Om skitlukt och hus utan fönster

   Detta är nästan som förra året.
   Idag luktar det skit, inget fönster, men tyvärr inget regn.


Det bruna i den vackra grönskan är skit.

   För en vecka sedan var fönstermakaren här och tog ut dom två sista, småfönsterna, och försvann med dem, mot sin verkstad, för iordningställande. Allt var frid och fröjd, tills igår. Då dök bonnadjäveln upp med sin dyngspridare och begöt hela åkern, så att nu luktar det koskit i hela huset, och grannskapet. Det blir nog kul att fira Midsommar mitt i koskiten, -  jo,jo. Det slipper Stockholmarna, dom äter bara biffarna och dricker mjölken, sedan bonden har betalat biltull och levererat varorna.
   Regnet vore välkommet, för om det regnar ordentligt, så försvinner koskiten ner i jorden och man slipper lukten.
   Ja,ja, sådant är livet i spenaten, men vad gör man inte för att slippa nano-dammet  som bildas när gummi slits mot asfalt !  (Se min betraktelse 26/11.2011)         

Välståndets osundhet

   Sundhetsjakten börjar urarta sig. - tycker jag - ... Vårt välstånd och därmed även våra välfyllda kylskåp, och även så våra välfyllda magar, verkar utgöra problem för väldigt många s.k. välfylldamaginnehavare. Då händer det något i hjärnan, på en del av dom. En del av dessa börjar att fundera över varför deras magar är så välfyllda. Den välgödda hjärnan börjar att grubbla över exsistensproblem, t.ex. varför blir min mage större och större. Varför blir jag inte av med mitt fett, som i ungdomen. Då kunde jag äta allt! Dåå, kommer somliga på att dom kroppsarbetade, jagade runt, rastlöst, innan dom hittade en partner, och var i rörelse hela tiden, men dessutom så verkade organismen förbränna vårat välstånd på ett annat, bättre, effektivare sätt. Men nu, - ve och faasa, - jag åldras! Vad skall jag göra åt det? Jag ger mig ut och försöker att springa ifrån det. Jag springer ett par varv runt stan, en gång om året, jag får ont i knäna, men skit i det, jag får inte bli för tjock! - och åldras! Nu är en del andra, som ser dom som försöker springa ifrån tiden och får sina idéer. Hur ska man kunna dra nytta av det? Dom börjar t.o.m. att se en möjlighet att göra geshäft av det. Det tillkommer en hel industri, som tillverkar redskap att kunna springa maraton, eller cykla Vätternrunt, hemma vid TV:n. När kylskåpet är överfullt, kan en del ha så mycket välstånd över, att dom kan bygga sig en svimingpöl, på tomten, så kan dom även simma Vansbrosimmet hemmavid, men det brukar mest bara bli till för att doppa sig i, när det blir för hett att ligga på gräsmattan. Vasaloppet är på en så otrevlig årstid så då räcker det med att sitta och titta på TV. En del är rastlösa och vill ut och ränna, så det har uppfunnits Gym, en lokal där, om man betalar, kan på diverse redskap, som cyklar och sträckbänkar, avreagera sig utan att behöva vara hemma. Och om man inte riktigt vet hur man gör med verktygen, så finns det ju personliga tränare att anlita, dessa kan ju t.o.m. bli prinsar på kuppen!
   Men nu är det så att även jag har några idéer om välståndets inverkan på oss. Jag har insupit många intressanta funderingar av begåvade och kunniga funderare. En intressant aspekt bidrog en artikel i Illustrerad vetenskap med. Artikeln påstod att människans organism naturligen var gjord för en genomsnittsålder på 30 - 35 år, så att allt över det är alltså övertid! Eller som det stod i artikeln, "det är endast i historisk tid ( d.v.s. den tid som vi har historiska bevis för c:a 6000 år), som vi börjar att öka livslängden". En annan sanning som är intressant, är att år noll, d.v.s. vid tiden för Jesus födelse, var hela jordens befolkning c:a 250 miljoner homosapiens, att jämföras med att bara USA:s befolkning idag är över 300 miljoner. Sedan dess har jordens befolkning förökat sig enormt. Hur liten var homosapiens antal, innan vi blev bofasta, d.v.s. när vi verkligen var en del av naturen, levde och överlevde på naturens villkor? Hur kommer det sig att folken som bor i misär idag, förökar sig mest? Dom svälter, med den vite mannens hjälp slår dom ihjäl varandra, försöker utrota varandra i stamkrig och utnyttjar barn i tungt arbete t.o.m. som soldater, men ändå ökar befolkningarna. Dom springer inte maraton, simmar inte Vansbrosim, åker inte Vasaloppet, eller ränner omkring i grannskapet med stegräknare, dom kämpar för att överleva och har tydligen i alla fall bättre livskvalitet, än vi som lever i överflödssamhället, där vi har all tid i världen att odla vår hälsa.
   Istället för att leva sunt, tycker jag att sundhetsjakten börjar att bli osund. En hel miljardindustri är involverad i att förjaga rynkor, med krämer, salvor, bootex, inplantat, fettsugnung utförd av en hel armé med plastikkirurger och kosmetologer. En annan armé tillverkar och säljer gymredskap, hälsoprodukter, bantningsprodukter o.s.v. allt för att det inte skall märkas att vi åldras. Solarier, ja det var en plåga på sin tid, som verkar vara på väg ut, - bort, bort, - nya idéer in!  Numera är det väl nästan inte nån tjej som inte har inplantat i tetrorna. Eller att alla skall raka sig över hela kroppen, är det ett sätt att förneka att dom har blivit vuxna, eller är det bara en önskan att ge uttrycket "den nakna apan" ett ansikte? - över hela kroppen!!
   Är det möjligen som så att vi i vår odödlighetssträvan blir äldre och äldre, varvid vi inte har tid och inte vill förstöra resurser med att sörja för återväxten?  I vår strävan efter välfärden har vi förlorat tillfället att göra kroppsarbete, vi har överlåtit allt arbete till maskiner som vi ursprungligen har uppfunnit, för att med mera arbete på kortare tid, utföra mer, allt för att öka välfärden i vårt samhälle. Nu står vi, eller rättare sagt sitter vi, och blir fetare och fetare, och tittar på när maskinerna gör allt kroppsarbete åt oss. Även maskinisten sitter och odlar fläsk under arbetstiden.
   Detta är ju faktiskt en katastrof att vi måste underhålla våra muskler och vårt ork med artificiella träningsmetoder. Trots allt detta så blir vi bara äldre och lever längre. Vi har redan lyckats att förstöra pensionssystemet med att genomsnittsåldern har blivit alldeles för hög d.v.s. inte vilja dö av i tid. Var skall detta sluta? Eller tror vi verkligen att vi ska bli odödliga, trots att kroppen börjar att förfalla redan vid tretioårsåldern?  Knappast att vi lyckas med det, jag tror att trots vår odödlighetsönskan och strävanden, så kommer naturen att tvinga oss att återgå till att arbeta med våra egna kroppskrafter för överlevnad, inte vara juppinallar i storstan, som, medan vi gymmar och plastikopererar vår slaka hud, väntar på att bli försörjda av kroppsarbetare, som arbetar ihjäl sig, i något U-land.                               

juridikens förträffliga finter !

   Hur kan man utsätta en brovakt för traumat, att behöva titta på när två unga grabbar kör ihjäl sig, och sedan att behöva känna sig skyldig till det?  Nu vet jag inte vem som var brovakt vid det tillfället, men jag vet att brovakten på Liljeholms, Hammarby och Danvikstulls broarna, under tre eller fyra år hette Dag. Dag hade det som extrajobb medan han studerade. Studenter som extrajobbar skall inte behöva bli utsatta för sådant. 
   Jag har hört folk som säger, att när man kör mot rött ljus och genom bommar, så får man skylla sig själv!
   Då är frågan, hur bekanta var grabbarna med vägsträckan? Det var mitt i natten, becksvart, dom kanske trodde att det var en järnvägsövergång. Dom såg inga ljus från något tåg så dom räknade med att hinna över. Att folk som jagas av polisbilar, kör mot rött ljus, är säkerligen inte ovanligt, i synnerhet ungdomar, (dom har ju sett sådant på film). Förut så fanns en instruktion som sa att polisen inte skulle bedriva biljakter, och inte utsätta allmänheten och den jagade, för onödiga risker. Eller som Leif GW. sa, ingripandet och risktagandet ska vara i paritet till brottet, i det här fallet bensin för 200kr. Eller som poliserna sa, att dom bara tyckte, att bilen körde för fort, vilket idag är tydligen en total dödssynd, - ordagrant!
   Sedan kommer det fram att broöppningen var satt i system av Uppsalapolisen. Hos vakthavande fanns det, till och med, ett direktnummer till brovakten ifråga, att ringa när dom ville att bilfällan skulle öppnas. Eller ska jag kalla det råttfällan? I alla fall så på grund av systematiken, kommer det nu den juridiska finten, att den som beordrar broöppnandet är inte ansvarig för följderna, för han har bara följt praxis - strålande!! 
   En annan juridisk fint såg jag i Debatt, härom kvällen. En manlig s.k. arbetspraktikant, muslim, vägrade att ta den kvinnliga arbetsledaren i hand, när hon skulle hälsa honom välkommen. Han hade förklarat att han måste tvätta händerna om han rörde vid en kvinna, d.v.s. tog henne i handen. Vad jag förstod så hade kvinnan envisats. Nu kommer det juridiska. Praktikanten fick, efter förlikning 30 000kr i skadestånd, utbetald av Trollhättans kommun, för förolämpningen, som den kvinnliga arbetsledaren hade utsatt honom för. Den juridiska förklaringen lät ungefär så här. Eftersom hon är en offentlig tjänsteman, så är hon könsneutral och kan därför inte bli utsatt för könsdiskriminering, däremot, genom att envisas har hon diskriminerat praktikanten, och förolämpat hans religionstro och hans kultur!! - Strålande - Åkessons polare gnuggar händerna! - och jag gnuggar mig i ögona, eller snarare i örona, tror inte mina logiksinnen.       

Tingvall

Hur smalspårigt enögd får en trafikforskare, som blivit professor i ämnet vara?? ! Enligt honom är ständiga hastighetssänkningar och absolut nolltolerans mot variationer, med hänsyn till omständigheter i trafikrytmen, väderleken och vägförhållanden, det enda som är trafiksäkerhet och är det enda trafikbrott, som är viktigt att beivra.  Ständiga experiment med hur lite vägunderhåll d.v.s. halkbekämpning, plogning på vintern, vägunderhåll i övrigt på sommaren, man kan göra, har tydligen absolut ingenting med trafiksäkerhet att göra. Jag vill påstå att professorn använder dom svenska trafikanterna d.v.s. stort sett hela Sveriges befolkning, som försökskaniner för att bevisa sin enda idé och tes.
Det paradoxala är, att hela trafiklagstiftningen bygger på kravet, på att den enskilde bilföraren uppfattar trafiksituationen rätt, och handlar absolut rätt i varje enskilt ögonblick. Detta gäller absolut inte när det gäller hastigheten. Då skall bilföraren stirra efter en rund skylt med två siffror på och följa siffrorna slaviskt. Skyltarna är utplacerade efter någon sorts byråkratisk formell, ibland hur tätt som helst, med hastighetsbyten stup i ett, ibland på grund av nån sorts lojhet inte alls.
 Lördagen den 25:e maj 2013  
   PS. Igår körde jag på 45:an från Tösse till Karlstad. Då visar det sig att 45:an från Tösse till Åmål har plötsligt fått sänkt hastighet till 80 km/tim. en vägsträcka som har kilometerlånga raksträckor, över öppet landskap med två meter breda, asfalterade vägrenar. När jag kommer norr om Säffle, är 45;an en s.k. niometersväg (snarare 7 - 8 meter mellan vita sträcken), utan vägrenar, men där är hastigheten 90 km/tim. Finns det inga gränser, hur mycket experimentfabriken, Trafikverket, får djävlas med svenska trafikanter?? 
    

Sofi Oksanen

   Att en så ung och från händelserna tidsmässigt avlägsen person, som aldrig bott i Sovjetestland, har en så klar och levande uppfattning om Estlands, och samtidigt baltikums, 1900:tals historia är fantastiskt. Bara det faktum att Norrskensflammans recension utpekar historiskrivningen som saklig, estförskönande och i och med det Sovjetfientlig, är bevis nog för att hon har träffat rätt.
   Gång på gång, i bok efter bok, beskriver hon detaljer och skeenden i vardagen så naturligt som om dom vore självupplevda. När man läser så upplever ens sinnen, synerna, lukterna, hörseln, den ogreppbara men ständigt närvarande torftigheten i det ockuperade baltikum. Då tänker jag inte bara på Sovjettiden efter kriget. Jag finner det ännu mera anmärkningsvärt att hon är lika välorienterad i första ockupationsåret d.v.s. 1940 - 41, samt dom därpå följande tyskåren.
   I en recension i Expressen, av När duvorna försvann,  klagas det på att huvudpersonens karaktär är för diffus, men kanske, även i denna roman, huvudpersonen är alla dom våldförda människorna i det  ständigt ofria, ockuperade, landet Estland!
   Jag beundrar henne för att en så ung person lägger ner så mycket research och arbete, i vår allt överslätande, nedrustade tid, på en historia som ingen vill låtsas om, att den har utspelat sig, i femtio efterkrigsår, på tröskeln till Skandinavien. - Läs boken!       

ABBA - popikoner.

ABBA, - ja dom har ju blivit ikoner för popmusik, i synnerhet svensk sådan. Nu har det blivit även ett museum i deras namn och för deras musik. Härom dagen invigdes den, med medlemmarna, utom Agnetha, närvarande. Agnetha Fältskog har, efter gruppens upplösning, aldrig visat sig tillsammans med dom övriga, varken privat eller vid diverse representationstillfällen. Jag har väl tyckt att hon får välja att inte umgås med resten av gruppen bäst hon gitter, vad än hon kan ha för orsak, men museet är ett monument över gruppens prestation. I gruppens namn har även hon blivit, om inte miljardär så mångmiljonär. Hon inkasserar fortfarande royaltys och ökar på inkomsterna med dessa. Det kommer att bli nya inkomster från museet, så det minsta allmänheten kan begära är att när den nya inkomstkällan invigs, tjejen visar vanlig hövlighet och närvarar, oavsett eventuellt groll, eller annan ovilja mot gruppen hon kan hysa. Nej jag tycker faktiskt, att hon uppvisar dåligt omdöme och framför allt, ett förakt mot sina beundrare, vilka är faktiskt även hennes gynnare.   

IX. Forts.1944-1946

Nu till minnena igen.
  
   När Pappa hade dött, var det många som månade och hjälpte oss, bl.a. Julia och hennes engelske vän "Reggie", Reginald nånting. Jag tror att han var sergeant. En dag dök han upp med en liiten valp under rocken, (man borde kanske skriva liten med stor bokstav, för den var liten). Han sa att det var en foxterrier, så hunden fick omedelbart namnet Teritis, ungefär "lilla terriern".
   Vid ett annat tillfälle kom Reggie med ungefär tio askar vattenfärg, om vilket jag tydligen hade snackat med honom om. Jag hade nog möjligen snackat om en ask, men han tog väl i ordentligt. Vattenfärgen hade jag tänkt mig som present till en av dom två bröder, legionärer som  bodde i andra änden i våran barack. Killen i fråga lärde mig att rita och senare att måla, han hade gått på konstskola. När jag frågade Reggie vad färgena kostade, skrattade han och sa "Zehn Finger und ein bisschen Angst", betyder väl ungefär som "tio fingrar och lite ängslan". Hans förband var nämligen förlagt i en skola och där hittade han färgerna i teckningssalen.

Teritis och Julia.

   För att återgå till den lilla hunden, så fick han svansen kuperad, som det skall vara på en terrier, jag vet inte av vem och var det gjordes, men jag kommer ihåg sårskorpan och hur den sakta läktes. Sedan väntade alla (även mamma i den mån som hon nu brydde sig om något överhuvudtaget) på att det typiska terrierskägget skall börja växa, men han blev ju lika långhårig över hela kroppen - ! - så alla sa att han var nog inte renrasig. Ingen sa att man nog måste klippa byrackan, vilket är det normala med en foxterrier. - Stackars missförstådda Teritis. Eftersom han i pricip blev uppfostrad av en tioåring d.v.s. mig, för han var min lekkamrat, blev han i princip, en nästan totalt vild hund. Den mesta dressyren som jag bibringade honom var att bita sig fast i en pinne eller vedklabb och inte släppa taget. Han bet sig fast och jag lyfte honom i luften och han sprattlade som en nyfångad haj, men släppte inte taget. När jag var trött i armarna så överlämnade jag stafettpinnen till kompisen och hunden hängde kvar och sprattlade vidare. Han älskade att nafsa efter benen på folk, i synnerhet dr. Schedriks vilken han hatade extra mycket, vet ej varför, kanske det var han som hade kuperat svansen på hunden, tills plötsligt en dag var dom bästa vänner. Vad dr. Schedriks mutade honom med vet jag inte heller. Efter den dagen varken skällde, eller nafsade han efter brallorna, på dr. Schedriks.
   Någon gång nästa vår tog idyllen Mölln slut och vi blev flyttade till ett stort flyktingsläger - DP-camp "Saule" i Gheestacht. Där var det mellan fem och sex tusen letter. I andra änden av stan fanns det ett annat läger inkvarterat i tegelkasarmer. Där bodde det ester och litauer. Mamma låg under ett år i sängen, i depression. Under den tiden gick nog vi, Ruta och jag, vind för våg. Att vi inte spårade ut alldeles har jag ingen riktig förklaring för, möjligen kan det vara som så att, genom att alla bodde så tätt tillsammans, så fanns det väl en kollektiv övervakning av oss. Jag kommer ihåg att Ruta fick påssjukan, för andra gången, och att jag slapp. Under hela barndomen ansågs jag som den klene. Redan i Gulbene försökte alla vuxna att göda mig för att jag var så smal jämfört med Ruta. I lägret i Mölln fick jag extra tilldelning av mjölk, för att jag ansågs vara undernärd. Men när vi kom till Sverige fick vi en grundläggande hälsokontroll, varpå dom upptäckte anlag för TBC hos, hör och häpna, - Ruta, varpå hon fick ta en så kallad callmetevaccination, vilket jag slapp, även den. Så nu, vid närmare 80:års ålder, kan jag nog börja att skryta om min hälsa. - Så länge det nu varar - jo, jo. Eller som det säges: idag död imorgon röd - eller var det banan? 
   Mathållningen gick ganska bra, för att det fanns ett centralkök som tillagade dom stora måltiderna centralt. Det var bara bröd, barnens mjölk och ibland några konserver som delades ut individuellt. Jag kommer ihåg en gång när vi hade hämtat nån sorts majssoppa till middag, flöt det en stor tofs hår i soppan - ärkeäckligt!
   Apropå majssoppa, kan jag berätta om mina kockbravader, i scouterna, dit jag hade förirrat mig i min gröna ungdom. Scouterna i Gheestacht, d.v.s. ungar från dom tre flyktinglägren, gjorde sig ett scoutläger och idkade scouting. Jag blev satt att koka majsgrynsgröt åt vår grupp. Göra brasa, det blev fixat, kommer inte ihåg av vem eller hur, så fram med kastrullen, i med vatten och i med grynen i vattnet, tills det blev ordentligt tjockt. Kastrullen på brasan och låta gröten koka. Resultatet blev väl lite konstigt,(man kunde nog vända upp och ned på kastrullen, utan att gröten ramlade ur), Jag tror att vi använde våra scoutknivar för att skära gröten i bitar. Alla åt med god aptit och gick och la sig för natten, - en liten stund, - sen började alla klaga över att dom hade ont i magen. Sensmoral, - gryn måste få svälla under kokningen, inte i magen på små scouter. Senare i livet har jag lyckats att bränna vid potatis, under kokning, samt att koka ägg så den, med en smäll hoppade ur kastrullen och ner på golvet, - så vill ni ha obehagliga överraskningar, då ska ni anlita mig som kock. - annars - inte, icke, ej, njet!
  I Gheestacht blev Dr. Schedriks mammas och hela lägrets läkare, Teritis fick en oändlig massa fler byxben att nafsa efter, den eländiga skolan fick fulltaliga klasser och på två år drog dom tre årskurser, så vi kom ikapp den förlorade flyktvintern. Jag blev en barfota Zlatan, för jag lärde mig att vika upp tårna och slå med sådan kraft på bollen, att om målvakten inte var mycket större än jag, försvann han in i målet med bollen i famnen. När vintern kom upptäckte vi att det var eländigt kallt i vårt rum. En morgon, när jag låg i sängen så upptäckte jag att jag såg morgonljuset genom ytterväggen. Baracken var byggd av sektioner och där glappade det, så att vi fick övermåttan med frisk luft och vinterns friska vindar.


Dr.Schedriks med en del av sin familj, mamma och örnen.

   Dr.Schedriks hittade en örnunge med bruten vinge, som han behandlade och lagade vingen på och sen hade han en örn på axeln, som följeslagare vart han än gick. När örnen kände sig frisk och parningstiden kom, tackade han för sig och stack till skogs.
  
   Reginald "Regie" nånting, sergant, hade också förärat mig riktiga dartpilar, välbalanserade med blytyngd inuti. En dag stod jag i barackkorridoren och lekte d.v.s. kastade pilen i väggen och avnjöt hur väl den borrade sig in i träet, just som när jag kastade ännu en gång, kom det en idiot till kille och skulle springa förbi. Pilen försvann med ett smack in i hans knä. Nackhåret reste sig på mig av den isande kylan jag kände mellan öronen, liksom. I nästa ögonblick tog jag ett hopp fram till killen, ryckte åt mig pilen och lubbade iväg och försvann ut, mot som jag hoppades okänd adress. Jag varken hörde eller såg något då, eller senare av eller om killen, så den historien slutar här. 
  
   Bara några veckor efter pappas död, kom det ett brev och paket från faster i Sverige. Hon hade spårat oss genom något flyktingregister som tydligen fanns. Hon och hennes man, "farbror" herr Udris, började omedelbart att jobba för att vi ska kunna flytta till Sverige. Det visade sig bli ganska svårt, för vi räknades som andra klassens släktningar. Hade pappa varit i livet så hade det gått hur lätt som helst. Bror och syster räknas som första klassens släkt. Jag har vissa misstankar om att farbror utnyttjade sina sossekontakter för att så småningom ordna inresetillstånd för oss. Anledningen till det är att det första som hände, när vi så småningom kom till Sverige, var att vi visades upp och presenterades för Bruno Kalnins, Lettlands internationellt mest kände socialdemokrat, som hade mycket goda kontakter med svenska sossar i hierarkin.
   Paketet innehöll väldigt välkommet tillskott till våra ganska knappa förnödenhetsransoner i lägret. Som exempel så fick varje barn 1/2 liter mjölk i veckan. Fasters paket, som hon sedan skickade regelbundet, innehöll mjölkpulver, godis, smör, vitaminer, hårt bröd, konserver och framför allt, kaffe. Vilken uppoffring det var för faster, att åstadkomma dessa paket, det har jag bara förstått nu senare. Dom var ju lika utblottade när dom kom till Sverige som vi i var Tyskland. Hon som utlänning, som inte kunde svenska, tjänade säkerligen inte någon överdådig lön. Vitaminerna som var en stor ask glaserade multivitaminer, blev det ingen ordning med. På grund av att mamma var lite frånvarande hade jag dom att leka med. Jag och min kompis, bl.a. tävlade i hur många vi kunde svälja på en gång, jag tror att jag svalde elva som mest. Vårat guld - kaffet, var fortfarande ransonerat i Sverige, så att hon köpte kaffekuponger på den svarta marknaden här, för att skicka tillräckligt med kaffe till oss i Tyskland o.s.v. Tack vare faster led vi absolut inte någon nöd i lägret.  Kaffe var hårdvaluta på den svarta marknaden i Tyskland. Ett gram kaffe var lika med en mark. Med andra ord var ett kilo kaffe lika med 1000 mark. Viftade man med några gram kaffe, så kunde man få köpa potatis, grönsaker och äpplen av bönderna. Gav man dom 200 gram så fick man ta hela trädgården. När, på hösten -45, började Volkswagen att tillverkas, så kostade bilen 3700 mark. Vilket i teorin betydde, att man skulle kunna få en Volkswagen för, knappt fyra kilo kaffe. Det var bara det, att ingen fick inneha eller köpa bil , utan ockupationsmaktens tillstånd, vilket man inte fick så lätt, eller rättare sagt, det var omöjligt.
   Faster var väldigt sparsam, men hon la sina slantar på att, först hjälpa oss och sedan när vi var i ordning i Sverige, så fick hon kontakt med släkten i Lettland och all hennes överflöd skickades till dom. Som jag sa, var hon sparsam, men hon älskade kakor och bakelser. Det här är kompromissen - spårvagn i innerstan kostade 25 öre att åka. Faster tog inte spårvagnen utan gick till fots från Brunkebergstorg, där hon jobbade, till Borgmästargatan på Söder där bussarna, till oss i Björknäs utgick, men för 25:öringen köpte hon en bakelse! - enligt Ruta, - jag var en odräglig tonåring, som varken hörde eller såg något, om vad som skedde i min omgivning.
   Fasters kakliv upplevde jag under hennes sista år, när hon var ensam i Årsta. Det var nämligen jag som två, tre gånger i veckan åkte och fyllde hennes skafferi med mat, efter en lista som hon hade skrivit. På listan stod det uppräknat alla möjliga kakor och bullar och ingenting annat. När jag handlade så tyckte jag att hon måste ha något matigare, så jag köpte lite korvar. När jag skulle fylla på nästa gång, så var i stort sett allting slut, men korvpaketet låg kvar!
   Jag har faktiskt hört henne skryta om att hon aldrig har tillagat en middag. Dom båda jobbade, inga barn, så dom åt väl lunch ute på stan, både i Lettland och i Sverige, så middagen var överflödig. Under helgerna i Riga, försvann farbror till olika sportevenemang och faster åkte till Saules aleja, till sin mamma och syster och där var middagen färdiglagad.       
  
   Farbrors historia är ungefär så här. I början av tretiotalet var han en ung och lovande socialdemokratisk politiker, gift med parlamentsledamotens, Kristaps Bungss dotter, samtidigt till åren yngste borgarråd i Rigas  förvaltning, spelade fotboll i Lettlands landslag, spelade tennis på landslagsnivå och var överhuvudtaget aktiv i idrotts och samhällslivet. Framåt 1940 så blev han faktiskt lettisk mästare i tennis och senare tränade han två andra lettiska mästare, en manlig och en kvinnlig. den manlige var Biruta Lukins bror Valdis Abelitis som efter kriget hamnade i USA, och den kvinnliga vad jag vet var Erna Vitols, som hamnade i Sverige. När jag bläddrade bland fasters gamla kort så hittade jag en bild där herr Udris t.o.m. står med en ishockeyklubba i handen. Observera hockeyutrustningen!      
   När Ulmanis gjorde omvälvningen 1934, fängslades alla aktiva sosse och motsvarande politiker. Efter några månader släpptes dom ut och fick återgå till sina privatliv. Faster, som hon senare stolt påpekade, jobbade vid tillfället på, som redan då, i början av tretiotalet, var en sorts allmän sjukkassa i Lettland, där alla arbetare fick en Lats om dagen ,när dom var sjuka. Hon slutade, eller kanske var tvungen att sluta p.g.a. sin socialistiske fader där, och istället öppnade paret Udris en galanteriaffär.                

 Saxat ur nationalencyklopedin:
galanterivaror, benämning på de lyxvaror som förknippades med personlig flärd och som genom industriell framställning blev billiga och lättillgängliga.

Med andra ord så sålde dom slipsar, näsdukar, underkläder, skjortor o.s.v. Affären gick nog bra, för dom livnärde sig på den ända fram till sovjetockupationen 1940. Faster hade tydligen t.o.m. lånat ut pengar till sin mamma, min farmor, för att bygga färdigt Saules aleja 1, huset som Ilse och Viestarts numera bor i. På 80:talet visade faster mig lånehandlingarna och skrattade och sa att, egentligen äger ju jag halva huset. När ryssarna ockuperade Lettland 1940, nationaliserades alla privata egendomar, även företag, så då blev dom väl av med sin affär. I alla fall vid ett tillfälle berättade farbror, med ett urskuldande leende, att han då blev utnämnd till beklädnadskommisarie för Riga. - Vad det nu betydde. Tydligen skötte han sig väl, för han blev inte anklagad för någonting, när tyskarna kom -41. Ganska snart var han igång med en pappers och bokhandel, samt bokförlag. Enligt faster så gick dom affärerna strålande. Hon berättade hur dom varje kväll gick hem med en liten koffert full med pengar. Bokförlaget hade han döpt till Parnass förlag.

båten Centiba.

   När kriget höll på att rasa ihop för tyskarna och ryssarna var på väg tillbaka, organiserade farbror nån sorts flyktningstrafik mellan Ventspils och Gotland. Han använde sina papperspengar att köpa och hyra fiske och andra småbåtar och dom åkte i skytteltrafik med hans vänner och bekanta. I fasters gamla bilder hittade jag just nu, bilder på flyktingbåtar. Båten på bilden, jag sätter in här, heter Centiba = flit eller iver. Att bilderna finns i fasters samlingar, beror sannolikt på att det tillhör farbrors transporter.  Enligt honom så pågick trafiken i nästan tre veckor. Då fick han reda på att tyskarna var dom på spåren, så han tog sista båten själv och klarade sig till Sverige. Han har berättat hur han och dom övriga låg, gömde sig och väntade i dynerna på en signal att båten var där, och fick sedan, mitt i natten, vada ut från stranden till midjedjupt vatten, och sen kravla sig upp i båten. Detta hände ju i oktober eller november, så det måste ha varit ganska kallt att vada och sedan sitta på en båt i 15 - 20 timmar. Han hade nog tänkt sig att dom köpta båtarna skulle bli någon sorts startkapital, men därav blev det tji. Svenska staten beslagtog alla båtarna och, precis som med soldaterna, utlämnade dom till Stalin, med motiveringen att det var sovjetisk egendom!! - que?

   Jag har hört prat om att det fanns dom båtägare som hade hoppats att deras passagerare skulle betala för överresan i efterskott, vilket blev liksom bortglömt. Jag var vid ett tillfälle på 70:talet, tillsammans med farbror, på någon sorts lettisk sammankomst i ABF-huset, på Sveavägen och när vi satt och tittade ut över församlingen så sa farbror, att stort sett hälften av dom som sitter här har mig att tacka för, att dom är här, men  idag är det nästan ingen som kommer ihåg mig. Han lät lite bitter. Jag återkommer till faster, farbror och Parnass i nästa berättelse. d.v.s. när vi kommer till Sverige.   



..och här är båten.