lite andra minnen - Sovj.

  
   Jag ska försöka att skriva lite om hur det var att åka till Sovjet-Lettland, för att hälsa på vår Lettlandssläkt och bidra med bristvaror i arbetarparadiset, som kaffe, bildelar (en gång hade jag kardanknutar till Ladan i fickorna, för att dom t.o.m. saknade reservdelar till sina egna bilar), regnrockar, pop- och jazzmusik, jeans (faktiskt alla kläder från väst ansågs vara både modernare och av bättre kvalité), fotomaterial, stort sett allt som var självklarheter hos oss. 

   Jag hade hållit mig borta ifrån det umgänget, för jag hade mina egna problem i vårt hem, där Elfa bl.a. tyckte att man, genom att åka, bidrog med sina pengar till Sovjetunionens valutainkomster. Mamma och senare även Ruta åkte varje år så jag tyckte att det kunde räcka med det. 
   Men så blidde det som så att vår mamma plötsligt avslutade sitt leverne genom att hennes hjärta plötsligt stannade och när bouppteckningen var gjord, visade det sig att hennes livs besparingar uppgick till c:a 10 000 kr. Arvingarna (Ruta och jag) sammanträdde och funderade hur vi skulle festa upp det stora arvet. Ganska snart kom vi på att mamma sparade hela tiden för att resa till Riga, så vi skulle göra den resan åt henne. Samtidigt behövde jag inte bråka med Elfa om ekonomin, för dom här pengarna hade hon inte riktigt bestämmande över, för hon hade för länge sen sagt upp bekantskapen med vår mamma. 
   Sagt och gjort, Ruta som hade erfarenheten, tog kontakt med Nyman och Schultz, den enda resebyrån som ordnade resor med Sovjet, och beställde biljetter. Sovjet krävde tre eller fyra passfoton till viseringen. Två veckor senare fick vi ett visum i fem delar. Eftersom Ruta hade bråttom, skulle vi vid hemresan inte vänta på och åka med båten till Stockholm från Helsingfors, vilket skulle innebära att man fick tillbringa hela dagen i Helsinki och skulle vara hemma först nästa morgon, utan vi beställde flyg med Air France istället för att Ruta tyckte att dom var såå trevliga att flyga med, men till det återkommer jag långt senare. Först ska vi komma till och tillbringa en vecka i Riga.
   Själva resandet var ganska omständligt. Man började med nattbåten till Helsingfors. Nästa morgon i Helsingfors fick man förflytta sig till en annan terminal, där båten till Tallinn fanns. Incheckningen där gick med sovjetisk omständighet - sakta, sakta. Framåt elva avgick Georg Ots mot Tallinn. Vid halv tre la vi till i Tallinn. Sedan hände ingenting under nästan en halvtimma, förutom att det sprang en massa folk med dokument på kajen. Vi stod på båten och beundrade ett fyra meter högt stängsel och utefter stängslet, med en tio meters mellanrum utplacerade, k-pist beväpnade, soldater. Så småningom släpptes vi av båten och fick vandra den k-pist bevakade kajen fram till plåtladan som var pass- och tullkontroll. Där började nästa väntan. Med sovjetisk långsamhet och petighet studerades vars och ens femdelade visa och pass, dom pedantiska passkontrollanterna ägnade faktiskt flera minuter åt varje papper. När passen var avklarade kom nästa intressanta köande, den vid tulldisken. Tullarna sökte igenom varenda väska, varenda påse i väskorna, ifrågasatte varenda, för dom, ovanlig sak. (En gång frågade dom faster, om hon verkligen behövde tolv klänningar. Vid ett annat tillfälle krävde dom att mamma skulle betala 200 kr i tull, om hon ville ta in en regnvepa som hon hade köpt för tolv kronor). En annan gång när även Bengan var med och han var lite nervös, så trots stora rökförbudsskyltar, tog  han upp ett cigarettpaket, bjöd en tullgeneral (med stor skärmmössa), som stod och övervakade förtullningen, båda drog några bloss, varpå "tullgeneralen" gick fram till tullaren, sa något och tullaren bara stängde våra halvfärdiga väskor och vinkade iväg oss. När vi var ute, låtsades Bengan vara tuff och sa sitt senare bevingade uttryck "lättmutad".
   Men för att återgå till vår första resa, så efter tullen fick vi åka taxi, med gardin i bakfönstret, till hotell Viru, där vi fick sitta och invänta kväll. Framåt tiotiden på kvällen fraktades vi av en annan taxi till järnvägsstationen för att ta nattåget till Riga. Turister fick bara åka med nattåget, för att dom inte ska kunna se alla hemliga saker efter vägen. I Sovjet var allting en statshemlighet. (Så småningom upptäckte jag att den stora hemligheten var att det inte fanns något). Vi blev ilastade i en sovkupé, tilldelades nästan blöta lakan och fick bädda själva. Till min förvåning så dök det upp en helt främmande dam som tydligen skulle dela kupé med oss. Jag grinade så illa att damen försvann och kom aldrig tillbaks igen. Ruta sa att jag skrämde iväg henne. Men, lakanen var blötkalla att ligga i - det gick inte att skrämma iväg. I varje sovvagn fanns det en konduktris som på en liten kamin kokade tjaj (te), teet kostade två kopek - den var lika blöt men varmare. Vi åkte 320 km i över åtta timmar, så det var definitivt inte snabbtåget till Göteborg. Åtta nästa morgon rullade vi in i Riga. På perrongen stod det en hel koloni med människer som alla ville hälsa på Ruta och mig. Det var min första kontakt med vår släkt och med deras kontaktbehov, med oss västerlänningar. (När vi diskuterade vid ett senare tillfälle och jag sa något om att vi är numera utlänningar som har haft ett privilegierat liv i väst, svarade Imants att utan er skulle vi inte ha några illusioner kvar, ni är vårt moraliska stöd.) Vi blev nedlusade med blommor, för det är tradition där borta att hälsa välkommen med blommor. Problemet är bara att man inte är utrustad med blomvaser när man står, lite blötkall, tidigt på morgonen, på perrongen i Riga.  Naturligtvis fanns det där också en Intouristguide som hade till uppgift att se till att vi inte smet ut på stan, obevakade. Så småningom så började hon att insistera på att nu måste vi åka till hotellet. Hotellet var då hotell Latvija, en nybyggd skyskrapa på 24 våningar, där Ruta inte ville bo högt upp, för att hon väntade hela tiden på att den skulle rasa.

vårt hus med tornet reparerat

   Jag upptäckte att jag har kommit till ett ställe där inte mycket hade hänt under 36 års frånvaro. Jo, människorna såg slitna ut. Min barndoms kullerstens gata var lika kullerstenig, det fattades bara några stenar här och där. Våra grindstolpar av cement, hade ramlat omkull och numera utgjorde en del av gatan. Det hade hänt något med taket på tornet till vårt hus, den hade hasat lite snett som hatten på en swingpjatt. Överallt där det fanns trapphus luktade det piss, eller ibland bara avlopp, för avloppsrören var trasiga och det var översvämning i källare och ibland även i trapphus. När man gick i Riga och såg dom oskötta flagnande trähusen, så tänkte man att med svenska mått mätt, så är det bara att ta en bulldozer och jämna allt med marken och sedan börja om. Nu 25 år senare är jag förvånad över hur mycket av den gamla trähusbebyggelsen har renoverats och ser ut som ny. Även taket på tornet på vårt hus är reparerat, nya fönster och dörrar insatta och huset målat. Arnis som slutligen köpte huset, tycker jag, är en bra investering. Ja, se den kapitalismen va duktig den är att underhålla värden av olika slag. Under sovjettiden betalade dom en skrattretande hyra, men efter 50 år så bodde dom i ruckel, inte hus med lägenheter. Inget hus tål  50 års förslitning utan reparationer.
   Allt detta blev klart för mig när jag, efter en vecka i Riga, tog en morronpromenad i Helsingfors, som nästan bländade mig med sin prydlighet. För säkerhets skull så tittade jag in på gården och på gårdshuset, där var det lika rent och prydligt. I Tallinn, som dock var nymålad p.g.a. att det hade varit olympiad där, räckte med ett steg in på gården så luktade det avlopp, piss och sopor, för att inte tala om hur det såg ut där. Man insåg plötsligt att på 40 år har det blivit två världar på var sin sida Östersjön. På trettiotalet fanns det  fyra huvudstäder runt Östersjön, Stockholm, Helsingfors, Tallinn och Riga, vilka gott jämföras i standard. Två utav dom har under 40 år efter kriget utvecklats och två av dem har under 40 år bara slitits på. Det var när jag insåg det som jag blev aggressiv mot, en regim som så missbrukar resurser och låter allt förgås.

Volga som taxi.

I Sovjet sköttes all kontakt med turister av något som hette Intourist. Intouristpersonalen satt i hotellreceptionen. Jag hann faktiskt redan första gången uppfatta, ska vi kalla det, nationalskillnader i umgänget med den icke inhemska befolkningen. I Tallinn, när någon av Intouristtjejerna t.ex. beställde taxi så pratade dom estniska. När motsvarande hände i Riga, pratades det ryska. Damerna bakom disken i Riga, pratade ryska även sinsemellan, fast dom var lettländskor, en av dom hette Dzintra, ett mera enbart lettländskt namn går inte att uppbringa. Estländarna är som finländarna, håller på nationalitetskänslan. Letterna, tror jag, är så uppblandade att dom lättare släpper in främlingar och i det här fallet t.o.m. anpassar sig till invandrarna, vilka samtidigt är ockupanter. Under sovjettiden fanns det en förordning som sa, att om det vid något möte var någon som krävde det, så skulle samtalet föras på ryska. (Det värsta i det sammanhanget hörde jag av Jana, Monikas kusin, för två år sedan. Jana jobbar på Rigas vattenverk. Dom är åtta, sju lettländskor och en ryska, som jobbar med analyser av vattnet. Alla samtalar på ryska för att, 22 år efter ockupationen, har ryskan inte har lärt sig lettiska!)        
   Nu till hemresan, jag lyckades tjata mig till att slippa åka det blöta nattåget, utan vi fick följa med en tom buss nästa morgon, som skulle hämta en turistgrupp i Tallinn. Bussvärdinnan bjöd oss på choklad ur en ask med Rigas profil på locket. Hon sa att bilden föreställde "vår vackra stad", varpå jag frågade varför hon inte talade lettiska, men det fick jag inte något riktigt svar på, bara en sur blick av Ruta. Min syster var nämligen väldigt oroad av att man sökte konfrontation med detta samhälle.
   Vid ett annat tillfälle delade jag rum med en äldre gentleman, jag har för mig att han var litteraturvetare, vid namn Sadurskis. Ruta var arg på honom för att han hade haft med sig lettiska böcker, utgivna i väst, och av den anledningen fick dom övriga i gruppen sitta i bussen och vänta ytterligare en halvtimma innan dom kunde börja åka  mot Riga. Han berättade för mig att det fanns en skog, någonstans i Jurmala, där det pågick någon sorts svarta börshandel med diverse böcker och musik. Där, påstod han, att han hade hittat två av sina beslagtagna böcker, vilket skulle bevisa att tullarna, eller någon annan, hade släppt ut hans böcker på den marknaden och i och med det, cirkulerade böckerna i Lettland. 
   Men nu ska vi åka vidare hemåt. I Pärnu gjorde vi paus och jag uppsökte en offentlig pissoar på torget. Det var en skräckupplevelse, hela golvet flöt och var beströdd med något vitt, antagligen kalk och klor. Det såg ut som om ingen pissade i rännan  utan direkt på golvet - svinaktigt! Jag kommer inte ihåg några ytterligare detaljer så att resan till Helsingfors förflöt sannolikt utan problem. I Helsingfors vart det en taxi till flyget och iväg mot Arlanda. Den dagen startades det  österut, då var jag glad att jag  inte hade hatt på mig, för efter starten så svängde fransosen så brant mot väster att den obefintliga hatten skulle åkt ner över örona på undertecknad. Det var på den gamla goda tiden, så flygvärdinnorna ilade ut och serverade varm mat och en liten flaska champagne, och allt hann inmundigas innan Arlanda. Kontentan av denna resa var väl att jag med egna ögon fick se vad kommunismen kan förstöra, men framför allt att vi hade och har en massa trevliga släktingar och att, i synnerhet då, dom höll tajt ihop som familjer.



"balalaikan"

   Jag är även glad att jag fick träffa moster innan hon dog. Att åka till henne, där hon bodde i Jurmala, var intressant. Man fick på hotellet, hos dom betrodda Intourist damerna, beställa en taxi som kom efter en kvart, säkerligen en specialtaxi, en som var betrodd av partiet. Å så drog vi iväg på autostradan mot Jurmala, den enda trefiliga motorvägen i Riga. Vägen och en bro (bron kallades t.o.m. för Voss balalaika) tillkom för att Voss, partisekreteraren i Lettiska sovjetrepubliken, skulle ha en rak och snabb väg mellan Rigas slott och sitt eget boende i Jurmala.      
   Detta var en parantes utan parantes, nu åker vi vidare. Taxibilarna var Volgor i olika stadier av förfall. Engång när jag åkte med en, som föraren kallade för nyrenoverad bil, steppade mina fötter på golvet, av den våldsamma obalansen i hjulen. En annan gång så kom samtalet in på arbetare och jag råkade säga att jag faktiskt också är arbetare, varpå chauffören tittade till på mig och sen såg man i hans blick, jag ser nog va´ du är för en sorts arbetare.
   Det finns så mycket att berätta om den tiden att jag får återkomma med fler skrifter allt eftersom.