Anderssonska släkten.

   Jag kanske borde skriva lite om hur Anderssonska släkten dök upp i Björknäs - på Tennisvägen 3 - numera Bordtennis vägen. - Egentligen vet jag det inte riktigt! - Jag kan bare berätta vad jag liksom vet och hur jag kommer ihåg det.
   Och då står författaren och vet inte alls var han ska börja. - Som vanligt! 
   Jag pröver. - Alltså once upon the time hade jag en duktig syrra - Ruta. Det var ju hon som skulle vara huvudpersonen. Hon höll sig hela livet ett år en månad och tjugofyra dagar äldre än jag. Duktiger var hon i mina ögon för att hon hoppade inte av realskolan förrän sista terminen, alldeles innan examen, medan jag skolkade och straffade mig ut redan efter andra klass dära. Duktiger var hon även för att hon började att jobba och fortsatte med det dagligen. Jag hade ju bara mig själv att jämföra mig med. Och då visade det sig så småningom att jag nog led av lättja. Jag började på ett jobb, men alla jobb började alldeles för tidigt på dan, så det sprack liksom ganska snart. Att stiga upp så tidigt på morgonen var en plåga, nästan omöjligt, så efter ganska kort tid var jag i den situationen att jag var arbetslös igen och inte behövde stiga upp alldeles för tidigt på morgonen.
   Att vi bodde inneboende på Tombolavägen i Västberga har jag berättat om förut. Och att på grund av att vår hyresvärd den märkvärdige herr Meistars ville emigrera till Kanada, var vi tvungna att hitta ny bostad. I detta läge ingrep herr Udris (farbror) och fixade kråkslottet på Tennisvägen. 
   Tennisvägen var sommarnöje för familjen Ritums, till yrket arkitekt och sportkompis till farbror. Första sommaren bodde familjen Ritums på övervåningen och vi fick inkvartera oss i rummet och verandan nere. Familjen Ritums semester tog egentligen slut ganska kvickt och vi hade huset för oss själva. Nästa år hade Ritums hittat ett bättre sommarviste och vi var bofasta på Tennisvägen, ett hus med obefintlig isolering, utedass och järnkaminer i alla rum.
   Jag tror att jag ska lägga in lite episoder från livet på Tennisvägen innan jag ägnar mig åt att specialisera mig på Anderssonska populationen. I något sammanhang blev jag med en kattunge. Kattungen bodde innanför min stickade tröja. Vadan jag var tvungen att ha tröjan innanför byxorna så att kattfan inte skulle ramla ut. På vintern blev det ganska kallt i synnerhet i mitt rum, snarare iskallt. Som resultat av det sov till och med katten till ömsesidig nytta under täcket hos mig. Katten blev ju ganska snart tämligen välväxt, men fortsatte att parkera sig innanför min tröja. Tröjan blev tämligen så uttöjd - oformlig och jag såg kraftigt havande ut. Denna katt gillade att jaga möss, men eftersom han var välnärd åt han inte sitt jaktbyte, bara visade upp bytet genom att placera mössen på kökstrappan. En gång hade jaktlyckan varit tämligen god. På trappan låg symmetriskt uppställda fem stycken små möss.
   Till saken hör att min syster hade panisk skräck för dessa små gnagarna, så blidde det som så att hon den dagen kom hem först och fann vägen blockerad av fem noggrant upplagda möss. Förande tämligen mycket oväsen, genom hysteriska skrik, vägrade hon att närma sig huset innan någon kom och plockade bort skräcksynen. En annan gång hade väl kattstackar'n varit lite hungrig, för vid det tillfället så låg det bara ett mushuvud med mustascher och svarta knappnålar till ögon.
   För att fortsätta med katthistorier så bosatte sig en katt till hos oss några år senare - en helsvart en sådan. Eftersom den inte bodde i min tröja, var katten ute och gjorde bus. Vid ett tillfälle så kom katten hem släpandes på en orm som den släppte på köksgolvet. Ormen drog i väg in under kökssoffan och morsan ut genom bakdörren och väntade där ute på att Åke skulle komma hem från jobbet. Ormen den gången visade sig vara en snok, men några dagar senare gjorde katten om bravaden och den gången var ormen en riktig en.    
   På tomten fanns det även en gammal timrad stuga som hyrdes av fröken Kreicbergs. Fröken Kreicbergs försörjde sig som som ständiga föreståndaren för Lettiska hjälpkommittén. Hon dök upp under sommaren då och då och allt som oftast. (Jag tror att det var den andra sommaren på Tennisvägen som stort sett hela Stockholms lettländar-populationen firade Midsommar på Tennisvägen, vilken blev en tämligen vild, men rolig tillställning - hela natten lång.)  
   Det förut omnämnda utedasset delade tak med ett redskapsskjul, en tjugofem meter bort i något som var nästan en snårskog. Att i ur och skur behöva gå på dass den vägen var verkligen karaktärsdanande. Men där på tomten fanns en tennisbana vilken jag försökte underhålla så gott det gick - inte bra alls egentligen, för det fanns inte rinnande vatten. Att skrapa den jämn och välta kunde man bara när det hade regnat. Så det blev som det blev med den planen, men med planen kom det en vidhängande omklädningshytt! - Nu nådde jag äntligen fram till historiens kärna - yes! Jag misstänker skarpt att denna omklädningshytt så småningom orsakade den Anderssonska invasionen.
    Hytten i fråga var ungefär två gånger två och en halv meter stor oisolerad,rödmålad "friggebod", innan friggeboden var uppfunnen, vilken jag hade ockuperat med min säng, min grammofon och mina trummor. På sommaren hade jag helt enkelt ett eget hus. - I samband med mitt sommarhus kommer jag även ihåg även en kväll när Rune dök upp med en flaska konjak, vilken han hade inköpt på sin första semesterresa till Paris. Unga och dristiga som vi var, började vi att råsupa konjaken. Komna halvvägs till fyllan klättrade vi upp i en gran som var granne med mitt sommarhus och anordnade en antenn till radion. Framåt sena kvällen blev vi lite sugna på någon sorts tilltugg, så vi beslutade att smyga in i köket och hitta på något gott. Sagt och smugit! - Fast kanske inte så bra smugit. Mamma vaknade omedelbart och med orden - "Pojkar är ni hungriga? Jag ska fixa något omedelbart!" - fixade hon till tilltugg och låtsades inte om vårt tillstånd. Allt sedan den kvällen gillar jag inte konjak, nej inte alls!  
   Jag skriver vad jag kommer ihåg. Kanske inte alltid korrekt och tidsmässigt lite huller om buller - eller va' det nu heter. Efter sextiofem år är det stort sett omöjligt att exakt komma ihåg vardagen. Det är nog bara de extra ordinära händelserna som har gjort avtryck i långtidsminnet. 
  Nå ja, min syster gillade att dansa. Ett av Stockholms största och populäraste dansställen var Björknäspaviljongen och var inom gångavstånd för den danssugna syrran. Vem som hon hade i sällskap när hon gick på dansen har jag absolut inget minne av och det kanske t.o.m. är ointressant. Det jag kommer ihåg är att hon vid ett tillfälle kom hem från dansen i sällskap med en kille som hette Arno Gullberg han var vibrafonist i Thore Svaneruds sextett vilken då antagligen spelade på danshaket i fråga. Ruta använde nog mig som förkläde emedan de umgicks i mitt rum och jag samtidigt fick spela mina jazzskivor för dem. Det umgänget varade väl några månader.
   Arno försvann, tiden gick och plötsligt så dök det i stället upp en blond yngling vid namn Sven Åke och så småningom framkom även efternamnet Andersson. Denne Andersson härstammade från de stora finnskogarna i Värmland och jobbade på Björknäsbussarna (eller som bolaget egentligen hette - Busstrafiken Stockholm Björknäs Värmdön), som konduktör. Från hela Sverige till Stockholm inflyttade det även då ynglingar och en del fick jobb på Björknäsbussarna som konduktörer. Dom bodde då i en ungkarlsbarack vid Centralplan i Björknäs - om jag minns rätt. Hur som helst så tillbringade Ruta mer och mer tid där. 
   När i tid har jag inget minne av, men där i baracken dök det upp en lettisk tjej, vilken campade hos någon av alla konduktörerna. Hon umgicks med Ruta ett slag och sedan dunstade hon därifrån och återkom aldrig mer, varför jag inte ens kommer ihåg hennes namn. Jag kommer ihåg att Ruta frågade om hon inte var orolig för att råka illa ut, men hon bara skrattade och sa att hon sover i en så'n där heltäckande kroppsstrumpa, så hon kände sig trygg. - Det är nog därför jag kommer ihåg henne överhuvutaget. - Denna historia var en parentes. 
   Så kom min syster en kväll hem från dansen i sällskap med ynglingen Åke och bad mig att, utan att säga något till vår mamma, låna ut mitt sommarviste till henne. Snäll som jag var tyckte jag att dom kan väl få ha lite avskildhet dom också och så fick de låna stugan.
   Detta var garanterat under sommaren och sommaren måste vara 1953. Stugan var nämligen totalt oisolerad, med en enkel brädvägg. Under vinterhalvåret hade jag mitt rum på övervåningen i stora huset, där jag eldade så att kaminröret glödde, men på morgonen var det bara fyra till fem grader i alla fall i rummet. Till och med katten sov under täcket - som sagt var!
   Sedan så hände det sig att det blev liksom en konstig atmosfär och tissel och tassel mellan mamma och Ruta och i huset i övrigt. Jag blev ju inte invigd i hemligheterna - liksom. Så småningom uppfattade i alla fall mina spetsade öron att nu hade Ruta gjort bort sig - hon var på smällen! Och liksom skandal, hon var ju bara tjugo år ung och ogift! Faster rynkade på näsan och övriga tanterna likaså. 
   En tid senare kröp det fram att fasters dåvarande favoriter, Karlis och Lilita - i synnerhet Karlis var favorit - inte var så mönstergilla heller. Lilita som studerade och bodde i Moskva "ställde till det" och födde sin Karin när hon bara var arton år. Lilita lämnade bort Karin, om det var barnhem eller fosterhem, det kommer jag inte ihåg, men någotdera var det. Karin hämtades hem till Riga av sin mormor och växte upp där. Karin sa till mig att hon egentligen träffade sin mor - Lilita, först när hon var elva år. Ruta kanske var lite en slarver som jag, men sina barn höll hon på i alla väder.
   Nå ja, den Anderssonska invasionen, jo det var ju det det skulle handla om! Alltså det blev liksom lite bråttom med giftermål. Vid giftermålet hände det sig så att då blev Ruta också en Andersson.     
   Jag kommer ihåg att det blivande paret ansökte om ett bosättningslån - om jag minns rätt så handlade det om en oerhörd summa på 3500 kronor. När dom fick lånet köpte de en bokhylla, chiffonjé, soffa, bord och jag vet inte vad mer, varpå det blev lite överfullt på Tennisvägen 3. Åke flyttade också in hos oss. Mamma fick bo i rummet nere, Ruta och Åke i ena rummet uppe (den med den livsfarliga balkongen) och jag i mitt rum - med trummor och den brummande grammofonen rakt över huvudet på mamma - stackars mamma!
   Livet vandrade vidare. Det blev höst, det blev vinter, det blev Jul och det blev nyår. Om jag nu kommer ihåg rätt, så var Åke född den andra januari. Det var något som jag definitivt upplevde som ett slöseri med högtider. Tänk att ha födelsedag som försvinner in i Jul och nyårs firandet! - What a waist!
   De nygifta levde väl vidare och inväntade våren och den femtonde maj infann sig en ny Andersson - Jan Åke närmare bestämt. Vid något tillfälle, tidsmässigt har jag ingen aning om, dök det upp tvenne vänner till Ruta och Åke, dessa hette Hugo och Sinnika. Dom umgicks ganska flitigt, ibland hemma hos oss och ibland hos dem. Dom drog även ut på dans och andra begivenheter, men dom umgicks definitivt mycket. Varför Bitte och jag hade tillfälle att öva barnvaktssysslan. - Bitte, ja just det, hon var döpt till Ingbritt och i efternamn hette hon Andersson - där var det en Andersson till! - Fast inte samma släkt.
   Jag tror att det var våren därpå som Åke fick tillfälle att få öva för busskörkort, vilket bekostades av Björknäsbolaget. Det blev även examen, från vilken Åke återvände strålande glad, för att han hade klarat den och hade ett busskort i fickan. Han berättade episoder från körningen, bland annat om Djuröbussen. Vid den tidpunkten fanns det inte någon bro över till Djurö, men det fanns en busslinje på Djurö. I Åkes grupp var en kille från Djurö som försökte att ta busskortet för om det var för tredje eller fjärde gången men misslyckades igen. Björknäsbolaget var i trängande behov av en chaufför på Djuröbussen, så dom lyckades att av Vägverket klämma fram ett busskort som gällde enbart på Djurö. - Det tyckte Åke var dråpligt!
   Som nybakad chaufför fick Åke naturligtvis alla skitjobben. Alla dåliga passen, med ändhållplats i skogen och halvtimmas sittning i samma skog, innan nästa avgång - allt som oftast mitt i natten, men han gnällde inte, han jobbade på. Så småningom så kom nästa vår och det damp ner en Andersson till på Tennisvägen - Peter. Så här sextiotvå år senare har jag plötsligt med hjälp av Eniro upptäckt att Peter är egentligen bara hans mellannamn. Han heter egentligen Karl Peter Viktor och så till slut Andersson. Där ser man Rutas inflytande, morfar Karlis först.
   Någonstans där i tiden fick Åke tillfälle att börja köra för Björknäs taxi så han slutade på bussbolaget och blev taxichaufför. Vilket han fortsatte också när de flyttade in till Stockholm.  
   Peter var en snäll unge att vara barnvakt åt. När vi barnvaktade Peter var vi redan veteraner - tyckte vi, så att vi började att urskilja särdrag hos bebisar. Till exempel att han inte var anhängare av napp. När man stoppade in nappen i gapet så flög den ut som en champagnekork - plupp! Senare la han sig även till med otyget att envisas sova ståendes på huvudet, med rumpan i vädret och fötterna på kudden, men i övrigt störde han oss inte alls.
   Sedan dröjde det inte ens ett år när det dök upp en liten Andersson till - Ann. Även åt henne satt Bitte och jag babysittning. Enligt Peter så blev Ann sju månader när hon så sorgligt och helt i onödan dog. Kvällen när hon blev sjuk var Åke och  Ruta på bio och Bitte och jag var barnvakter. Ann låg i sin vagga i stora rummet. Framåt kvällen tyckte jag plötsligt att hon andades lite för snabbt, men bebisar kan få febertoppar så jag blev inte orolig. Ruta och Åke kom hem ganska snart efteråt och jag sa till dem att jag tyckte att Ann andades alldeles för snabbt. Ruta däremot blev orolig och dom åkte iväg, jag tror, direkt till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Jag tror att Ann dog där samma natt, i alla fall kom hon aldrig hem igen.
   Anns död var nog den första ordentliga sprickan i Åke och Rutas förhållande. Ruta anklagade och aldrig förlät Åke för Anns död. Enligt henne så när Åke skulle vara barnvakt, hade han varit på fyllan och somnat med öppet fönster, varvid Ann hade blivit förkyld. Jag för min del tvivlar lite grann att det öppna fönstret var orsaken, för Anns dödsorsak var hjärnhinneinflammation. Vad jag kommer ihåg är i alla fall att när Ann flyttades till kapellet vid Boo kyrka så satt Åke där hos henne hela natten och kom hem först på morgonen.
   Ann begravdes på Boo kyrkogård och Ruta försökte glömma sorgen - som jag så småningom upptäckte - genom att försöka att inte låtsas om graven. Det var vår mamma som skötte gravplatsen så länge som hon levde. Ruta låtsade sig att den inte existerade. För mig var det en överraskning, att det inte bara gick att hitta gravplatsen, utan att Åke till och med hade betalat avgiften för den alla år fram till att Jan Åke skulle begravas. Då äntligen en sten blev tillverkad med bådas namn på. Som jag redan skrev en gång så upptäckte jag så småningom att min syster var en som inbillade sig att om man inte låtsade sig så försvann problemen. Katastrofen med dom bruna kuverten i Vikdalen var ju också ett strålande exempel på den tron! - Den storyn hände många år senare och mina uppgifter kommer från Bengan. Rutas datafirma var ett handelsbolag. När skattedomen kom så försattes Ruta i personlig konkurs. Det kom officiella brev nästan dagligen vilka Ruta vägrade att öppna och titta i. Som resultat av det så när Ruta och Bengan en dag kom hem till Vikdalsvägen så var hela bohaget packat i containrar och förflyttat till Kungsholms åkeris lager och huset plomberat av kronofogden. Enligt Bengans bestämda åsikt så hade allt det inte behövt hända om Ruta hade öppnat dom bruna kuverten i tid.
   Nu återgår jag till Tennisvägen. Nedanför eller bortom tennisbanan fanns det ungefär som ett potatisland och bortom det bodde en plötsliger-väninna till Ruta - Gerd i en jag tror vitaktig villa. Inge, Åkes bror, var inneboende hos henne. Där hade vi en till Andersson. Tennisbanan, potatislandet och jag tror även Gärds hus försvann under motorvägen så småningom. Om jag nu kommer ihåg något sånär rätt så var det denna pantertant Gärd som underblåste tanken på skilsmässa hos Ruta. Hon var en riktig pantertant som bland annat skröt om att hon klippte sina tånaglar med avbitartång. Hon var även en ohjälplig och grundlig sosse, varpå Ruta blev mer och mer anlupen av Gerds övertygelse medan dom två umgicks och drack kaffe hos varandra. 
   Stopp och belägg! Något år innan Inge dök upp, i alla fall om man bara säger, innan Inge dök upp i Björknäs, så tog jag min hopfällbara säng och i sällskap med Bittes bror Per Åke flyttade till Härryda utanför Göteborg. 
   Historien till det var ungefär som så här. Under mina försök att stiga upp på tidiga morgonen och göra något nyttigt hade jag hunnit med att vara springpojke på ASEA-s kabelfabrik, lärling på LM Ericsson, ständigt återvänt till cykelbud jobbet ( för det var ett timjobb, jag kunde dyka upp där senare på dagen), jobbat på en metallbearbetnings verkstad, en annan metallbearbetnings verkstad i Augustendal - i Svenska automobil fabrikens lokaler, men det jag ständigt återvände till var cykelbudet och trummslagningen. Dessa jobb krävde inte oskäliga morgonpass! 
   Bland alla mina hoppjerkejobb gjorde jag ett tappert försök att vara silversmeds lärling, hos Kaplans smycken i Västberga. Detta jobb intresserade mig verkligen, så jag kämpade mig upp mitt i natten och åkte från Björknäs till Västberga. Jag tillbringade gott och väl två och en halv till tre timmar varje dag med resande. Under sommaren cyklade jag dit, så då gick det mycket fortare.  Lärlingslönen var inte mycket att hänga i julgran, så trummslageriet tog över även där och jag slutade, men jag hade lärt mig ungefär att forma metall till smycken.
   Och då är jag tillbaks vid min säng och Per Åke. Per Åke hade kommit på att göra örhängen av balsaträ. Denna affär gick bra för honom. Örhängena såldes som konsthantverk och verksamheten blomstrade. Idérik som han var ville han utvidga rörelsen , genom att använda även metaller - tenn nysilvertråd och glaspärlor. Det var där jag kom in, jag hjälpte honom att forma metallerna till något som kunde passera som konsthantverk och vi blev kompanjoner.
   Ingenting är ju statiskt, så Per Åke råkade på en käresta, en tjej som kallades för Puck. (Jag kommer inte ihåg hennes riktiga namn.) Hon var från Göteborg, lite snobbig, liksom luktandes av och vara borgarfamilj. Nåväl vi flyttade vår firma till en stuga i Härryda. - Ni vet, kommunen där idag Göteborgs storflygplats, Lanvetter ligger - döpt efter kommunen som ligger mellan Göteborg och Härryda. Per Åke var en strålande försäljarämne, så affärerna blomstrade även i Göteborg. Det var bara ett fel, vi levererade inte när kunderna behövde, utan ordagrant, när det var tomt i vårt skafferi och våra plånböcker, varför det hela sprack ganska snart. Ni vet, ingenting är statiskt, det blev Påsk och Per Åkes syrra kom på besök. Vi festade så gott vi nu kunde på havregryn - nä jag skojar. Bitte hade mycket och god mat med sig från sin mammas skafferi. I alla fall så hade vi så trevligt att Bitte och jag liksom då blidde ett par och jag tog min säng och flyttade tillbaks till Stockholm och inkvarterade mig hos mamma på Kapellgatan i Huvudsta.         Det var definitivt inte lättare för unga att få bostad i Stockholm då. Att bo i andra hand, inkvarterad i ett rum för dyra pengar, var inte något alternativ när man hade en mamma att utnyttja.
   Under tiden hade det även hänt saker i Stockholm. När jag flyttade ut så flyttade Bosse - också en Andersson och bror till Åke - in där och bodde där ett slag. Han bodde där och sparade frenetiskt pengar för vilka han så småningom köpte en osynkroniserad Folka femtiotvå års modell, med vilken vi så småningom hade ganska många äventyr med. Men det får bli en annan historia.
    Bitte och jag var ganska frekventa barnvakter åt de Anderssonska ätteläggen - Jan Åke och Peter. Varpå jag kommer ihåg när vi var på en söndagspromenad med slynglarna i fråga, och Bitte ville att vi skulle gå till Centralfiket, som den då hette, för hon skulle bjuda ungarna på Mums-mums, - chokladöverdragna äggvitebollar - eller som dom även heter skumtoppar. Jan Åke och i synnerhet Peter smetade ner sig ordentligt och Bitte erkände att hon bjöd på Mums-mumsen bara för att hon ville se hur de skulle smeta ner sig! - HA! Ägaren till Tennisvägen 3 hade bestämt att sälja stället och ville ha, som jag minns, 37 000 kr. för den. På den tiden var banklån en nästan omöjlighet. Dessutom var summan oerhörd i våra ögon och öron, så farbror ingrep ännu en gång.
   Han hade bildat Parnass förlag ihop med en kompanjon, vilken hade ganska gott med pengar, herr Bercuks. Denne herr Bercuks släkt hade i Lettland varit skeppsredare. I samband med kriget och den Ryska ockupationen av Lettland så hade England beslagtagit flera av de Bercukska båtarna vilka då låg i engelska hamnar. I början av femtiotalet hjälpte farbror, Bercuks att få ersättning för dessa båtar. Med pengarna hjälpte herr Bercuks, farbror att starta förlaget, men för de mesta pengarna köpte han fastigheter. 
   Efter Anns död så tyckte faster, enligt rykten som jag snappade upp, att Ruta bodde för primitivt så farbror fixade en lägenhet i huset i Årsta - ägt av herr Bercuks - jag tror att adressen var Årstavägen. Jag vet inte varifrån, men i lägenheten på Årstavägen dök Annmari upp som barnflicka, hon som så småningom blidde Inges fru. Den lägenheten var i minsta laget för den Anderssonska familjen, så när herr Bercuks köpte fastigheten på Lagaplan, fick Ruta tillfälle att få lägenheten i det huset i stället. 
   Mina inside informations blev ganska sporadiska när jag inte längre bodde med Anderssönerna. Men - enligt vad jag snappade upp så lyckades Jan Åke vid något tillfälle förarga herr Bercuks ganska ordentligt. Herr Bercuks var en vän av ordning, eller som man populärt säger, lite grann av en pedant och Ruta tog naturligtvis Jan Åke i försvar och det resulterade i, eller åtminstone var det sista droppen för att få farbrors och herr Bercuks kompanjonskap att rämna.
   Vid det laget ägde Parnass även bokhandeln i det nybyggda Högdalens centrum. När kompanjonskapet i Parnass förlag upplöstes, så tog herr Bercuks över bokhandeln och farbror behöll förlaget. Och vad jag förstod så talade inte herrarna med varandra något mer. Vid något senare tillfälle kommer jag ihåg hur, när herr Bercuks kom på tal, farbror muttrade lite föraktfullt, något om att gifta sig med en potatisskalerska på Tempo. Bakgrunden till det var nämligen att herr Bercuks gifte sig, för första gången när han var femtio-plus, med en dam som jobbade på matserveringen i Tempobutiken på Odenplan. I övrigt så ville han inte tala om kompanjonen. 
   Här får jag nog sluta, för mina fortsatta kunskaper är allt för fragmentariska och därför opålitliga - alltså till nästa gång! 
   Jag har faktiskt återvänt och korrigerat samt fyllt på denna historia nådens år tvåtusen aderton den andra augusti. Jag kanske gör om det igen nå'n gång. - Alltså, som förut - till nästa gång!