X. 1946 - 48...

när jag skulle göra en korrigering och skriva till ett "att", blinkade det till och hela avsnittet, med bilder och allt, bara försvann, även a-et i "att". Där stod jag med två t-en = "tt", och i övrigt tom sida. Så jag får skriva på nytt - segt...

Så ni får vänta...

söndagen den 3:e november 2013

Jag måste börja rekonstruera Sverigeresan... det blir svårt.... och det var svårt.

Jag måste skriva vidare om våra äventyr i den vida, sönderslagna, utblottade, efterkrigs tyskland. För vår del gick livet sin gilla gång i DP-camp (Displaced Persons) "Saule" i Geesthacht, en liten stad vid floden Elbe, 4 mil från Hamburg. Eftersom vi med flyttandet omkring, framför den  framvällande ryska fronten, hade förlorat en årskurs i skolgången, kördes det, i lägret, tre årskurser på två år. Med andra ord, vi hade inte något sommarlov. Skolan var inhyst i en skola på andra sidan av stan. På dessa promenader, till och från skolan, hittade jag diverse affärer. I en kunde man , utan kuponger, köpa ersatzkanel och ersatzhonig, d.v.s. honung,. Det var ett kap, eller rättare sagt två kap, att användas till gröten. Jag fann även en frimärkshandlare, där jag började handla frimärken och anlägga en frimärkssamling. Så småningom blev den ganska stor. I synnerhet hade tyskarna gett ut, för en krigsskadad tioåring intressanta, krigsfrimärken med färgade bilder på flygplan, tanks, motorcykelordonnans, bilar, torpedbåtar och så vidare. Resterna av den samlingen avlivade Jan-Åke, när han hittade den i förrådet på Lagavägen. Den lille busen lyckades tidigare också avliva halva min stenkakssamling, då han som tvååring hade hittat den och slog på alla möjliga sätt ihjäl skivorna, bl.a. lyckades han med att smälta ned dom på plattorna på elspisen, säkerligen till sin mammas stora glädje, när hon skulle laga mat. Medan jag ändå förtalar honom, så kan jag berätta om det första, för mig kända, riktiga buset. Det var när han som ettåring klev in i Bosses, surt förvärvade folka, och i ögonhöjd upptäckte en stoor vit knapp, (startknappen). Han, naturligtvis, tryckte in den och folkan skuttade glatt iväg, på startmotorn, och åkte rakt in i källarväggen, med en viss bucklighet som följd. Vad Bosse sa om det, kan vi bara liksom fantisera om.

Ungefär så såg våra plan ut.

För att återgå till livet i Geesthacht, så behövde vi i våra krigslekar flygplan. Dessa flygplan gjorde vi av papp. Det enda kriteriet av någon anledning var att dom skulle ha en roterande propeller. Propellern kunde man sätta fast med häftstift eller knappnålar. En kille hade fått tag i en hel ask med knappnålar, vilka han bytte mot färdiga flygplan, på så sätt vart han luftens herre. 
   Jag kom ihåg reaplanet över Travemunde. Den hade inte några propellrar. Jag fann även en bild av planet ifråga i en tidning, så jag började bygga Gloster Meteor, och fick den största luftflottan. Varpå dom andra tappade liksom sugen och leken tynade bort, dog ut... .. Så att det var bara att återgå till tävlingen om vem som kan svälja det största antal vitaminpiller i ett svälj (att vi inte förgiftade oss med det måste bero på ungars goda kondition) och att dressera hunden, d.v.s. låta honom hänga i pinnen och sprattla.

   Även i den vuxna världen hände det saker. I Sverige arbetade faster och farbror på att försöka få inresetillstånd för oss till Sverige. Det var inte så lätt tydligen, för vi räknades som andra rangens släktingar. Far, mor, barn, bror och syster var första rangen. Pappa var död, så att faster, till oss, var bara andra rangens, och då var vi tydligen inte berättigade att invandra. Plötsligt på hösten 47 blev det klart att vi hade fått inresetillstånd till Sverige. Jag har mina funderingar varför. Farbror, som jag har tidigare berättat, var en aktiv socialdemokrat hemma och i Stockholm bodde Lettlands internationellt mest kände sossepolitiker Bruno Kalnins, vilken dessutom var ungdomsvän med vår pappa. I sin tur hade han bekanta högt upp i den svenska sossehirarkin. Anledningen till mina funderingar och misstankar är det faktum, att det första som gjordes efter vår ankomst, var att åka på besök hos Bruno Kalnins och presentera oss för honom, som jag redan nämnt.
   Zaiga, på bilden, hamnade tydligen i Australien. När Gill sjöng och uppträdde vart hon tillräckligt berömd för att hamna i australisklettiska tidningar. Där hade tydligen Zaiga läst om henne och därför skrev hon till Gill och undrade om hon möjligen på något sätt var släkt med Ruta.


  

Jag,Zaiga,Ruta och en annan Rutakompis
vid avfarten till Sverige.

Nå ja, det ordnades och fixades och en morgon i oktober (28/10-47) enligt baksidestexten på bilden här ovan, var vi färdiga att åka. Halva lägret (tyckte jag) var och vinkade adjö till oss. Transporten till Lubeck, där vi skulle övernatta, var en lastbil med kapell och bänkar på flaket. Nästa morgon i Lubeck blev vi ilastade i en av dom berömda vita bussarna och den egentliga Sverigeresan började. När vi kom till Danmark, gjordes det en rast i en liten stad, varpå mamma och en finlandssvenska som tolk, vilken mamma hade blivit bekant med på bussen, gav sig ut på stan för att köpa dom danska Wienerbröden. Dom återkom med den sensationen och vi fick smaka, - lite. Som allting, som mamma tyckte om, och ville spara på, "var inte nyttigt för barn". Att få se och höra en finländska och en danska försöka samtala, borde nog varit en upplevelse, - kanske större än sensationen Wienerbröd.

Jag vet inte varför, men vi blev försenade och missade färjan över Stora bält, varför vi fick köra en omväg till bron över Lilla bält och på sena kvällen kom vi till Helsingör. Redan Danmark kändes ljus, men när man såg tvärs över till svenska sidan, så tyckte man att hela Helsingborg bara lyste som en stor lampa. På färjan upptäckte mitt tekniska geníöga, att det gick att köra in järnvägsvagnar och spåren stämde med spåren på kajen. Konstigt vad man kommer ihåg och vad man inte kommer ihåg. Vad är det för en liten djävul som sitter inne i huv´et och sorterar? I Helsingborg kördes vi till järnvägsstationen och sattes på nattåget till Stockholm.

På morgonen när vi öppnade våra ljusblå, var vi någonstans mellan Södertälje och Tullinge. För första gången såg vi gråa klippor. Plötsligt åkte vi igenom dessa klippor, i korta tunnlar. För övrigt har jag aldrig tyckt, att dessa gråa klippor, är något av det vackraste i Sverige. - Njet! Vid åttatiden på morgonen, var vi på Stockholms central. Mammas nya väninna hjälpte oss att ringa faster, (tror jag) för hon var först på plats, sen kom även farbror. Vart den finlandssvenska väninnan sedan tog vägen kommer jag inte ihåg. Jag har för mig att hon skulle vidare till Finland. Jag kommer ihåg att vi väntade i ett hörn av väntsalen där det fanns en stor (c:a en meter) modell, av ett elektriskt lok, i ett glasskåp. Jag har för mig, att Udrarna (faster och farbror) hade med sig nån sorts bullar, som en första frukost. Sedan blev vi skjutsade hem till fasters inneboenderum i Solna, Gustavsvägen 8, vill jag minnas. Där vi sedan campade till februari. Campade var nog det rätta ordet, för fyra personer i ett litet uthyrningsrum, med endast ett primuskök, blir ganska primitivt. Hemkomna dukade faster upp en riktig frukost, med mörkt bröd, prickig korv och annat. Jag kommer aldrig att förlåta Sverige Skogaholmslimpan. När man för första gången på åratal får syn på rökt medvurst och ska göra sig en god smörgås och under medvursten det visar sig vara sirapssöt limpa, nästan som kaffebröd, det var en chock för mina smaknerver. Farbror bodde för tillfället någon annan stans, vet ej var. Jag trodde att det var så för att vi skulle ha någonstans att bo. Men Ruta, på äldre dar, påstod att dom var på väg att skiljas, p.g.a. att herr Udris hade kucklat på sidan om. Detta är bara skvaller från Ruta.

Farbror kom med en svensk grammatikbok och satte mig att plugga oregelbundna böjningar, vilket jag gjorde. Någon vecka senare var det dags att sätta oss i skolan, Solna läroverk. Första morgonen blev man begapad som ett konstigt objekt. Så småningom dristade sig en kille fram och sa: "Du bist ein Affe" = du är en apa. Jag spottade upp mig och drämde till med: "Du bist ein Esel mitt lange, lange Ohren"! = du är en åsna med långa öron. Efter det hade jag inga mer problem med klasskamraterna. Med lärarna samtalade jag, och säkert också Ruta, på engelska och min gatpojkstyska. Engelskan hade vi haft i skolan i Tyskland som främmande språk.

Tombolavägen 11. öppna fönstret högst upp är vårt rum.

I februari hade farbror raggat upp ett inneboende rum, hos den förut nämnde brodern till vår skräckrektor i Mölln, herr Meisters. Rummet var på Tombolavägen, i vad som på den tiden kallades Södra folkparken, i Västberga. Rummet var liksom specialbyggt för uthyrning, med separat ingång och egen toalett, ej dusch. Herr Meisters var lite knepig, han var så rädd för grannarna att han tyckte att jag förde för mycket oväsen när jag och min dåvarande och första kompis i Sverige, Rune Antonsson, sprang nerför trapporna. Han också gärna och ofta upplyste alla, som kom i närheten, att han var den enda utlänningen som jobbade i Stadshuset. Jag tror att han var arkitekt. Några år senare när Ruta också jobbade i Stadshuset, träffade hon honom och han låtsades inte känna igen henne - sa Ruta.

Vi fick naturligtvis även byta skola. Vi fick börja i Södra kommunala mellanskolan, som låg på Hornsgatspuckeln, vilken hade en filial i Västberga folkskola vid Södertäljevägen i Västberga. Där gick det en hel radda med letter och ester, bl.a. "hon med flätorna" Monika. Hon och Ruta blev bästisar. Till Solna läroverk, som var femårig, sökte man från fjärde klass folkskola, vilket passade väl till min kunskapsnivå, men Södra kommunala var fyraårigt läroverk, till vilken man sökte från sjätte klass, så att Ruta och jag till kommande hösten, fick börja om i samma klass som vi började i februari. Ändå upptäckte Södra kommunalas skräckmagister Nordstad att jag saknade anatomidelen i utbildningen, så att jag fick plugga in den extra. Han var den ende som krävde att man ställde sig upp, när man svarade på frågor, eller samtalade med honom. Även om det för mig var en överraskning, att man i svenska skolan kunde sitta och svara på lärarens frågor, så var han en särling. Han betygsatte alla utfrågningar, men det var lugnt, för han kollade oss i alfabetisk ordning. Han hann med c:a tre elever per lektion, så det räckte att läsa på när det närmade sig i alfabetet, sedan kunde man vila tills nästa gång det hade gått varvet runt.

Hur vi lärde oss svenska har jag ingen aning, den bara fanns där. Hösten -48 så skedde all undervisning på svenska, allt funkade, utom min rättskrivning. Jag lyckades aldrig att skriva en godkänd skrivning, inte ens i närheten av det. Det stackars A-4 bladet var alldeles rött med rättelser, i övre halvan och sen hade läraren gett upp. Att jag hade godkänt i svenska berodde på en tolerant lärare, att jag var bra på grammatik och uppsatser bedömdes inte efter felstavningar, utan efter innehåll. På hösten -48 omdöptes Södra kommunala, till Högalids samrealskola och filialen flyttades från Västberga, till Aspuddens nya folkskola, på Blommensbergsvägen. Det blev en 25 minuters promenad enkel väg, till och från skolan varje dag. Över Södertäljevägen, genom Midsommarkransen, till Bäckvägen, Vallfartsbacken ner, genom Aspudden, till Blommensbergsvägen... voj, voj. Nästa sommarlov jobbade jag ihop 50 kr. och köpte mig en cykel, då blev det bättre. Jag har även barnarbetat. I ett vanligt hyreshus vid Hägerstensvägen i Aspudden, i ett skyddsrum i källaren, fanns det en förkromningsfabrik. Där stod jag, som 14-åring, efter skolan och doppade, i olika syrabad, ämnen till något som kallades patentkorkar, så att dom blev förkromade.

Så kallade patentkorkar.

  

Även matematik hade jag inga svårigheter med. Mina prov brukade vara nästbäst, beroende på att jag alltid lyckades att göra något slarvfel. Den som var bäst var en riktig "plugghäst", men snäll ändå.  Maja Ekwall, min och även Monikas och Rutas mattelärarinna, slutade på vår skola, så hon bjöd mig med, till sin familjs sommarställe, i Tällberg. Där tillbringade jag en härlig sommar - bara sol vad jag kommer ihåg. När jag var tillräckligt gammal för att inse hennes värde, och hade velat tacka henne, var hon redan död i cancer.

Mamma, som aldrig i sitt liv hade behövt ett arbete, fick börja att jobba på AEG i Västberga, på löpande bandet och montera väggkontakter, strömbrytare och snarlika prylar. Plötsligt var hon tvungen att försörja oss, två odrägliga tonåringar. Hon orkade inte disciplinera oss, så jag lyckades att slarva mig ut ur skolan - ganska kvickt. Men att Ruta hoppade av precis innan realexamen, det var ganska onödigt - tycker jag fortfarande.
Härom året frågade jag kompisen Rune, hur vi samtalade då vi möttes, vid en gångstig till Södertäljevägen, där "gänget" hade byggt en koja, i en bergsskreva. Hans svar var, att det antagligen var en blandning av engelska och svenska, "men det gick ju bra". Gänget som jag halkade in i, bestod av nyss nämnde Rune, Jan "Janne" Levin, Gunnar "Gurra" Sandberg och Lennart "Lelle" Karlsson. Lelle utmärkte sig med att klättra som en apa, och sätta sig ovanpå gatulampan, och när en tant gick förbi, rapade han så att hela stolpen skallrade. Tanten fick hjärtsnörpen, grabbade tag i handväskan med båda händerna och försvann smålubbandes utefter gatan.            

En av dom vita bussarna.

nu kommer andra akten av broöppningen -

  
   Nu kommer andra akten av broöppningen. Fastän juridiken redan har fastställt att, eftersom detta var en praxis, så har han som beordrade broöppningen inte gjort något tjänstefel, så skall han nu i alla fall åtalas, för att den näst efter Gud rådande makten  - domstolen - kunna fastslå att kollegan är oskyldig till grabbarnas död. - Hurraaa ! 
   Samtidigt kommer domen att ta udden av och släta över div. Uppsalapolisers kalla och arroganta uttalanden i samband med händelsen. - Hurraaa - en gång till !!  

nu något roligare.. faktiskt!

   I programmet, En helkväll med.. I detta fallet Jill Johnson, sa Tommy Körberg vad han trodde, kunde hända, om man sjöng country baklänges.
Joo..  Ens bortsprungna hund kom hem igen.
  Ens älskade återvände.
  Och man upphör att vara alkoholist. 

lundsberg bye,bye...

  
Igår kväll såg jag ett meningslöst debattprogram om stängningen av Lundsbergsskolan. Dom som skulle kunnat föra en meningsfull debatt lyste med sin frånvaro. Skolstyrelse och ex-rektor var helt osynliga och tysta. Skolinspektionens ordförande, per länk, upprepade sin mantra om elevernas säkerhet i skolan, samt meddelade i samma andetag att hon inte tänker medverka i någon debatt!

Hon som inte tycker om elitskolor.

Hon som trampade i skiten.

   I debatten medverkade endast en förälder och några elever med sina personliga åsikter. Motsagda av en riksdagsman, folkpartist, Roger Haddad, som tydligen sitter med i utbildningsutskottet och där driver uppfattningen att alla s.k. riksinternat skall stängas för gott, samt en högljudd riksdagskvinna, V = kommunist, från utbildningsutskottet, Rossana Dinamarca, vilken som vanligt, väldigt bestämt och envist, åberopade total penalism och skolans långa tradition av inbördes fostran, som enligt henne pågått, vem vet hur länge och inte har slutat. Hon medgav inte att hon aldrig har varit på skolan.
   Man måste betänka att många elever i den skolan har sina föräldrar utomlands, där dom arbetar på beskickningar eller i affärs och industriverksamhet, och därför har dessa elever inte något hem att flytta till.
   Min privata gissning är att skolinspektionen kände sig uppretad för något och ville sätta ner foten, men den hamnade i en skithög.

fiskar tillfrågas..

Härom dagen fick jag spader och skrev en antidrapa, när jag i vår lokalblaska läste, att fiskeriverket (eller va´fan den nu heter) krävde en utredning om vad som händer med fiskelivet, när kraftverket i Långed skall rivas för att byggas om och moderniseras, d.v.s. göras effektivare och producera mera el.  Jag har i färskt minne Annalisas, ett och ett halvt år långa försök, att från regionspolitikerna få fram en s.k. konsekvensbeskrivning, om vad som händer, när man lägger ned verksamheter på Dalslands sjukhus. Nu, efter ett och ett halvt år, har politikerna erkänt att det inte existerar någon sådan! 

ärans vinter

  
   Jag har just läst en väldigt redovisande och tillförlitlig skildring av finska vinterkriget (Ärans vinter, av Claes Göran Isacson, som är militärhistoriker). Det var bedrövligt att läsa om inkompetensen i den ryska arméledningen och obefintliga vinterkrigs kunskaperna i den enorma ryska armén, samt soldaternas obefintliga vinterutrustning. Dom hade enorm tillgång på materiell och folk. Trots det blev dom slaktade i massor, utan att egentligen uppnå några segrar. Som ett exempel är att finnarna, på grund av ständig ammunitionsbrist, under hela vinterkriget avlossade c:a 350 000 granater, medan ryssarna kunde avlossa c:a 200 000 granater på en dag, utan att kunna slå ut finnarna. Sisu!
   Men det som jag egentligen vill peka på är politikernas brist på kompetens, men överflöd av självgodhet och för mycket makt. Nämligen, mannen med vilken hela Finland reste sig, stod och inte föll,  Mannerheim, (mannen med många titlar i Finland, vilka visar hur oumbärlig han var för landet i dess tillblivelse och överlevnad som självständig stat. Här kommer dom: fältmarskalk, överbefälhavare, finsk riksföreståndare, president.) Den mannen pläderade oavbrutet, redan på tjugotalet, att Finland måste rusta, för Ryssland var ett hot, och att ett krig mot ryssarna skulle oundvikligen komma. Ingen politiker lyssnade på honom, då eller senare, ända fram till hösten -39.
   Hans historia i korthet (kortheten börjar se lång ut) är som följer. 6. december 1917 förklarade sig Finland oavhängigt och självständigt. Den 4. januari erkände Ryssland och Lenin Finland, men vägrade att ta hem dom c:a 80 000 man ryska trupper i Finland. Med ryssarnas vapen och folk bildades det röda garden. Mannerheim blev utnämnd till chef för en skyddskår mot dom röda. Inom några dagar ändrades utnämningen till överbefälhavare över republiken Finnlands armé. Den 17:e februari, mot Mannerheims vilja, men på politikernas begäran, kom det 7000 tyskutbildade trupper och med deras hjälp kvästes det kommunistiska upproret. Då meddelade senaten att en tysk generalstabs officer skulle utarbeta förslag till arméns organisation, utbildning och utrustning varpå överbefälhavaren, d.v.s. Mannerheim bara skulle underteckna. Mannerheims svar var: "- att jag efter att ha stampat en armé ur marken och fört nästan outbildade, bristfälligt beväpnade och utrustade soldater till seger, som vunnits tack vare den finländska soldatens kampanda, skulle finna mig i att med min namnteckning förse de order som den tyska militärkommissionen ansåg behövliga. Jag har endast att tillägga att jag ikväll nedlägger befälet och i morgon reser utomlands." 
   Den finska regeringen hade föreslagit en tysk prins som regent i Finnland. Den 9. oktober 1918 valdes prins Friedrich Karl av Hessen, svåger till tyske kejsaren, till Finnlands konung med namnet Väinö I. Han tillträdde aldrig. Då frågade den finska lantdagen om Mannerheim åtog sig att vara riksföreståndare, så Mannerheim landsteg i Åbo den 22 dec. och var riksföreståndare dec. 1918 - juli 1919. Mannerheim var statschef men tackade nej vid presidentvalet. Han sa att han ville leva ett fritt liv efter alla de år han givit Finland. Han blev president (jag tror på Stalins begäran) efter kriget, 1944 - 1946. I Stalins fredsvillkor ingick att presidenten, 1940 - 1944, Risto Ryti, skulle dömas till tukthus för krigshandlingar, trots att båda krigen startades av Stalin. Vilken förödmjukelse för Finnland, att behöva göra detta!
   Statsledningen saknade, enligt Mannerheim redan 1925, insikt viken fara som hotade från den sovjetiska uppladdningen. Den finska politiska ledningen motstod alla propåer om ökade försvarsanslag, "regeringen lyssnade bara förstrött". 1931 blev han ordförande i försvarsrådet = överbefälhavare i krig. Att kriget skulle komma var Mannerheim övertygad om. 1933, på femtonårsdagen av frihetskrigets slut fick han titeln fältmarskalk, en titel som inte används på över hundra år. (Muta?..) Först månaderna före vinterkrigs utbrottet insåg politikerna att faran för Finnland var överhängande, men då var det för sent. När kriget kom var Finnland inte rustat, - och det kostade! Den 16. juni 1939 begärde Mannerheim avsked som försvarsrådets ordförande, då han inte ansåg sig kunna ta ansvaret för ett otillräckligt rustat försvar. Men när kriget var ett faktum anmälde han sig hos presidenten, för att tjänstgöra. Han blev då ÖB. Han ansåg att om man gjorde vissa landavträdelser så kunde kanske kriget undvikas, men som vanligt lyssnade inte politikerna.
   Denna lilla epos hade jag tänkt som en liten notis om politiker, ett släkte av arroganta, absolut inte klokare än övriga, men  maktfullkomligare individer som ställer till. Likheten med Sveriges situation 1940, och i synnerhet idag, är slående. Nu blev det här, ju en annan, kanske större, berättelse om en gubbe, som nästan är ett land - men i alla fall...  
     
                 

Sveriges obefintliga försvar!

   Nu sitter han här, i egenskap av reservofficer och son till tretiomannatältets uppfinnare, och hetsar mig om värnplikten. Men , han har såå rätt, Sveriges enda möjlighet, - vilket är ett stort land med liten befolkning, - är att enbart genom värnplikten, som man har möjlighet, att kunna underhålla kunskapen om hur och samtidigt i  tillräcklig mängd ha en någorlunda utbildad befolkning, som kan försvara landets gränser. Det är helt omöjligt att när omvärlden börjar mullra, då hinna att utbilda nya rekryter, bestående av en massa kontorister, datanörder och högskolestudenter, som aldrig har hört något om hur man använder vapen, för att inte tala om hur man överlever i skogen utan mammas frukost, eller hur man med liten trupp utnyttjar sin kända hemmaterräng, samt om mycket, mycket annat, som hindrar en överlägsen fiende, att överfalla landet, vilket skulle kunna rädda landet från att bli slavar under en främmande stormakt. Inse att Sverige kommer alltid att vara en liten plutt, med mycket attraktiva naturresurser, i angriparnas ögon och vi måste vara absolut välutbildade för att kunna avskräcka dom eventuella angriparna, som alltid kommer att vara större än Sverige i kapacitet.
   Försvaret behöver även, den i allmänhet, färdiga yrkeskunskapen som finns hos dom värnpliktiga, när dom rycker in, och som dom därmed tillför organisationen, för underhållet av materielen och organisationen som helhet, d.v.s. det eviga behovet av försvaret av Sverige. 
    Alltså, en gång till, det svenska försvaret måste vara absolut topputbildad för att kunna stå emot en, alltid, större styrka, vilket uppnås enbart genom att, genom värnplikten, kontinuerligt utbilda hela folket, generation efter generation, i försvar av landet.
   Detta var svårt men jag hoppas att ni förstår. Det är nämligen, alltid en fråga om hur mycket det kostar i tid, resurser och ansträngning att erövra Sverige och dess naturtillgångar. Utan ett försvar är det bara att hämta rubbet!  Häpp !