historia II

   Nu har jag pluggat. Här kommer historien i korthet. I samband med och som resultat av Rysslands misslyckande i kriget mot Japan, i november 1904 utbröt en strejk i  råoljestaden Baku. Några dagar senare  anordnade arbetare från det största metallfabriken en strejk i S:t Petersburg. Den 9. januari marscherade 150 000 människor till Vinterpalatset, anförd av en ortodox präst Gapon,  vilken senare visade sig tillhöra tsarens hemliga polis, för att till tsaren överlämna en petition om böndernas och arbetarnas dåliga förhållanden. Ingen vet vem som gav order, men när demonstrationen nådde Vinterpalatset, öppnade tsarens livgarde eld mot folkhopen,130 dödades.

Monument i Riga till minne av den 13. jan. 1905 

   Ytterligare några dagar senare den 12. januari, utlyste den då största politiska rörelsen i Lettland, Lettlands Socialdemokratiska Arbetar parti, en generalstrejk som varade i 12 dagar. Den 13. kom ett demonstrationståg mot Rigas centrum. Ungefär där järnvägsbron över Daugava är, utkommenderades unga kadetter för att mota bort demonstranterna. Tumult uppstod, som det heter. Det blev stenkastning, några kadetter avväpnades varpå det kommenderades eld. Det sköts tre salvor. Det resulterade i 73 dödade, omkr. 200 skadade, samt ett okänt antal drunknade. När det började skjutas, greps folkmassan nämligen av panik och folk flydde ut på isen, men den var för svag, så att isen brast och många kom i vattnet.
   I Lettland hade folk inte så fattigt som i Ryssland, för att Riga var en högt utvecklad industristad vid den tiden. Letterna hakade nog på av lite andra orsaker. I bl.a. Lettland hade börjat blomma  den nationella självständighetsönskan. Letterna var hjärtligt trötta på den ryska auktoriteten och en lokal balttysk elit.
   Det skrivs att den revolutionen pågick i två år, innan tsaren fick ordning på den, med diverse arresteringar, dödsdomar, fängelsedomar, deportationer och andra repressalier. Jag har någonstans läst att det bl.a. var förbjudet att trycka lettiska tidningar och böcker med latinska bokstäver. Som resultat av det trycktes det på lettiska, men med kyrilliska bokstäver! - Vad hade den ryska censuren för glädje av det?? 
   Min farfar var på något grundligt sätt inblandad i allt detta, jag har ingen aning hur. - Jo kanske, han var socialdemokrat, metallarbetare, atslèdznieks (låssmed = finmekaniker), - men resultatet var att han blev deporterad till

farfar.

Sibirien. Det handlade definitivt inte om några slavläger, dom deporterade bodde under så normala förhållanden som det var  möjligt, bara långt, långt hemifrån. Dom träffades, umgicks, diskuterade, kunde ha familjen hos sig, tillgång till nyheter. I alla fall  såsom jag har förstått av  berättelserna. Vid något tillfälle så muttrade faster att Lenin ju umgicks i familjen, det misstänker jag att i så fall skedde under just Sibirientiden.
   Den 18. november 1918, när ett självständigt Lettland proklamerades, var han fortfarande deporterad. Han återkom till Riga först 1919 eller möjligen kanske 1920. Att farfar omedelbart efter återkomsten till Lettland, blev invald i Saeimen (parlamentet), måste betyda att han hade ett rykte av att vara en ledare.

Lördag 22 augusti 2015
  
   Det följande hade jag redan skrivit härom kvällen. På morgonen därpå var allt borta, jag hade antagligen sparat på fel sätt. Nu får jag börja om och försöka skriva det på nytt.
   Vår farfar dog jag tror 1932. Han begravdes i Raina kapi. Rainis var en författare, poet och aktiv i den nationaliska samt socialdemokratiska rörelsen, jag tror att han t.o.m. var den ledande ideologen. Även han var på sin tid deporterad. Även han umgicks med familjen.

Monumentet

   Raina kapi finns i kyrkogårdsområdet i Riga, dom anlades omkring 1930. Kyrkogården är utformad ungefär som Bralu kapi, där pappa blev begravd. Från en skulpterad grind leder en ganska lång allé fram till monumentet. Utefter allén är det numera fullt med gravar. Farfar begravdes som nummer ett (närmast monumentet), på höger sida i allén. På åttiotalet klämde dåvarande regimen in en sovjetlettisk författare mellan farfar och monumentet.
   Lite kuriosa om Raina-kyrkogården. Socialisterna tog ju på den tiden avstånd från religionen, för att den var "ett opium för folket" enl. karl Marx. Raina kapi kallades i folkmun för hedningakyrkogården, för att där begravdes socialister och ateister, vilka inte officiellt tillhörde något trossamfund.
  
söndag 23 augusti 2015
  
    Även detta har jag fått skriva om, - djävla maskin som inte sparar som den ska! 
   Det är trevligt att det är någon familj som inte har utströtts över hela världen, utan har fått begravas på samma ställe, för farmor fick begravas bredvid sin man, "Elzastante", - min andra faster, Karlis och Lilitas mamma, är begravd på  Raina kyrkogården, fast på ett annat ställe. Numera är även Lilita begravd på vår farfars, hennes morfars plats. Det är bara Karlis som som vilar några, kanske femhundra meter, därifrån. han är begravd av kända orsaker i den så kallade biskopskullen, i Meza kapi = skogskyrkogården.
   Nu har jag skrivit vad jag vet om farfar och även begravt honom och halva hans släkt, så nu måste jag hitta på något annat, - kanske muntrare. 
   jag kan ju försöka mig på farmor. som jungfru

Pinkovskarna i sin trädgård

=ogift, hette hon Pinkovskis. Om hennes föräldrar vet jag att dom bodde och ägde ett flerfamiljshus i Sloka. Lite burgna borde dom ha varit, för att dom hade eget hus. Faster ville alltid, när tillfälle gavs, åka dit för att titta på det huset. Sloka ligger vid floden Lielupe, bortom Jurmala och var känt för att det var ett pappersbruk dära. - Ett litet samtal med Viestarts och nu vet jag mer. Pinkovskarna sålde huset i Sloka för att delfinansera Saules aleja. Även faster skröt att hon delvis ägde Saules aleja, för att hon hade lånat ut pengar till farmor, för att bygga färdigt det huset.
    Nu spånar jag, - om man tittar på husen, Altonovas iela, Saules aleja och huset i Sloka, så verkar som att det var ett sätt att finansera husbyggena genom att bygga uthyrningslägenheter i dom. Då för tiden var man tvungen att avbetala lån. Jag måste starta upp Viestarts, så att han kanske kan hitta mera fakta om mina gissningar.
                                           

lite mera släkthistoria

  
   Jag har hittills liksom bara berättat om mina barndoms bus och andra minnen. Nu skall jag göra ett försök att berätta vad jag har hört om mina föräldrars historia. 
   Jag har redan nämnt att vår mamma fram till 44 års ålder aldrig har behövt att arbeta en enda dag. Det finns en för mig okänd historia varför vår mormor och farmor var ungdomsväninnor. I vilket fall som helst så är dom nog grunden till att familjerna håller ihop ända in i döden, som det dramatiskt kan heta. - Farmor som var sist i livet smyckade och underhöll mormors grav, vars barn och barnbarn var i fjärran länder, moster i Sibirien och mamma och vi i Sverige. Vi var inte så väldigt långt borta geografiskt, men desto längre fysiskt. 

Farmor vid mormors grav

   Det mesta som jag kan berätta är ganska sporadiska minnen, av vad jag har hört i olika sammanhang och därför måste bli obekräftade och oklara, men dock det bästa som jag kan åstadkomma. 
   Jag har hört att i samband med första världskriget, evakuerades fabriker och folk från Baltikum långt in i Ryssland, exakt som Stalin gjorde 1941 med sina industrier. Båda familjer evakuerades till samma gods långt bortom Moskva, någon har sagt, nästan vid Uralbergen. Förvaltaren på det godset var på något sätt släkt med endera familjen, vilket kan sannolikt vara orsaken till att dom hamnade just där. Vår morfars historia vet jag inte ett dugg om. Det jag vet är att när dom återvände, hamnade den familjen i en tjänstebostad till spinneriet och väveriet Lenta, där han var maskinmästare. Man kan kanske jämföra det med teknisk chef, efter vad jag har förstått av

Morfar och Pappa utanför huset
 inne på Lenta.

berättelserna därifrån. Mamma har berättat om livet där. 
   En historia handlade om en hund, jag tror labrador, som dom dresserade att hämta tofflor, att hämta tidningen och framför allt att lära honom att bära saker till olika personer. Hunden var väldigt duktig med allt detta förutom när det gällde pannkakor. Pannkakorna packades in i massor av tidningspapper, knöts ihop med snören och hunden fick tillsägelse att bära paketet till någon i familjen. Hunden tog paketet och gick iväg. Bakom närmaste hörn slet hunden upp paketet, åt upp pannkakorna och sedan levererade pappret till adressaten. 
   Enligt mamma så fick hunden ett tragiskt slut. Enligt henne så blev han påkörd av portvaktens son som älskade att åka rullskridskor på den asfalterade fabriksgården. Hur det gick för portvaktens son förtäljer inte historien, åtminstone i mitt minne, men hunden fick avlivas.
   En hund var nog ett måste i den familjen för morfar var en inbiten jägare, men dom andra hundarna var nog inte så märkvärdiga, för jag har inga minnen av några berättelser om dom.  


Morfars begravning

   1936 byggde morfar huset på Altonovasiela. Något år senare gjorde han tillbyggnaden med dom fyra lägenheterna på baksidan. Han dog, jag tror 1939, så att gårdshuset hann inte bli färdigt. Jag kommer ihåg att under kriget var den bara  klädd med svart papp. Morfar var nog ganska populär, alternativt känd, för på bilden som jag har ser man inte slutet på begravningsföljet. Han blev begravd i Tornkalna kapi (kyrkogården). Första gången jag var i Riga (1981) var jag dit med moster och då fanns hans gravsten kvar. Nästa år var stenen stulen. Numera kan jag inte hitta platsen. När mormor dog, jag tror det var 1955, fick hon inte begravas där fast det var en dubbelplats, inköpt för det ändamålet. Anledningen var att ryssarna planerade att bygga motorväg tvärs över kyrkogården, vilket sedan inte genomfördes, men kyrkogården är tack vare det, numera helt förfallen.
På gravstenen kan man läsa att mormor var född 1877, så att hon blev lika gammal som vår mamma, - 78 år.
Mormor begravdes i Pleskodales kapi. Även den graven är jämnad med marken, omöjlig att hitta. 
   Medan jag nu gräver bland alla gravar, får jag klara av även mamma. Hon ville inte bli begravd under jord. Den tanken skrämde henne, något som jag förstod av hennes uttalanden. Hon pratade också om att alla hennes anhöriga var utströdda över hela världen. Hennes far begravd på ett ställe, hennes mor på ett helt annat ställe, sin syster visste hon då inte något om, hennes man begravd i Mölln i Tyskland, hennes barnbarn i Boo kyrkogård, därför strödde vi ut askan i minneslunden, så som hon önskade. 
   Till Boo kyrkogård har jag kört många gånger med henne när hon, som hon sa, ville minnas alla. Det var därför hon även planterade blommor och skötte Anns grav så länge som hon orkade. Det var lika spännande som när jag som fjortonåring var tvungen att gå med henne som livvakt, när hon ville plocka svamp. Det var inte vilka svampar som helst, det var aspsoppar. Hon hade upptäckt svampstället i en liten skogsdunge mellan Västberga och Örby, bredvid södra stambanan. Först var det en lång och tråkig promenad dit, sedan en lång och tråkig väntan medan hon hittade sina aspsoppar och slutligen vandringen hem. Jag måste påpeka, att om det inte var överflöd av aspsoppar, så var dom inte nyttiga för barn att äta. - Men det var gott med svampsås - när det begav sig. 
   Mormor var väl den som mest hade hand om Ruta och mig. Mamma var upptagen av - jag vet inte vad, hon var inte frånvarande, hon fanns där, men för mig känns det som om att det var mormor som hade hand om, skötte och uppfostrade oss. På somrarna när vi var på landet var det alltid mormor som var med oss. När mamma ock pappa dök upp med bilen i Grobina, så var det en sensation att se och träffa dom mitt i sommaren. Våra första år i Gulbene måste det varit mamma som skötte oss. men det har jag inga speciella minnen av, annat än dom episoder jag har beskrivit i föregående epos. Där hade hon en husa, Ronutante, bara som städ- och kökshjälp. 
   För att återgå till vad jag minns om mammas och mosters ungdom, så fick dom någon sorts gymnasial utbildning, där dom bl.a. fick lära sig tyska, franska och engelska. Tyskan var mamma riktigt bra på, det märkte jag när vi var i Tyskland. Hon pratade om att hon utbildade sin röst hos någon sångpedagog vilken, enligt henne, förstörde hennes stämband. Morfar tyckte att dom skulle lära sig något praktiskt också, så han skickade dom till en hushållsskola.
   Så var det också ett annat av mina dunkla minnen, det där med namnet Balodis. Mormor var född Balodis. Det fanns i Lettland en general Balodis. I min hjärnas dunkla skrymslen, spökar ett dimmigt minne, där mina föräldrar gör sig i ordning för en fest hos generalen. Då kändes det inte så konstigt - militär som militär, men nu när jag har vuxit upp, gjort lumpen, lärt mig allt om militär hierarki, där en löjtnant socialt inte ens kommer i närheten av en överste, för att inte tala om en general, i det här fallet, som det syns i utdraget från Wikipedia, dessutom presidentens ställföreträdare - voj, voj.        
   Jānis Balodis, född 1881, död 1965, lettisk militär och politiker; vicepresident 1936. Bror till Francis Balodis.
Balodis deltog som rysk militär i rysk-japanska kriget och i första världskriget och föll 1915 i tysk fångenskap. Återvände till Lettland 1918 deltog han i den lettiska frihetskampen och var i dess slutskede från oktober 1919 överbefälhavare över lettiska armén. 1920 befordrades Balodis till general och lämnade den aktiva tjänsten. Därefter var han politiskt aktiv inom agrarpartiet, invaldes 1925 i parlamentet och var krisgsminister 1931 - 40. Balodis bidrog till statskuppen 1934 och var från dess Kārlis Ulmanis närmaste man och utsågs 1936 till hans ställföreträdare.^[1]
Han deporterades till Sibirien i dåvarande Sovjetunionen 1940, varifrån han frigavs och återvände till Lettland 1956.^[2] 
   Jag har hittat andra Duvor = Balodis på svenska - två flygande d.v.s. i lettiska flygvapnet, dom båda deporteras av ryssarna och dör i Sibirien 1941. Det finns ytterligare en Balodis som är Lachplesis, vilken förblir i det militära, men där jag hittar inga föreningspunkter med min far, så att mina dimmiga minnen förblir lite oklara.              
   Under revolutionen 1918, vet jag att faster var någonstans i Petrogradtrakten, (S:t Petersburg hette så då), för när hon var i ett skede av sin demens, berättade hon saker därifrån. Det som jag var flera gånger med om, var hur hon pekade ut genom fönstret, på några björkar och och sa: "Ja, där bland  dom där björkarna, sköt dom, dom vita". Sammanhanget till deras vandringar under kriget i Ryssland har jag inte, bara enstaka berättelser från olika platser, olika tidspunkter. Under denna tid var min farfar deporterad till Sibirien. Det hade någon sorts samband med ett socialistuppror 1905 i Riga. Kommunisterna vill gärna fira det upproret som den första revolutionen. 

   Jag avslutar för tillfället och ska försöka läsa på om 1905.      

     

är det inte dags för lagom?

   
   Nu har petitessdebattörerna ställt till med diplomatiska

petitessförvecklingar. Debattören denna gång heter Paula Dahlberg, som i någon TV-debatt har lyckats att beklaga sig för att s.k. hudfärgade plåster är rasistiska, på grund av att dom är anpassade till den vita rasens hudfärg. Varpå den svenska plåstertillverkaren, Cederroth, omedelbart anlade en urskuldande ton och sa att fast att dom redan tillverkade bl.a. mönstrade barnplåster, vita och även genomskinliga plåster, visst skall dom omedelbart undersöka möjligheterna att även tillverka plåster i olika nyanser av hudfärgat. Men HERRE GUD, - än så länge så, var jag än skådar så är svenskarna fortfarande "vita", i synnerhet efter den här sommaren, så ser dom nästan ännu blekare ut! - Man kanske borde inleda en debatt om ett ännu blekare plåster? 
   Den nyligen tillträdde danske utrikesministern Kristian

Jensen bloggar också. När han såg om vilka stora plåsterproblem debatten i Sverige handlar om, skrev han på sin blogg att han än en gång var glad att han inte bodde i Sverige. Svenska UD har noterat, men  föranleder inte någon kommentar. Den verkligt upprörda i sammanhanget verkar vara:

Drude Dahlerup, född 3 februari 1945, är en dansk-svensk professor i statsvetenskap och genusvetenskap vid Stockholms universitet samt politiker.

   - antagligen igångtriggad av att hon blev tillfrågad av media. Hon anser att - Det är ovärdigt att en utrikesminister uttalar sig så här om ett grannland. - jo, jo!

   Vilket apokalyptiskt drama, en radikal bloggare, en utrikesminister, en politisk professor och ett - plåster! 

     

rysk spionage och hot.

   Artikeln som följer och jag har saxat ur, handlar om sovjettiden, men dom underrättelser om Sverige och svenska förhållanden finns där och är vidare utvecklade och fortlöpande reviderade av Putins obefintliga armé, i över tjugo ytterligare år. Därför undrar jag, är det den svenska försvarsorganisationen som är aningslös, eller är det politikerna som negligerar totalt försvarets behov och krav, för att vara rustat till försvar mot främmande makt? Jag tror mera på politikernas självgoda okunnighet, än militärens försumlighet. Det finns militärer som har avgått i protest.
   Därför kan man inte avfärda ryske vice statsministers uttalande om att tanks inte behöver visering, eller hotet mot Danmark om att Ryssland har kärnvapen, som dumma skämt utan inse att Putins regim uttalar hot mot sina grannar som inte är tillräckligt ödmjuka mot Putin.

Saxat ur:
Sovjetunionens invasionskarta
Av Einar Lyth
Översten mitt emot mig på lunchrestaurangen har hela tiden varit försiktigare än sina kollegor. Men nu känner han sig fri att anförtro mig att han under det kalla kriget varit bataljonschef. Som sådan hade han haft av staten betald familjesemester i sitt anfallsmål ett gott stycke in i Österrike. När jag hör honom berätta detta, tänker jag på att det nyss avslöjats att de sovjetiska styrkorna i Östeuropa haft mycket högre anfallsberedskap än vi i väst vetat om eller ens kunnat föreställa oss: fordonen fulltankade, skarp ammunition lastad i stridsvagnarna. Än galnare: det fanns förberedelser att understödja anfallet västerut med en omfattande nukleär vapeninsats även i det fall att Nato inte tillgrep kärnvapen!

Lunchen närmar sig slutet. Jag tittar min lunchgäst in i ögonen. Nu skall han testas. I avrundande ordalag önskar jag honom och hans familj lycka till i hemlandet. Jag hälsar honom välkommen att med familjen besöka oss i Sverige. Där bor jag ju på landet, ett härligt ställe vid en sjö i södra Närke. Lite svårt att hitta dit kanske…

Översten säger att han inte vet var Närke är. Sverige lär ju vara ett vidsträckt land. Var bor du egentligen? Nu har mitt ögonblick kommit. Med oskyldig min plockar jag upp en karta över södra Närke och pekar på kartan ut platsen och vägen dit. Han stelnar till:

"Men det här är ju en av våra kartor säger han!" och pekar på en överkorsad hemligstämpel i kartans övre högra hörn. "Sekretnoja".
Kartan som jag lagt fram är resultatet av ett långvarigt och resurskrävande gigantisk stabsarbete i Sovjetunionen. Detta är nämligen bara ett av otaliga sovjetiska kartblad över Sverige. Svenska ortnamn har fått rysk text, svenska karttecknen har bytts ut mot de gängse sovjetiska. Där finns mängder av tilläggsinformation om markbeskaffenhet och blockterräng. Där anges sjöars djupförhållanden, strändernas beskaffenhet, normal istjocklek och normala tidpunkter för isläggning och islossning. För vattendragen anges bredd, djup och strömhastighet, strändernas karaktär och broars konstruktion. För vägar anges bredd och beläggning, för skog trädens genomsnittliga höjd och grovlek. Järnvägsanläggningar, industrier, kraftförsörjning, energidistribution, militära inrättningar samt civila ledningsorgan och media har getts framträdande markering.
"Den här stigen där min hustru och jag brukar rasta våra hundar är markerad som stridsvagnsframkomlig," säger jag och pekar på kartan
"och det stämmer ju faktiskt!" Min ungerske kollega sitter tyst en stund. Sen vaknar WP-officeren inom honom. Yrkesstoltheten, känslan att i alla fall ha representerat den ena supermaktens militärorganisation tar överhanden. Nu talar WP-officeren:   "Vi visste allt om er! Den här kartan är bara i skala 1:100 000. Vi hade kartor ned till 1:10 000!"
Han ger mig en kort triumferande blick. Sedan blir allt som vanligt igen och han småler urskuldande.
"Jag vet det. Svenska militära underrättelsetjänsten har köpt denna och många andra kartor i Baltikum", Jag säger sanningsenligt.
"Jag tyckte det var kul att visa den för dig för att höra dina kommentarer…"  Lunchen var slut. Inget märkvärdigt hade hänt. Jag hade bara fått ännu en bekräftelse på vad jag redan visste. Men strutsmentalitet och blåögdhet gör ju att vi gärna stoppar det osannolikt kusliga ner i källaren. När motbjudande sanningar bekräftas av människor till vilka vi har en väletablerad personlig relation – först då tar vi dem till oss.

Hur hade alla dessa uppgifter samlats in? Öppna svenska handlingar och satellitfotografering var förstås huvudkällorna. Det senare bekräftades av det dråpliga misstaget att en större husvagnsparkering i Örebro på kartan blivit till ett villaområde. Men resten var spioneri – ett sovjetstyrt omfattande spioneri som de svenska statsmakterna såg genom fingrarna med. Under decennier undersöktes våra farleder, hamnar, vägar, ja hela vår topografi för att möjliggöra snabb och effektiv sovjetisk krigföring på svenskt territorium. Våra civila och militära ledningssystem kartlades. Infrastrukturens sårbara punkter var av särskilt intresse. TIR-bilar, ubåtar och så kallade tavelförsäljare var plattformar för denna verksamhet. Alla WP-länder medverkade. Även utländska studenter i Moskva, beroende av värdlandet, förmåddes att medverka.