BREXIT

   
   En ganska märklig situation, landet som har fått offra mest folk per capita i dom två världskrigen - England - väljer att utträda ur gemenskapen vilken har varit en stor om inte total anledning till 70 år utan storkrig i Europa, kontinenten där storkrigen har grasserat i tusen år. Kan anledningen vara att det idag är redan andra generationen vilken inte har upplevt storkrig som är tongivande i Europa. En generation som följaktligen kommer att upprepa alla misstagen från historien och i sitt övermod försätta Europa i nästa krig. 
   Nästa paradox är det faktum att internationalisterna, kommunisterna, jublar över att det internationella samarbetet försvagas. Vid närmare eftertanke är det nog som så att kommunisternas internationalism kan bara byggas mellan kommunister, alla med andra åsikter är fascister.
   EU är definitivt inte någon idealisk organisation, men den är en samarbetsforum, som med alla sina brister, har tjänat sitt huvudsyfte. Att förbättra organisationen är bara möjligt inifrån, inte genom att utträda och ställa sig utanför.
   På sextiotalet deklarerade en övermodig president de Gaulle att Frankrike inte behövde NATO, där han tyckte att USA var för dominant och därför lämnade samarbetet. Nästa år samarbetade dom igen, fast full medlemskap återtog dom först 2009. - Så var det med det men samarbetet var och är nödvändigt!      

ATT VARA FLOCKDJUR... ETT ELÄNDE

   Att anpassa sig i flocken är en nödvändighet annars hamnar man I en mobbad situation. Det är flockledarna som sätter normer för det som bildar mobbning. Ju fler regler, (av dom allvisa ledarna proklamerade sanningar i smala åsiktskorridorer), ju mera tillfällen att utöva mobbning av de följsamt anpassade mot dom avvikande, vilka egentligen bara lider av ett självständigt tänkande. Med andra ord, ju mera definitiva "sanningar" dom sprider, dess mera vanlig och utbredd blir mobbningen som företeelse. Citatet nedan, tycker jag, beskriver företeelsen och verkligen träffar huvudet på spiken, eller - eftersom ingen längre spikar - huvudet på den självborrande skruven med specialbitsen.

   Det politiskt korrekta etablissemanget uppfattar att de har ett moraliskt högprioriterat uppdrag, den enda vägen. Mot detta uppdrag står ett egoistiskt och inskränkt folk impregnerat i fördomar och fångat i rasistiska strukturer. Lockelsen till översitteri är förståelig, men det som skaver är hur lättvindigt undersåtarna böjer sig för översittarnas tillrättavisningar och hur lydigt man instämmer i nonsensfraser, skriver Jan Tullberg.