Att en så ung och från händelserna tidsmässigt avlägsen person, som aldrig bott i Sovjetestland, har en så klar och levande uppfattning om Estlands, och samtidigt baltikums, 1900:tals historia är fantastiskt. Bara det faktum att Norrskensflammans recension utpekar historiskrivningen som saklig, estförskönande och i och med det Sovjetfientlig, är bevis nog för att hon har träffat rätt. Gång på gång, i bok efter bok, beskriver hon detaljer och skeenden i vardagen så naturligt som om dom vore självupplevda. När man läser så upplever ens sinnen, synerna, lukterna, hörseln, den ogreppbara men ständigt närvarande torftigheten i det ockuperade baltikum. Då tänker jag inte bara på Sovjettiden efter kriget. Jag finner det ännu mera anmärkningsvärt att hon är lika välorienterad i första ockupationsåret d.v.s. 1940 - 41, samt dom därpå följande tyskåren.
I en recension i Expressen, av När duvorna försvann, klagas det på att huvudpersonens karaktär är för diffus, men kanske, även i denna roman, huvudpersonen är alla dom våldförda människorna i det ständigt ofria, ockuperade, landet Estland!
Jag beundrar henne för att en så ung person lägger ner så mycket research och arbete, i vår allt överslätande, nedrustade tid, på en historia som ingen vill låtsas om, att den har utspelat sig, i femtio efterkrigsår, på tröskeln till Skandinavien. - Läs boken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar