grymheter

   Vi i Baltikum uppfattade (i alla fall den stora majoriteten) tyskarnas inmarsch 1941 som att civilisationen återvände. När vi kröp fram ur källaren på Saules aleja i Riga (farmors hus) var gården full med tyska soldater och fordon. Soldaterna var disciplinerade, hänsynsfulla och artiga. Vi barn kände att dom vuxna var glada och lättade av vad dom såg.
   Jag som sexårigt barn hade under skinnet upplevelsen från den fjortonde juni, bara två veckor tidigare, när vi (mormor, Ruta och jag)  stod en meter från att se moster och hennes man bli uppfösta på lastbilsflaket och under vapenhot bortförda mot Sibirien. Ryssen som förde befäl tyckte att alla i huset skulle upp på flaket och iväg till Sibirien. Hur dom lyckades att övertala honom att mormor, Ruta och jag inte tillhörde huset, utan var bara gäster där, vill jag påstå var ett under. Det vanliga, som det senare visade sig, var att alla som var i huset åkte med vid deporteringen. Om någon eller några inte var hemma när dom kom, kunde dom ta grannhusets invånare i stället. Hellre för många än att det fattas någon. Normen måste uppfyllas! 
   Nu när jag läser Dom sista vittnena, av Svetlana Aleksijevitj, så upptäckte jag en ny värld. Jag menar att plötsligt så upptäcker jag att i deras upplevelse av kriget är tyskarna odjur. Dom stormar in i hem plundrar, bränner, mördar, tar och kastar ett barn i väggen, slår ner ett annat och när barnet ligger så sparkar han på barnet. Tar upp andra barn och kastar dom i elden eller i brunnen. Dom sista vittnena är dom som var barn när kriget kom till Vitryssland. Dessa barn berättar allt detta samt hur barnen samlas ihop och används som blodgivare åt sårade tyskar... Ungt blod (c:a fem år) skulle vara starkare... När jag läser allt detta, så ser jag fortfarande framför mig enbart artiga, väluppfostrade, disciplinerade soldater i farmors trädgård.
  Olika faller det upplevda...  
   Det, som de förutvarande barnen berättar, sker under det tyska fälttågets första veckor. Tyskarna stormar fram genom ett oförsvarat land. Inga motgångar. Stalin har vägrat att tro på sina agenter och erkänna att Hitler var på väg att anfalla. Dom ryska soldater som var i gränstrakten var i princip obeväpnade, utan skarp ammunition. Ändå så bränner och mördar tyskarna på sin väg genom landet. Det intressanta är att fortfarande idag när, de numera åldringar berättar, så är det tyskarna som är odjuren. Inte fascister eller Hitlers soldater. (I västvärlden fasar man för nazister och fascister, inte tyskar). Hur kan samma soldater, från samma folk på några dagar förvandlas till vildar?  
   Även att jag idag mycket väl vet och förstår att vi balter var nyttiga idioter för Hitler, så är min barndoms fasa den ryska lastbilen, samt lukten av vapenfett och politrukernas skinnrockar. På inget sätt har jag några otrevliga minnen, från dom fyra åren under Hitlers regim.  
   Jag börjar inse att barn har en väldigt liten horisont. Dom ser bara det som drabbar dom själva, men i gengäld så fastnar det för livet. Omgivningen är oerhört liten i deras värld. Dom ifrågasätter inte varför tyskarna hänger folk på bytorget. Varför tyskarna ställer upp alla i hela byn, stor som liten, och plockar ut var tionde för att skjutas. Det återkommande I barnens historier är två saker; - Tysken kommer! - och - Svält, svält, svält. Familjerna kokar läderremmar och skosulor för att få lite smak på vattnet.                
   Samtidigt berättar en som då var sju år, hur hennes mamma fyller hennes barn-BH med flygblad som hon måste leverera någonstans. Andra barn berättar att det plötsligt hemma hos dom kommer in en polis, - inte en tysk, utan en polis och för tyskarnas räkning hämtar deras pappa eller mamma. Då kommer funderingen: - någonstans utanför barnens horisont, måste det finnas ett annat liv. Ett samhälle som har böjt sig för ockupanterna. Ett samhälle som samarbetar till nöds.
     Hitler ansåg ju att ryssarna var endast utrotningsbara, men - hur kan man få ett helt folk, - tyskarna, civiliserat, välutbildat,  att bli massmördare? - på en kafferast? - Eller för att vara noga på sju år! 
   I Frankrike tillämpade SS straffexpeditioner mot byar. Där jagades dom skyldiga upp tjugofem år senare och straffades. Det senaste var en litauisk lägervakt som vid det här laget var 94 år, när han ställdes inför rätta och dömdes. När det gäller Ryssland har jag inte i något sammanhang hört om någon ansvarig som blir dömd för alla dom oräkneliga byar som förintades med folk och allt. Är det så att det som kallas för världssamfundet värderar ryssar för mindre än västeuropéer och judar? Eller är det bara reklam och propaganda, eller som det heter i USA.s kongress - lobbying som gäller, när man ska uppmärksamma graden av folkutrotning? 
   Det mest sannolika är att Sovjet med sin "hemliginställning" eller som man måste kalla det, isolationspolitik, har hållit sig undan med sin vånda och därmed låtit judarna och västvärlden ta över och dominera dom lidandes roll. En annan synpunkt kan vara att före detta sovjetmedborgare inte vill riskera att behöva tala om alla de lägervakter som verkade i Sovjet. Hur det nu är så har inte en enda av dom sadisterna letats fram och ställts inför rätta.Tvärt om, de lever idag i bästa välmåga med dom högsta pensionerna. Den höga pensionen beror på att de hade så ansträngande arbete i den Sibiriska ödemarken.
   Olika faller sadisternas öden...
  

 När jag i morse spanade in omslaget på senaste numret av Illustrerad Vetenskap överraskade den mig med en rubrik som kändes såå aktuellt bekant. Den största rubriken där sa: "Nya tester visar att signalsubstanser i ungt blod fungerar som föryngringskur på äldre människor... bygger upp muskler.. läker skelett.. stärker hjärtat.. boostar hjärnan." 
   Dom tyska läkarna på sin tid som använde de ryska barnen som blodcentral måste kanske ha märkt sådan effekt utan några vetenskapliga bevis. Alltså, bröt dom mot regeln om vetenskapligt beprövad metod. Det faktum att blodet kom från en mindrevärdig ras, borde egentligen avskräckt de renrasigas "blodtörst"? Längre fram läste jag att dom tog blod bara från blonda och blåögda barn, så lite urskillning hade dom tydligen!
   Olika faller dom renrasistiska prioriteringarna...
   Nu har jag avverkat "Dom sista vittnena". Så som ett gammalt ånglok stävar jag vidare, nu med nästa bok som är uppkallad "Zinkpojkar". Redan i de första kapitlen fick jag bekräftat att människan oavsett nationalitet, ras eller ideologi blir grym och sadistisk, bara man skrapar på ytan. Jag fick anledning att nästan med en gång återvända till min "djupt filosofiska", snarare oerhört dumma fråga, hur de tyska soldaterna förvandlades till vilddjur på bara några veckor.
   Alltså, zinkpojkarna handlar om sovjetarmén i Afganistan. En hel del av pojkarna kom nämligen hem i en zinkkista. I ett fall som beskrivs så pulveriserades pojken i fråga, så dom la hans permissionsuniform och för tyngden, sand i zinkkistan som skickades hem till hans föräldrar. 
   Nu när jag nästan har glömt vad jag ville ha sagt, kommer jag till  vad jag vill säga innan jag glömmer det... Detta är ett citat: När en fänrik skulle resa hem sa han rent ut - "Hur ska jag kunna leva nu när jag har fått sådan lust att döda?" Det måste vara någon sorts passion, men de talade lugnt och sansat om saken. Några grabbar berättade - förtjust - hur de hade bränt ner en afgansk by och förstört allting där. De var väl inte galna allihop? Hur många sådana kom tillbaka hit... För dem var det ingenting att döda en människa...
   Absolut lika anfaller vilden...                      
  Detta är bara påbörjat. Jag publicerar för att inte tappa bort historien.
Nu är jag nog klar med denna...             

en väldigt läsvärd Nobelbelönad författare

    När jag nu förkorvar mig genom att läsa årets Nobelpristagerska i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, upptäcker jag att sovjetiska tänkandet är totalt väsensskilt från från vår logik. Jag läser om folket som drabbades av  Tjernobil.
   En skollärarinna berättar; ... Mina väninnor är läkare och lärare, hon kallar dom för ortens intelligentia. Läkaren säger: "I morgon åker jag till mina föräldrar. Jag tar med mig barnen. Om de skulle bli sjuka, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv". Den andra sa: "De skriver i tidningarna att situationen är normal igen om några dar". 
   Nu kommer den horribla, nästan religiösa, förtröstan: "Våra trupper är där. Helikoptrar och pansarfordon... det har dom meddelat i radion".
   Det är ett folk som är övertygade om att dom bor i världens mest välutvecklade, rikaste och välmående nation, som ensamma har vunnit världskriget. Försvaret har slukat 70% av nationalprodukten i Sovjet, fast det vet dom inte. Dom bara vet att armén finns överallt och är mäktig. Alltså, armén kommer att släcka den lilla branden. Allt kommer att återgå till det vanliga.
   Läkaren sa: "Jag skulle råda dig att ta med dig barnen! Ta dem härifrån! Göm undan dem! Det som har hänt är värre än krig... Vi kan inte ens föreställa oss vad det är..." Varpå dom hamnade i gräl. "...Har du inte några modersinstinkter? ...Du är ju en fanatiker!" "...Och du är en förrädare! Hur skulle det se ut om alla beträdde sig som du? Skulle vi ha vunnit kriget..?" Alla som var där tyckte att hon var en orosstiftare. Vi tappade balansen. Det tog ifrån oss allt som vi var vana att förlita oss på. Man måste vänta på ett uttalande. Ett tillkännagivande. Vad vi föraktade henne I det ögonblicket, vi avskydde henne till och med, hon hade förstört hela kvällen för oss.
   På ett annat ställe beskrivs situationen så här: ...   
   Myndigheterna teg och läkarna sa ingenting. Man fick inga svar. Centralorterna avvaktade dom regionala myndigheternas instruktioner. Regionerna inväntade anvisningar från Minsk och i Minsk väntade man anvisningar från Moskva. 
   Här är en annan historia. Efter fem månaders sanerande i området beordras alla upp på reaktortaket. 
   "Frivilliga ett steg framåt, marsch!" Hela kompaniet tog ett steg framåt. Kompanichefen pekar på en TV-skärm som visar reaktor taket. "Som ni ser, pojkar, ligger det rester där. Där ska ni sanera. Och i den där kvadraten, ska ni slå upp ett hål." Det skulle göras i pass på fyrtio till femtio sekunder enligt instruktionerna. Det var omöjligt - det tog minst några minuter. Dit och tillbaka med språng.   I tidningarna stod det: "Luften ovanför reaktorn är ren." Herre gud vilka doser vi drog på oss i den rena luften! Till slut fick vi  dosimetrar. Skalan som var graderad till 100 röntgen, slog i taket på flera ställen. 
   De överräckte diplom till oss. Diplom med dom där porträtten av Marx, Engels och Lenin... och röda fanor. Veckan efter skulle vi rycka ut. Så kom det en order om att en ny omgång skulle tas ut. Men alla hade redan varit där. "Hitta folk i alla fall!" Vi stod uppställda... Några av pojkarna revolterade: "Vi har redan varit uppe, ni måste skicka hem oss!" Chefen sa: "Hos oss går frivilliga upp på taket. Övriga lämnar ledet, er kommer en åklagare att ha ett samtal med." Pojkarna i fråga anslöt sig till dom "frivilliga". De hade ju svurit soldateden... de var tvungna... de hade kysst förbandets fana, de hade böjt knä inför fanan. Jag tror inte att någon betvivlade att man kunde hamna i fängelse på ett par tre år.
   Nu, 30 år efter olyckan borde det finnas massor av statistik och vetenskapliga undersökningar och avhandlingar, om vilka följdverkningar som har drabbat dom dåvarande invånarna och dom "frivilliga" runt Tjernobyl, men det är väldigt tyst.
   Om jag förstod en artikel i Illustrerad Vetenskap rätt så stod Tjernobyls s.k. fjärde reaktor för elva gånger större utsläpp än Fukushimas alla fyra reaktorer.
   Ett annat exempel på sovjetiskt tänkande och konsekvensen därav; 
  Boris Borisovitj Nesterenko, före detta direktör för Vitryska vetenskapsakademins kärnkraftsinstitut berättar:
 Jag ringde till förste sekreteraren i Vitrysslands centralkommitte, Sljunkov, jag blev inte framkopplad. Jag sa till hans assistent att jag hade brådskande information. Om haveriet. Trots att jag ringde på regeringsnätet, - när jag började att tala om haveriet, bröts samtalet...Det var avlyssnat... av vem? Det tog flera timmar innan Sljunkov till sist lyfte på luren. Jag rapporterade: "Det är ett allvarligt haveri. Enligt mina beräkningar så är ett radioaktivt moln på väg mot Vitryssland. Vi måste omedelbart ge befolkningen jod i profylaktiskt syfte och evakuera alla som är bosatta i närheten av kraftverket". "Jag har redan fått rapport om saken", sa Sljunkov, "Det har haft en eldsvåda där, men den är släckt". 
   Jag kunde inte behärska mig. "Det är bedrägeri! Rent bedrägeri! Vilken fysiker som helst kan tala om för er att fem ton grafit i timmen brinner! Ni kan föreställa er hur länge det kommer att brinna". Jag tog första tåget till Minsk. Reaktorn brann i tio dygn. I tio dygn borde man ha tagit jod. Men ingen lyssnade på forskarna och medicinarna. Vetenskapen tjänade politiken. Hurdana var vi för tio år sedan? KGB var i farten, det förekom hemlig övervakning. Västerländska radiostationer stördes. Det förekom tusentals tabun... Därtill kom att alla hade fått lära sig att den fredliga sovjetatomen var lika ofarlig som torv och kol. 
   Samma dag åkte jag till Homelområdet, som gränsar till Ukraina. Jag behövde fullständiga informationer.Jag hade med mig apparatur som mätte bakgrundsstrålning. Det var tretio tusen mikroröntgen i timmen i Bragin. Bönderna sådde och plöjde... "Vadå för strålning? Vad är det för något?" De hade inte fått några som helst förhållningsregler. Höga vederbörande hade begärt in rapporter om hur det gick med vårsådden, med tempot i arbetet... "Var då ifrån, vad pratar professorn om?" 
   Vi återvände till Minsk. På avenyn rådde full kommers med piroger, glass,köttfärs och bullar. Rakt under ett radioaktivt moln....
   Den 29 april...Jag minns allt exakt...Klockan åtta på morgonen satt jag inne på Sljunkovs mottagning. Jag satt där och väntade till halv sex på kvällen. Halv sex kom en känd vitrysk poet ut från Sljunkovs kontor. Vi var bekanta, han sa: "Kamrat Sljunkov och jag har diskuterat vitryska kulturfrågor."
   Jag exploderade: "Om vi inte omedelbart evakuerar folk från Tjernobyl finns det snart inte någon som kan utveckla den kulturen, eller läsa era böcker. Folk måste räddas!"
   "Vad är det ni säger? Branden är ju redan släckt!"
   Trots allt lyckas jag komma in till Sljunkov. Jag berättar vad jag sett dagen innan. "Människorna där måste räddas. I Ukraina har man börjat evakuera"...           
"   Varför ränner era kontrollörer (personalen från mitt institut) omkring med sina dosimetrar och skapar panik? Jag har talat med Moskva och akademiledamoten Iljin. Allt är normalt hos oss... Armén och militär material har satts in. Regeringskommissionen är på plats i kraftverket. Åklagare är också i tjänst. Utredning pågår... Glöm inte att det pågår ett kallt krig. Vi är omgivna av fiender"... På vårat territorium låg redan tusentals ton - totalt 450 olika slag av radionuklider. Mängden motsvarade trehundrafemtio Hiroshima bomber. Man borde resonerat om fysik och fysikens lagar, men i stället talar man om fiender. Man söker efter fiender. 
   Nu ska jag försöka att göra ett avslut på denna historia. 
   Jag (fysikprofessorn) sa till Sljunkov: "En vacker dag kommer ni att säga till ert försvar att det var traktorer ni hade sysslat med (han hade tidigare varit direktör för en traktorfabrik) och att ni inte var insatt när det gällde radioaktivitet. Jag däremot är fysiker och har ett begrepp om följderna."
   Tog det skruv? Inte alls.Hur hade en obetydlig fysikprofessor mage att mästra centralkommittén?! Deras livsprinciper och byråkratiska erfarenhet gick ut på att aldrig sticka ut huvudet. Man skulle alltid jama med. Sljunkov hade nyligen fått en högre post i Moskva. Plötsligt fick han ett telefonsamtal - sannolikt från Kreml... något i stil med att "Ni vitryssar får se till att inte sprida panik, I väst väsnas dom redan!" Reglerna var sådana att om man inte var dom överordnade till lags så var det slut med semesterresorna och att få den datjan man eftertraktade...
   Landet var till för makten, inte för människorna. Statens prioriteringar sattes inte i fråga. Människovärdet hade reducerats till noll. Det är fortfarande Stalinland!
   Jag vill tillägga att redan Sljunkovs post som direktör för en traktorfabrik var på grund av politiska meriter, inte för att han kunde något om traktorer. OCH - idag regerar Putin och hans banditvänner, med dom samma, gamla metoderna som i Stalinland!                     

Återfall i historian

  
    När jag igår kväll avnjöt Rossinis Barberaren i Sevilla med bl.a. Peter Mattei i huvudrollen, kom jag ihåg lite mera historia. En gång i tiden, ur er ståndpunkt nästan på stenåldern, när jag hade min egen musikutbildning och genom att EP och LP-skivorna dök upp som modernitetens under och gav teknisk möjlighet att lyssna på längre stycken utan avbrott, så bestämde jag mig för att jag skulle vidga mitt musikintresse genom att köpa och lyssna på s.k. klassisk musik. Bland annat så lyckades jag göra vår värdinna, änkefru Hilding, som bodde i våningen ovanpå oss, vansinnig genom att om och om spela Beethovens femma, ni vet ödet knackar på dörren -ba ba ba baaa. För övrigt har jag sedan dess upptäckt att inspelningen, som jag hade inköpt, Otto Klemperer som dirigent för Amsterdams Konsertgebaus orkester, inte var den bästa inspelningen. Herr Klemperer, fick jag lära mig senare, var nämligen känd för att vara lite för stressig, d.v.s. han spelade in saker i lite för snabbt tempo.- Stackars änkefru Hilding som fick höra eländet i ett par timmar - genom golvet! 
   I det läget fortsatte jag att "vidga" jag mig genom att köpa diverse populära klassiska stycken. Bland annat så upptäckte jag Mozart, vilken jag malde på, antagligen till änkefru Hildings fasa, tills jag fann den banal. Jag måste tillägga att jag återkom till Mozart tio år senare, för att upptäcka att han är ett oöverträffat geni. 
   Nu ska jag börja på den egentliga historien. När jag vid ett tillfälle inköpte dom populära ariorna ur Rossinis Barberaren och malde på dom, började min mamma att prata och berätta om att Rossiniariorna var väldigt svårsjungna. När jag nu lyssnade och avnjöt operan igår så kom minnena och frågan, hur visste hon det?. Då kom jag ihåg att hon har också pratat att hon i ungdomen tog sånglektioner hos en sångpedagog som förstörde hennes stämband. Tänk att jag vet så lite om mina föräldrars historia! 
   Som jag har skrivit förut så hade mamma aldrig i sitt liv arbetat. Båda systrarna hade gymnasial utbildning varför mamma kunde tyska, lite engelska och en mycket bortglömd franska - (möglig småfranska?) - dålig humor. Båda systrarna fick gå på hushållsskola. Både mamma och pappa spelade piano. Allt det tyder att dom hade en borgerlig, ombonad uppväxt - men jag vet ingenting! - jag bara trasslar mig omkring i små berättelser om episoder och gissar. Hur vet hon att Rossini är svår att sjunga? Hur mycket hade hon lärt sig innan hon slutade? Hur mycket röst hade hon? Jag kan inte komma ihåg att jag har hört henne sjunga - någonsin. 
   Ruta hade en duglig röst att sjunga i kör med. Hon sjöng i Reiters kör i Stockholm innan hon blidde mamma till diverse Anderssöner. Teodors Reiters var en lettisk kör- och orkesterdirigent, kanske Lettlands nummer ett under mellankrigs tiden, som flöt till Sverige över Östersjön i krigsslutet och senare i Stockholm bildade och ledde en lettisk kör. Rutas bästa kompis i kören, Ileana Tepfers, senare Petersons, blev så småningom operasångerska. Jag har aldrig ansträngt min röst med sådana dumheter, jag antar, till för omgivningens sinnesro.    
   På grund av att ett par, c:a fyra av mina lettiska scoutkompisar hade införskaffat sig musikinstrument och ville härma den musikaliska sensationen - jazz, så spände dom ögona i mig och sa nu fattas det bara en trummis. Varför jag odlar min omusikalitet genom att banka på diverse kastruller överdragna med kalvskinn, numera med plastskinn vilka hjälper till att kunna bibehålla stämningen oavsett luftfuktighet - mycket bra, man får tacka tekniken och plastindustrin. På Gazell klubb, en potatis källare i gamla stan, framåt sena natten fullproppad med slynglar från gymnasieskolorna i Stockholm,var luften så fuktig så att det nästan dröp från väggarna och dåvarande trumskinnen hängde som slaka mamelucker.           

vad är humanism?

Är inte denna bild lika gripande som den från Egeiska havet? Han (eller hon) har inte förolyckats under en resa. Detta är hans liv, hans obefintliga hem. Hans obefintliga möjlighet att överleva utan hjälp. Han skulle gladeligen leva där han ligger bara han inte vore så utsvulten.
I nyheterna sas det att i Sverige får en med tillfälligt uppehållstillstånd 300 kr om dagen som startbidrag. Ge barnet på bilden tre dagars bidrag och barnet skulle slippa att vara hungrig ett helt år framåt och gamen skulle få se sig om efter sin middag någon annanstans. 

bara väder...

   Den politiska korrektheten börjar att bli löjlig. Plötsligt idag så hör jag i nyheterna att det talas om "utsatta EU-medborgare". - Vad f-n är det för något? - Jo, säger reportern  vidare: "eller som man säger, tiggare". - ridå!
   Finns det inte någonting som kan kallas vid sina vedertagna namn? Man kanske ska passa på och döpa om politiker till "luftbubbla utan innehåll"? - que?

Jag opponerar mig!

   
   Jag opponerar mig. - Just nu, i detta ögonblick, säger SVT: Två svenska män, tjugo och tjugoåtta år, har gripits i Grekland på väg mot Syrien och ISIS. Dom anklagas för vapeninnehav och terroristverksamhet. Det är inte svenska män. Det är män med svenskt medborgarskap. Jag kom till Sverige 1947 och jag är svensk medborgare sedan 1960; men min nationalitet är lettisk och kommer alltid att så förbli. På sextiotalet kunde någon som inte var född i Sverige  inneha en regeringspost, oavsett medborgarskap. 
   Svenskarna måste inse att det finns somliga saker som inte går att styra med politiskt korrekt snack. Vad som styr nationalitetskänslan vet jag definitivt inte, men jag är tämligen övertygad om att den finns stort sett hos alla. Man behöver bara titta på en landskamp för att se det. Man behöver bara se vad som sker när ett landslag, eller idrottsutövare, (eller ska man politiskt korrekt säga - idrottshen)? - kommer hem med guldmedaljer. Till och med svenskättlingar som kommer till Sverige blir berörda och upphetsade av sitt ursprung och sina rötter i Sverige.
   Jag har just avslutat läsningen om DC 3:an, historien om signalspaningsplanet som sköts ner av Sovjet på femtiotalet. Dagarna efter så sköt ryssarna ner en Catalina, en svensk, obeväpnad flygbåt, som letade efter eventuella spår från den försvunna DC 3:an. Eftersom att Catalinans besättning räddades, kunde dom vittna om att dom sköts ner av en MIG 15. Trots att den opartiska svenska  vänsterpressen hade lyckats att kalla DC 3:an för spionplan, vilket inte alls överensstämde med sanningen, eftersom planet sysslade med, i internationella konventioner godkänd signalspaning, flygandes på hitsidan om mitten av vattnet mellan Gotland och Sovjet, alltså inte ens i närheten av Sovjetiska territorialvattnen, vilka på den tiden var 12 sjömil. - Alltså, trots att DC 3:an i svenska pressen kallades för spionplan, samlades det omedelbart tusentals människor utanför, den av polisen bevakade, Sovjetiska ambassaden på Villagatan, för att protestera mot nedskjutningen av dom två svenska flygplanen, då nersjutningarna naturligtvis uppfattades som ett angrepp på den svenska nationen.   
   Även om svenskar påstår sig tycka att nationsgränser är onödiga så är dom lika stora nationalister som alla andra, något annat är bara snack! Min delteori är att svenskar, födda och boende i Sverige, aldrig har känt sina rötter hotade.
   Jag har även en känsla att s.k. andra generationens invandrare har ofta en kluven uppfattning om sin nationalitet, i synnerhet barnen från dom segregerade områdena som Akalla eller Rosengård, eller vad dom nu heter I olika städer, där omgivningen och föräldrainverkan är extra stark för deras ursprungsuppfattning.
  Därför, om man inte med avsikt vill förvränga sanningen, måste det heta att svenska medborgare har försökt att ansluta sig till ISIS.            

nu måste jag bara skriva av mig - igen.

  
   Nu måste jag bara skriva av mig - igen.

   När dom odemokratiska medierna, som t.ex. Sveriges rikas lag, Fria tider och motsvarande, (jag undrar om inte Expressen också räknas dit), har i fyra dagar skrivit  om en småbarns mamma som förhindrade en ficktjuv i Stockholms tunnelbana att plundra en äldre dam och i samband med det blev misshandlad och bespottad av rånaren, så kunde dom demokratiska och opartiska TV-nyheterna inte längre förtiga nyheten och dessutom att rånaren är en asylsökande. Så då kände dom sig tvungna att äntligen göra en nyhet av det!
   Den härlige ynglingen har blivit utvisad 2013. Tre månader senare var han tillbaka i Sverige. Han sitter på en förläggning, Migrationsverkets förvar i Märsta för dom som skall utvisas . Han ska utvisas för andra gången. Hemkommen till förvaret, samtidigt som TV visar övervakningskamerans bilder på överfallet, skryter han för kompisarna att det är han som är på bild. Under förhören hos polisen nekar han att uttala sig utan en advokat. Senare, med advokaten närvarande, förnekar han alla anklagelserna. Han verkar att vara välutbildad tjugotvååring - helt oskyldig.

   Även nyårsfirandet I Köln hade svårt att nå dom demokratiska och opartiska svenska nyhetsmedia och TV-nyheter. Dom nyheterna dök upp I dom officiella nyheterna först två dagar efter händelserna. För att inte tala om händelserna som hade utspelats i Kungsan två år tidigare med upprepning året därpå. Då hade t.o.m. polisen mörkat.

   Varför kan de norska nyhetsmedierna och den norska polisen tala klarspråk?

Samtlige som er anmeldt for overfallsvoldtekter i Oslo de siste tre årene, er innvandrere med ikke-vestlig bakgrunn.

   Gjerningspersonene er relativt unge menn som kommer fra andre land. De er ofte asylsøkere og kommer ofte fra traumatiserte land eller land med et helt annet kvinnesyn enn vi har i Norge, sier leder Hanne Kristin Rohde ved Oslo-politiets volds- og sedelighetsseksjon til NRK.

Hanne Kristin Rohde.

 Det er menn med kurdisk eller afrikansk bakgrunn som dominerer statistikken, og politiet mener det trengs mer forebyggende arbeid blant menn med innvandrerbakgrunn. 

  
  Hysch, hyschen i svenska nyhetsmedia och polisväsende bidrar bara till att man får anledning att misstro den svenska officiella rösten. Det bidrar till att övergrepp, bagatelliseras, populariseras och blir en fritidssysselsättning för dom som har långtråkigt. Rykten bildas och alla invandrare får klä skott för vad rötäggen gör. Jag garanterar att dom som får sina flickor, ibland ordagrant barn, antastade är inte överseende och förlåtande mot rötäggen...
   ...och så läser jag plötsligt detta I Nya Wermlands Tidningen:




SÄFFLE: "Vill inte ha häxjakt"

Mellanstadieflickan var på väg hem från skolan när hon blev ofredad av fem killar.

Händelsen inträffade i torsdags. Flickan gick på bron som går över Byälven, på 45:an. Klockan var runt halvtre.
Då kom ett gäng killar i 20-årsåldern i kapp henne:
– De höll fast henne, en försökte pussa henne men hon vred på ansiktet så att pussen hamnade på kinden. En annan daskade till henne i rumpan, berättar flickans mamma.
Flickan blev sparkad på ett knä och knuffades så att hon slog nacken i broräcket.
Sedan lyckades hon slita sig fri och sprang hela vägen hem. Flickan tror att ett vittne såg vad som hände.
Händelsen är polisanmäld. Flickan har bara kunnat ge vaga signalement på männen.
– Men de skrek hela tiden, på ett språk hon inte förstod, berättar mamman.
– Men jag vill inte ha någon häxjakt på människor. Jag vill bara varna föräldrar från att låta sina barn gå ensamma, säger mamman.

   Mamman uppmanar andra mammor att följa sina flickor till och från skolan. Hur flata är svenskarna? Skall svenska barn inte få gå till skolan p.g.a. en råhet och hänsynslöshet som får ta över vardagen i våra samhällen? Peka ut dom skyldiga. Detta drabbar ju också dom oskyldiga som antastas av dom skyldiga, som drabbas av "häxjakten" - peka ut dom skyldiga! Häxjakten utförs av rötäggen mot flickor och barn på gator och torg, alla tider på dygnet. Och då kommer nästa svenska flathet, varken polisen, eller skolan, eller någon annan myndighet, eller lagstiftaren vidtar några åtgärder. - Peka ut dom!.. så att rötäggen slutar att gapskratta åt polisen och resten av samhället kan leva normalt.
   Så som den svenska lagstiftningen och samhällsattityden är idag, så är lagstiftningen mera mån om gärningsmannen än offret.