Vad får ett tiggarläger kosta?
➤ KRÖNIKA Sverige förändras snabbt och oåterkalleligt med globaliseringens frammarsch. Det som bara för några år sedan varit en självklarhet och den lägsta möjliga nivån för de flesta svenskarna blir plötsligt en lyx som få kan unna sig – som till exempel rätten till ett drägligt och tryggt boende.
För fyra år sedan blev jag bjuden till en inflyttningsfest hos en vän. Hans familj fick en tillökning och efter några månaders eftertanke kastade han in sig på den redan då överhettade fastighetsmarknaden och köpte en villa. En sådan där klassisk Bullerby-villa i en helsvensk medelklassförort som han skulle behöva betala av resten av sitt liv. Ja, dyrt, men ändå värt det om man vill ge sina barn en trygg uppväxt, trodde han då.
– Det är allmänning från tre sidor här, visade han stolt fastigheten för mig.
Huset låg sist på gatan och kostade betydligt mer än grannvillorna eftersom en kommunal skog omgärdade tomten – ett privat avskilt läge med allmänning som närmaste granne, som mäklare brukar marknadsföra det i sina annonser. Det sammanfattar ju den svenska drömmen ganska väl – att bo ensamt, ostört och nära naturen. Det är värt varenda extra krona, förklarade vännen för mig.
För någon vecka sedan träffades vi igen. Han hade fått ett problem: husets stora fördel blev plötsligt ett stort problem. Allmänningen visade sig vara allmän på riktigt – för hela världen. Sedan i somras har tiggare från Rumänien bosatt sig i skogen. Det som började som två tält blev så småningom fler – och snart huserade en hel tiggarklan 50 meter från vännens idylliska nyrenoverade drömhus.
Missförstå mig inte – min vän tillhör inte de fullfjädrade rasisterna. Han är en vanlig hantverkare som inte intresserat sig för politik fram tills ganska nyligen. Plikttroget röstade han för S – precis som hans föräldrar gjorde, i tron på att de får landet att rulla. Så har det ju alltid varit. Han var säker på att samhällsinstitutionerna fanns där för honom – för att vara på hans sida när han skulle behöva det. Varför skulle han annars betala världens högsta skatter?
Att ha ett tiggarläger några tiotals meter från sin bostad är tydligen en erfarenhet som förändrar ens syn på samhället. Det blev inget kaffe och kakor för tiggarna. Istället kontaktade han kommunen för att få bort bosättningen. ”Det är ju bara att köra bort dem,” trodde han i sin enkelhet. Det blev dock inte riktigt så som han tänkt sig.
Kommunen skyllde på polisen medan polisen menade att lägret ligger på kommunens mark – och därför ska det vara en av kommunens många avdelningar som ska lösa problemet. Efter en flera månaders lång kafkiansk mardröm med ansvariga som lade på luren i örat på honom, ignorerade hans vädjan om hjälp på mejl och gjorde sig otillgängliga, kom kommunen fram till att tiggarna numera har en ”besittningsrätt” till den mark de hade ockuperat.
Därmed blev grannskapet med allmänning ett problem istället för en fördel.
Min vän fick anpassa sitt och sin familjs liv till de nya omständigheterna och i princip underordna det tiggarnas dygnsrytm: ingen vistas utanför huset medan tiggarna är synliga ”för att inte provocera”, allt inklusive de enklaste redskap och leksaker låses in, tidsur installeras på flera lampor för att ge sken av att någon finns i huset hela tiden osv…
Och nej, några ömsesidigt berikande kulturutbyten blev det inte heller. Vännen ville egentligen bara en sak – att bli lämnad i fred. I början av vintern reste de flesta tiggarna tillbaka till Rumänien – för att återkomma nästa år.
Den här historien illustrerar globaliseringens effekter för vanliga medborgare: valfria globala nomader kan slå sig ner i princip var de vill och få ”besittningsrätt”.
För några år sedan kämpade en av globaliseringens främsta ivrare, Birgitta Ohlsson, hårt för att stoppa Stockholmspolisens tolkning av EU:s regler vad gäller hitresta tiggare.
Polisens tolkning gick ut på att tiggeri inte utgör rimlig försörjning och därför inte ger rätten till bosättning i Sverige. Med hänvisning till detta ordnade de busstransporter för tiggare tillbaka till Rumänien. Det handlade om ett fåtal avvisningar så någon större åtgärd var det inte – men ändå hjälpte det att hålla situationen i schack.
Denna praxis fick Birgitta Ohlsson att se rött. I sin roll som EU-minister angrep hon polisen och krävde ett stopp för avvisningarna. Efter en sedvanlig mediekampanj fick hon som hon ville: de polismän på vars initiativ avvisningarna inleddes omplacerades och därmed blev det grönt ljus för den våg av rumänska tiggare som vi ser idag.
I början av september aviserade Birgitta Ohlsson sin avgång från politiken – dock med bibehållen riksdagslön och förmåner. Nyheten möttes av en enig kör av politiker och journalister som beklagade beskedet och prisade Ohlssons insats i den feministiska kampen. Men det är inte någon imaginär feministisk kamp som utgör hennes verkliga politiska arv, utan det är just detta – ett olagligt utländskt tiggarläger mitt i ett tidigare lugnt villakvarter för barnfamiljer.
Landet har blivit fullt med sådana små, men ack så betydelsefulla för de drabbade, historier på senare tid. Ska man sammanfatta det svenska etablissemangets politiska verksamhet under de senaste 5-6 åren i en mening så blir det en drastisk sådan: Sverige har slutat vara ett tryggt och välmående land. Och det spelar ingen roll vilka goda intentioner som deklarerades under tiden. Det politiska priset av detta svek har man inte ens börjat att betala.
Till att börja med att zigenarna, eller någon över huvud taget, kan få besittningsrätt bara för att man ockuperar en markbit är en ren och skär skandal i en rättsstat som Sverige påstår sig vara. Det tragiska, om det nu är sanning, är det faktumet att det egentligen är dålig bondkomik. Bönderna har fått gå på ett halvdant universitets juridikfakultet och har blivit överintellektuella! - Men, tyvärr, alldeles frånvända från allt som är sunt förnuft och verklighet.
Vidare, hörntomter, hörnhus, hörnlägenheter har ju alltid varit populära på grund av att dom ger mera avskildhet i trängseln. Även det är en paradox. Människorna klumpar ihop sig i städer, men samtidigt söker dom enskildhet, med hörnhus och hörntomter, med så lite grannar som möjligt!
Ett exempel ur min verklighet. I samband med Lettlands frigörelse från den Sovjetiska ockupationen blev mina kusinbarn plötsligt nästan maffia-rika. De fick tillfälle att i ett nyplanerat villaområde köpa sig mark för att bygga egen villa. De hade råd, så dom köpte tomten som gränsade till en tallskog. Naturligtvis var det lite dyrare. Dom byggde villan, flyttade in och njöt av avskildheten. Plötsligt, fyra år senare, i stället för tallskogen, hade dom ett tvåvånings hyreshus dära! - Så fungerar den godtyckliga kommunala laglösheten! - Tyvärr så fungerar tydligen även den svenska kommunallagen på ungefär lika oförutsägbart godtyckligt sätt.
Sedan har vi problemet Birgitta Ohlsson, en aggressivliberal som tydligen med näbbar och klor slogs för, inte bara partiledarposten, utan även för jordglobens tiggare, vilka vill bosätta sig i dom svenska parkerna, skita i buskarna och förorena i största allmänhet! Hon anser tydligen att ockuperande tiggare har mera rätt till en plats än den som äger platsen i fråga! - Vilken tur att hon nu inte blev partiledare för ett "demokratiskt" parti i Sveriges Riksdag! - Tycker jag!
Nu återkommer jag till besittningsrätten. Att slå upp ett tält i t.ex. Lill Jansskogen vore ju något för de Stockholmska studenterna! Efter att dom fått besittningsrätt på tältplatsen, kunde de nästa år bygga sig en välisolerad friggebod (för den behöver inget bygglov) och boendet vore ordnat, efter ett rimligt besvär och för en rimlig summa. - Nära till "arbetet" skulle det också bli - gångavstånd till Universitetet! När dom blev färdigstuderade kunde de sälja friggeboden med god förtjänst till nya studenter, emedan bostadsbristen kommer aldrig försvinna i Stockholmstrakten. - Eller har jag som vanligt missuppfattat frågan? Är det möjligen bara de s.k. nomaderna som kan få besittningsrätt i svenska parker?
