VI. Minnen... forts. - 1945 - 1946

   Efter gränsövergången ,där alla blev avväpnade, blev vårat ekipage visat mot en inhägnad för krigsfångar. Vi som var civila, d.v.s. mamma, Ruta, hästarna och vagnen samt jag, var fria att göra vad vi ville, dom andra var krigsfångar. Då var problemet det att ingen kunde köra hästarna. Dom smarta legionärerna var inte sena att göra en rövare. Jag tror att det var efter en lottdragning som en av dem hoppade ner på "läsidan" om vagnen, tog av uniformsrocken, drog på sig en stickad tröja och en keps och vart civil. - Ingen reaktion från fångvaktarna. - Problemet var löst. 

   Vi "civila" ställde oss vid vägkanten med överblick över fånginhägnaden, avvaktade och väntade på vad som skulle ske. Ganska snart började fångarna skickas iväg västerut mot Schwerin. Högre samt SS-officerare i lastbilar, dom övriga i en oändlig kolonn till fots. När vi hade sett våra fångar vandra  iväg, körde vi efter och efter nå´n halvtimma satt alla åter på skjutsen, även pappa, fortfarande i full flygofficersuniform. - Ingen brydde sig.

   Efter vägen såg man hur enstaka soldater hoppade över diket och gick in i skogen för att göra ifrån sig. En del hade ett knyte under armen. En del soldater kom tillbaka. Ibland kom det ut civila som anslöt sig till strömmen västerut. Jag antar att en del soldater blev aldrig färdiga utan sitter kvar där änn, eller också bara i största allmänhet försvann ur krigsrullorna. - Vakterna brydde sig inte.

   Mot kvällen i närheten av Schwerin blev vi civila stoppade och skickades tillbaka till en omväg, förbi Schwerin, för genom Schwerin fick inga civila passera. Vårat ekipage med all last, även uppsuttna soldater d.v.s. våra legionärer och pappa, vände och vi åkte mot fångkolonnen i flera kilometer - ingen brydde sig.

   Som jag skrev i föregående epos, så fanns det resurser i våran kareta. När vi oantastade vek av från "fångvägen" in på en väg till nå´n sorts åker, där det kryllade av diverse övernattande flyktningar, var plötsligt alla polarna i civila kläder. Vår far var ganska uttröttad så dom övertalade också honom att kasta uniformskavajen, för grå byxor, som var Luftwaffes färg, kunde vara civila. Han fick låna en tröja och toppluva från förråden och saken var klar - vi hade inga soldater på vårat åk, som drogs av ett ök, - nej fel, två ök, det tredje var skjutet.
   En undran slog mig i huve´t - NU - pang. Som officer och krigsfånge hos dom allierade, skulle min far kanske  fått bättre vård och överlevt??
   Nästa dag kom vi fram till ett storgods, där vi bodde i höladan, ett par veckor. Då meddelades det oss att jänkarna ska retirera och överlämna området till ryssarna. Därför var det bara att packa ihop sig på skjutsen och dra västerut igen. När jag just nu sökte efter fakta, fann jag uppgifter att amerikanarna besatte 1/3 av Östtyskland och sedan retirerade och överlämnade området till ryssarna. Jag vet att där vi gick över till amerikanarna är det c:a 70 km till Ratzeburg som sedan var gränsstad till Östtyskland.
   Under tiden i höladan fick jag någon sorts kompisar och vi gjorde rajder i omgivningarna. Bland annat upptäckte vi att jänkarna dumpade diverse ammunition i ett kärr i närheten. Det blev ju rena rama guldgruvan för oss. Någon smarting visste att om man ställde en gevärspatron med spetsen snett mot en sten och slog med något annat t.ex. en sten där kulan och hylsan möts så lossnar kulan och man kommer åt krutet. Det var ju jäkligt kul när krutet brann, vilken brasa! När jag hade tränat upp mig så öppnade jag även k-pistpatroner, det kanske inte var så smart. Vi hittade även luftvärnsammunition, som tur var vågade vi inte prova att öppna dom. - Dom är ju sprängskott med explosiv laddning i kulan.


sherman-tank

   I alla fall så, när det var dags för oss att dra västerut, så hade jag en  hjälm halvfull med krut. Vi placerade hjälmen i en grenklyka i en ek och tände på. Det blev en brasa det, ungefär två meter hög, allt uppslukande, låga. Stackars eken var nästan utan löv efter den brasan. Nåväl, vi överlevde dom äventyren med alla ögon och fingrar i behåll.



Jeep.

   Där fick jag också  för första gången se Jeepen i aktion. Som tioåring, tyckte jag att den var en enorm maskin. Amerikanarna hade lyckats att, i nyligen nämnda kärr, köra fast en Shermantank. På ett fält längre bort låg det telefonstolpar. Jänkarna hoppade från vägen över diket med jeepen, band en kätting om stolpen, tog fart och hoppade tillbaks till vägen med stolpen i släptåg. Det tog två dagar att få upp Sherman ur gyttjan.

   Nu går jag å lägger mig -  forts. en annan gång.

lördagen den 4:e augusti 2012

  
Jag har ingen aning hur dom vuxna tog reda på och därmed visste att i Mölln fanns ett lettiskt flyktingläger, i alla fall satte dom det som mål redan när vi började att åka. Jag hörde hur dom diskuterade problemet att lägret var på fel sida om Lübeck-Lauenburgkanalen. Vi var tvungna att få tillstånd att passera kanalbron, men även det fixades och vi hamnade i ett idylliskt litet läger. Idylliskt säger jag nu - efter att ha sett och upplevt andra, större och stökigare. Då var det bara ett läger, ett liv, ett äventyr som allting är för en 10:åring. 




Så såg vår proviantbil ut, av märket Chevrolet

    Lägret bestod av, jag vill minnas sju, välbyggda baracker, bl.a. med centralvärme. I en barack bodde det estländare, i dom övriga letter. Vi var väl ung. 200 invånare in alles. I början försörjdes vi av engelska armén. Jag minns hur jag tiggde och fick bensin till pappas cigarettändare av dom engelska soldaterna. Jag hade en liten medicinflaska som soldaten knöt et snöre om och sänkte ner i bensintanken och upp kom den full. Samt att vi åkte med en bit, stående på proviantbilarnas fotsteg. Innan bilarna åkte ut på stora vägen stannade dom till och släppte av oss. - Man får ju roa sig bäst man kan.

   Sedan blev det snålare. Ransonerna krympte p.g.a. att FN tog över lägerskötseln. En avdelning som hette UNRRA vars kommendant i Mölln, iklädd engelsk kaptensuniform, skötte livsmedelstilldelningen bl.a. fick vi barn 1/2 liter mjölk i veckan, medan hans två schäfrar drack mjölk varje dag. Jag upptäckte en ny delikatess, - svart bröd med lökskivor, vilket jag åt hela sommaren, - antagligen ett undermedvetet vitaminbehov. Men tufft var det! Nöjet i lägerlivet förstördes bara av att dom vuxna drog omedelbart igång en skola, mitt i den sköna försommaren.  Det var också 

Vägen som jag lärde mig att cykla på samt tranformatorn 1956.

tufft - för oss frihetsälskande ungdomar. 

  
Sommaren pågick och vi gick och gjorde bus, bland annat lyckades jag att kortsluta all el i lägret. Jag lyckades helt och enkelt att kasta mitt hemmagjorda spjut i transformatorns elledningar. 

   Pappa var nå´n sorts grå eminens, han lyssnade på diverse nyheter, på ryska, tyska, engelska och höll nyhetssammanfattningar i aulan. Samma aula som på dagarna var våran skola.

   Våran skola ja, den leddes av en skräckgubbe som hade varit rektor hemma i Lettland. Han hette Meisters. När vi kom till Sverige råkade vi ut för hans bror, han var inte bättre. Vi blev inkvarterade i hans uthyrningsrum på Tombolavägen. Den historien kommer senare. 

Söndagen den 5:e augusti 2012          
  

Den välta båten... jag är inte med på bild, jag har drunknat!

    Till busen hör att jag höll på att drunkna. Det gick till som följer. Dom dristiga legionärerna roade sig med att leka och bada i kanalen. Dom hade skaffat sig en eka, vem vet dom kanske hade den också i den välförsedda hästskjutsen (skoj - skratta). Nåja, dom fixade allt dom ville ha. Fem år i fält hade lärt dom huru göra.    Tillbaks till drunkningen, dom lastade sig och diverse ungar i ekan och sa "vi paddlar ut i kanalen, välter båten och sedan badar och har skoj". Jag hörde skoj , vadå, välta båten?! - strunt i det, det ordnar sig, så jag hoppade också i. Dom rodde  ut mitt i kanalen och välte båten och hade skoj. Jag såg hur skoj dom hade medan jag sjönk, jag såg hur dom sparkade med benen och simmade, medan jag sjönk och sprattlade planlöst. Jag kom upp och såg hur alla simmade och roade sig. Och så sjönk jag igen och sprattlade planlöst. Sen kommer jag ihåg att det var så tyst och lugnt under vattnet och att jag såg en massa ben som trampade vatten. Sedan hade dom dragit upp mig och skällde ut mig för, "liten idiot som hoppar i en båt som dom har sagt att dom ska välta, fast jag inte kan simma". 
   Den äldste grabben i lägrets ynglingaskara, Helmúts, var 14 år. Han ville gå på bio och se en barnförbjuden film. Han misslyckades, Helmúts såg inte alls ut som en 18:åring. Nästa dag lånade han nylonstrumpor, klänning, en basker och diverse smink av sin äldre syster, klädde upp sig, sminkade sig och gick på bio igen. - Då blev han insläppt och såg filmen.
    Sommaren gick och augusti kom, passerade nästan, och då, natten till den 28:e dog våran far, efter fem dagars sjukdom. Jag kommer ihåg hur en läkare som var i lägret, dr Schedriks och fältskären (på den tiden manlig, avancerad, sjukskötare - tror jag) skötte honom. Dr Schedriks bönade och bad hos engelsmännen om att få penicillin, så att han skulle kunna rädda pappa, men dom nekade stenhårt med motiveringen att penicillinet dom hade var enbart för arméns bruk. Ruta och jag vaknade mitt i natten av att mamma skrek så hemskt. Det kändes som om en bomb hade kreverat i mitt huvud och mitt liv och jag bad, gode Gud, låt han leva, han får inte dö, men så förstod jag att pappa redan var död. För mig blev det klart då att Gud inte är något att lita på. Vi (Ruta och jag) hoppade upp ur sängen och sprang ut från vårt rum, in till grannrummet, där det bodde en fröken Julia. Där vi så småningom blev nerbäddade och somnade om.

    Nästa morgon och dag gick jag omkring som i en såp- eller glasbubbla, jag var i verkligheten men i alla fall liksom isolerad, utan direktkontakt. Jag fick låna Julias cykel och med mina kompisars hjälp (jag vill påpeka att stort sett hela lägret ställde upp på oss den dan) började jag att lära mig att cykla, - (i bubblan). Två polare höll i och jag trampade gladeligen i väg, - (i bubblan). Efter en femtio meter gick det för fort, så mina polare bara släppte mig och väntade på att jag ska dråsa i backen, men jag försvann i fjärran och lyckades till och med svänga runt ett par hörn och återvända utan att trilla av. Så att samma dag som min far slutade att flyga för gott, lärde jag mig att cykla! Alltid nå´t, jupp. - Så, kan man kalla det för en sorts kontinuitet? - Que? 



Pappas grav i Mölln.

   På förmiddagen låg pappa (alldeles gul), i sängen, uppklädd i en kostym och någon uppmanade Ruta och mig att, för att inte vara rädda för honom, säga adjö genom att klappa eller ta på honom. Ruta var nog tuffare än jag, för hon kände på honom och så blev hon tuffare ändå och kände på honom en gång till, - jag vägrade.

   På eftermiddagen kom begravningsgubbarna med en kista, ställde den på farstubron och gick in och bar ut honom som en stel, gul stock, klädd i kostym och la honom i kistan samt på med locket. Det var det sista jag såg av min far.

   Den måste nog vara en av mitt livs längsta (värsta?) dagar, eftersom jag minns så mycket och så detaljerat. - (trots bubblan!) 

        Jag gör slut för den här gången och återkommer...   

måndagen den 4:e februari 2013
  
   Nu återkommer jag med ytterligare ett minne från Mölln. - Det är midsommarafton och vi (Erka = Eriks) och jag väntade otåligt på att midsommarbrasan skall tändas. Ute på sjön ser vi en roddbåt som flyter omkring och ett par grabbar, tonåringar, pysslar med en flaska. Vi känner igen hanteringen, dom förbereder en karbidbomb, för att spränga fisk. Vi såg hur dom fyllde på vatten och stängde patentkorken. Vi började att räkna, ungefär som för en handgranat, - men nu måste dom ju kasta den! - icke. Vi var redan på väg att larma "legionärerna" när vi såg och hörde hur flaskan exploderade i handen på en av grabbarna. Legionärerna tog sin roddbåt och hämtade in grabbarnas båt. Doktor Shedriks som också bodde i vårt läger, som senare i Geesthacht blev mammas läkare och vän med oss, tillbringade hela midsommaraftonen med att plocka ut glasskärvor och lappa ihop händerna och ansiktet på en av dom. Vid något senare tillfälle såg jag grabben på stan och hela hans ansikte var fullt med ärr.
   Samma livräddarfunktion gjorde vi, Erka och jag, på vintern, när isen hade lagt sig på sjön. Jag var sjuk, influensa antar jag, Erka och jag stod i fönstret och såg en gubbe komma cyklandes över isen. Han närmade sig hörnet vid kanalen, där vi visste att isen är tunnare och osäker. Plötsligt försvinner cykel och gubbe i ett hål i isen - putz weg!  = puts veck = borta! Erka sprang som en pil till legionärerna och larmade dom. Dom dristiga unga männen gav sig iväg, hasade ut med stegar på isen och drog upp gubben. Som tack blev dom utskällda för att dom inte drog upp hans cykel. Det visade sig senare att gubben var en riktigt otrevlig bonde. Han hade en gård med en stor äppelträdgård. När senare, framåt sommaren, folk från lägret försökte att köpa äpplen där, vägrade han att sälja till dom.         

   På försommaren -46 anordnades i Travemundetrakten, Timmendorfer Strand, ett stort sommarläger för flyktingbarnen. Dit fick vi fick åka på militärlastbilar. När vi var nästan framme så visslade det till över våra huvuden en Gloster Meteor (Englands första i tjänst varande reaplan) flög över oss i trädtoppshöjd. Jag hann se att planet inte hade propellrar, vilket för mig, en flygfreak, var en sensation. I lägret badade vi och lekte och blev rikligt utspisade. Lite disciplin var det också, uppstigning med revelj, morgongymnastik (usch), fasta mattider o.s.v. Mycket av övervakningen av oss små busfrön sköttes av storscouter. Tältet, jag låg i, läckte i taket och det droppade naturligtvis i min säng, så att jag var glad för varje solig dag. Om vi var där en eller två veckor kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att på söndagen dök det upp en glassförsäljare, som tog 25 mark, (på svarta börsen var det lika med fem amerikanska cigaretter), för en glasstrut, pengar jag naturligtvis inte hade, så jag fick nöja mig med vårt vanliga nöje, d.v.s. äta tandkräm som godis!