Jag har hittills liksom bara berättat om mina barndoms bus och andra minnen. Nu skall jag göra ett försök att berätta vad jag har hört om mina föräldrars historia.
Jag har redan nämnt att vår mamma fram till 44 års ålder aldrig har behövt att arbeta en enda dag. Det finns en för mig okänd historia varför vår mormor och farmor var ungdomsväninnor. I vilket fall som helst så är dom nog grunden till att familjerna håller ihop ända in i döden, som det dramatiskt kan heta. - Farmor som var sist i livet smyckade och underhöll mormors grav, vars barn och barnbarn var i fjärran länder, moster i Sibirien och mamma och vi i Sverige. Vi var inte så väldigt långt borta geografiskt, men desto längre fysiskt.
 |
| Farmor vid mormors grav |
Jag har hört att i samband med första världskriget, evakuerades fabriker och folk från Baltikum långt in i Ryssland, exakt som Stalin gjorde 1941 med sina industrier. Båda familjer evakuerades till samma gods långt bortom Moskva, någon har sagt, nästan vid Uralbergen. Förvaltaren på det godset var på något sätt släkt med endera familjen, vilket kan sannolikt vara orsaken till att dom hamnade just där. Vår morfars historia vet jag inte ett dugg om. Det jag vet är att när dom återvände, hamnade den familjen i en tjänstebostad till spinneriet och väveriet Lenta, där han var maskinmästare. Man kan kanske jämföra det med teknisk chef, efter vad jag har förstått av
 |
| Morfar och Pappa utanför huset inne på Lenta. |
En historia handlade om en hund, jag tror labrador, som dom dresserade att hämta tofflor, att hämta tidningen och framför allt att lära honom att bära saker till olika personer. Hunden var väldigt duktig med allt detta förutom när det gällde pannkakor. Pannkakorna packades in i massor av tidningspapper, knöts ihop med snören och hunden fick tillsägelse att bära paketet till någon i familjen. Hunden tog paketet och gick iväg. Bakom närmaste hörn slet hunden upp paketet, åt upp pannkakorna och sedan levererade pappret till adressaten.
Enligt mamma så fick hunden ett tragiskt slut. Enligt henne så blev han påkörd av portvaktens son som älskade att åka rullskridskor på den asfalterade fabriksgården. Hur det gick för portvaktens son förtäljer inte historien, åtminstone i mitt minne, men hunden fick avlivas.
En hund var nog ett måste i den familjen för morfar var en inbiten jägare, men dom andra hundarna var nog inte så märkvärdiga, för jag har inga minnen av några berättelser om dom.
 |
| Morfars begravning |
På gravstenen kan man läsa att mormor var född 1877, så att hon blev lika gammal som vår mamma, - 78 år.
Mormor begravdes i Pleskodales kapi. Även den graven är jämnad med marken, omöjlig att hitta.
Medan jag nu gräver bland alla gravar, får jag klara av även mamma. Hon ville inte bli begravd under jord. Den tanken skrämde henne, något som jag förstod av hennes uttalanden. Hon pratade också om att alla hennes anhöriga var utströdda över hela världen. Hennes far begravd på ett ställe, hennes mor på ett helt annat ställe, sin syster visste hon då inte något om, hennes man begravd i Mölln i Tyskland, hennes barnbarn i Boo kyrkogård, därför strödde vi ut askan i minneslunden, så som hon önskade.
Till Boo kyrkogård har jag kört många gånger med henne när hon, som hon sa, ville minnas alla. Det var därför hon även planterade blommor och skötte Anns grav så länge som hon orkade. Det var lika spännande som när jag som fjortonåring var tvungen att gå med henne som livvakt, när hon ville plocka svamp. Det var inte vilka svampar som helst, det var aspsoppar. Hon hade upptäckt svampstället i en liten skogsdunge mellan Västberga och Örby, bredvid södra stambanan. Först var det en lång och tråkig promenad dit, sedan en lång och tråkig väntan medan hon hittade sina aspsoppar och slutligen vandringen hem. Jag måste påpeka, att om det inte var överflöd av aspsoppar, så var dom inte nyttiga för barn att äta. - Men det var gott med svampsås - när det begav sig.
Mormor var väl den som mest hade hand om Ruta och mig. Mamma var upptagen av - jag vet inte vad, hon var inte frånvarande, hon fanns där, men för mig känns det som om att det var mormor som hade hand om, skötte och uppfostrade oss. På somrarna när vi var på landet var det alltid mormor som var med oss. När mamma ock pappa dök upp med bilen i Grobina, så var det en sensation att se och träffa dom mitt i sommaren. Våra första år i Gulbene måste det varit mamma som skötte oss. men det har jag inga speciella minnen av, annat än dom episoder jag har beskrivit i föregående epos. Där hade hon en husa, Ronutante, bara som städ- och kökshjälp.
För att återgå till vad jag minns om mammas och mosters ungdom, så fick dom någon sorts gymnasial utbildning, där dom bl.a. fick lära sig tyska, franska och engelska. Tyskan var mamma riktigt bra på, det märkte jag när vi var i Tyskland. Hon pratade om att hon utbildade sin röst hos någon sångpedagog vilken, enligt henne, förstörde hennes stämband. Morfar tyckte att dom skulle lära sig något praktiskt också, så han skickade dom till en hushållsskola.
Så var det också ett annat av mina dunkla minnen, det där med namnet Balodis. Mormor var född Balodis. Det fanns i Lettland en general Balodis. I min hjärnas dunkla skrymslen, spökar ett dimmigt minne, där mina föräldrar gör sig i ordning för en fest hos generalen. Då kändes det inte så konstigt - militär som militär, men nu när jag har vuxit upp, gjort lumpen, lärt mig allt om militär hierarki, där en löjtnant socialt inte ens kommer i närheten av en överste, för att inte tala om en general, i det här fallet, som det syns i utdraget från Wikipedia, dessutom presidentens ställföreträdare - voj, voj.
Jānis Balodis, född 1881, död 1965, lettisk militär och politiker; vicepresident 1936. Bror till Francis Balodis.
Balodis deltog som rysk militär i rysk-japanska kriget och i första världskriget och föll 1915 i tysk fångenskap. Återvände till Lettland 1918 deltog han i den lettiska frihetskampen och var i dess slutskede från oktober 1919 överbefälhavare över lettiska armén. 1920 befordrades Balodis till general och lämnade den aktiva tjänsten. Därefter var han politiskt aktiv inom agrarpartiet, invaldes 1925 i parlamentet och var krisgsminister 1931 - 40. Balodis bidrog till statskuppen 1934 och var från dess Kārlis Ulmanis närmaste man och utsågs 1936 till hans ställföreträdare.[1]Han deporterades till Sibirien i dåvarande Sovjetunionen 1940, varifrån han frigavs och återvände till Lettland 1956.[2]
Jag har hittat andra Duvor = Balodis på svenska - två flygande d.v.s. i lettiska flygvapnet, dom båda deporteras av ryssarna och dör i Sibirien 1941. Det finns ytterligare en Balodis som är Lachplesis, vilken förblir i det militära, men där jag hittar inga föreningspunkter med min far, så att mina dimmiga minnen förblir lite oklara.
Under revolutionen 1918, vet jag att faster var någonstans i Petrogradtrakten, (S:t Petersburg hette så då), för när hon var i ett skede av sin demens, berättade hon saker därifrån. Det som jag var flera gånger med om, var hur hon pekade ut genom fönstret, på några björkar och och sa: "Ja, där bland dom där björkarna, sköt dom, dom vita". Sammanhanget till deras vandringar under kriget i Ryssland har jag inte, bara enstaka berättelser från olika platser, olika tidspunkter. Under denna tid var min farfar deporterad till Sibirien. Det hade någon sorts samband med ett socialistuppror 1905 i Riga. Kommunisterna vill gärna fira det upproret som den första revolutionen.
Jag avslutar för tillfället och ska försöka läsa på om 1905.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar