Det finns så många episoder att berätta från det, vid det här laget, enbart exotiska livet i arbetarparadisets Lettland, så att med mitt begränsade minne, kommer jag ihåg dom i största oordning, varför mina minnesskrifter också blir kaotiska och i samma oordning.
Att skriva, - att det livet var exotiskt, - känns faktiskt som en hädelse mot våra bekanta, vänner och släktingar, på den tiden och där. För dom var det en realitet, att behöva att leva och att överleva där, utan en möjlighet att åka därifrån. Vi åkte dit på en eller två veckor och hela tiden var medvetna att vi nästa vecka kommer att vara hemma och tillbaka i realiteten, den bekväma verkligheten i väst.
Som jag redan har skrivit, så bodde moster och Ernests i Jurmala, i ett litet hus dom, hör och häpna, fick ärva av en dam som ägde huset och där dom ursprungligen var inneboende. Dom blev tydligen goda vänner och eftersom damen tydligen inte hade några naturliga arvingar sa damen att hon utsåg dom till att få ärva henne. Damen i fråga motiverade sitt beslut med att kommunisterna hade tagit allt ifrån henne, så hon ville inte att dom skulle få huset också.
Ett eget hus fick man äga. Om man kunde, fick man bygga och äga, men så snart det var flera lägenheter i huset, så beslagtogs (nationaliserades) den. Det hände både med Altonovas iela (morfars) och Saules aleja (Farfars), så att den före detta ägaren, om han bodde kvar i huset, fick betala hyra för sin egenhändigt byggda lägenhet. När jag vid ett tillfälle frågade biskopen varför det var så skräpigt i trädgården och dom inte gjorde något åt det, sa han varför ska jag göra nå´t, det är ju inte mitt. Att hans morfar 48 år tidigare hade satsat allt, lånat ihop pengar, köpt marken och byggt huset, fanns inte i hans medvetande. Han var bara åtta år när Sovjet ockuperade Lettland, så hans tänkesätt naturligtvis formades av dom sovjetiska värderingarna.
Moster och Ernests |
Herr Udris, (farbror) var en känd person hos Sovjetregimen. (Han var engagerad socialdemokrat och redan under mellankrigstiden var borgarråd i Riga.) När han vågade sig att åka till Lettland, så var han också på besök till moster i Jurmala. Moster berättade senare att ett par månader efter hans besök hos dom, det dök upp hos dom ett par kostymnissar som frågade ut dom hur det kom sig att en viss herr Udris var på besök hos dom och vad han hade för ärende hos dom. Ett annat år så lämnade han plötsligt inte hotellrummet dom sista tre dagarna av sitt besök. Han sa att han inte kände sig riktigt kry, men den allmänna misstanken hos Rigaborna var att han hade fått husarrest av myndigheterna. Jag har också svårt att tänka mig att man stannar på rummet om man inte är dödssjuk, för dom korta dagarna man var där, försökte man att utnyttja till fullo och han var en som såg allt, undersökte allt och intresserade sig för allt. - Kanske för mycket?
En annan episod i Jurmala. Vi är på en liten promenad, utanför huset, varpå vi möter Ernest som kommer med en liten säck, kanske tio kilo, på axeln varpå han säger: "Idag är jag glad, se här vad jag hittade, vi har inte haft en lök på sista året, nu har jag lyckats att köpa en hel säck."
Ernests Mangulis, som gifte sig med moster i Sibirien, har jag redan skrivit om. Man kanske kan beskriva honom som en torparson. Vid ett tillfälle, när vi pratade, kom vi in på hans barndom. Hans ord: "Det var kallt att gå barfota på nattfrosten, när man på morgonen skulle börja plöja, men när man väl hade vänt första tegen så blev det varmare för fötterna att gå där." I vuxen ålder blev han militär och artilleriofficer, så småningom militär attaché för Lettland i Frankrike och slutligen lägerfånge i Sibirien. Genom att jobba med olje- och gasledningar från Sibirien, lyckades han att återvända till Lettland och så småningom även få hem moster. Om dom till Sibirien deporterades svårigheter att kunna återvända hem, närmast moment 22, har jag skrivit redan i något annat sammanhang.
Hur överlever man i dom Sibiriska slavlägren? Joo, man får inte vara för storvuxen, man måste vara i grunden frisk och så måste man ha en väldig tur. Ernests var småvuxen lite spänstig i kroppen. När han gick så hade han en väldigt ekonomisk gång. Han hasade fram. Han lyfte inte fötterna, utan bara sköt fram foten till nästa avstamp, hela tiden med lite böjda knän. Det såg ut att han nästan flöt fram på trottoaren. Jag har hört talas om att samerna kan gå så, det skulle kallas för Lapp kut. Det fick jag lära mig, en gång i tiden, att det hette så. (Vid det här laget kände inte ens Google igen ordet) - det kanske kallas för Same kut. Den gångstilen hade han nog lärt sig under slavtiden, när dom i ur och skur fick varje dag gå miltals till dom olika arbetsplatserna.
Mosters förste man var en storvuxen skogsmänniska, arbetade som jägmästare, han dog i Sibirien redan inom ett år. Han svalt ihjäl. - Enligt moster. Allt detta har jag nog redan skrivit om men det tål att upprepas i detta välfärdssamhälle, där vi lever i överflöd och inte saknar någonting av det livsnödvändiga - och inte ens av det onödiga.
Eftersom jag har tappat tråden och irrar omkring trådlös i forntiden, återkommer jag till våra av Intourist utvalda taxibilar. Det första som förvånade en aningslös yngling från väst (moi), var att bilarna saknade torkarblad. På torkararmen satt det i bästa fall, en bit gummi,(t.ex. en bit av en cykelslang). Ljuset gick upp för mig när det började att regna. Chaufören hoppade ut ur bilen, ur fickan plockade han fram torkarblad och satte dom på plats, varpå vi fortsatte färden som med en normal bil i regn. Till och med torkarblad var en bristvara. Lämnade man kvar dom på bilen så kunde dom bli stulna, ungefär som på den tiden det hos oss stals bilradioapparater och bandspelare.
När jag hade upptäckt problemet med torkarbladen, ringde jag till Lada-agenten i Sverige, med tanken att köpa med mig torkarblad till dom behövande släktningarna i Riga. Snopet nog meddelare han mig att han hade inte den minsta aning vad det var för torkarblad dom ryska Ladorna hade: "för våra exportbilar är utrustade med el- utrustning från Bosch", men kardanknutarna var dock lika som på dom inhemska exemplaren, - alltid nå´t! Om kardanknutarna kan jag berätta hur det löstes av dom som inte hade släkt som kom med knutarna i fickorna. Istället för kardanknut så tillverkade dom en elastisk bit av gamla bildäck och den höll en liten tid, men sen fick dom göra om det och det ganska ofta.
Medan jag ändå berättar om Lada, kan jag lika väl berätta om Lilitas exemplar. Joo, det var faktiskt Lilitas. Hon arbetade på universitetet och efter c:a sex års köande, tilldelades bl.a. hon tillstånd att inhandla en ny Lada. Bilarna skulle avhämtas i Moskva. Den lyckliga familjen (Lilita och Imants) plus tjugo andra lyckligt lottade åkte till Moskva för att hämta bilarna. Tre veckor senare är jag i Riga och blir skjutsad i den nya bilen. Jag stiger in i baksätet och stänger dörren, varpå jag får hela dörrsidan i handen, den bara lossnar. En kall ryss kryper över ryggen på mig, - har jag gjort bort mig igen?? Men en glad Imants säger bara: "Det gör absolut ingenting, det där är en bagatell, det maskinella är OK, tre stycken av dom andra fick motorhaveri redan på vägen hem från Moskva".
Eftersom det är mina minnen, så kan jag skriva vad jag vill. Därför skall jag berätta att en gång för länge sen´ arbetade jag. Mitt jobb bestod i att, som en av mina arbetsgivarna sa, skita ner papper med diverse bilder och bokstäver. Så en dag kommer mina glada arbetskamrater och säger att nu har vi fått ett jobb som passar dig. Den ryska bilen Lada skall introduceras på den svenska marknaden och du är absolut rätt man att trycka alla broschyrerna. Så jag kan skryta med att det är tack vare mig som det blev några Lador sålda i Sverige, fast ni vet väl att i Sverige hette Ladan WAZ, man kan ju inte sälja ryska bilar i Sverige och kalla dom för en lada.
När våra vänner och släktingar började att kunna åka över till Sverige, för att hälsa på, började Monika och jag att kalla Ladan för exportobjekt. Anledningen till det var att dom begagnade Ladorna var oerhört billiga . Sovjet hade en fantasikurs på rubel, 1 rubel = 10 kr. Dom sovjetiska turisterna fick ta med sig 400 rubel = 4000 kr. En beg. Lada kunde kosta mellan 1700 - 3500 kr. Gunta från Kuldiga var 18 år när hon kom och hälsade på. Hon körde hem i en Lada som hon köpte för 1700 kr. Den bilen fick hennes mamma så småningom, och den skrotades slutligen först för fem år sedan.