ett litet sjukhusäventyr...huu

    


   Nu ska jag ägna mig åt mig själv. Eller också kan vi kalla det för "Mannen i plastmasken, inlåst på NÄL."
NÄL är fullt utläst "Norra Älvsborgs Lasarett". Jag slapp ju en järnmask som Alexander Dumas rollfigur, men jag hade en syrgasmask av plast, svettig och illaluktande av plast, samt syrgasen luktar också sötaktigt sliskigt. Jag var inlåst på en isoleringsavdelning, ensam i ett rum. Man kunde tro att dom hade byggt upp avdelningen för att öva mot Ebola.

gubben i plastmasken

   Nu hade jag endast influensan typ A, plus lunginflammation, men isoleras skulle jag. Den som i detta rum inträder åker ut enbart genom en dörr rakt ut på gården, - en öde gräsmatta, mot parkeringen, ingenting som kommer in i rummet tas tillbaks in på avdelningen, utom personalen (som tur är) dom går genom nå´n sorts luftsluss. Om nu mot förmodan någon kör nio mil för att hälsa på mannen i plastmasken, måste dom ge sig ut på fältet mot parkeringen och där finns det en dörr med mitt rumsnummer på väggen. Då har dom hittat mitt rumsutkast, där ringer dom på en klocka och personalen släpper in mina besökare, om jag inte har Ebola.
   Personalen var av alla dom sorter men alltid trevlig och hjälpsam. Första natten, medan jag antagligen fortfarande hade ordentlig feber vaknar jag till av väsandet och pysandet på dom olika luftslusslåsen, öppnar mina ögon och ser, nästan overkliga, två små gummor, som utstigna ur Muminberättelsen, iklädda en mörk rock ända ner till fotknölarna, gummorna glider omkring i rummet, sätter på fingertutan som mäter pulsen och syreupptagningen "in mee blood" och glider sedan ljudlöst ut och försvinner genom den pysande luftsluss dörren. Ett par timmar senare är gummorna tillbaks och då vill dom ta blodprov och sen är dom pysandes borta igen.
   Efter ett dygn i sjukhuskläder och en sjukhussäng upptäcker man att rygg och bak är kroniskt svettig. Allt på sjukhuset, tror jag, är syntetmaterial. Bomullslakan kan man bara drömma om. Dessa stenhårda sjukhuslakan skrynklar sig dessutom hela tiden. - I synnerhet under den svettiga s.k. häcken. Efter en stund så börjar det kännas som om man satt eller låg med baken i brännässlor eller t.o.m. en myrstack. Då stapplar man upp och försöker bädda bort skrynklorna, under tiden svalnar och torkar upp ryggslutet, jag har fått övermåttan med motion, varpå jag slänger mig i sängen och flåsar. Jag har knappt flåsat färdigt, så känns som att jag sitter med svettigt ryggslut i myrstacken igen. Samtidigt kommer sköterskor (med och utan skägg), byter dropp, ger sprutor, tappar mig på blod, mäter puls, skruvar på min syrgas, som faktiskt luktar sötaktigt och äckligt, ger mig piller och serverar mat som inte intresserar mig alls - noll aptit. 
   Vad vill du ha till frukost? - Ingen aptit. Ska du ha lite mannagrynsgröt med kanel? - OK. Kanelen var okey, gröten var så hårdkokt att skeden studsade som på en gummiboll. Ingen aptit. All mat  och dryck smakar lika eller smakar inte någonting alls. Tredje dagen återfick jag smaksinnet och aptiten och upptäckte att sjukhusmaten smakade riktigt gott, inte alls så blek och intetsägande som jag kommer ihåg den från forntiden.
   Så småningom försvinner droppen. Femte dagen slutar pulsen att fladdra mellan 90 till 140 slag, - vilket berodde på något som heter förmaksflimmer - och plötsligt marscherar med stadiga 70 - 72 slag. Varpå jag inte kan låta bli att fråga dom om dom äntligen har reparerat pulsräknaren. Det enda jag inte blir av med är myrstacken jag tycks sitta i. - Hela ryggslutet känns som om det brann. -  Ständigt svettig och het. Jag lovar, det blir ingen bild på min brinnande bak!
  Jag kommer att brodera ut storyn allt eftersom.