- -seeändissar - -

Maria Montazami, den nymornade sengångaren, tycks ha fått på moppe av sina väninnor. - haa, va roligt!

dagbok..yes..

Nu sitter jag i Portugallien och njuter av lagom sol och moln, inte alls som vid badbaljan - Medelhavets -  kust, 40 gradig och stinkande luft. Synd bara att portugiserna tycker att bankerna tar för mycket betalt för Visa-transaktioner, så att det blir svårt att betala med kort. Någon där är för sniken, antingen handlaren eller banken - jo, jo.
   Vidare har jag hört ryktas att portugiserna tycker att alla turister är "pack", däremot mina "vänner" vid bandet (se senare) är portugiser. 

   Det var en upplevelse att flyga med Lufthansa. Mat och dryck serveras med bara ett leende, som i gamla normala tider. Väskor kommer bort, efter en och en halv timma vid bagagebandet i Lissabon får vi veta att väskan är kvar i Frankfurt.
   Den första halvtimman kom jag inte åt bandet p.g.a. att vårt bagage släpptes på, på samma band som ett par hundra kraftigt solbrända människors (ordet är egentligen negrer, vilket man inte får säga i Sverige) från SaoTomé (Portugisisk f.d. koloni). Där stod dom i tre rader tjattrade och släppte inte fram någon annan. Jag såg min väska passera tre gånger utan en minsta möjlighet att nå den. När den närmade sig fjärde gången så blev jag nästan oartig, när jag bara föste undan alla som var i vägen, trampade dom t.o.m. på tårna och grabbade tag i  min väska. Sedan tillbringade jag nästa halvtimma vid bandet med att inte se den andra väskan. Därefter fick jag uppsöka ungefär som ett bankkontor med nummerlappar och tre allvarliga tjänstemän som satt i var sitt bås, bakom en glasruta och sina datorer och hummade och tryckte på tangenterna. Efter fem minuters hummande sa snubben: "Jo, den är faktiskt kvar i Frankfurt, den kommer med nästa plan 21,15 ikväll. Om vi får adressen så kör vi hem den imorgon bitti". Alltså, så kan man tillbringa en svettig och onödig timma på flygplatsen i Lissabon.    

Den försvunna väskan ligger och vilar sig.

   Den felande väskan körs nästan ända hem nästa morgon. Bara nästan hem beror på att den portugisiske chauffören hittar i Cascais (en förstad till Lissabon), bara till McDonald, så att vi fick möta honom dära.   

Om regn.. och hus utan fönster.

Våran utsikt

   Huset är nu utan fönster och det ösregnar där utanför. Och vi får prominenta gäster idag. Vi hade tänkt oss att att göra mottagningen i köket, där vi hade ett fönster kvar, men klockan tio stormade fönstermakaren Engdahl in och meddelade att nu tar jag det sista fönstret också. Så att nu sitter vi som i en dragig bunker, med nå´n sorts ramverk med ursprungligen vita, numera tämligen så grådaskiga, ogenomskinliga plastskynken, där det står Engdahls fönsterteknik AB  0531-42030 kors och tvärs och baklänges, istället för fönster. Och mörkt är det också och mörkare blir det för att det ösregnar, så att det plaskar på skynket, där utanför. Enligt fönstermakaren Engdahl och SMHI, skall vi leva ungefär såhär i en vecka, då skall vi få tillbaks några fönster, - i skick som nya.
   
 söndagen den 19:e augusti 2012 
   Idag har vi alla fönster på plats, i skick som nya. Äntligen kan vi se ut och titta ut och beundra ogräset och dom förvuxna hallonen. (Hur många och kan man skriva i rad?) Tufft va?   

VI. Minnen... forts. - 1945 - 1946

   Efter gränsövergången ,där alla blev avväpnade, blev vårat ekipage visat mot en inhägnad för krigsfångar. Vi som var civila, d.v.s. mamma, Ruta, hästarna och vagnen samt jag, var fria att göra vad vi ville, dom andra var krigsfångar. Då var problemet det att ingen kunde köra hästarna. Dom smarta legionärerna var inte sena att göra en rövare. Jag tror att det var efter en lottdragning som en av dem hoppade ner på "läsidan" om vagnen, tog av uniformsrocken, drog på sig en stickad tröja och en keps och vart civil. - Ingen reaktion från fångvaktarna. - Problemet var löst. 

   Vi "civila" ställde oss vid vägkanten med överblick över fånginhägnaden, avvaktade och väntade på vad som skulle ske. Ganska snart började fångarna skickas iväg västerut mot Schwerin. Högre samt SS-officerare i lastbilar, dom övriga i en oändlig kolonn till fots. När vi hade sett våra fångar vandra  iväg, körde vi efter och efter nå´n halvtimma satt alla åter på skjutsen, även pappa, fortfarande i full flygofficersuniform. - Ingen brydde sig.

   Efter vägen såg man hur enstaka soldater hoppade över diket och gick in i skogen för att göra ifrån sig. En del hade ett knyte under armen. En del soldater kom tillbaka. Ibland kom det ut civila som anslöt sig till strömmen västerut. Jag antar att en del soldater blev aldrig färdiga utan sitter kvar där änn, eller också bara i största allmänhet försvann ur krigsrullorna. - Vakterna brydde sig inte.

   Mot kvällen i närheten av Schwerin blev vi civila stoppade och skickades tillbaka till en omväg, förbi Schwerin, för genom Schwerin fick inga civila passera. Vårat ekipage med all last, även uppsuttna soldater d.v.s. våra legionärer och pappa, vände och vi åkte mot fångkolonnen i flera kilometer - ingen brydde sig.

   Som jag skrev i föregående epos, så fanns det resurser i våran kareta. När vi oantastade vek av från "fångvägen" in på en väg till nå´n sorts åker, där det kryllade av diverse övernattande flyktningar, var plötsligt alla polarna i civila kläder. Vår far var ganska uttröttad så dom övertalade också honom att kasta uniformskavajen, för grå byxor, som var Luftwaffes färg, kunde vara civila. Han fick låna en tröja och toppluva från förråden och saken var klar - vi hade inga soldater på vårat åk, som drogs av ett ök, - nej fel, två ök, det tredje var skjutet.
   En undran slog mig i huve´t - NU - pang. Som officer och krigsfånge hos dom allierade, skulle min far kanske  fått bättre vård och överlevt??
   Nästa dag kom vi fram till ett storgods, där vi bodde i höladan, ett par veckor. Då meddelades det oss att jänkarna ska retirera och överlämna området till ryssarna. Därför var det bara att packa ihop sig på skjutsen och dra västerut igen. När jag just nu sökte efter fakta, fann jag uppgifter att amerikanarna besatte 1/3 av Östtyskland och sedan retirerade och överlämnade området till ryssarna. Jag vet att där vi gick över till amerikanarna är det c:a 70 km till Ratzeburg som sedan var gränsstad till Östtyskland.
   Under tiden i höladan fick jag någon sorts kompisar och vi gjorde rajder i omgivningarna. Bland annat upptäckte vi att jänkarna dumpade diverse ammunition i ett kärr i närheten. Det blev ju rena rama guldgruvan för oss. Någon smarting visste att om man ställde en gevärspatron med spetsen snett mot en sten och slog med något annat t.ex. en sten där kulan och hylsan möts så lossnar kulan och man kommer åt krutet. Det var ju jäkligt kul när krutet brann, vilken brasa! När jag hade tränat upp mig så öppnade jag även k-pistpatroner, det kanske inte var så smart. Vi hittade även luftvärnsammunition, som tur var vågade vi inte prova att öppna dom. - Dom är ju sprängskott med explosiv laddning i kulan.


sherman-tank

   I alla fall så, när det var dags för oss att dra västerut, så hade jag en  hjälm halvfull med krut. Vi placerade hjälmen i en grenklyka i en ek och tände på. Det blev en brasa det, ungefär två meter hög, allt uppslukande, låga. Stackars eken var nästan utan löv efter den brasan. Nåväl, vi överlevde dom äventyren med alla ögon och fingrar i behåll.



Jeep.

   Där fick jag också  för första gången se Jeepen i aktion. Som tioåring, tyckte jag att den var en enorm maskin. Amerikanarna hade lyckats att, i nyligen nämnda kärr, köra fast en Shermantank. På ett fält längre bort låg det telefonstolpar. Jänkarna hoppade från vägen över diket med jeepen, band en kätting om stolpen, tog fart och hoppade tillbaks till vägen med stolpen i släptåg. Det tog två dagar att få upp Sherman ur gyttjan.

   Nu går jag å lägger mig -  forts. en annan gång.

lördagen den 4:e augusti 2012

  
Jag har ingen aning hur dom vuxna tog reda på och därmed visste att i Mölln fanns ett lettiskt flyktingläger, i alla fall satte dom det som mål redan när vi började att åka. Jag hörde hur dom diskuterade problemet att lägret var på fel sida om Lübeck-Lauenburgkanalen. Vi var tvungna att få tillstånd att passera kanalbron, men även det fixades och vi hamnade i ett idylliskt litet läger. Idylliskt säger jag nu - efter att ha sett och upplevt andra, större och stökigare. Då var det bara ett läger, ett liv, ett äventyr som allting är för en 10:åring. 




Så såg vår proviantbil ut, av märket Chevrolet

    Lägret bestod av, jag vill minnas sju, välbyggda baracker, bl.a. med centralvärme. I en barack bodde det estländare, i dom övriga letter. Vi var väl ung. 200 invånare in alles. I början försörjdes vi av engelska armén. Jag minns hur jag tiggde och fick bensin till pappas cigarettändare av dom engelska soldaterna. Jag hade en liten medicinflaska som soldaten knöt et snöre om och sänkte ner i bensintanken och upp kom den full. Samt att vi åkte med en bit, stående på proviantbilarnas fotsteg. Innan bilarna åkte ut på stora vägen stannade dom till och släppte av oss. - Man får ju roa sig bäst man kan.

   Sedan blev det snålare. Ransonerna krympte p.g.a. att FN tog över lägerskötseln. En avdelning som hette UNRRA vars kommendant i Mölln, iklädd engelsk kaptensuniform, skötte livsmedelstilldelningen bl.a. fick vi barn 1/2 liter mjölk i veckan, medan hans två schäfrar drack mjölk varje dag. Jag upptäckte en ny delikatess, - svart bröd med lökskivor, vilket jag åt hela sommaren, - antagligen ett undermedvetet vitaminbehov. Men tufft var det! Nöjet i lägerlivet förstördes bara av att dom vuxna drog omedelbart igång en skola, mitt i den sköna försommaren.  Det var också 

Vägen som jag lärde mig att cykla på samt tranformatorn 1956.

tufft - för oss frihetsälskande ungdomar. 

  
Sommaren pågick och vi gick och gjorde bus, bland annat lyckades jag att kortsluta all el i lägret. Jag lyckades helt och enkelt att kasta mitt hemmagjorda spjut i transformatorns elledningar. 

   Pappa var nå´n sorts grå eminens, han lyssnade på diverse nyheter, på ryska, tyska, engelska och höll nyhetssammanfattningar i aulan. Samma aula som på dagarna var våran skola.

   Våran skola ja, den leddes av en skräckgubbe som hade varit rektor hemma i Lettland. Han hette Meisters. När vi kom till Sverige råkade vi ut för hans bror, han var inte bättre. Vi blev inkvarterade i hans uthyrningsrum på Tombolavägen. Den historien kommer senare. 

Söndagen den 5:e augusti 2012          
  

Den välta båten... jag är inte med på bild, jag har drunknat!

    Till busen hör att jag höll på att drunkna. Det gick till som följer. Dom dristiga legionärerna roade sig med att leka och bada i kanalen. Dom hade skaffat sig en eka, vem vet dom kanske hade den också i den välförsedda hästskjutsen (skoj - skratta). Nåja, dom fixade allt dom ville ha. Fem år i fält hade lärt dom huru göra.    Tillbaks till drunkningen, dom lastade sig och diverse ungar i ekan och sa "vi paddlar ut i kanalen, välter båten och sedan badar och har skoj". Jag hörde skoj , vadå, välta båten?! - strunt i det, det ordnar sig, så jag hoppade också i. Dom rodde  ut mitt i kanalen och välte båten och hade skoj. Jag såg hur skoj dom hade medan jag sjönk, jag såg hur dom sparkade med benen och simmade, medan jag sjönk och sprattlade planlöst. Jag kom upp och såg hur alla simmade och roade sig. Och så sjönk jag igen och sprattlade planlöst. Sen kommer jag ihåg att det var så tyst och lugnt under vattnet och att jag såg en massa ben som trampade vatten. Sedan hade dom dragit upp mig och skällde ut mig för, "liten idiot som hoppar i en båt som dom har sagt att dom ska välta, fast jag inte kan simma". 
   Den äldste grabben i lägrets ynglingaskara, Helmúts, var 14 år. Han ville gå på bio och se en barnförbjuden film. Han misslyckades, Helmúts såg inte alls ut som en 18:åring. Nästa dag lånade han nylonstrumpor, klänning, en basker och diverse smink av sin äldre syster, klädde upp sig, sminkade sig och gick på bio igen. - Då blev han insläppt och såg filmen.
    Sommaren gick och augusti kom, passerade nästan, och då, natten till den 28:e dog våran far, efter fem dagars sjukdom. Jag kommer ihåg hur en läkare som var i lägret, dr Schedriks och fältskären (på den tiden manlig, avancerad, sjukskötare - tror jag) skötte honom. Dr Schedriks bönade och bad hos engelsmännen om att få penicillin, så att han skulle kunna rädda pappa, men dom nekade stenhårt med motiveringen att penicillinet dom hade var enbart för arméns bruk. Ruta och jag vaknade mitt i natten av att mamma skrek så hemskt. Det kändes som om en bomb hade kreverat i mitt huvud och mitt liv och jag bad, gode Gud, låt han leva, han får inte dö, men så förstod jag att pappa redan var död. För mig blev det klart då att Gud inte är något att lita på. Vi (Ruta och jag) hoppade upp ur sängen och sprang ut från vårt rum, in till grannrummet, där det bodde en fröken Julia. Där vi så småningom blev nerbäddade och somnade om.

    Nästa morgon och dag gick jag omkring som i en såp- eller glasbubbla, jag var i verkligheten men i alla fall liksom isolerad, utan direktkontakt. Jag fick låna Julias cykel och med mina kompisars hjälp (jag vill påpeka att stort sett hela lägret ställde upp på oss den dan) började jag att lära mig att cykla, - (i bubblan). Två polare höll i och jag trampade gladeligen i väg, - (i bubblan). Efter en femtio meter gick det för fort, så mina polare bara släppte mig och väntade på att jag ska dråsa i backen, men jag försvann i fjärran och lyckades till och med svänga runt ett par hörn och återvända utan att trilla av. Så att samma dag som min far slutade att flyga för gott, lärde jag mig att cykla! Alltid nå´t, jupp. - Så, kan man kalla det för en sorts kontinuitet? - Que? 



Pappas grav i Mölln.

   På förmiddagen låg pappa (alldeles gul), i sängen, uppklädd i en kostym och någon uppmanade Ruta och mig att, för att inte vara rädda för honom, säga adjö genom att klappa eller ta på honom. Ruta var nog tuffare än jag, för hon kände på honom och så blev hon tuffare ändå och kände på honom en gång till, - jag vägrade.

   På eftermiddagen kom begravningsgubbarna med en kista, ställde den på farstubron och gick in och bar ut honom som en stel, gul stock, klädd i kostym och la honom i kistan samt på med locket. Det var det sista jag såg av min far.

   Den måste nog vara en av mitt livs längsta (värsta?) dagar, eftersom jag minns så mycket och så detaljerat. - (trots bubblan!) 

        Jag gör slut för den här gången och återkommer...   

måndagen den 4:e februari 2013
  
   Nu återkommer jag med ytterligare ett minne från Mölln. - Det är midsommarafton och vi (Erka = Eriks) och jag väntade otåligt på att midsommarbrasan skall tändas. Ute på sjön ser vi en roddbåt som flyter omkring och ett par grabbar, tonåringar, pysslar med en flaska. Vi känner igen hanteringen, dom förbereder en karbidbomb, för att spränga fisk. Vi såg hur dom fyllde på vatten och stängde patentkorken. Vi började att räkna, ungefär som för en handgranat, - men nu måste dom ju kasta den! - icke. Vi var redan på väg att larma "legionärerna" när vi såg och hörde hur flaskan exploderade i handen på en av grabbarna. Legionärerna tog sin roddbåt och hämtade in grabbarnas båt. Doktor Shedriks som också bodde i vårt läger, som senare i Geesthacht blev mammas läkare och vän med oss, tillbringade hela midsommaraftonen med att plocka ut glasskärvor och lappa ihop händerna och ansiktet på en av dom. Vid något senare tillfälle såg jag grabben på stan och hela hans ansikte var fullt med ärr.
   Samma livräddarfunktion gjorde vi, Erka och jag, på vintern, när isen hade lagt sig på sjön. Jag var sjuk, influensa antar jag, Erka och jag stod i fönstret och såg en gubbe komma cyklandes över isen. Han närmade sig hörnet vid kanalen, där vi visste att isen är tunnare och osäker. Plötsligt försvinner cykel och gubbe i ett hål i isen - putz weg!  = puts veck = borta! Erka sprang som en pil till legionärerna och larmade dom. Dom dristiga unga männen gav sig iväg, hasade ut med stegar på isen och drog upp gubben. Som tack blev dom utskällda för att dom inte drog upp hans cykel. Det visade sig senare att gubben var en riktigt otrevlig bonde. Han hade en gård med en stor äppelträdgård. När senare, framåt sommaren, folk från lägret försökte att köpa äpplen där, vägrade han att sälja till dom.         

   På försommaren -46 anordnades i Travemundetrakten, Timmendorfer Strand, ett stort sommarläger för flyktingbarnen. Dit fick vi fick åka på militärlastbilar. När vi var nästan framme så visslade det till över våra huvuden en Gloster Meteor (Englands första i tjänst varande reaplan) flög över oss i trädtoppshöjd. Jag hann se att planet inte hade propellrar, vilket för mig, en flygfreak, var en sensation. I lägret badade vi och lekte och blev rikligt utspisade. Lite disciplin var det också, uppstigning med revelj, morgongymnastik (usch), fasta mattider o.s.v. Mycket av övervakningen av oss små busfrön sköttes av storscouter. Tältet, jag låg i, läckte i taket och det droppade naturligtvis i min säng, så att jag var glad för varje solig dag. Om vi var där en eller två veckor kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att på söndagen dök det upp en glassförsäljare, som tog 25 mark, (på svarta börsen var det lika med fem amerikanska cigaretter), för en glasstrut, pengar jag naturligtvis inte hade, så jag fick nöja mig med vårt vanliga nöje, d.v.s. äta tandkräm som godis!        

                        

  

       



ang. religion.

grubblaren

  
Människan ingår i kretsloppet. D.v.s. man växer till av ett embryo, föds, - dör och blir till jordförbättring.
   Människan är överst i evolutionskedjan och har fått alldeles för stor hjärna. På grund av det börjar dom att fantisera och grubbla över livets mening och som konsekvens av det uppfinner Gud.
   Jag har svårt att se en maskros, björk, daggmask, fisk, ödla, höna, hund, en häst, eller även en schimpans grubbla över existentiella problem, även om dom precis som vi växer till av ett frö (embryo), föds - dör och blir till jordförbättring.
   Jag har betraktat mig (men inte skrutit om det) som ateist men sen upptäckte jag ett annat ord som beskriver det bättre - agnostiker. - Men jag är en övertygad agnostiker.

Demokrati..?.!...

  
 Jag har inte haft skrivklåda på ett tag. - Men nu! - Det där, vår tids, heliga ord - demokrati - ! Det irriterar mig. Vad är demokrati? Vilka är det som har ensamrätt att bestämma vad som är demokrati? Är inte grunden i demokratin att hela folket väljer?
   I Sverige väljer man representanter vilka man vill ha i riksdagen, landstinget, kommunen att representera den enskilde väljaren.

   STOP, (detta är inte en ny ölsort, utan hur Trafikverket vill att man stavar stopp), alltså, detta var alldeles fel, det är resp. partiledning som bestämmer vilka av deras politiker skall väljas, genom att sätta dom på valbar plats på valsedeln. Redan där är väljaren blåst.
   Dom demokratiska politikerna säger då omedelbart att väljarna kan ju stryka namn på valsedlarna. Jag kan inte komma på någon som har blivit invald med strykningar. --- Jo, i våran kommun.
   Han blev invald med strykningar för Moderaterna. Han blev helt utfryst, inga uppdrag, helt neutraliserad. Nu, två år senare har han lämmnat partiet, politiken och håller på att avveckla alla sina engagemang i kommunen. Hans plats intas av en före detta avskedad riksdagsman som uttalade intresse att ängna sig åt kommunalpolitiken, och är idag gruppledare för Moderaterna - precis som det var tänkt före valet.
   Att han som fick tillräckligt många strykningar för att bli invald, det var ju väljarnas val !  Borde inte ett demokratiskt parti respektera det? - Känn er blåsta. Det är partiledningen som styr!
   Vem som är lämpligare som politiker bryr jag mig inte om, jag talar om det att partiet skiter i väljarnas åsikter!!
   Det valdes in ett nytt parti i riksdagen - Ny Demokrati - "partiet med drag under galoscherna." - Den liberale pariledaren (folkpartisten) lämnade studon, för att han vägrade sitta i samma TV-studio som "galoscherna", fast dom var demokratiskt valda av svenska folket!
   Dom etablerade partierna bestämmde att "galoscherna" inte var demokratiska! Är detta demokrati? Eller är det, ska vi kalla det, - etablissemangsstyre?
   EN GÅNG TILL !  Är inte demokrati det att folket väljer??
forts. följer... 
onsdagen den 25:e Juli  2012
  
 Nu kör jag vidare, 20 år senare upprepar sig historien. Det dyker åter upp ett högerpopulistiskt parti och blir invalt i riksdagen med bättre siffror än både kommunisterna och kristdemokraterna. Historien upprepar sig, kommunistledaren vägrar att vara i samma sminkloge som den odemokratiske sverigedemokraten. 
Mona Sahlin vägrar också. 
   Cirkusen fortsätter, representanterna behandlas som luft i kammaren, alla partier avsvär sig all kontakt med dom odemokratiska men folkvalda riksdagsmännen.
   Eftersom alla beslut redan är tagna i partiledningarnas informella samtal och överenskommelser, så är det, när riksdagen samlas för omröstning, bara en formalitet som sker för protokollet. Eftersom det odemokratiska partiet inte gör nå´n hemlighet av hur dom skall rösta, så vet dom demokratiska partierna vilka förslag dom kommer att få stöd för i omröstningen av utbölingarna. Alla demokratins försvarare i riksdagen tvår sina händer och säger att "vi kan ju inte neka dom att rösta så att vi vinner omröstningen". Halelujaa! 
   Vilket hyckleri !  Sådan intrigerande är en förutsättning för all vår tids politiska verksamhet. Det har ingenting med demokrati att göra utan är politikernas nödvändiga maktspel. Det är sju partiledningar (den åttonde talar dom inte med) som bestämmer hur 349 utvalda, partitrogna riksdagsmän skall rösta, om vad som skall vara lag för 9,5 miljoner svenskar. I dessa partiledningar är det dessutom inte  alla ledamöter folkvalda. 


La scuola di Atene, demokratins vagga. 

   Jag har läst att ordet demokrati kommer från antika Grekland och ska betyda folkstyre. Men att i det antika Grekland var det bara dom högre stånden som var folk, (c:a 11% hade talan) - trälar göre sig icke besvär - så i den betydelsen lever ju dagens demokrater upp till bokstaven.
   Nu går vi utomlands till den som kallar sig för väldens största demokrati - USA. 
   För tolv år sedan var det presidentval dära. En ny, oprövad valmaskin användes i en delstat. Maskinen fungerade dåligt. En massa röster blev ogiltigförklarade, fast dom var riktiga. Det krävdes manuell kontroll av rösterna för att kunna se om dom var giltiga.  
   Delstaten var Florida. En av presidentkandidaternas yngre bror var guvernör i Florida, och han ville förbjuda omräkningen. Delstatsdomstolen beordrade omräkningen, vilken påbörjades. Då vände sig familjeklanen (far (en expresident) och två söner (en guvernör och en som vill bli president) till högsta domstolen och genomdrev att omräkningen avbröts. Efter familjeklanens idoga arbete, och med i det ögonblicket, bara 154 rösters övervikt, i ett land med c:a 300 milj. invånare, installerades en värdelös president i USA. Vilken ganska snart, under "krig" mot terrorismen parollen, våldförde sig mot nationella, internationella och demokratiska överenskommelser och lagar. Började ett onödigt krig mot ett land, vilket efter 10 år och 100.000-tals döda är fortfarande i kaos, har stor orsak till den ekonomiska krisen i hela världen o.s.v. - de´ ni!
    Putins syn på och hur avliva demokratin bryr jag mig inte att prata om. I det landet kan man inte förvänta sig något annat!
   I Palestina var det demokratiska val. Palestiniernas majoritet valde Hamas, som påstod sig vara ett politiskt parti och inte hade något med terroristerna att göra. Vad hände, joo den västerlänska demokratins utpost i arabvärlden - Israel - blockerar Palestinas alla gränser och beordrar Palestina, en självständig stat, att inte följa valresultatet och att inte låta Hamas regera!
   Israel, en stat som själva etablerade sig med terror. T.ex. 1948, i Jerusalem, skjuts Folke Bernadotte och en fransk överste till döds av en judisk terroristgrupp, kallad Sternligan. Orsaken lär vara att Bernadotte förespråkade en tvåstatslösning, samt dom palestinska flyktingars rätt att återfå sin egendom. Skytten (mördaren) är en Yehoshua Choen, som senare blev hjälteförklarad i Israel, fungerade som livvakt åt David Ben Gurion, Israels grundare och förste premiärminister och blev aldrig åtalad eller fälld för morden.             

den giriga handen

  

    Den 1.jan.2013 inför Transportstyrelsen och Göteborg i sin girighet biltullar, vilket gäller varenda svenskregistrerat fordon som passerar Göteborgs antagna inre gränser, även fordon som passerar Göteborg på E6-an, som är en Europaväg och enda förbindelsen mellan Norge, norra Västsverige och södra Sverige, samt kontinenten, men norrmänen slipper betala. Alla utländska fordon slipper betala.

   Norrmännen, genom att utnyttja dom offentliga svenska bilregistren, skickar till och driver in krav av svenska bilägare, vilkas bilar har passerat norska biltullar t.ex. i Oslo. Varför finns det inte en bilateral överenskommelse? JO - för att Transportstyrelsen skiter i svenska bilisters rättigheter! JO - för att Transportstyrelsen skiter i att svenska lastbilar måste betala biltull när dom kör igenom Göteborg, men inte utländska, så att det förvrider konkurrensen ytterligare för dom svenska långtradarna.



Den giriga handen.

  Alternativet för att fara genom Göteborg är, att köra Uddevalla, Trollhättan, Alingsås eller Borås, genom Sjuhäradsbyggden ner till, jag tror Varberg. - Hurra!