass (vår enda dass) man märkte att det var en bit att gå när nordan och Julsnön ven bland buskarna. Dessutom fanns det en liten ungefär som en halv friggebod som var tänkt som omklädningshytt till tennisen. Något (kanske två) år innan Sven Åke flyttade in gjorde jag tennishytten till mitt sommarviste med en tältsäng, trummorna och min excellenta grammofon.
   En ordagrant vacker sommardag, när jag hade bankat färdigt på trummorna och klev ut från min "studio", stod det tre tjejer utanför och spanade på mig. Senare presenterade vi oss för varandra och då fick jag reda på att det var en Gittan Håkansson en Signe Blomman och en Ingbritt "Bitte" Andersson. (Ack dessa Anderssöner som dräller överallt - även i mitt liv!) Denna Bitte som var lite spinkigare i kroppen än kompisarna, alltså lite sportigare (kompisarna var kurvigare) sa att hon ville prova på att lära sig att spela tennis och att kompisarna var med för att hon vågade inte komma ensam.
   Dessa tjejer var min ingång till  Lännerstagänget och så, ganska omedelbart, vänner. Den första tiden flörtade jag med Gittan. Hon var lagom kurvig och söt och villig. Så småningom fick jag reda på att hon egentligen var ihopa med Alrik, men han var då i lumpen långt uppe i lapphelvetet - Boden. Följdriktigt lärde jag känna Alrik först nästa vår.       
   Gittan var ganska så tämligen försigkommen. Nästa höst var hon gift med en cyklist - haha (alltså tävlingscyklist) och barn på gång. Jag tror hon var tjugo då.
   Sommaren som jag flyttade ut till min studio, åkte spårvagnskonduktören Rune på sitt livs första semester, till Paris. Så snart han kom hem från Paris åkte han till mig och hade en literflaska konjak med sig - inköpt i Paris, varpå han i sin vanliga stil meddelade "den här ska du och jag dricka ur". Och vi drack - snarare råsöp - halva kvällen, eller kanske mer. Vårt festande gjorde oss lite hungriga så vi smög - trodde vi - in till köket och började att försöka hitta något ätbart där, varpå min go´a mamma plötsligt dök upp och sa "Är ni hungriga pojkar? Ska jag steka några ägg åt er?" Alltså - så illa smög vi, tonåringar med konjak innanför västen - naturligtvis!
   Härom året så påstod Rune att han hoppade av skolan och började att jobba på grund att han var avundsjuk på mig som skolkade och inte gick i skolan och därför inte hade några hemläxor. Vid ett senare tillfälle så modifierade han sig och sa att han blev illa och orättvist behandlad av sin klasslärare, så avunden mot min lättja var nog bara droppen.. - Nåja, vi har faktiskt klarat oss ganska bra ändå!
   Spelandet på Gasell och andra ställen utkristalliserade ett gäng, d.v.s. Hasse Marshall, som var en djäkel å snacka och i och med det kunde sälja oss som orkester, Anders "Stålis" Stålhammar piano, jag på skramliga trummor och en kontrabasist, som jag tyvärr inte kan komma ihåg namnet på. Han var sporadiskt oanträffbar för att han hade många examensskrivningar. Vi lyckades övertala honom vara med en lördagskväll när han på grund av sina studier inte hade rört basen på mer än två månader. Han spelade och spelade men under kvällens lopp hann han med att få blåsor på samtliga fingrar, vilka han satte plåster på och spelade vidare - det kan man kalla för grovarbete!
   Under dom åren fick jag tillfälle att spela ihop med stort sett alla Stockholms amatörmusiker, alltså blåsare, för att, förutom Hasse som spelade saxofon, bestod vi egentligen bara som en kompgrupp. Hasse raggade alltid upp blåsare bland för kvällen lediga sådana. - Som sagt, det var roligare förr - kanske för att man var ung och "svartvit" - utan tyngande ansvar och omdöme..?  

måndag 6 februari 2017  
  
   På den tiden var myndighetsåldern 21 år. Åtminstone lite närmare 24 år vilket enligt den senaste forskningen är åldern som hjärnan är fullt utvuxen. Det sista som mognar är pannloben, den delen som behövs för att kunna bilda sig omdömen och dra långsiktiga slutsatser. Att myndighetsåldern sänktes till 18 år var nog bara politiskt inspirerat d.v.s. lättare att prägla ungdomar innan dom drar egna slutsatser - "prägla" dom. Idag så har politikerna diskussioner om att sänka myndighetsåldern ytterligare - till 16 år, ännu mera påverkbara! Samtidigt som dom erkänner att artonåringar inte är omdömesfulla nog att hantera vuxnas droger d.v.s. dom får inte inhandla tobak och alkohol!   
   - Det här stycket tillhörde nog också avdelningen  ..och annat gnäll.

onsdag 15 februari 2017
   Idag återtogs mina behandlingar med insprutning av tuberculiner i blåsan. Jag hoppas att det kommer att fungera bättre än för ett par veckor sedan, innan jag var utläkt efter skrapningen - nej, hyvlingen.  
   Hittills är det inte bra. Jag får springa varje halvtimma, eller oftare och de kommer bara några droppar, men det går absolut inte hålla igen. Jag är på gränsen på inkontinens - fy f-n!  Jag fick ta två Alvedon, för att jag hade frossa. Den är botad..  - Nog gnällt om det!

   Jag börjar att få problem med tiderna, kronologin, i mina minnen, men jag tror att det blir ganska bra ändå. Inse att detta händer för mer än sextio år sedan. 
   Ordnat arbete började jag först när jag var tjugo år. Det bara blev så. Vid det laget var Bitte och jag ett par sedan något år tillbaka. Hon var typiskt flitig och arbetade hos konservator Hellström, tror jag att han hette, på Jungfrugatan där hon lagade diverse porslinfigurer och dylikt. En vacker dag sa hon  - jag vill åka på semester! Ska du med? - Då blev det plötsligt ett behov av resepengar, varpå jag omedelbart slog upp DN-s platsannonser och kollade. Vad finns det för jobb för en utan yrkeskunskaper? Här har vi det! Tryckeribiträde med skiftarbete, bra betalt - snabba pengar. - Det tar jag! På med sviden och iväg till Igeldammsgatan 21 - Ljunglövs litografiska AB. Jag fick jobbet. På Ljunglövs trycktes det på plåt, diverse konservburkar, kapsyler till Systembolaget, till och med gubbarna till ishockeyspelet. Det som skulle bli ett snabbjobb för att skaffa pengar till vår Tysklandsutflykt blev istället min entré till ett ordnat jobb och liv. Jag tror att det var skiftarbetet som underlättade att behöva gå upp tidigt för att arbeta varje dag. Morgonveckan tröstade jag mig själv med att nästa vecka får du sova hur länge du vill.       Bitte fick lov att sluta hos konservator Hellström p.g.a. att hon fick terpentineksem. I samband med att motboken försvann sökte Systembolaget mera folk och Bitte sökte jobb där och fick jobb som expedit, i Kocksgatans butik. Jag återkommer om fördelarna för oss med det jobbet. 
   - Otroligt nog hände det att staten gjorde ett avsteg från förmyndarementaliteten och slopade alkoholförmynderiet. Detta hände nådens år 1955 på sommaren.
   Det kommer jag ihåg bland annat för att vi var i Värmland och Dalarna och turnerade under Storywille Creepers namnet. Vi åkte omkring i en Folkabuss och varje ny ställe vi kom till spanade vi efter någon som såg ut som en "inföding", ner med sidorutan och så ropade vi - "var ligger Systemet?"  Det var ju så spännande att få inhandla alkohol! Det intresset dog ut ganska snart, i alla fall för mig. - Nyhetens behag varar ganska kort - men den resan flödade intresset.
   Nu är jag tillbaks vid Systembolagskassörskan Bitte. Under några år anordnade vi en kräftskiva på Tennisvägen och vid ett av dessa tillfällen ålåg det för Bitte och mig att hämta kräftorna i Hötorgshallen, samt att sörja för Systeminköpen. Klockan fem minuter i ett på lördagen i fråga, efter att vi har roat oss i centrum och just hämtat hinken med kräftorna, slår blixten ner i våra glada sinnen - spriten! Vi har glömt att in handla brännvinet! Då slänger sig Systembolagskassörskan på närmaste telefon och ringer sina kolleger på Kocksgatan. Upp på närmaste buss med kräfthink och allt och i väg till Kocksgatan. En kvart över ett släpps vi in bakvägen i butiken och katastrofen är avvärjd, - vi får inhandlat våra brännvinsbeställningar. Det var en sensation att få handla på Systemet efter stängningsdags!
   Bitte som Systemkassörska var faktiskt snäll, hyglig och nyttig även vid andra tillfällen. Gänget handlade gärna av henne, för när dom handlade hos henne, så hände det som oftast att man handlade sitt brännvin och en öl. För eventuella spanande ögons skull så slog Bitte in en summa i kassaapparaten. Summan hon slog in var ölpriset, så att brännvinet fick man gratis - smart va?
   Nu mera kräftskiva. Rune kom vid ett tillfälle till kräftskivan med en flaska gin, varvid han sa till mig sina bevingade ord, "den här ska bara du och jag dela på!"  Sagt och gjort. Enda problemet var att vi inte hade något att spä ut ginen med, så vi drack den som den var och sköljde ner eländet med vad vi hittade på bordet, d.v.s. öl, porter, avslagen läsk och annat vi hittade. Senare samma kväll hade Rune tappat färgseendet till den milda grad att han inte ens kunde se skillnad på svart och vitt. Han spelade nämligen vilt och osammanhängande på sitt knappdragspel och när jag frågade vad det var för fel sa han "Det är för djävligt men det finns inga svarta och vita knappar, alla är gråa!"  
   Morgonen därpå är nog den enda gången som jag har fått uppleva bakfylla som den beskrivs i alla klassiker. Solen sken ända in i bakhuvudet och fåglarna skrek i högan sky så att det ekade våldsamt i min för tillfället tomma skalle. Värre kunde det inte bli! Jag var tydligen så dålig den dagen att absolut enda gången, under Bittes och min sexåriga samvaro, som hennes pappa bjöd mig på en sup. När han fick syn på mig den da´n sa han "fy fan va´ du ser ut, du måste få en sup!" och han levererade.  
   Rune, vad jag tror, klarade sig bättre för jag kommer ihåg hur han mitt i natten satt på fotsteget till sin DeSoto och hade någon sorts djupsinnig diskussion med Ruta, varpå han plötsligt reste sig och mycket artigt sa "ursäkta mig", gick bakom bilen spydde och återvände, satte sig igen och fortsatte diskussionen som om ingenting hade hänt. - Jag däremot mådde bara illa men spydde inte.         
   Nu måste jag backa i tiden. Ett par år tidigare höll Per Åke (Bittes bror) och jag på och gjorde smycken av balsaträ, tenn, nysilvertråd och glaspärlor. Per Åke var både väldigt kreativ och en fenomenal säljare, så affärerna gick faktiskt bra. Affärerna gick bra ända tills Per Åke lyckades att trassla in sig med en tjej från Göteborg, en blondin som kallades för Puck, hon kanske t.o.m. var döpt till det.
   I detta läge så började Per Åke att tjata om att vi skulle flytta vår verksamhet till Göteborg. Eftersom jag var lös och ledig och inte hade några förpliktelser, sa jag ok, ett litet äventyr kunde inte skada. Per Åke eller Puck raggade upp ett hus i Härryda, c:a tre mil utanför Göteborg mot Borås och vi drog iväg. På den tiden var det vanligt att man liftade. Jag liftade ett par gånger till Stockholm för spelningar. Jag kommer fortfarande ihåg ett tillfälle när liftandet gick katastrofalt illa. Jag var fortfarande i Jönköping när det redan började att skymma, så jag kom fram sort sett när spelningen slutade. - Fiasko! 
   Göteborgs vistelsen började nästan med en gång så sakta att spåra ut. Vi levde i någon sorts lättja. Kunderna frågade efter mera varor när dom hade sålt slut, men vi jobbade bara när vårt skafferi var bokstavligen tomt. Bara först då gjorde vi en kollektion och ilade in till Göteborg och våra kunder. En helg när vi var panka meddelade Bitte att hon är på väg till oss. Eftersom vi inte hade pengar ens till tågbiljetten, fick jag uppdraget att cykla in till Götet och möta henne. Hon hade pengar så vi skulle åka tåget tillbaka. 
   När jag hade cyklat halva vägen fick jag punktering, varpå jag ställde cykeln bland en massa buskar och satte igång att lifta vidare. Jag kom naturligtvis trekvart för sent, men Bitte varken grät eller ojade sig på något annat sätt, så vi tog bara nästa tåg hem till Härryda. Det var faktiskt den helgen som hon lyckades med sin tydligen långsiktiga plan och vi blev liksom ett par, vilket varade i så där sex år.
   Att vi var panka berodde på en annan av våra katastrofala göranden. Vi hittade nämligen veckan innan på att lifta ner till Hälsingborg, på vägen ner sälja våra smycken och få ihop en kassa, vilket gick så där. Uppför Hallandsåsen vart det en sju djäkla lång promenad - till exempel. 
   Framkomna i Hälsingborg passade vi på att ta en tur med färjan till Helsingör. Därstädes köpte jag mig en pipa, vilken sedan var min danska pipa i många år. Naturligtvis inhandlade vi även diverse spirituosa, för vi var ju, i Jösse namn, i utlandet och motboken härskade fortfarande i Svedala! 
   Efter fyra dagar var vi hemma igen, utan ett öre i fickan - luspanka - pankare än när vi åkte!  Allt det sista hade vi handlat upp i Helsingör och hade endast en jobbig liftning hem. - Och nästa dag skulle Bitte komma!
   Jag kom på att det började att strula mellan Per Åke och familjeflickan Puck, jag gissar att vårt bohemliv inte var seriöst nog för henne. Hon kom från en burgen familj. Hennes far var flygkapten. Dom hade en stor lägenhet mitt i det burgna Göteborg, på Linnégatan. 
   I synnerhet var det mig hon ville bli av med, för utan mig hoppades hon att kunna styra Per Åke dit hon behagade, vilket sannolikt var ett ordnat och borgerligt liv och familj. Jag var nog bara i vägen. 
   Eftersom Bitte och jag hade parat ihop oss så blev inte det inte för mig så intressant att leva loppan i Göteborg, varför jag inom en månad återvände till Stockholm. Även Per Åke gav upp Puck och var tillbaka snart nog. Jag fick naturligtvis problem med boende men jag fick sovplats, gissa hos vem? - ja naturligtvis hos min mamma på Kappelgatan i Huvudsta! Där bodde jag sedan ända tills jag träffade Elfa, d.v.s. cirka fem år.
   Så snart jag började arbeta ordentligt, tjäna pengar, fick regelbundna avlöningar, så köpte jag med sakkunskapens, d.v.s. Alriks hjälp omedelbart en Renault 4cv för 600 kronor - min första Porsche - som jag har skrivit om förut.
    Vad finns det mera att berätta? JO, redan innan jag flyttade från Tennisvägen till Göteborg så låg jag ganska ofta över i Bittes hem. Orsak till det var Bittes pappas alkoholism. Per August Andersson var grav alkoholist. Han kom hem på fredagen med tre helflaskor, även kallade helrör vilka han, ensam i sitt rum, drack ur under helgen. På söndagskväll gick han till köket spydde i vasken eller genom köksfönstret och var klar för måndagsmorgon då han återvände till jobbet och småsupandet under veckan.    
   Gubben var en oerhört välbetald hantverkare, ett på den tiden bristyrke, plattsättare. Han skröt med att han inte tog ett jobb för under etthundra kronor om dagen. Man kan jämföra med att jag då tjänade tvåhundrafyrtio kronor i veckan, med skifttillägg. Han var tydligen så pass bra att han var plattsättarbas för alla tunnelbanestationer mellan Skanstull och Slussen, samt mellan Kungsgatan och Fridhemsplan. När det var dags ett par år senare att sammanbinda Slussen med Kungsgatan, var han tydligen för nersupen, för på den sträckan fick han inte basa. 
   En annan historia han faktiskt skröt med var att när han en gång ville gå på Gyldene Freden blev han inte insläppt på grund av att han inte var klädd i kostym och slips, (det var s.k. slipstvång på restauranger på den tiden), gick han bara om hörnan till en herrekipering och köpte sig en kostym och slips, varpå han blev insläppt.  
   Bittes mamma såg väldigt gärna att jag låg kvar för pappan var våldsam när han drack för mycket. Han kunde hota hela familjen, ibland t.o.m. med kniv. Han kunde slå sönder dörrar om mamman blev rädd och låste in sig, men om jag var kvar så vågade han inte uppträda hur som helst - dummare än så var han inte! Vid ett par tillfällen så låg han däremot på golvet och matade sina små skära elefanter som tydligen bara han såg - ingen annan!

torsdag 21 april 2017
   Jag får nog ta och avsluta detta epos. Man kan ju inte hålla storyn öppen hur länge som helst. Jag får läsa igenom och så småningom skriva vidare på en ny historia. 
   Cancerplågan har jag "semester" ifrån för tillfället. Den 27. skall jag kontrolleras om behandlingen har lyckats.
   För övrigt så har jag nya plågor. Jag har ramlat och slagit mig, rättare sagt muskelsträckning i ryggen, så att jag hoppas att jag kan och orkar att gå i dom jäkla sjukhuskorridorerna! 
   Alltså, hej då tills nästa historia. 
      
1.