Vi i Baltikum uppfattade (i alla fall den stora majoriteten) tyskarnas inmarsch 1941 som att civilisationen återvände. När vi kröp fram ur källaren på Saules aleja i Riga (farmors hus) var gården full med tyska soldater och fordon. Soldaterna var disciplinerade, hänsynsfulla och artiga. Vi barn kände att dom vuxna var glada och lättade av vad dom såg.
Jag som sexårigt barn hade under skinnet upplevelsen från den fjortonde juni, bara två veckor tidigare, när vi (mormor, Ruta och jag) stod en meter från att se moster och hennes man bli uppfösta på lastbilsflaket och under vapenhot bortförda mot Sibirien. Ryssen som förde befäl tyckte att alla i huset skulle upp på flaket och iväg till Sibirien. Hur dom lyckades att övertala honom att mormor, Ruta och jag inte tillhörde huset, utan var bara gäster där, vill jag påstå var ett under. Det vanliga, som det senare visade sig, var att alla som var i huset åkte med vid deporteringen. Om någon eller några inte var hemma när dom kom, kunde dom ta grannhusets invånare i stället. Hellre för många än att det fattas någon. Normen måste uppfyllas!
Nu när jag läser Dom sista vittnena, av Svetlana Aleksijevitj, så upptäckte jag en ny värld. Jag menar att plötsligt så upptäcker jag att i deras upplevelse av kriget är tyskarna odjur. Dom stormar in i hem plundrar, bränner, mördar, tar och kastar ett barn i väggen, slår ner ett annat och när barnet ligger så sparkar han på barnet. Tar upp andra barn och kastar dom i elden eller i brunnen. Dom sista vittnena är dom som var barn när kriget kom till Vitryssland. Dessa barn berättar allt detta samt hur barnen samlas ihop och används som blodgivare åt sårade tyskar... Ungt blod (c:a fem år) skulle vara starkare... När jag läser allt detta, så ser jag fortfarande framför mig enbart artiga, väluppfostrade, disciplinerade soldater i farmors trädgård.
Olika faller det upplevda...
Det, som de förutvarande barnen berättar, sker under det tyska fälttågets första veckor. Tyskarna stormar fram genom ett oförsvarat land. Inga motgångar. Stalin har vägrat att tro på sina agenter och erkänna att Hitler var på väg att anfalla. Dom ryska soldater som var i gränstrakten var i princip obeväpnade, utan skarp ammunition. Ändå så bränner och mördar tyskarna på sin väg genom landet. Det intressanta är att fortfarande idag när, de numera åldringar berättar, så är det tyskarna som är odjuren. Inte fascister eller Hitlers soldater. (I västvärlden fasar man för nazister och fascister, inte tyskar). Hur kan samma soldater, från samma folk på några dagar förvandlas till vildar?
Även att jag idag mycket väl vet och förstår att vi balter var nyttiga idioter för Hitler, så är min barndoms fasa den ryska lastbilen, samt lukten av vapenfett och politrukernas skinnrockar. På inget sätt har jag några otrevliga minnen, från dom fyra åren under Hitlers regim.
Jag börjar inse att barn har en väldigt liten horisont. Dom ser bara det som drabbar dom själva, men i gengäld så fastnar det för livet. Omgivningen är oerhört liten i deras värld. Dom ifrågasätter inte varför tyskarna hänger folk på bytorget. Varför tyskarna ställer upp alla i hela byn, stor som liten, och plockar ut var tionde för att skjutas. Det återkommande I barnens historier är två saker; - Tysken kommer! - och - Svält, svält, svält. Familjerna kokar läderremmar och skosulor för att få lite smak på vattnet.
Samtidigt berättar en som då var sju år, hur hennes mamma fyller hennes barn-BH med flygblad som hon måste leverera någonstans. Andra barn berättar att det plötsligt hemma hos dom kommer in en polis, - inte en tysk, utan en polis och för tyskarnas räkning hämtar deras pappa eller mamma. Då kommer funderingen: - någonstans utanför barnens horisont, måste det finnas ett annat liv. Ett samhälle som har böjt sig för ockupanterna. Ett samhälle som samarbetar till nöds.
Hitler ansåg ju att ryssarna var endast utrotningsbara, men - hur kan man få ett helt folk, - tyskarna, civiliserat, välutbildat, att bli massmördare? - på en kafferast? - Eller för att vara noga på sju år!
I Frankrike tillämpade SS straffexpeditioner mot byar. Där jagades dom skyldiga upp tjugofem år senare och straffades. Det senaste var en litauisk lägervakt som vid det här laget var 94 år, när han ställdes inför rätta och dömdes. När det gäller Ryssland har jag inte i något sammanhang hört om någon ansvarig som blir dömd för alla dom oräkneliga byar som förintades med folk och allt. Är det så att det som kallas för världssamfundet värderar ryssar för mindre än västeuropéer och judar? Eller är det bara reklam och propaganda, eller som det heter i USA.s kongress - lobbying som gäller, när man ska uppmärksamma graden av folkutrotning?
Det mest sannolika är att Sovjet med sin "hemliginställning" eller som man måste kalla det, isolationspolitik, har hållit sig undan med sin vånda och därmed låtit judarna och västvärlden ta över och dominera dom lidandes roll. En annan synpunkt kan vara att före detta sovjetmedborgare inte vill riskera att behöva tala om alla de lägervakter som verkade i Sovjet. Hur det nu är så har inte en enda av dom sadisterna letats fram och ställts inför rätta.Tvärt om, de lever idag i bästa välmåga med dom högsta pensionerna. Den höga pensionen beror på att de hade så ansträngande arbete i den Sibiriska ödemarken.
Olika faller sadisternas öden...
Dom tyska läkarna på sin tid som använde de ryska barnen som blodcentral måste kanske ha märkt sådan effekt utan några vetenskapliga bevis. Alltså, bröt dom mot regeln om vetenskapligt beprövad metod. Det faktum att blodet kom från en mindrevärdig ras, borde egentligen avskräckt de renrasigas "blodtörst"? Längre fram läste jag att dom tog blod bara från blonda och blåögda barn, så lite urskillning hade dom tydligen!
Olika faller dom renrasistiska prioriteringarna...
Nu har jag avverkat "Dom sista vittnena". Så som ett gammalt ånglok stävar jag vidare, nu med nästa bok som är uppkallad "Zinkpojkar". Redan i de första kapitlen fick jag bekräftat att människan oavsett nationalitet, ras eller ideologi blir grym och sadistisk, bara man skrapar på ytan. Jag fick anledning att nästan med en gång återvända till min "djupt filosofiska", snarare oerhört dumma fråga, hur de tyska soldaterna förvandlades till vilddjur på bara några veckor.
Alltså, zinkpojkarna handlar om sovjetarmén i Afganistan. En hel del av pojkarna kom nämligen hem i en zinkkista. I ett fall som beskrivs så pulveriserades pojken i fråga, så dom la hans permissionsuniform och för tyngden, sand i zinkkistan som skickades hem till hans föräldrar.
Nu när jag nästan har glömt vad jag ville ha sagt, kommer jag till vad jag vill säga innan jag glömmer det... Detta är ett citat: När en fänrik skulle resa hem sa han rent ut - "Hur ska jag kunna leva nu när jag har fått sådan lust att döda?" Det måste vara någon sorts passion, men de talade lugnt och sansat om saken. Några grabbar berättade - förtjust - hur de hade bränt ner en afgansk by och förstört allting där. De var väl inte galna allihop? Hur många sådana kom tillbaka hit... För dem var det ingenting att döda en människa...
Absolut lika anfaller vilden...
Detta är bara påbörjat. Jag publicerar för att inte tappa bort historien.
Nu är jag nog klar med denna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar