VII. minnen igen...

   Jag skall försöka skriva ner mina tidigaste minnen, sannolikt uppblandade med uppsnappade berättelser från den tiden.

   Först en garanterat uppsnappad berättelse. Vår far levde med munnen full av enbart guldtänder. Historien handlar om varför. Att berättelsen är i andrahand garanteras av att den är från tiden när jag och mamma båda låg på BB. - Nu kör vi!

   Vår far kom till sjukhuset på besök med nästan hela ansiktet inlindat i gasbinda (ungefär som osynlige mannen när han ville vara synlig). Han skrämde inte fram mig, för jag var ju redan född, men mamma skrämde han med sin mumielook. Orsaken lär ha varit som så att, på den tiden startade man en flygplansmotor genom att snurra med propellern. När han då skulle dra i propellern för att starta motorn, halkade han på en isfläck och fick propellern i ansiktet, över näsa och mun. Dom flesta tänder fick så småningom ersättas med guld dito. Man ska ju inte göra saker halvdant, så några år senare lånade han en Harley Davidson och lyckades att köra rakt igenom ett staket och då rök resten av garnityret.

   Som en parantes kan jag berätta att när vår pappa dog 1945, tillät mamma inte att han skulle kremeras, för jag kommer ihåg att hon sa: "då kommer dom ju att slita ut guldtänderna ur munnen på honom". Det hade nog varit enklare att flytta honom till Riga och Bralu Kapi om han hade varit i en urna. - Å andra sidan antagligen inte lika pampigt.

   1937 flyttade vi till en stad i östra Lettland - Gulbene. Orsaken var nog, som jag har hittat i historieskrivningarna, att det bildades en ny flottilj där och vår far blev förflyttad dit. Därifrån börjar det finnas minnesglimtar. Så minnen och efterhandsberättelser blir nu en salig blandning. Jag har ett minne där jag går i djup snö och plötsligt försvinner min ena gummistövel. Det blev väl ett skrik, för mamma kom och räddade mig och stöveln och jag fick veta att hon skall tala om min olovliga utflykt för pappa, voj voj!



Vattenpump

   Till saken hör att längst bort i trädgården fanns en bassäng, vilken jag tydligen var väldigt fascinerad av. Det var dit jag var på väg när jag misslyckades med stöveln. När jag envisades att gå dit även på sommaren (mamma ville nog inte att en treåring ska ramla i där) och jag dessutom hittade ett hål i staketet, där jag som omväxling kunde smita ut från tomten, blev jag fastbunden vid vattenpumpen i en tvättlina, voj, voj - igen.

Krasseblommor och ett bi.

    Inom tvättlinans räckhåll fanns min mammas prunkande krasseodling, med vackra och väldoftande (tyckte i alla fall jag då) blommor och något som liknar ärtor d.v.s. frön - mycket intressant. Jag provade och dom passade faktiskt i näsan,fantastiskt! Dom gick faktiskt in i örat också! Blommorna passade i näsan, in med skiten - hurra!

   Sedan blev ju mamman inblandad igen för jag fick inte ut dom. Familjedoktorn tillkallades, (jag har något minne av någon med pipskägg) som grävde och spolade i mina öron och näsa, fick ut nästan allt utom ur örat. - voj, voj - ännu en gång.

   Nästa eget minne är att jag körs i en säng i en sjukhuskorridor, till vad jag idag vet var operation, och att det plötsligt är mitt i natten när jag vaknar och är rädd och inte mår bra och nästa morgon och hela dan ligger ensam i en sjuksal och tittar ut genom fönstret på en fabriksskorsten. Jag har fått höra att jag fraktades till Riga, lades på operationsbordet och sövdes ner, för att kunna ta ut krassefröet ur örat. Jag var hela min barndom ett "öronbarn" ända upp i tonåren tills när vi kom till Sverige och där jag, på SöS, fick tio stora penicilinsprutor i häcken. Om jag grundlade öronen med krassen vet jag ju inte, - bara funderar.



Blää..



   Jag kommer också, väldigt mycket, ihåg när min livslånga och grundliga aversion mot stuvade morötter grundlades. Jag tyckte inte att den gröten var den mest upphetsande maträtten på menyn redan innan, men så kom spiken i kistan som följer. - (Detta är ett inpass av min historieberättande mamma), jag äter lite av morotsgojan, ställer mig upp så att jag kan se ovanpå serveringsbordet, som står vid väggen i matsalen och där rätterna står uppställda och säger:" vad blir det för efterrätt?" Det var liksom inte bra alls, för då spänner mamma ögonen i mig och säger: "ät upp maten innan du spanar efter efterrätten". Det hela urartar och jag blir sittande (och det kommer jag ihåg själv) i två timmar vid bordet och gloende på min morotsstuvning. - Vissa saker sätter djupa spår.

Abborrdammen idag.

   Ett annat minne är att jag, som var polare med husan, varje dag kollade hur det stod till med godsakerna i köket bl.a. skalade råa potatisar, vilket jag på den tiden tyckte var gott. En morgon när jag gjorde min runda låg det en s.k. vaxduk på golvet, på vilken det sprattlade en massa småabborrar, en till två decimeter långa. Kvällen innan hade nämligen min far och några av hans kompisar varit till hans lantgård Virkus, som han fick tillsammans med medaljen en gång i tiden. Där hade dom dragit nät och rensat ut onödiga rovfiskar ur dammen och fångsten låg nu och sprattlade i vårt kök.

   Det även bakades ganska ofta bullar eller piroger i vårat kök. När så skedde, då fick Ruta också vara med och öva. Genom att åberopa jämlikhet, alltså: "varför Ruta och inte jag", fick även jag en degklump att baka med, men jag lekte istället fönsterkittare med degen. Jag använde ett par skåpdörrar med dörrspegel att öva på. När bullarna skulle in i ugnen samlade jag ihop min stackars deg och den försvann in i bakugnen. Jag väntade med spänning på min bulle, men ut ur ugnen kom en stenhård klump som det nästan inte gick att bita i. - konstigt.  

  



En av dom nya planen, Vertongen-Stampe, 
licensbyggd i Riga av VEF.
Detta ex (111) crashade 1940 med dödlig utgång.

   Nästa minne; - en varm och solig eftermiddag står mamma och naturligtvis jag på gården och på sådär tjugo meters höjd (huj va det var mäktigt för en fyraåring) över våra huvuden kommer flygplan för landning. Mamma räknar dom. Hon räknar till fem och ingen av dom tippar med vingarna, så hon blir liksom lite hispig.

   Historien som jag har hört efteråt lär vara som så att, ett gäng från flottiljen åkte till Riga för att hämta sex nya flygplan, pappa var en av dom. På väg tillbaka fick pappa motorbrand och nödlandade i en mogen rågåker vilken också började att brinna. Följaktigen kunde han inte flyga över vårt hus och tippa med vingarna, när vi väntade och mamma fick s.k. spel.

   En annan för mig sorglig flyghistoria var det, när det var allmänhetens flygdag på flottiljen och vi var på väg dit. Mellan hemmet och flygfältet flöt det en liten å. Över ån var det naturligtvis en bro. Bron saknade räcken och när jag tittade till på det rinnande vattnet så snurrade det till i mitt huvud, det som kallas för svindel, så jag skrek och vägrade kliva ut på bron. Ruta blev förbannad, för hon var dubbelt så stor, ett år äldre och väldigt tuff, mamma drog mig i armen och jag vrålade att jag kommer att ramla i. Till slut blev även mamma arg, så hon vände och gick hem med oss, lämnade mig hemma hos husan, tog Ruta och gick på flyguppvisningen utan mig. Hemifrån hörde jag hur planen brummade och var övertygad att alla där hade väldigt roligt. - usch jaa...
   Att när Ruta 1939 fick åka över sommaren till moster i Grobina och jag ansågs vara för liten att släppas iväg dit, var det inte roligt för mig, så Ronumàte (sälmor - fri översättning av hennes namn), våran allt i allo, kom med en liten, röd kattunge som tröst, till mig. Denna kattunge blev stucken av ett bi, så att hela ögat svullnade igen. Jag kommer ihåg hur vi båda satt i solen, vid söderväggen och surade. - så var det med det!
   Sedan kom ju 1940 och med den Stalins invasion av baltstaterna, vilket får bli en annan historia.