en väldigt läsvärd Nobelbelönad författare

    När jag nu förkorvar mig genom att läsa årets Nobelpristagerska i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, upptäcker jag att sovjetiska tänkandet är totalt väsensskilt från från vår logik. Jag läser om folket som drabbades av  Tjernobil.
   En skollärarinna berättar; ... Mina väninnor är läkare och lärare, hon kallar dom för ortens intelligentia. Läkaren säger: "I morgon åker jag till mina föräldrar. Jag tar med mig barnen. Om de skulle bli sjuka, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv". Den andra sa: "De skriver i tidningarna att situationen är normal igen om några dar". 
   Nu kommer den horribla, nästan religiösa, förtröstan: "Våra trupper är där. Helikoptrar och pansarfordon... det har dom meddelat i radion".
   Det är ett folk som är övertygade om att dom bor i världens mest välutvecklade, rikaste och välmående nation, som ensamma har vunnit världskriget. Försvaret har slukat 70% av nationalprodukten i Sovjet, fast det vet dom inte. Dom bara vet att armén finns överallt och är mäktig. Alltså, armén kommer att släcka den lilla branden. Allt kommer att återgå till det vanliga.
   Läkaren sa: "Jag skulle råda dig att ta med dig barnen! Ta dem härifrån! Göm undan dem! Det som har hänt är värre än krig... Vi kan inte ens föreställa oss vad det är..." Varpå dom hamnade i gräl. "...Har du inte några modersinstinkter? ...Du är ju en fanatiker!" "...Och du är en förrädare! Hur skulle det se ut om alla beträdde sig som du? Skulle vi ha vunnit kriget..?" Alla som var där tyckte att hon var en orosstiftare. Vi tappade balansen. Det tog ifrån oss allt som vi var vana att förlita oss på. Man måste vänta på ett uttalande. Ett tillkännagivande. Vad vi föraktade henne I det ögonblicket, vi avskydde henne till och med, hon hade förstört hela kvällen för oss.
   På ett annat ställe beskrivs situationen så här: ...   
   Myndigheterna teg och läkarna sa ingenting. Man fick inga svar. Centralorterna avvaktade dom regionala myndigheternas instruktioner. Regionerna inväntade anvisningar från Minsk och i Minsk väntade man anvisningar från Moskva. 
   Här är en annan historia. Efter fem månaders sanerande i området beordras alla upp på reaktortaket. 
   "Frivilliga ett steg framåt, marsch!" Hela kompaniet tog ett steg framåt. Kompanichefen pekar på en TV-skärm som visar reaktor taket. "Som ni ser, pojkar, ligger det rester där. Där ska ni sanera. Och i den där kvadraten, ska ni slå upp ett hål." Det skulle göras i pass på fyrtio till femtio sekunder enligt instruktionerna. Det var omöjligt - det tog minst några minuter. Dit och tillbaka med språng.   I tidningarna stod det: "Luften ovanför reaktorn är ren." Herre gud vilka doser vi drog på oss i den rena luften! Till slut fick vi  dosimetrar. Skalan som var graderad till 100 röntgen, slog i taket på flera ställen. 
   De överräckte diplom till oss. Diplom med dom där porträtten av Marx, Engels och Lenin... och röda fanor. Veckan efter skulle vi rycka ut. Så kom det en order om att en ny omgång skulle tas ut. Men alla hade redan varit där. "Hitta folk i alla fall!" Vi stod uppställda... Några av pojkarna revolterade: "Vi har redan varit uppe, ni måste skicka hem oss!" Chefen sa: "Hos oss går frivilliga upp på taket. Övriga lämnar ledet, er kommer en åklagare att ha ett samtal med." Pojkarna i fråga anslöt sig till dom "frivilliga". De hade ju svurit soldateden... de var tvungna... de hade kysst förbandets fana, de hade böjt knä inför fanan. Jag tror inte att någon betvivlade att man kunde hamna i fängelse på ett par tre år.
   Nu, 30 år efter olyckan borde det finnas massor av statistik och vetenskapliga undersökningar och avhandlingar, om vilka följdverkningar som har drabbat dom dåvarande invånarna och dom "frivilliga" runt Tjernobyl, men det är väldigt tyst.
   Om jag förstod en artikel i Illustrerad Vetenskap rätt så stod Tjernobyls s.k. fjärde reaktor för elva gånger större utsläpp än Fukushimas alla fyra reaktorer.
   Ett annat exempel på sovjetiskt tänkande och konsekvensen därav; 
  Boris Borisovitj Nesterenko, före detta direktör för Vitryska vetenskapsakademins kärnkraftsinstitut berättar:
 Jag ringde till förste sekreteraren i Vitrysslands centralkommitte, Sljunkov, jag blev inte framkopplad. Jag sa till hans assistent att jag hade brådskande information. Om haveriet. Trots att jag ringde på regeringsnätet, - när jag började att tala om haveriet, bröts samtalet...Det var avlyssnat... av vem? Det tog flera timmar innan Sljunkov till sist lyfte på luren. Jag rapporterade: "Det är ett allvarligt haveri. Enligt mina beräkningar så är ett radioaktivt moln på väg mot Vitryssland. Vi måste omedelbart ge befolkningen jod i profylaktiskt syfte och evakuera alla som är bosatta i närheten av kraftverket". "Jag har redan fått rapport om saken", sa Sljunkov, "Det har haft en eldsvåda där, men den är släckt". 
   Jag kunde inte behärska mig. "Det är bedrägeri! Rent bedrägeri! Vilken fysiker som helst kan tala om för er att fem ton grafit i timmen brinner! Ni kan föreställa er hur länge det kommer att brinna". Jag tog första tåget till Minsk. Reaktorn brann i tio dygn. I tio dygn borde man ha tagit jod. Men ingen lyssnade på forskarna och medicinarna. Vetenskapen tjänade politiken. Hurdana var vi för tio år sedan? KGB var i farten, det förekom hemlig övervakning. Västerländska radiostationer stördes. Det förekom tusentals tabun... Därtill kom att alla hade fått lära sig att den fredliga sovjetatomen var lika ofarlig som torv och kol. 
   Samma dag åkte jag till Homelområdet, som gränsar till Ukraina. Jag behövde fullständiga informationer.Jag hade med mig apparatur som mätte bakgrundsstrålning. Det var tretio tusen mikroröntgen i timmen i Bragin. Bönderna sådde och plöjde... "Vadå för strålning? Vad är det för något?" De hade inte fått några som helst förhållningsregler. Höga vederbörande hade begärt in rapporter om hur det gick med vårsådden, med tempot i arbetet... "Var då ifrån, vad pratar professorn om?" 
   Vi återvände till Minsk. På avenyn rådde full kommers med piroger, glass,köttfärs och bullar. Rakt under ett radioaktivt moln....
   Den 29 april...Jag minns allt exakt...Klockan åtta på morgonen satt jag inne på Sljunkovs mottagning. Jag satt där och väntade till halv sex på kvällen. Halv sex kom en känd vitrysk poet ut från Sljunkovs kontor. Vi var bekanta, han sa: "Kamrat Sljunkov och jag har diskuterat vitryska kulturfrågor."
   Jag exploderade: "Om vi inte omedelbart evakuerar folk från Tjernobyl finns det snart inte någon som kan utveckla den kulturen, eller läsa era böcker. Folk måste räddas!"
   "Vad är det ni säger? Branden är ju redan släckt!"
   Trots allt lyckas jag komma in till Sljunkov. Jag berättar vad jag sett dagen innan. "Människorna där måste räddas. I Ukraina har man börjat evakuera"...           
"   Varför ränner era kontrollörer (personalen från mitt institut) omkring med sina dosimetrar och skapar panik? Jag har talat med Moskva och akademiledamoten Iljin. Allt är normalt hos oss... Armén och militär material har satts in. Regeringskommissionen är på plats i kraftverket. Åklagare är också i tjänst. Utredning pågår... Glöm inte att det pågår ett kallt krig. Vi är omgivna av fiender"... På vårat territorium låg redan tusentals ton - totalt 450 olika slag av radionuklider. Mängden motsvarade trehundrafemtio Hiroshima bomber. Man borde resonerat om fysik och fysikens lagar, men i stället talar man om fiender. Man söker efter fiender. 
   Nu ska jag försöka att göra ett avslut på denna historia. 
   Jag (fysikprofessorn) sa till Sljunkov: "En vacker dag kommer ni att säga till ert försvar att det var traktorer ni hade sysslat med (han hade tidigare varit direktör för en traktorfabrik) och att ni inte var insatt när det gällde radioaktivitet. Jag däremot är fysiker och har ett begrepp om följderna."
   Tog det skruv? Inte alls.Hur hade en obetydlig fysikprofessor mage att mästra centralkommittén?! Deras livsprinciper och byråkratiska erfarenhet gick ut på att aldrig sticka ut huvudet. Man skulle alltid jama med. Sljunkov hade nyligen fått en högre post i Moskva. Plötsligt fick han ett telefonsamtal - sannolikt från Kreml... något i stil med att "Ni vitryssar får se till att inte sprida panik, I väst väsnas dom redan!" Reglerna var sådana att om man inte var dom överordnade till lags så var det slut med semesterresorna och att få den datjan man eftertraktade...
   Landet var till för makten, inte för människorna. Statens prioriteringar sattes inte i fråga. Människovärdet hade reducerats till noll. Det är fortfarande Stalinland!
   Jag vill tillägga att redan Sljunkovs post som direktör för en traktorfabrik var på grund av politiska meriter, inte för att han kunde något om traktorer. OCH - idag regerar Putin och hans banditvänner, med dom samma, gamla metoderna som i Stalinland!                     

Återfall i historian

  
    När jag igår kväll avnjöt Rossinis Barberaren i Sevilla med bl.a. Peter Mattei i huvudrollen, kom jag ihåg lite mera historia. En gång i tiden, ur er ståndpunkt nästan på stenåldern, när jag hade min egen musikutbildning och genom att EP och LP-skivorna dök upp som modernitetens under och gav teknisk möjlighet att lyssna på längre stycken utan avbrott, så bestämde jag mig för att jag skulle vidga mitt musikintresse genom att köpa och lyssna på s.k. klassisk musik. Bland annat så lyckades jag göra vår värdinna, änkefru Hilding, som bodde i våningen ovanpå oss, vansinnig genom att om och om spela Beethovens femma, ni vet ödet knackar på dörren -ba ba ba baaa. För övrigt har jag sedan dess upptäckt att inspelningen, som jag hade inköpt, Otto Klemperer som dirigent för Amsterdams Konsertgebaus orkester, inte var den bästa inspelningen. Herr Klemperer, fick jag lära mig senare, var nämligen känd för att vara lite för stressig, d.v.s. han spelade in saker i lite för snabbt tempo.- Stackars änkefru Hilding som fick höra eländet i ett par timmar - genom golvet! 
   I det läget fortsatte jag att "vidga" jag mig genom att köpa diverse populära klassiska stycken. Bland annat så upptäckte jag Mozart, vilken jag malde på, antagligen till änkefru Hildings fasa, tills jag fann den banal. Jag måste tillägga att jag återkom till Mozart tio år senare, för att upptäcka att han är ett oöverträffat geni. 
   Nu ska jag börja på den egentliga historien. När jag vid ett tillfälle inköpte dom populära ariorna ur Rossinis Barberaren och malde på dom, började min mamma att prata och berätta om att Rossiniariorna var väldigt svårsjungna. När jag nu lyssnade och avnjöt operan igår så kom minnena och frågan, hur visste hon det?. Då kom jag ihåg att hon har också pratat att hon i ungdomen tog sånglektioner hos en sångpedagog som förstörde hennes stämband. Tänk att jag vet så lite om mina föräldrars historia! 
   Som jag har skrivit förut så hade mamma aldrig i sitt liv arbetat. Båda systrarna hade gymnasial utbildning varför mamma kunde tyska, lite engelska och en mycket bortglömd franska - (möglig småfranska?) - dålig humor. Båda systrarna fick gå på hushållsskola. Både mamma och pappa spelade piano. Allt det tyder att dom hade en borgerlig, ombonad uppväxt - men jag vet ingenting! - jag bara trasslar mig omkring i små berättelser om episoder och gissar. Hur vet hon att Rossini är svår att sjunga? Hur mycket hade hon lärt sig innan hon slutade? Hur mycket röst hade hon? Jag kan inte komma ihåg att jag har hört henne sjunga - någonsin. 
   Ruta hade en duglig röst att sjunga i kör med. Hon sjöng i Reiters kör i Stockholm innan hon blidde mamma till diverse Anderssöner. Teodors Reiters var en lettisk kör- och orkesterdirigent, kanske Lettlands nummer ett under mellankrigs tiden, som flöt till Sverige över Östersjön i krigsslutet och senare i Stockholm bildade och ledde en lettisk kör. Rutas bästa kompis i kören, Ileana Tepfers, senare Petersons, blev så småningom operasångerska. Jag har aldrig ansträngt min röst med sådana dumheter, jag antar, till för omgivningens sinnesro.    
   På grund av att ett par, c:a fyra av mina lettiska scoutkompisar hade införskaffat sig musikinstrument och ville härma den musikaliska sensationen - jazz, så spände dom ögona i mig och sa nu fattas det bara en trummis. Varför jag odlar min omusikalitet genom att banka på diverse kastruller överdragna med kalvskinn, numera med plastskinn vilka hjälper till att kunna bibehålla stämningen oavsett luftfuktighet - mycket bra, man får tacka tekniken och plastindustrin. På Gazell klubb, en potatis källare i gamla stan, framåt sena natten fullproppad med slynglar från gymnasieskolorna i Stockholm,var luften så fuktig så att det nästan dröp från väggarna och dåvarande trumskinnen hängde som slaka mamelucker.           

vad är humanism?

Är inte denna bild lika gripande som den från Egeiska havet? Han (eller hon) har inte förolyckats under en resa. Detta är hans liv, hans obefintliga hem. Hans obefintliga möjlighet att överleva utan hjälp. Han skulle gladeligen leva där han ligger bara han inte vore så utsvulten.
I nyheterna sas det att i Sverige får en med tillfälligt uppehållstillstånd 300 kr om dagen som startbidrag. Ge barnet på bilden tre dagars bidrag och barnet skulle slippa att vara hungrig ett helt år framåt och gamen skulle få se sig om efter sin middag någon annanstans. 

bara väder...

   Den politiska korrektheten börjar att bli löjlig. Plötsligt idag så hör jag i nyheterna att det talas om "utsatta EU-medborgare". - Vad f-n är det för något? - Jo, säger reportern  vidare: "eller som man säger, tiggare". - ridå!
   Finns det inte någonting som kan kallas vid sina vedertagna namn? Man kanske ska passa på och döpa om politiker till "luftbubbla utan innehåll"? - que?

Jag opponerar mig!

   
   Jag opponerar mig. - Just nu, i detta ögonblick, säger SVT: Två svenska män, tjugo och tjugoåtta år, har gripits i Grekland på väg mot Syrien och ISIS. Dom anklagas för vapeninnehav och terroristverksamhet. Det är inte svenska män. Det är män med svenskt medborgarskap. Jag kom till Sverige 1947 och jag är svensk medborgare sedan 1960; men min nationalitet är lettisk och kommer alltid att så förbli. På sextiotalet kunde någon som inte var född i Sverige  inneha en regeringspost, oavsett medborgarskap. 
   Svenskarna måste inse att det finns somliga saker som inte går att styra med politiskt korrekt snack. Vad som styr nationalitetskänslan vet jag definitivt inte, men jag är tämligen övertygad om att den finns stort sett hos alla. Man behöver bara titta på en landskamp för att se det. Man behöver bara se vad som sker när ett landslag, eller idrottsutövare, (eller ska man politiskt korrekt säga - idrottshen)? - kommer hem med guldmedaljer. Till och med svenskättlingar som kommer till Sverige blir berörda och upphetsade av sitt ursprung och sina rötter i Sverige.
   Jag har just avslutat läsningen om DC 3:an, historien om signalspaningsplanet som sköts ner av Sovjet på femtiotalet. Dagarna efter så sköt ryssarna ner en Catalina, en svensk, obeväpnad flygbåt, som letade efter eventuella spår från den försvunna DC 3:an. Eftersom att Catalinans besättning räddades, kunde dom vittna om att dom sköts ner av en MIG 15. Trots att den opartiska svenska  vänsterpressen hade lyckats att kalla DC 3:an för spionplan, vilket inte alls överensstämde med sanningen, eftersom planet sysslade med, i internationella konventioner godkänd signalspaning, flygandes på hitsidan om mitten av vattnet mellan Gotland och Sovjet, alltså inte ens i närheten av Sovjetiska territorialvattnen, vilka på den tiden var 12 sjömil. - Alltså, trots att DC 3:an i svenska pressen kallades för spionplan, samlades det omedelbart tusentals människor utanför, den av polisen bevakade, Sovjetiska ambassaden på Villagatan, för att protestera mot nedskjutningen av dom två svenska flygplanen, då nersjutningarna naturligtvis uppfattades som ett angrepp på den svenska nationen.   
   Även om svenskar påstår sig tycka att nationsgränser är onödiga så är dom lika stora nationalister som alla andra, något annat är bara snack! Min delteori är att svenskar, födda och boende i Sverige, aldrig har känt sina rötter hotade.
   Jag har även en känsla att s.k. andra generationens invandrare har ofta en kluven uppfattning om sin nationalitet, i synnerhet barnen från dom segregerade områdena som Akalla eller Rosengård, eller vad dom nu heter I olika städer, där omgivningen och föräldrainverkan är extra stark för deras ursprungsuppfattning.
  Därför, om man inte med avsikt vill förvränga sanningen, måste det heta att svenska medborgare har försökt att ansluta sig till ISIS.