ärans vinter

  
   Jag har just läst en väldigt redovisande och tillförlitlig skildring av finska vinterkriget (Ärans vinter, av Claes Göran Isacson, som är militärhistoriker). Det var bedrövligt att läsa om inkompetensen i den ryska arméledningen och obefintliga vinterkrigs kunskaperna i den enorma ryska armén, samt soldaternas obefintliga vinterutrustning. Dom hade enorm tillgång på materiell och folk. Trots det blev dom slaktade i massor, utan att egentligen uppnå några segrar. Som ett exempel är att finnarna, på grund av ständig ammunitionsbrist, under hela vinterkriget avlossade c:a 350 000 granater, medan ryssarna kunde avlossa c:a 200 000 granater på en dag, utan att kunna slå ut finnarna. Sisu!
   Men det som jag egentligen vill peka på är politikernas brist på kompetens, men överflöd av självgodhet och för mycket makt. Nämligen, mannen med vilken hela Finland reste sig, stod och inte föll,  Mannerheim, (mannen med många titlar i Finland, vilka visar hur oumbärlig han var för landet i dess tillblivelse och överlevnad som självständig stat. Här kommer dom: fältmarskalk, överbefälhavare, finsk riksföreståndare, president.) Den mannen pläderade oavbrutet, redan på tjugotalet, att Finland måste rusta, för Ryssland var ett hot, och att ett krig mot ryssarna skulle oundvikligen komma. Ingen politiker lyssnade på honom, då eller senare, ända fram till hösten -39.
   Hans historia i korthet (kortheten börjar se lång ut) är som följer. 6. december 1917 förklarade sig Finland oavhängigt och självständigt. Den 4. januari erkände Ryssland och Lenin Finland, men vägrade att ta hem dom c:a 80 000 man ryska trupper i Finland. Med ryssarnas vapen och folk bildades det röda garden. Mannerheim blev utnämnd till chef för en skyddskår mot dom röda. Inom några dagar ändrades utnämningen till överbefälhavare över republiken Finnlands armé. Den 17:e februari, mot Mannerheims vilja, men på politikernas begäran, kom det 7000 tyskutbildade trupper och med deras hjälp kvästes det kommunistiska upproret. Då meddelade senaten att en tysk generalstabs officer skulle utarbeta förslag till arméns organisation, utbildning och utrustning varpå överbefälhavaren, d.v.s. Mannerheim bara skulle underteckna. Mannerheims svar var: "- att jag efter att ha stampat en armé ur marken och fört nästan outbildade, bristfälligt beväpnade och utrustade soldater till seger, som vunnits tack vare den finländska soldatens kampanda, skulle finna mig i att med min namnteckning förse de order som den tyska militärkommissionen ansåg behövliga. Jag har endast att tillägga att jag ikväll nedlägger befälet och i morgon reser utomlands." 
   Den finska regeringen hade föreslagit en tysk prins som regent i Finnland. Den 9. oktober 1918 valdes prins Friedrich Karl av Hessen, svåger till tyske kejsaren, till Finnlands konung med namnet Väinö I. Han tillträdde aldrig. Då frågade den finska lantdagen om Mannerheim åtog sig att vara riksföreståndare, så Mannerheim landsteg i Åbo den 22 dec. och var riksföreståndare dec. 1918 - juli 1919. Mannerheim var statschef men tackade nej vid presidentvalet. Han sa att han ville leva ett fritt liv efter alla de år han givit Finland. Han blev president (jag tror på Stalins begäran) efter kriget, 1944 - 1946. I Stalins fredsvillkor ingick att presidenten, 1940 - 1944, Risto Ryti, skulle dömas till tukthus för krigshandlingar, trots att båda krigen startades av Stalin. Vilken förödmjukelse för Finnland, att behöva göra detta!
   Statsledningen saknade, enligt Mannerheim redan 1925, insikt viken fara som hotade från den sovjetiska uppladdningen. Den finska politiska ledningen motstod alla propåer om ökade försvarsanslag, "regeringen lyssnade bara förstrött". 1931 blev han ordförande i försvarsrådet = överbefälhavare i krig. Att kriget skulle komma var Mannerheim övertygad om. 1933, på femtonårsdagen av frihetskrigets slut fick han titeln fältmarskalk, en titel som inte används på över hundra år. (Muta?..) Först månaderna före vinterkrigs utbrottet insåg politikerna att faran för Finnland var överhängande, men då var det för sent. När kriget kom var Finnland inte rustat, - och det kostade! Den 16. juni 1939 begärde Mannerheim avsked som försvarsrådets ordförande, då han inte ansåg sig kunna ta ansvaret för ett otillräckligt rustat försvar. Men när kriget var ett faktum anmälde han sig hos presidenten, för att tjänstgöra. Han blev då ÖB. Han ansåg att om man gjorde vissa landavträdelser så kunde kanske kriget undvikas, men som vanligt lyssnade inte politikerna.
   Denna lilla epos hade jag tänkt som en liten notis om politiker, ett släkte av arroganta, absolut inte klokare än övriga, men  maktfullkomligare individer som ställer till. Likheten med Sveriges situation 1940, och i synnerhet idag, är slående. Nu blev det här, ju en annan, kanske större, berättelse om en gubbe, som nästan är ett land - men i alla fall...