Med Andra Tankar eller Ville har fått dille.

Nu till minnena igen.

   När Pappa hade dött, var det många som månade och hjälpte oss, bl.a. Julia och hennes engelske vän "Reggie", Reginald nånting. Jag tror att han var sergeant. En dag dök han upp med en liiten valp under rocken, (man borde kanske skriva liten med stor bokstav, för den var liten). Han sa att det var en foxterrier, så hunden fick omedelbart namnet Teritis, ungefär "lilla terriern".
   Vid ett annat tillfälle kom Reggie med ungefär tio askar vattenfärg, om vilket jag tydligen hade snackat med honom om. Jag hade nog möjligen snackat om en ask, men han tog väl i ordentligt. Vattenfärgen hade jag tänkt mig som present till en av dom två bröder, legionärer som bodde i andra änden i våran barack. Killen i fråga lärde mig att rita och senare att måla, han hade gått på konstskola. När jag frågade Reggie vad färgena kostade, skrattade han och sa "Zehn Finger und ein bisschen Angst", betyder väl ungefär som "tio fingrar och lite ängslan". Hans förband var nämligen förlagt i en skola och där hittade han färgerna i teckningssalen.

Teritis och Julia.

   För att återgå till den lilla hunden, så fick han svansen kuperad, som det skall vara på en terrier, jag vet inte av vem och var det gjordes, men jag kommer ihåg sårskorpan och hur den sakta läktes. Sedan väntade alla (även mamma i den mån som hon nu brydde sig om något överhuvudtaget) på att det typiska terrierskägget skall börja växa, men han blev ju lika långhårig över hela kroppen - ! - så alla sa att han var nog inte renrasig. Ingen sa att man nog måste klippa byrackan, vilket är det normala med en foxterrier. - Stackars missförstådda Teritis. Eftersom han i pricip blev uppfostrad av en tioåring d.v.s. mig, för han var min lekkamrat, blev han i princip, en nästan totalt vild hund. Den mesta dressyren som jag bibringade honom var att bita sig fast i en pinne eller vedklabb och inte släppa taget. Han bet sig fast och jag lyfte honom i luften och han sprattlade som en nyfångad haj, men släppte inte taget. När jag var trött i armarna så överlämnade jag stafettpinnen till kompisen och hunden hängde kvar och sprattlade vidare. Han älskade att nafsa efter benen på folk, i synnerhet dr. Schedriks vilken han hatade extra mycket, vet ej varför, kanske det var han som hade kuperat svansen på hunden, tills plötsligt en dag var dom bästa vänner. Vad dr. Schedriks mutade honom med vet jag inte heller. Efter den dagen varken skällde, eller nafsade han efter brallorna, på dr. Schedriks.
   Någon gång nästa vår tog idyllen Mölln slut och vi blev flyttade till ett stort flyktingsläger - DP-camp "Saule" i Gheestacht. Där var det mellan fem och sex tusen letter. I andra änden av stan fanns det ett annat läger inkvarterat i tegelkasarmer. Där bodde det ester och litauer. Mamma låg under ett år i sängen, i depression. Under den tiden gick nog vi, Ruta och jag, vind för våg. Att vi inte spårade ut alldeles har jag ingen riktig förklaring för, möjligen kan det vara som så att, genom att alla bodde så tätt tillsammans, så fanns det väl en kollektiv övervakning av oss. Jag kommer ihåg att Ruta fick påssjukan, för andra gången, och att jag slapp. Under hela barndomen ansågs jag som den klene. Redan i Gulbene försökte alla vuxna att göda mig för att jag var så smal jämfört med Ruta. I lägret i Mölln fick jag extra tilldelning av mjölk, för att jag ansågs vara undernärd. Men när vi kom till Sverige fick vi en grundläggande hälsokontroll, varpå dom upptäckte anlag för TBC hos, hör och häpna, - Ruta, varpå hon fick ta en så kallad callmetevaccination, vilket jag slapp, även den. Så nu, vid närmare 80:års ålder, kan jag nog börja att skryta om min hälsa. - Så länge det nu varar - jo, jo. Eller som det säges: idag död imorgon röd - eller var det banan?
   Mathållningen gick ganska bra, för att det fanns ett centralkök som tillagade dom stora måltiderna centralt. Det var bara bröd, barnens mjölk och ibland några konserver som delades ut individuellt. Jag kommer ihåg en gång när vi hade hämtat nån sorts majssoppa till middag, flöt det en stor tofs hår i soppan - ärkeäckligt!
   Apropå majssoppa, kan jag berätta om mina kockbravader, i scouterna, dit jag hade förirrat mig i min gröna ungdom. Scouterna i Gheestacht, d.v.s. ungar från dom tre flyktinglägren, gjorde sig ett scoutläger och idkade scouting. Jag blev satt att koka majsgrynsgröt åt vår grupp. Göra brasa, det blev fixat, kommer inte ihåg av vem eller hur, så fram med kastrullen, i med vatten och i med grynen i vattnet, tills det blev ordentligt tjockt. Kastrullen på brasan och låta gröten koka. Resultatet blev väl lite konstigt,(man kunde nog vända upp och ned på kastrullen, utan att gröten ramlade ur), Jag tror att vi använde våra scoutknivar för att skära gröten i bitar. Alla åt med god aptit och gick och la sig för natten, - en liten stund, - sen började alla klaga över att dom hade ont i magen. Sensmoral, - gryn måste få svälla under kokningen, inte i magen på små scouter. Senare i livet har jag lyckats att bränna vid potatis, under kokning, samt att koka ägg så den, med en smäll hoppade ur kastrullen och ner på golvet, - så vill ni ha obehagliga överraskningar, då ska ni anlita mig som kock. - annars - inte, icke, ej, njet!
  I Gheestacht blev Dr. Schedriks mammas och hela lägrets läkare, Teritis fick en oändlig massa fler byxben att nafsa efter, den eländiga skolan fick fulltaliga klasser och på två år drog dom tre årskurser, så vi kom ikapp den förlorade flyktvintern. Jag blev en barfota Zlatan, för jag lärde mig att vika upp tårna och slå med sådan kraft på bollen, att om målvakten inte var mycket större än jag, försvann han in i målet med bollen i famnen. När vintern kom upptäckte vi att det var eländigt kallt i vårt rum. En morgon, när jag låg i sängen så upptäckte jag att jag såg morgonljuset genom ytterväggen. Baracken var byggd av sektioner och där glappade det, så att vi fick övermåttan med frisk luft och vinterns friska vindar.

Dr.Schedriks med en del av sin familj, mamma och örnen.

   Dr.Schedriks hittade en örnunge med bruten vinge, som han behandlade och lagade vingen på och sen hade han en örn på axeln, som följeslagare vart han än gick. När örnen kände sig frisk och parningstiden kom, tackade han för sig och stack till skogs.

   Reginald "Regie" nånting, sergant, hade också förärat mig riktiga dartpilar, välbalanserade med blytyngd inuti. En dag stod jag i barackkorridoren och lekte d.v.s. kastade pilen i väggen och avnjöt hur väl den borrade sig in i träet, just som när jag kastade ännu en gång, kom det en idiot till kille och skulle springa förbi. Pilen försvann med ett smack in i hans knä. Nackhåret reste sig på mig av den isande kylan jag kände mellan öronen, liksom. I nästa ögonblick tog jag ett hopp fram till killen, ryckte åt mig pilen och lubbade iväg och försvann ut, mot som jag hoppades okänd adress. Jag varken hörde eller såg något då, eller senare av eller om killen, så den historien slutar här.

   Bara några veckor efter pappas död, kom det ett brev och paket från faster i Sverige. Hon hade spårat oss genom något flyktingregister som tydligen fanns. Hon och hennes man, "farbror" herr Udris, började omedelbart att jobba för att vi ska kunna flytta till Sverige. Det visade sig bli ganska svårt, för vi räknades som andra klassens släktningar. Hade pappa varit i livet så hade det gått hur lätt som helst. Bror och syster räknas som första klassens släkt. Jag har vissa misstankar om att farbror utnyttjade sina sossekontakter för att så småningom ordna inresetillstånd för oss. Anledningen till det är att det första som hände, när vi så småningom kom till Sverige, var att vi visades upp och presenterades för Bruno Kalnins, Lettlands internationellt mest kände socialdemokrat, som hade mycket goda kontakter med svenska sossar i hierarkin.

   Paketet innehöll väldigt välkommet tillskott till våra ganska knappa förnödenhetsransoner i lägret. Som exempel så fick varje barn 1/2 liter mjölk i veckan. Fasters paket, som hon sedan skickade regelbundet, innehöll mjölkpulver, godis, smör, vitaminer, hårt bröd, konserver och framför allt, kaffe. Vilken uppoffring det var för faster, att åstadkomma dessa paket, det har jag bara förstått nu senare. Dom var ju lika utblottade när dom kom till Sverige som vi i var Tyskland. Hon som utlänning, som inte kunde svenska, tjänade säkerligen inte någon överdådig lön. Vitaminerna som var en stor ask glaserade multivitaminer, blev det ingen ordning med. På grund av att mamma var lite frånvarande hade jag dom att leka med. Jag och min kompis, bl.a. tävlade i hur många vi kunde svälja på en gång, jag tror att jag svalde elva som mest. Vårat guld - kaffet, var fortfarande ransonerat i Sverige, så att hon köpte kaffekuponger på den svarta marknaden här, för att skicka tillräckligt med kaffe till oss i Tyskland o.s.v. Tack vare faster led vi absolut inte någon nöd i lägret.  Kaffe var hårdvaluta på den svarta marknaden i Tyskland. Ett gram kaffe var lika med en mark. Med andra ord var ett kilo kaffe lika med 1000 mark. Viftade man med några gram kaffe, så kunde man få köpa potatis, grönsaker och äpplen av bönderna. Gav man dom 200 gram så fick man ta hela trädgården. När, på hösten -45, började Volkswagen att tillverkas, så kostade bilen 3700 mark. Vilket i teorin betydde, att man skulle kunna få en Volkswagen för, knappt fyra kilo kaffe. Det var bara det, att ingen fick inneha eller köpa bil , utan ockupationsmaktens tillstånd, vilket man inte fick så lätt, eller rättare sagt, det var omöjligt.
   Faster var väldigt sparsam, men hon la sina slantar på att, först hjälpa oss och sedan när vi var i ordning i Sverige, så fick hon kontakt med släkten i Lettland och all hennes överflöd skickades till dom. Som jag sa, var hon sparsam, men hon älskade kakor och bakelser. Det här är kompromissen - spårvagn i innerstan kostade 25 öre att åka. Faster tog inte spårvagnen utan gick till fots från Brunkebergstorg, där hon jobbade, till Borgmästargatan på Söder där bussarna, till oss i Björknäs utgick, men för 25:öringen köpte hon en bakelse! - enligt Ruta, - jag var en odräglig tonåring, som varken hörde eller såg något, om vad som skedde i min omgivning.
   Fasters kakliv upplevde jag under hennes sista år, när hon var ensam i Årsta. Det var nämligen jag som två, tre gånger i veckan åkte och fyllde hennes skafferi med mat, efter en lista som hon hade skrivit. På listan stod det uppräknat alla möjliga kakor och bullar och ingenting annat. När jag handlade så tyckte jag att hon måste ha något matigare, så jag köpte lite korvar. När jag skulle fylla på nästa gång, så var i stort sett allting slut, men korvpaketet låg kvar!
   Jag har faktiskt hört henne skryta om att hon aldrig har tillagat en middag. Dom båda jobbade, inga barn, så dom åt väl lunch ute på stan, både i Lettland och i Sverige, så middagen var överflödig. Under helgerna i Riga, försvann farbror till olika sportevenemang och faster åkte till Saules aleja, till sin mamma och syster och där var middagen färdiglagad.

Farbrors historia är ungefär så här. I början av tretiotalet var han en ung och lovande socialdemokratisk politiker, gift med parlamentsledamotens, Kristaps Bungss dotter, samtidigt till åren yngste borgarråd i Rigas förvaltning, spelade fotboll i Lettlands landslag, spelade tennis på landslagsnivå och var överhuvudtaget aktiv i idrotts och samhällslivet. Framåt 1940 så blev han faktiskt lettisk mästare i tennis och senare tränade han två andra lettiska mästare, en manlig och en kvinnlig. den manlige var Biruta Lukins bror Valdis Abelitis som efter kriget hamnade i USA, och den kvinnliga vad jag vet var Erna Vitols, som hamnade i Sverige. När jag bläddrade bland fasters gamla kort så hittade jag en bild där herr Udris t.o.m. står med en ishockeyklubba i handen. Observera hockeyutrustningen!
När Ulmanis gjorde omvälvningen 1934, fängslades alla aktiva sosse och motsvarande politiker. Efter några månader släpptes dom ut och fick återgå till sina privatliv. Faster, som hon senare stolt påpekade, jobbade vid tillfället på, som redan då, i början av tretiotalet, var en sorts allmän sjukkassa i Lettland, där alla arbetare fick en Lats om dagen ,när dom var sjuka. Hon slutade, eller kanske var tvungen att sluta p.g.a. sin socialistiske fader där, och istället öppnade paret Udris en galanteriaffär.

Saxat ur nationalencyklopedin:
galanterivaror, benämning på de lyxvaror som förknippades med personlig flärd och som genom industriell framställning blev billiga och lättillgängliga.

Med andra ord så sålde dom slipsar, näsdukar, underkläder, skjortor o.s.v. Affären gick nog bra, för dom livnärde sig på den ända fram till sovjetockupationen 1940. Faster hade tydligen t.o.m. lånat ut pengar till sin mamma, min farmor, för att bygga färdigt Saules aleja 1, huset som Ilse och Viestarts numera bor i. På 80:talet visade faster mig lånehandlingarna och skrattade och sa att, egentligen äger ju jag halva huset. När ryssarna ockuperade Lettland 1940, nationaliserades alla privata egendomar, även företag, så då blev dom väl av med sin affär. I alla fall vid ett tillfälle berättade farbror, med ett urskuldande leende, att han då blev utnämnd till beklädnadskommisarie för Riga. - Vad det nu betydde. Tydligen skötte han sig väl, för han blev inte anklagad för någonting, när tyskarna kom -41. Ganska snart var han igång med en pappers och bokhandel, samt bokförlag. Enligt faster så gick dom affärerna strålande. Hon berättade hur dom varje kväll gick hem med en liten koffert full med pengar. Bokförlaget hade han döpt till Parnass förlag.

båten Centiba.

När kriget höll på att rasa ihop för tyskarna och ryssarna var på väg tillbaka, organiserade farbror nån sorts flyktningstrafik mellan Ventspils och Gotland. Han använde sina papperspengar att köpa och hyra fiske och andra småbåtar och dom åkte i skytteltrafik med hans vänner och bekanta. I fasters gamla bilder hittade jag just nu, bilder på flyktingbåtar. Båten på bilden, jag sätter in här, heter Centiba = flit eller iver. Att bilderna finns i fasters samlingar, beror sannolikt på att det tillhör farbrors transporter. Enligt honom så pågick trafiken i nästan tre veckor. Då fick han reda på att tyskarna var dom på spåren, så han tog sista båten själv och klarade sig till Sverige. Han har berättat hur han och dom övriga låg, gömde sig och väntade i dynerna på en signal att båten var där, och fick sedan, mitt i natten, vada ut från stranden till midjedjupt vatten, och sen kravla sig upp i båten. Detta hände ju i oktober eller november, så det måste ha varit ganska kallt att vada och sedan sitta på en båt i 15 - 20 timmar. Han hade nog tänkt sig att dom köpta båtarna skulle bli någon sorts startkapital, men därav blev det tji. Svenska staten beslagtog alla båtarna och, precis som med soldaterna, utlämnade dom till Stalin, med motiveringen att det var sovjetisk egendom!! - que?

Jag har hört prat om att det fanns dom båtägare som hade hoppats att deras passagerare skulle betala för överresan i efterskott, vilket blev liksom bortglömt. Jag var vid ett tillfälle på 70:talet, tillsammans med farbror, på någon sorts lettisk sammankomst i ABF-huset, på Sveavägen och när vi satt och tittade ut över församlingen så sa farbror, att stort sett hälften av dom som sitter här har mig att tacka för, att dom är här, men idag är det nästan ingen som kommer ihåg mig. Han lät lite bitter. Jag återkommer till faster, farbror och Parnass i nästa berättelse. d.v.s. när vi kommer till Sverige.

..och här är båten.

Denna historia handlar om ett par skor, - för skorna är det en tragikomisk historia. För mig liksom mera förvirrande upplevelse.
   Monkan fick vårkänslor och i och med det började rensa bland och beundra undanstoppade saker. Varpå hon fann en kasse med skor. I påsen fanns det två par, mina, snörskor.
   Efter, att när jag lyckades avslita min hälsena, blev jag lat och la undan snörskorna och övergick till att använda loafers. Nu återupptäckte Monkan mina snörskor, ställde fram dom på golvet och sa, "ska du verkligen använda dom där?" - slut på första akten.
   Senare när jag är på väg till frisören och för att handla mjölk, Står dessa skor mitt på golvet och liksom glor på mig. Ja ja ja, men då provar jag väl dom, om dom fortfarande passar, eller om dom har krympt - eller nå´t. Fram med skohorn, på med skorna och iväg.
   Hos frisören tittar jag ner och ser svarta klumpar på golvet, och i mitt stilla sinne undrar, vem som har haft så skitiga fötter. Jag betalar och tackar och drar vidare. jag tyckte inge vidare om mina "nya" skor, dom kändes som om det var nån sorts hålfotsinlägg i dom, som jag inte kände igen. Färdighandlad kom jag hem och - på mattan ser jag svarta klumpar. Vad i he--te är det jag som har skit under skorna?? - Bäst att ta av dom och låtsas att, som om det nu inte riktigt regnar, så åtminstone, är jag i alla fall inte skyldig till dom svarta fläckarna.
   när jag får av mig skodjäklarna så måste jag ju se vad jag har på sulan, under dom, som skräpar. Men, - var är sulan !!?   Obefintlig, - se bild - halva sulan borta!

   Sulan är helt enkelt gjord av något obeständigt plastmaterial, som efter c:a tio år, smulas sönder ungefär som cellplast, eller en lerklump. Innan hälsenan var dom mina favoritskor för dom var så lätta på foten, missförstå nu inte mig och skorna, alltså lätta att ha på fötterna.
   Epilog: Mina skosulor är utspridda över halva Bengtsfors kommun, och det gick fort = snabbt.
   Eller, så kan det gå när skona är på!