va' fan är demokrat?..

   Jag har inte orkat med att bry mig på ett tag, men ibland så dyker det upp extra horribla inslag i vår så demokratiska Sverige - med social-DEMOKRATER vid styret, kan det mera demokratiskt bli? - Men va fan är demokrater?
   Problemet är väl att betydelsen redan i grunden är självutnämnd. Det vill säga att: jag kallar mig för demokrat och du platsar inte där! Att i Sverige, svenska intellektuella företrädare hela tiden polariserar debatten, genom att använda orden rasist och rasism som tillmälen mot alla som inte är vänster eller liberala i sina uttalanden, det hade jag inte förväntat mig. - Men så börjar det att cementeras.
 

Ann Heberlein

 Det senaste jag läste nu i denna dag är att hon som lever i en sorts grått gränsland till höger, Ann Heberlein, (Jag har presenterat henne förut, som en föreläsare på Lunds universitet, moderat politiker och debattör från Lund på inte valbar plats på Riksdagslistan), hon har råkat i blåsväder igen. Orsaken är att hennes man - inte hon - har haft fräckheten att på Facebook dela några tydligen dåliga skämt från en grupp som kallar sig Finspång-memes, vilka har en återkoppling i någon grupp som heter Nordisk alternativhöger. Dessa Finspång-memes är, vad jag har bläddrat och bläddrat sida upp och sida ned, enbart väldigt entydiga parodier och skämt om rasistiska och fascistiska åsikter och yttringar. Man måste vara lite blåst för att inte förstå dessa alternativa slogans och gliringar! Men EXPO-s problem är att redan en skinnheadsboot på bilden är enbart en fascistisk symbol och då är bilden en fascistisk

propaganda!
   Det som är dagens problem, är att idag, i vårt oerhört demokratiska Sverige, SvD avbokar en sedan länge inplanerad intervju med Ann Heberlein under Almedalsveckan, i samband med att hon kommer att lansera sin senaste bok. SvD motiverar sitt avhopp med just dessa av EXPO utpekade och av hennes man delade, oavsett kvalitet, Finspång-memes. När jag sökte på ordet memes fick jag upp följande;   Synonymer snabbspridd företeelse, modenyck, socialt virus, social smitta, mem, klickmonster, klickraket, twitterstorm, bloggbävning.
  
   Den svenska demokratin kränger otvetydigt lite betänkligt mot vänster. När inte ens den moderata SvD törs ställa upp för moderaterna, som i valet 2006 kallades för ett ytterlighetsparti av socialisterna, när inte ens SvD står upp för sina egna riksdagskandidater, så nog lutar båten betänkligt alltid! Varken EXPO eller Sverige har någonsin haft några problem med att Europas värsta totalitära diktatur kallade sig för Tyska demokratiska republiken. Men det blir ju så när demokrater är självutnämnda!
   Det blir bara värre och värre! Det finns en synonymsajt som kallar sig "typ kanske". Jag slog upp ordet demokrat och här är svaret; - 

TypKanske.se - Synonymer och ordlistor

Är du språkpolis? Löser du korsord? Är du trött på alla som inte vill ta till sig nya låneord och fantasifulla meningsbyggnader? - I så fall, välkommen hem!.. 

   Och så kommer det vidare;

...Ajdå, vi saknar bra förklaring till "demokrat"!

   Tidningen EXPO har, vad jag har förstått, vid det här laget fått miljoner i statsbidrag, för att utpeka rasistiska fascistiska och nazistiska företeelser. Resultatet är bara att den lättaste dimman av dessa företeelser blåses upp till extremism. - Och den demokratiska skutan lutar ännu mera åt vänster och indoktrineringen fortsätter. - Man vänjer sig vid det mesta, så även lutningen!

   Nog är Sverige ett märkligt land! - Bara det att den första gratulanten efter Löfvens valseger 2014 var den lille smårunde despoten i Nordkorea. - Nog lutar skutan, allt!

   För övrigt så har Uddevalla återupptagit mina behandlingar mot kräftan och det är pyton. Urban föreslår konsekvent en behandling med ren sprit - jag vet inte riktigt, men jag tvivlar! - Alltså - Skål för denna gånget - Hickk! 

    

     

Flickan Teodorescu

   Flickan Teodorescu är utan konkurrens en frisk fläkt i den unkna politiskt korrekta och pressetiska världen och ännu unknare politikervärlden. Hennes ledare i GP borde vara som en slägga i skallen på det gråplatta gänget i vår lagstiftande församling. Det här är ingressen till ledaren;

Teodorescu: Därför vinner SD valet

LEDARE Om tre månader kommer förvirringen i Sverige att vara stor. Valet som skulle ha handlat om klassiska höger-vänsterfrågor som välfärd, sysselsättning och vinster i välfärden blir en folkomröstning om invandringen.

    Jag saxar lite till i själva artikeln, för den är för träffande för att förbigås med bara en ingress. 

   Av utrikesfödda taxichaufförer och pensionärer får man veta sanningen. Sanningar som kommer att vara relevanta för den som på djupet vill förstå varför valet i höst kommer att förändra den politiska spelplanen för oöverskådlig tid. Eftervalsanalyserna kommer att handla om det knepiga parlamentariska läget och om SD:s explosionsartade tillväxt. 

Därför tänkte jag redan nu presentera två förklaringar till varför SD kommer att bli det näst största eller rentav största partiet i höst. Utan förståelse för varför partiet växer kommer det bli svårt att stoppa dess framfart. Den ena förklaringen uppenbarade sig för mig under en tur från Malmö till flygplatsen Sturup då jag samtalade jag med en synnerligen frispråkig taxichaufför med rötterna i Libanon.

Han hade inte mycket till övers för utvecklingen i Malmö varför han under några år hade jobbat i princip dygnet runt för att ha möjlighet att köpa ett mindre radhus i en liten ort mellan Lund och Malmö. Att vara kvar i Malmö, i Rosengård där han först hade bott med fru och tre barn, var enligt honom otänkbart. 

”Jag jobbar hårt, betalar skatt, men vågar inte låta barnen leka ute på gården. Skottlossningar, explosioner, gruppvåldtäkter, rån och gäng som sprider skräck. Varför bor ingen av våra politiker här så de kan få uppleva vilket kaos de skapat?” Vidare uttryckte han oro över att han till utseendet såg ut som många av de som skapade problem i hans forna bostadsområde vilket ledde till att människor han mötte ute i samhället riktade sina misstankar också mot honom: ”Ut med dem som missköter sig så att vi som gör rätt för oss ska slippa drabbas”, förklarade han utan omsvep.

Väl framme vid flygplatsen konstaterade han uppgivet: ”Gränsen är nådd, integrera de som är här innan någon mer släpps in, annars kommer samhället braka samman och Sverige bli som de länder som vi själva flytt ifrån.” Jag har tänkt mycket på hans ord under de gångna månaderna eftersom de fångar en uppfattning som sällan lyfts i debatten. Utgångspunkten tycks vara att den som själv invandrat ska anse att migrationen ska vara fri. Men för oss som invandrat är det oftast viktigare att Sverige ska kunna fortsätta att vara ett land som människor kan fly till.

   Den andra förklaringen finns att läsa i ett prestigelöst reportage som publicerades i lokaltidningen Botkyrka Direkt häromdagen. Artikeln består av en rad intervjuer med äldre personer som samlats runt grillen i det lilla området Segersjö, mellan Tumba och Uttran utanför Stockholm. Pensionärer som fötts in i rörelsen och som sedan troget röstat på Socialdemokraterna decennium efter decennium - men som i höst tänker lägga sin röst på SD.

Enligt en kvinna som intervjuas är skola, sjukvård och äldreomsorg de viktigaste frågorna ”men i slutändan kommer valet att stupa på integrationen. Och på att de andra partierna aldrig kan ge raka svar på någonting”. En annan säger: ”De som jobbat hela livet i de traditionella, slitsamma yrkena, de som nu är fattigpensionärer eller sjukskrivna, de får det sämre. Samtidigt tar Sverige emot så många nyanlända, som får hjälp med allting. De får startbidrag, lägenhet, möbler och porslin. Våra egna ungdomar kan inte ens flytta hemifrån. Jag har inget emot att det kommer invandrare hit, men det måste vara rättvist” (Botkyrka Direkt 9/6).

Alice Teodorescu

   Hon är verkligen en färgstark skribent. Jag har även sett och hört henne i olika debatter, där hon alltid lika briljant och istadigt ifrågasätter vänstergänget. Hon arbetar ju i alla fall på Göteborgs största dagliga tidning. Det som hon förmedlar är alltså kollat och dubbelkollat av en redaktör och därefter godkänt. Men detta låter väldigt mycket mera friskt än till exempel vad de grå murvlarna på SVT törs offentliggöra. Det är bara att hoppas att någon i den politiskt korrekta bubblan läser, begrundar och mot förmodan lär sig något!
   Detta kommer inte naturligtvis inte att hända Sjöstedt. Hans utopi är att samhället "slits isär" av lågavlönade undersköterskor och aktieägare i privatvård och privatskolor. Det finns ingenting så skamligt orättvist som att det finns alternativ till det offentliga. Hur man skall finansiera det oändligt offentliga stör inte hans fantasi. Han om någon borde tala med och framför allt lyssna på medborgarna, vad de uppskattar. 
   Det finns en anledning till att föräldrar så gärna väljer privatskolor till sina barn, fast dom skolorna går med vinst. - Dom föräldrarna blir ju inte rika på skolans aktieutdelning. Dom anser att den sunt drivna privatskolan genererar ett bättre resultat.
   Någonstans i det offentliga systemet finns ett systemfel, jag vet inte vad det är men resurserna äts upp av något som tydligen fungerar bättre under vinstbehovet. Av någon anledning så verkar det offentliga vara lojare, inte lika resultatkrävande. Och i slutändan så är personalen lika underbetald och lika utsliten i båda systemen!     
    

Anderssonska släkten.

   Jag kanske borde skriva lite om hur Anderssonska släkten dök upp i Björknäs - på Tennisvägen 3 - numera Bordtennis vägen. - Egentligen vet jag det inte riktigt! - Jag kan bare berätta vad jag liksom vet och hur jag kommer ihåg det.
   Och då står författaren och vet inte alls var han ska börja. - Som vanligt! 
   Jag pröver. - Alltså once upon the time hade jag en duktig syrra - Ruta. Det var ju hon som skulle vara huvudpersonen. Hon höll sig hela livet ett år en månad och tjugofyra dagar äldre än jag. Duktiger var hon i mina ögon för att hon hoppade inte av realskolan förrän sista terminen, alldeles innan examen, medan jag skolkade och straffade mig ut redan efter andra klass dära. Duktiger var hon även för att hon började att jobba och fortsatte med det dagligen. Jag hade ju bara mig själv att jämföra mig med. Och då visade det sig så småningom att jag nog led av lättja. Jag började på ett jobb, men alla jobb började alldeles för tidigt på dan, så det sprack liksom ganska snart. Att stiga upp så tidigt på morgonen var en plåga, nästan omöjligt, så efter ganska kort tid var jag i den situationen att jag var arbetslös igen och inte behövde stiga upp alldeles för tidigt på morgonen.
   Att vi bodde inneboende på Tombolavägen i Västberga har jag berättat om förut. Och att på grund av att vår hyresvärd den märkvärdige herr Meistars ville emigrera till Kanada, var vi tvungna att hitta ny bostad. I detta läge ingrep herr Udris (farbror) och fixade kråkslottet på Tennisvägen. 
   Tennisvägen var sommarnöje för familjen Ritums, till yrket arkitekt och sportkompis till farbror. Första sommaren bodde familjen Ritums på övervåningen och vi fick inkvartera oss i rummet och verandan nere. Familjen Ritums semester tog egentligen slut ganska kvickt och vi hade huset för oss själva. Nästa år hade Ritums hittat ett bättre sommarviste och vi var bofasta på Tennisvägen, ett hus med obefintlig isolering, utedass och järnkaminer i alla rum.
   Jag tror att jag ska lägga in lite episoder från livet på Tennisvägen innan jag ägnar mig åt att specialisera mig på Anderssonska populationen. I något sammanhang blev jag med en kattunge. Kattungen bodde innanför min stickade tröja. Vadan jag var tvungen att ha tröjan innanför byxorna så att kattfan inte skulle ramla ut. På vintern blev det ganska kallt i synnerhet i mitt rum, snarare iskallt. Som resultat av det sov till och med katten till ömsesidig nytta under täcket hos mig. Katten blev ju ganska snart tämligen välväxt, men fortsatte att parkera sig innanför min tröja. Tröjan blev tämligen så uttöjd - oformlig och jag såg kraftigt havande ut. Denna katt gillade att jaga möss, men eftersom han var välnärd åt han inte sitt jaktbyte, bara visade upp bytet genom att placera mössen på kökstrappan. En gång hade jaktlyckan varit tämligen god. På trappan låg symmetriskt uppställda fem stycken små möss.
   Till saken hör att min syster hade panisk skräck för dessa små gnagarna, så blidde det som så att hon den dagen kom hem först och fann vägen blockerad av fem noggrant upplagda möss. Förande tämligen mycket oväsen, genom hysteriska skrik, vägrade hon att närma sig huset innan någon kom och plockade bort skräcksynen. En annan gång hade väl kattstackar'n varit lite hungrig, för vid det tillfället så låg det bara ett mushuvud med mustascher och svarta knappnålar till ögon.
   För att fortsätta med katthistorier så bosatte sig en katt till hos oss några år senare - en helsvart en sådan. Eftersom den inte bodde i min tröja, var katten ute och gjorde bus. Vid ett tillfälle så kom katten hem släpandes på en orm som den släppte på köksgolvet. Ormen drog i väg in under kökssoffan och morsan ut genom bakdörren och väntade där ute på att Åke skulle komma hem från jobbet. Ormen den gången visade sig vara en snok, men några dagar senare gjorde katten om bravaden och den gången var ormen en riktig en.    
   På tomten fanns det även en gammal timrad stuga som hyrdes av fröken Kreicbergs. Fröken Kreicbergs försörjde sig som som ständiga föreståndaren för Lettiska hjälpkommittén. Hon dök upp under sommaren då och då och allt som oftast. (Jag tror att det var den andra sommaren på Tennisvägen som stort sett hela Stockholms lettländar-populationen firade Midsommar på Tennisvägen, vilken blev en tämligen vild, men rolig tillställning - hela natten lång.)  
   Det förut omnämnda utedasset delade tak med ett redskapsskjul, en tjugofem meter bort i något som var nästan en snårskog. Att i ur och skur behöva gå på dass den vägen var verkligen karaktärsdanande. Men där på tomten fanns en tennisbana vilken jag försökte underhålla så gott det gick - inte bra alls egentligen, för det fanns inte rinnande vatten. Att skrapa den jämn och välta kunde man bara när det hade regnat. Så det blev som det blev med den planen, men med planen kom det en vidhängande omklädningshytt! - Nu nådde jag äntligen fram till historiens kärna - yes! Jag misstänker skarpt att denna omklädningshytt så småningom orsakade den Anderssonska invasionen.
    Hytten i fråga var ungefär två gånger två och en halv meter stor oisolerad,rödmålad "friggebod", innan friggeboden var uppfunnen, vilken jag hade ockuperat med min säng, min grammofon och mina trummor. På sommaren hade jag helt enkelt ett eget hus. - I samband med mitt sommarhus kommer jag även ihåg även en kväll när Rune dök upp med en flaska konjak, vilken han hade inköpt på sin första semesterresa till Paris. Unga och dristiga som vi var, började vi att råsupa konjaken. Komna halvvägs till fyllan klättrade vi upp i en gran som var granne med mitt sommarhus och anordnade en antenn till radion. Framåt sena kvällen blev vi lite sugna på någon sorts tilltugg, så vi beslutade att smyga in i köket och hitta på något gott. Sagt och smugit! - Fast kanske inte så bra smugit. Mamma vaknade omedelbart och med orden - "Pojkar är ni hungriga? Jag ska fixa något omedelbart!" - fixade hon till tilltugg och låtsades inte om vårt tillstånd. Allt sedan den kvällen gillar jag inte konjak, nej inte alls!  
   Jag skriver vad jag kommer ihåg. Kanske inte alltid korrekt och tidsmässigt lite huller om buller - eller va' det nu heter. Efter sextiofem år är det stort sett omöjligt att exakt komma ihåg vardagen. Det är nog bara de extra ordinära händelserna som har gjort avtryck i långtidsminnet. 
  Nå ja, min syster gillade att dansa. Ett av Stockholms största och populäraste dansställen var Björknäspaviljongen och var inom gångavstånd för den danssugna syrran. Vem som hon hade i sällskap när hon gick på dansen har jag absolut inget minne av och det kanske t.o.m. är ointressant. Det jag kommer ihåg är att hon vid ett tillfälle kom hem från dansen i sällskap med en kille som hette Arno Gullberg han var vibrafonist i Thore Svaneruds sextett vilken då antagligen spelade på danshaket i fråga. Ruta använde nog mig som förkläde emedan de umgicks i mitt rum och jag samtidigt fick spela mina jazzskivor för dem. Det umgänget varade väl några månader.
   Arno försvann, tiden gick och plötsligt så dök det i stället upp en blond yngling vid namn Sven Åke och så småningom framkom även efternamnet Andersson. Denne Andersson härstammade från de stora finnskogarna i Värmland och jobbade på Björknäsbussarna (eller som bolaget egentligen hette - Busstrafiken Stockholm Björknäs Värmdön), som konduktör. Från hela Sverige till Stockholm inflyttade det även då ynglingar och en del fick jobb på Björknäsbussarna som konduktörer. Dom bodde då i en ungkarlsbarack vid Centralplan i Björknäs - om jag minns rätt. Hur som helst så tillbringade Ruta mer och mer tid där. 
   När i tid har jag inget minne av, men där i baracken dök det upp en lettisk tjej, vilken campade hos någon av alla konduktörerna. Hon umgicks med Ruta ett slag och sedan dunstade hon därifrån och återkom aldrig mer, varför jag inte ens kommer ihåg hennes namn. Jag kommer ihåg att Ruta frågade om hon inte var orolig för att råka illa ut, men hon bara skrattade och sa att hon sover i en så'n där heltäckande kroppsstrumpa, så hon kände sig trygg. - Det är nog därför jag kommer ihåg henne överhuvutaget. - Denna historia var en parentes. 
   Så kom min syster en kväll hem från dansen i sällskap med ynglingen Åke och bad mig att, utan att säga något till vår mamma, låna ut mitt sommarviste till henne. Snäll som jag var tyckte jag att dom kan väl få ha lite avskildhet dom också och så fick de låna stugan.
   Detta var garanterat under sommaren och sommaren måste vara 1953. Stugan var nämligen totalt oisolerad, med en enkel brädvägg. Under vinterhalvåret hade jag mitt rum på övervåningen i stora huset, där jag eldade så att kaminröret glödde, men på morgonen var det bara fyra till fem grader i alla fall i rummet. Till och med katten sov under täcket - som sagt var!
   Sedan så hände det sig att det blev liksom en konstig atmosfär och tissel och tassel mellan mamma och Ruta och i huset i övrigt. Jag blev ju inte invigd i hemligheterna - liksom. Så småningom uppfattade i alla fall mina spetsade öron att nu hade Ruta gjort bort sig - hon var på smällen! Och liksom skandal, hon var ju bara tjugo år ung och ogift! Faster rynkade på näsan och övriga tanterna likaså. 
   En tid senare kröp det fram att fasters dåvarande favoriter, Karlis och Lilita - i synnerhet Karlis var favorit - inte var så mönstergilla heller. Lilita som studerade och bodde i Moskva "ställde till det" och födde sin Karin när hon bara var arton år. Lilita lämnade bort Karin, om det var barnhem eller fosterhem, det kommer jag inte ihåg, men någotdera var det. Karin hämtades hem till Riga av sin mormor och växte upp där. Karin sa till mig att hon egentligen träffade sin mor - Lilita, först när hon var elva år. Ruta kanske var lite en slarver som jag, men sina barn höll hon på i alla väder.
   Nå ja, den Anderssonska invasionen, jo det var ju det det skulle handla om! Alltså det blev liksom lite bråttom med giftermål. Vid giftermålet hände det sig så att då blev Ruta också en Andersson.     
   Jag kommer ihåg att det blivande paret ansökte om ett bosättningslån - om jag minns rätt så handlade det om en oerhörd summa på 3500 kronor. När dom fick lånet köpte de en bokhylla, chiffonjé, soffa, bord och jag vet inte vad mer, varpå det blev lite överfullt på Tennisvägen 3. Åke flyttade också in hos oss. Mamma fick bo i rummet nere, Ruta och Åke i ena rummet uppe (den med den livsfarliga balkongen) och jag i mitt rum - med trummor och den brummande grammofonen rakt över huvudet på mamma - stackars mamma!
   Livet vandrade vidare. Det blev höst, det blev vinter, det blev Jul och det blev nyår. Om jag nu kommer ihåg rätt, så var Åke född den andra januari. Det var något som jag definitivt upplevde som ett slöseri med högtider. Tänk att ha födelsedag som försvinner in i Jul och nyårs firandet! - What a waist!
   De nygifta levde väl vidare och inväntade våren och den femtonde maj infann sig en ny Andersson - Jan Åke närmare bestämt. Vid något tillfälle, tidsmässigt har jag ingen aning om, dök det upp tvenne vänner till Ruta och Åke, dessa hette Hugo och Sinnika. Dom umgicks ganska flitigt, ibland hemma hos oss och ibland hos dem. Dom drog även ut på dans och andra begivenheter, men dom umgicks definitivt mycket. Varför Bitte och jag hade tillfälle att öva barnvaktssysslan. - Bitte, ja just det, hon var döpt till Ingbritt och i efternamn hette hon Andersson - där var det en Andersson till! - Fast inte samma släkt.
   Jag tror att det var våren därpå som Åke fick tillfälle att få öva för busskörkort, vilket bekostades av Björknäsbolaget. Det blev även examen, från vilken Åke återvände strålande glad, för att han hade klarat den och hade ett busskort i fickan. Han berättade episoder från körningen, bland annat om Djuröbussen. Vid den tidpunkten fanns det inte någon bro över till Djurö, men det fanns en busslinje på Djurö. I Åkes grupp var en kille från Djurö som försökte att ta busskortet för om det var för tredje eller fjärde gången men misslyckades igen. Björknäsbolaget var i trängande behov av en chaufför på Djuröbussen, så dom lyckades att av Vägverket klämma fram ett busskort som gällde enbart på Djurö. - Det tyckte Åke var dråpligt!
   Som nybakad chaufför fick Åke naturligtvis alla skitjobben. Alla dåliga passen, med ändhållplats i skogen och halvtimmas sittning i samma skog, innan nästa avgång - allt som oftast mitt i natten, men han gnällde inte, han jobbade på. Så småningom så kom nästa vår och det damp ner en Andersson till på Tennisvägen - Peter. Så här sextiotvå år senare har jag plötsligt med hjälp av Eniro upptäckt att Peter är egentligen bara hans mellannamn. Han heter egentligen Karl Peter Viktor och så till slut Andersson. Där ser man Rutas inflytande, morfar Karlis först.
   Någonstans där i tiden fick Åke tillfälle att börja köra för Björknäs taxi så han slutade på bussbolaget och blev taxichaufför. Vilket han fortsatte också när de flyttade in till Stockholm.  
   Peter var en snäll unge att vara barnvakt åt. När vi barnvaktade Peter var vi redan veteraner - tyckte vi, så att vi började att urskilja särdrag hos bebisar. Till exempel att han inte var anhängare av napp. När man stoppade in nappen i gapet så flög den ut som en champagnekork - plupp! Senare la han sig även till med otyget att envisas sova ståendes på huvudet, med rumpan i vädret och fötterna på kudden, men i övrigt störde han oss inte alls.
   Sedan dröjde det inte ens ett år när det dök upp en liten Andersson till - Ann. Även åt henne satt Bitte och jag babysittning. Enligt Peter så blev Ann sju månader när hon så sorgligt och helt i onödan dog. Kvällen när hon blev sjuk var Åke och  Ruta på bio och Bitte och jag var barnvakter. Ann låg i sin vagga i stora rummet. Framåt kvällen tyckte jag plötsligt att hon andades lite för snabbt, men bebisar kan få febertoppar så jag blev inte orolig. Ruta och Åke kom hem ganska snart efteråt och jag sa till dem att jag tyckte att Ann andades alldeles för snabbt. Ruta däremot blev orolig och dom åkte iväg, jag tror, direkt till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Jag tror att Ann dog där samma natt, i alla fall kom hon aldrig hem igen.
   Anns död var nog den första ordentliga sprickan i Åke och Rutas förhållande. Ruta anklagade och aldrig förlät Åke för Anns död. Enligt henne så när Åke skulle vara barnvakt, hade han varit på fyllan och somnat med öppet fönster, varvid Ann hade blivit förkyld. Jag för min del tvivlar lite grann att det öppna fönstret var orsaken, för Anns dödsorsak var hjärnhinneinflammation. Vad jag kommer ihåg är i alla fall att när Ann flyttades till kapellet vid Boo kyrka så satt Åke där hos henne hela natten och kom hem först på morgonen.
   Ann begravdes på Boo kyrkogård och Ruta försökte glömma sorgen - som jag så småningom upptäckte - genom att försöka att inte låtsas om graven. Det var vår mamma som skötte gravplatsen så länge som hon levde. Ruta låtsade sig att den inte existerade. För mig var det en överraskning, att det inte bara gick att hitta gravplatsen, utan att Åke till och med hade betalat avgiften för den alla år fram till att Jan Åke skulle begravas. Då äntligen en sten blev tillverkad med bådas namn på. Som jag redan skrev en gång så upptäckte jag så småningom att min syster var en som inbillade sig att om man inte låtsade sig så försvann problemen. Katastrofen med dom bruna kuverten i Vikdalen var ju också ett strålande exempel på den tron! - Den storyn hände många år senare och mina uppgifter kommer från Bengan. Rutas datafirma var ett handelsbolag. När skattedomen kom så försattes Ruta i personlig konkurs. Det kom officiella brev nästan dagligen vilka Ruta vägrade att öppna och titta i. Som resultat av det så när Ruta och Bengan en dag kom hem till Vikdalsvägen så var hela bohaget packat i containrar och förflyttat till Kungsholms åkeris lager och huset plomberat av kronofogden. Enligt Bengans bestämda åsikt så hade allt det inte behövt hända om Ruta hade öppnat dom bruna kuverten i tid.
   Nu återgår jag till Tennisvägen. Nedanför eller bortom tennisbanan fanns det ungefär som ett potatisland och bortom det bodde en plötsliger-väninna till Ruta - Gerd i en jag tror vitaktig villa. Inge, Åkes bror, var inneboende hos henne. Där hade vi en till Andersson. Tennisbanan, potatislandet och jag tror även Gärds hus försvann under motorvägen så småningom. Om jag nu kommer ihåg något sånär rätt så var det denna pantertant Gärd som underblåste tanken på skilsmässa hos Ruta. Hon var en riktig pantertant som bland annat skröt om att hon klippte sina tånaglar med avbitartång. Hon var även en ohjälplig och grundlig sosse, varpå Ruta blev mer och mer anlupen av Gerds övertygelse medan dom två umgicks och drack kaffe hos varandra. 
   Stopp och belägg! Något år innan Inge dök upp, i alla fall om man bara säger, innan Inge dök upp i Björknäs, så tog jag min hopfällbara säng och i sällskap med Bittes bror Per Åke flyttade till Härryda utanför Göteborg. 
   Historien till det var ungefär som så här. Under mina försök att stiga upp på tidiga morgonen och göra något nyttigt hade jag hunnit med att vara springpojke på ASEA-s kabelfabrik, lärling på LM Ericsson, ständigt återvänt till cykelbud jobbet ( för det var ett timjobb, jag kunde dyka upp där senare på dagen), jobbat på en metallbearbetnings verkstad, en annan metallbearbetnings verkstad i Augustendal - i Svenska automobil fabrikens lokaler, men det jag ständigt återvände till var cykelbudet och trummslagningen. Dessa jobb krävde inte oskäliga morgonpass! 
   Bland alla mina hoppjerkejobb gjorde jag ett tappert försök att vara silversmeds lärling, hos Kaplans smycken i Västberga. Detta jobb intresserade mig verkligen, så jag kämpade mig upp mitt i natten och åkte från Björknäs till Västberga. Jag tillbringade gott och väl två och en halv till tre timmar varje dag med resande. Under sommaren cyklade jag dit, så då gick det mycket fortare.  Lärlingslönen var inte mycket att hänga i julgran, så trummslageriet tog över även där och jag slutade, men jag hade lärt mig ungefär att forma metall till smycken.
   Och då är jag tillbaks vid min säng och Per Åke. Per Åke hade kommit på att göra örhängen av balsaträ. Denna affär gick bra för honom. Örhängena såldes som konsthantverk och verksamheten blomstrade. Idérik som han var ville han utvidga rörelsen , genom att använda även metaller - tenn nysilvertråd och glaspärlor. Det var där jag kom in, jag hjälpte honom att forma metallerna till något som kunde passera som konsthantverk och vi blev kompanjoner.
   Ingenting är ju statiskt, så Per Åke råkade på en käresta, en tjej som kallades för Puck. (Jag kommer inte ihåg hennes riktiga namn.) Hon var från Göteborg, lite snobbig, liksom luktandes av och vara borgarfamilj. Nåväl vi flyttade vår firma till en stuga i Härryda. - Ni vet, kommunen där idag Göteborgs storflygplats, Lanvetter ligger - döpt efter kommunen som ligger mellan Göteborg och Härryda. Per Åke var en strålande försäljarämne, så affärerna blomstrade även i Göteborg. Det var bara ett fel, vi levererade inte när kunderna behövde, utan ordagrant, när det var tomt i vårt skafferi och våra plånböcker, varför det hela sprack ganska snart. Ni vet, ingenting är statiskt, det blev Påsk och Per Åkes syrra kom på besök. Vi festade så gott vi nu kunde på havregryn - nä jag skojar. Bitte hade mycket och god mat med sig från sin mammas skafferi. I alla fall så hade vi så trevligt att Bitte och jag liksom då blidde ett par och jag tog min säng och flyttade tillbaks till Stockholm och inkvarterade mig hos mamma på Kapellgatan i Huvudsta.         Det var definitivt inte lättare för unga att få bostad i Stockholm då. Att bo i andra hand, inkvarterad i ett rum för dyra pengar, var inte något alternativ när man hade en mamma att utnyttja.
   Under tiden hade det även hänt saker i Stockholm. När jag flyttade ut så flyttade Bosse - också en Andersson och bror till Åke - in där och bodde där ett slag. Han bodde där och sparade frenetiskt pengar för vilka han så småningom köpte en osynkroniserad Folka femtiotvå års modell, med vilken vi så småningom hade ganska många äventyr med. Men det får bli en annan historia.
    Bitte och jag var ganska frekventa barnvakter åt de Anderssonska ätteläggen - Jan Åke och Peter. Varpå jag kommer ihåg när vi var på en söndagspromenad med slynglarna i fråga, och Bitte ville att vi skulle gå till Centralfiket, som den då hette, för hon skulle bjuda ungarna på Mums-mums, - chokladöverdragna äggvitebollar - eller som dom även heter skumtoppar. Jan Åke och i synnerhet Peter smetade ner sig ordentligt och Bitte erkände att hon bjöd på Mums-mumsen bara för att hon ville se hur de skulle smeta ner sig! - HA! Ägaren till Tennisvägen 3 hade bestämt att sälja stället och ville ha, som jag minns, 37 000 kr. för den. På den tiden var banklån en nästan omöjlighet. Dessutom var summan oerhörd i våra ögon och öron, så farbror ingrep ännu en gång.
   Han hade bildat Parnass förlag ihop med en kompanjon, vilken hade ganska gott med pengar, herr Bercuks. Denne herr Bercuks släkt hade i Lettland varit skeppsredare. I samband med kriget och den Ryska ockupationen av Lettland så hade England beslagtagit flera av de Bercukska båtarna vilka då låg i engelska hamnar. I början av femtiotalet hjälpte farbror, Bercuks att få ersättning för dessa båtar. Med pengarna hjälpte herr Bercuks, farbror att starta förlaget, men för de mesta pengarna köpte han fastigheter. 
   Efter Anns död så tyckte faster, enligt rykten som jag snappade upp, att Ruta bodde för primitivt så farbror fixade en lägenhet i huset i Årsta - ägt av herr Bercuks - jag tror att adressen var Årstavägen. Jag vet inte varifrån, men i lägenheten på Årstavägen dök Annmari upp som barnflicka, hon som så småningom blidde Inges fru. Den lägenheten var i minsta laget för den Anderssonska familjen, så när herr Bercuks köpte fastigheten på Lagaplan, fick Ruta tillfälle att få lägenheten i det huset i stället. 
   Mina inside informations blev ganska sporadiska när jag inte längre bodde med Anderssönerna. Men - enligt vad jag snappade upp så lyckades Jan Åke vid något tillfälle förarga herr Bercuks ganska ordentligt. Herr Bercuks var en vän av ordning, eller som man populärt säger, lite grann av en pedant och Ruta tog naturligtvis Jan Åke i försvar och det resulterade i, eller åtminstone var det sista droppen för att få farbrors och herr Bercuks kompanjonskap att rämna.
   Vid det laget ägde Parnass även bokhandeln i det nybyggda Högdalens centrum. När kompanjonskapet i Parnass förlag upplöstes, så tog herr Bercuks över bokhandeln och farbror behöll förlaget. Och vad jag förstod så talade inte herrarna med varandra något mer. Vid något senare tillfälle kommer jag ihåg hur, när herr Bercuks kom på tal, farbror muttrade lite föraktfullt, något om att gifta sig med en potatisskalerska på Tempo. Bakgrunden till det var nämligen att herr Bercuks gifte sig, för första gången när han var femtio-plus, med en dam som jobbade på matserveringen i Tempobutiken på Odenplan. I övrigt så ville han inte tala om kompanjonen. 
   Här får jag nog sluta, för mina fortsatta kunskaper är allt för fragmentariska och därför opålitliga - alltså till nästa gång! 
   Jag har faktiskt återvänt och korrigerat samt fyllt på denna historia nådens år tvåtusen aderton den andra augusti. Jag kanske gör om det igen nå'n gång. - Alltså, som förut - till nästa gång!                  
              
       

ang. Pippi och censur

 
 Att säga fattigpensionär är tydligen inte lämpligt språk numera. Numera på nysvenska heter det tydligen: "Äldre person med relativt låg standard". - Så djäkla typiskt mjäkigt! OCH, observera jag tror att nyordet inte introduceras av hänsyn till just den fattiga pensionären, utan den mest förorättade parten som man måste ta hänsyn till är regering och riksdag. - Eller riktigare ändå, regeringsbesluten. I Sverige idag duger det inte med att man är städare eller städerska, för att inte kränka, ska det heta att man är lokalvårdare. - Hur kan ett hederligt arbete vara kränkande?
   Mitt oerhört kreativa sinne har under några dagar besvärats av en tanke - nästan till på gränsen till irritation. Nämlich: Astrid Lindgren och hennes lilla skapelse Pippi som har en fader som tydligen är en negerkung. Plötsligt femton år efter författarinnans död, bestämmer några mjäkighetens extremister att ifrågasätta Astrid Lindgrens ordval och hos Astrids arvingar, vilka har copyrighten till hennes verk, begära att få censurera i Pippi-texten. Vilket om inte jag misstar mig alldeles, kom som en följd av att en bibliotekarie på Kulturhuset ville slänga ut Tintinserien, där Tintin är i Afrika och där träffar infödingar som kallas för negrer. Dessa serier var inte lämpliga, enligt honom, för barn att läsa för att dom var rasistiska - både i ord och i bild! - Enligt honom!
   Nu blev det inte som han hade tänkt sig. Här nedan följer en text från SVT-nyheter när det begav sig;

Kulturhuset i Stockholm fick 543 mejl till följd av 
Tintindebatten. Nu blir den konstnärlige ledaren Behrang Miri borta i flera veckor.
Konflikten på Kulturhuset i Stockholm i förra veckan, när den konstnärlige ledaren Behrang Miri beslutade att plocka bort Tintinböckerna från avdelningen Tiotretton, går vidare. Miri, som tidigare meddelat att han går på en temporär ledighet, tar nu en längre timeout.

   Däremot kommer Pippi Långstrumps nya utgåva att  censureras med tillåtelse från Astrids dotter, som idag är innehavare av rättigheterna.

Pippis pappa kommer inte längre vara ”negerkung”, utan Söderhavskung på Kurrekurreduttön. – Vi har diskuterat det i flera år och jag har varit den som mest har bromsat en ändring. Men jag har varit lite för gammal tidigare, säger Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter som har upphovsrätten till böckerna och är delägare i familjeföretaget Saltkråkan, till DN. - (Jag har läst ett alternativ där han ska kallas - Härskare på Kurrekurreduttön. min anmärkning)

   Jag för min del finner ingreppet vara en ren censur. Det är ett ingrepp i en konstnärs målande verk. Astrid som var en färgstark person använde ord som var målande. Hon hade säkerligen en tanke med att just säga att han var en "negerkung" ordet var färgstarkt. Det underströk en tanke, gjorde tanken färgrikare. Man kan - och det gör hon också - man målar med ord. Korrekthet slätar ut, utplånar färgrikedomen i tanken, förringar meningen - tyvärr! Vad har Astrids dotter för rätt att kliva in i mammas verk och förändra där? 

 Nu kallar Pippi Långstrump inte längre sin pappa för ”negerkung”. SVT klipper bort stötande material ur nyutgåvan av tv-serien.

Tv-serien ”Här kommer Pippi Långstrump” släpps nu i nyrestaurerad utgåva på dvd. Förutom förbättrad bild- och ljudkvalité har även innehållet förändrats.

SVT har klippt om scener där Pippi refererar till sin pappa som ”negerkung”. I den nya versionen av serien säger hon bara ”kung”, skriver SVT på nätet.

Det är inte den enda ändringen i serien. En scen där Pippi låtsas vara ”kines” har också klippts om för att vara mindre stötande.

– Vi ser att målgruppen är barnpubliken och vi tror att det kan upplevas sårande eller nedsättande för barn som ser och hör det här, säger Paulette Rosas Hott, försäljningschef för program och licensiering på SVT till sajten.

SVT har själva beslutat om förändringarna och den nya versionen kommer även att visas på tv, i Barnkanalen, senare i år. Saltkråkan AB förvaltar Astrid Lindgrens rättigheter och har godkänt förändringarna.

– Vi vill göra allt vi kan för att folk inte ska bli sårade. Därför tycker vi att SVT gör rätt. Astrid Lindgren stod för helt andra värderingar än att kränka människor, säger Nils Nyman, vd för Saltkråkan AB, till SVT.  

   När ska Nationalmuséet måla dit glasögon på Rembrandts närsynta pigor? Anledning finns ju! Man måste ju modernisera, följa med sin tid, man kan ju inte tillåta gammalmodigheter! Ingen behöver idag vara närsynt - det finns ju numera glasögon för alla! 

   Herre Gud - jag är inte religiös men jag åberopar uttrycket för att det är en etablerad tradition. - Alltså, Pippi som företeelse sårar ju varenda normalgrå medelsvensson! Astrid skriver ju hela sagan som kontrast till det etablerade och normala i vardagen. 

   Hon söker sig själv från den gråa maskinskriverskans vardag till något mera spännande och kontrasterande. Hon uppfinner nog Pippi lika mycket för sig själv som för sin dotter. Hon är kreativ har en färgfylld fantasi och resultatet blir en saga om något som inte är så vardagligt - snarare ingenting får vara vardagligt!

   Bara genom att vara rödhårig förargar Pippi säkert åtskilliga. Genom att bo ensam kränker hon nog samtliga socialnämnder i alla av Sveriges kommuner - det blir många - det! Genom att ha en tam apa kränker hon absolut alla apliga rättigheter. Genom att skolka från skolan och uppmana Tommy och Annika att också skolka är ju en nästan kriminell handling! Att förlöjliga och lura Kling och Klang - det är en kriminell handling idag - i bästa fall blir det böter! Prussiluskan förlöjligar och hånar hon ju totalt.

   Som sagt, ingreppet i Pippi Långstrumps värld är en samtidigt otillbörligt godtycklig och enbart feg, för dagen politiskt korrekt, handling. Det politiskt korrekta är alltför kortsiktigt - i morgon kan den vara absolut inkorrekt! - Även om den svenska Bibeln är omskriven på modern svenska, så när det skall vara högtidigt, så citeras det alltid från den traditionella, gamla historiska texten.

   Härom dagen läste jag om 71 personer, de flesta kvinnor och barn, angivna av andra barn vilka fick betalt av prosten i byn.  Dessa 71 blev slaktade och brända på tre bålar under en enda dag i Torsåker under häxprocesserna på 1670-talet. Det var politiskt korrekt då! 

   Dagens politiskt korrekta är att inte kränka någon - i synnerhet någon avvikande! - Eftersom alla är individer och ingen är den andra lik, så är kontentan att alla är avvikande och så snart man öppnar munnen så kränker man någon annan avvikande! - Halleluja! - Och om man nu kränker någon så är man rasist. - Och om man nu är rasist så är man i förbund med djävulen (Jimmie Åkesson) och är därför helt olämplig som en demokratisk medborgare i mönsterdemokratin Sverige - usch! Alla politiskt korrekta idag gör nästan ingenting annat än att leta efter avvikare och avvikande uttryck från den rätta tron för dagen. 

   Det politiskt korrekta mönsterdemokratin Sverige idag är frenetiskt rädd att förarga någon, någonstans i omgivningen, eller i hela världen. Den är så progressiv så att den gör allt för att förringa att Sverige har en historia. (Utom när det gäller fotboll och ishockey). Med anledning av att Sverige idag har födelsedag, en dag som Sverige har högtidlighållit som Svenska flaggans dag, så försöker jag att luska lite i dagens betydelse och orsak. Jag tänkte skriva historiskt, men historien är tydligen inte så lång, alltså! 

   Våren 1893 hölls den första vårfesten på Skansen i Stockholm på initiativ av Skansens grundare Artur Hazelius. Festen fick sin avslutning den 6 juni med en stor flaggfest.

   1916 konstituerades en styrelse för svenska flaggans dag som ville verka för en nationell samling kring flaggan. På så sätt blev den 6 juni officiellt den svenska flaggans dag. En dag av samling och samförstånd mellan alla svenskar,  oberoende av politisk färg. Därför kan det ses som en naturlig utveckling när flaggdagen år 1983 blev vår officiella nationaldag och från 2005 även nationell helgdag.              

   Detta är vad jag har hittat om Sveriges flagga. Även om svenskarna inte firade den sjätte juni som en helg, så för mig som kom från ett land där vi var så stolta över vårt lands historiskt korta suveränitet, har därför i min svenska historia sjätte juni alltid varit den svenska nationaldagen, som dessutom så vackert kallades för den Svenska flaggans dag.
   Det är tämligen tydligt att för svenskarna är nationaldagen en lite diffus fråga. Dom famlar liksom. - Va fän, har vi ingen nationaldag? - Oj då, då måste vi väl, för att vara politiskt korrekta, hitta på en! Men att göra nationaldagen till en helgdag är nog lite övermaga! - OK då, men inte en ny helg, nej då, vi får väl ta och slopa någon oväsentlig religiös helg. - Yes, där har vi en! - Annandag Pingst, den slopar vi och så blir då den sjätte juni en helgdag - Amen! Men inte kan väl den heta Svenska flaggans dag, det låter inte så väldigt politiskt korrekt, vi måste nog kalla den för nationaldagen så som alla andra gör! - Vilken tur att vi har Gustav Vasa så att vi har någon anledning att ha nationaldag! - Yes!
   Jaaha, nu skall vi göra nya sedlar. Vad ska vi ha för motiv på dem? Vi tar väl några historiskt viktiga och kända personer? - Jojo men, här har vi dem. Vi har ju Ingmar Bergman. Honom kan vi göra riktigt ful - jaa! Vi har ju Greta Gustavsson, nej förlåt, Greta Garbo. Oj oj, här har vi ju en som nästan är från stenåldern - Evert Taube, det vart ju verkligen ett historiskt fynd! Och så har vi Birgit Nilsson, men hon sjunger ju Wagner så hon måste ju vara nazist, nå jaa - åtminstone rasist! - Nå ja, på tusenlappen får väl Gustav Vasa vara med, han är ju också kändis i samband med vår nationaldag.
   Och nu ska vi åka till Vita Sannar å fira i sommarvindarna och Vänern-skvalpet, så ha det så trevligt på Svenska flagans dag!