Då har jag än en gång lyckats gnälla lite...

                     
                      Jag avskyr storstädernas egoism.

jag funderar... miljÖ

Även idag, när jag satt ute och solade i dom spanska bergen och såg kondensstrimmor över himmelen i riktning mot Marakesh, Casablanca och andra västafrikanska städer, t.ex. som Fes och Rabat, började jag att tänka till. Ack ja dessa föroreningar som mänskligheten tillverkar, dom förändrar vår jord, yes! Där flyger afrikanska besättningar jorden runt med afrikanska passagerare. För dom är det lika naturligt som för oss i den priviligierade världen. Amerikanska försvaret, under andra världskriget, ansåg inte att negrer var kapabla att vara piloter! Människan började att förändra jorden på allvar, redan när dom börjde att odla och kultivera jorden (10000 år sen?). Sedan dess har vi förökat oss, brett ut oss och tagit jordens resurser i anspråk i takt med det. För c:a 200 år sen, gjordes det några uppfinningar som satte fart på våra möjligheter att utnyttja naturen till vår fromma ytterligare. Ångmaskinen stånkade och puffade in oss i industriåldern, teknikeran, där varje uppfinning gav en ny uppfinning, som grundlade för en annan uppfinning. På så sätt, efter 150 år, är vårt liv fullt med centralvärme, elektriska hushållsmaskiner, garderober fulla med onödiga kläder, tunnelbana och bussar i stan, billiga varor i affärerna, väl upplysta och rengjorda gator med trottoarer. Det enda som förorenar gatorna är det mänskliga ointresset, för det som för dem är så självklart, och alltid har funnits där. Därför slänger folk resterna av sina lyxprodukter, där dom står, d.v.s. på gatan. Cigaretter, tuggummi, kolapapper, Cocacolamuggar, bussbiljetter o.s.v. Även sällskapshundar, som kissar på gatan, är en produkt av välfärdssammhället. Den släta, rena, asfalterade gatan är är inte ens hundra år gammal Jag har varit på både grusvägar och kullerstensgator i Stockholm. Stockholm färdigasfalterades först på 70:talet. Om det är rätt som statistiken påstår så står trafiken för c:a 18% av föroreningarna i världen, resten 82% tillverkas av industri, kraftverk och uppvärmning. Min slutsats är då att det är vår vardagsstandard, d.v.s. våra välinredda, väl uppvärmda och hela dyngnet väl upplysta mysiga rum och gator, som belastar vår miljö. Det är inte vårt resande, det är vårt boende som förorenar! Om inte den industriella utvecklingen hade stormat fram i hundra år, så skulle vi bo som majoriteten av världens befolkning fortfarande lever. Vi skulle bo I små, dragiga, i bästa fall torparstugor, annars skjul, försöka överleva på rovor, potatis och "slörpa", avkok på dem samma. Ägg, bröd med flott, inälvsmat skulle vara en delikatess vid större helger. Vi skulle arbetat hela dagen till sena kvällen på dom små åkerlapparna och hoppats att det inte blir missväxt, för då svälter vi ihjäl, innan nästa skörd. Att vi idag äter så mycket kött att råvaran, d.v.s. boskapen har blivit en miljöbov är ju nästan komiskt. Lika horribelt är det att i Indien svälter folk ihjäl, för att kon är helig och inte får ätas. Den Indiska kon förvandlar delar av landet till öken, genom att inte bara beta av gräset, utan även slita upp och äta gräsrötterna. Vi skulle ha en söndags och begravnings kostym, samt en uppsättning arbetskläder, Inga onödiga kläder, så att man nästan har svårt att välja, vad man ska på sig. Vill man vara extrem kan man också säga att om du ville ha kläder på dig fick du göra dom själv d.v.s. från råvaran, till färdig produkt. Söndagskostymen är faktiskt en produkt av industrisamhället. Att hälsa på i grannbyn var en förlorad arbetsdag, lika med mindre mat. Att åka till t.ex. Stockholm var bara dom absolut rikaste förunnat, (dom som hade andra som jobbade åt dom). I Dalsland tillverkade dom hattar av överbliven halm och gick till fots 200 km. och sålde dom i Oslo, för att få pengar att kunna köpa salt. ¨¨Att skördarna idag räcker till är ett resultat av att vi utnyttjar stora naturresurser för att tillverka konstgödsel. Att 2,7% av Sveriges befolkning, som idag arbetar i jordbruket, kan försörja oss med all mat vi bara kan önska oss, beror på maskiner, traktorer och konstgödsel som är ett resultat av industrisamhället, vilket i sin tur accelererar miljöpåverkan. Utan konstgödsel är vi tillbaka i torpar- och statarsamhället, där mer än halva Sveriges befolkning behövs för att bearbeta jorden, som då ger nödtorftiga skördar. Då har vi plötsligt inte tillräckligt många industriarbetare som kan vara i fabrikerna, i städerna, för att tillverka onödiga saker, vilka idag fyller affärshyllorna, och i sin tur, fyller våra mysiga liv och hem. Då säger ju dom små liven: men vi har ju lagt ner och sålt ut våra industrier till Kina, Indien och andra, långt borta, ganska oinressanta länder, även Danmark och Finland. Idag exporterar vi popmusik och datateknik. Industriprodukterna tillverkas billigare där borta. Vi slipper ansvaret för miljöpåverkan. Det kan tyckas och skrivas hur mycket som helst, men allt detta har jag skrivit bara för att ställa en fråga till alla stora miljövänner. Hur mycket av det, som ni tycker är självklart i ert liv, är ni beredda att avstå till förmån för miljön? Var går gränsen mellan er bekvämlighet och miljöomtanken? Kom inte med några löjliga biltullar och höjda bensinskatter, eller köttfri dag för skolbarn!! Tänk till! Att vara någon sorts vegetarian, eller vegan, är ingenting annat än välståndets dästa rap. Människan är, som dom flesta däggdjur, allätare, för att överleva, har människor till och med varit, och kommer åter, vid behov, att vara kanibaler. Det enda som skiljer oss från dom andra djuren är att vi har lärt oss att missbruka naturen genom att sätta eld på den och steka och koka vår mat, så att det blir minre bakterier i maten . Inse, att använda osthyvelmetoden på våra vanor inte är, och kommer aldrig att bli, någon lösning på miljöproblemen. Så, åter igen, var går gränsen mellan vårt välstånd och miljöomtanken? Om sanningen ska fram så är det nog som så, att miljön kan dra åt häcklefjäll till, om man måste bo som för hundra år sen. 
Jag ska skriva mer när jag har kollat vissa fakta.           

blondiner..

Ack ja, dessa Hollywoodfruar... Jag måste liksom återkomma till dessa... Maria, den yrvakna sengångaren, är ju en oförarglig, till och med hjärtlig person, men nu har hon fått konkurrens av en självutnämd primadonna,Gunilla Persson, som dessutom tror att hon är innehavare av ett underbarn, en dotter, som har en av världens tio vakraste röster. Hon har såå svårt att inse sin begränsning, att hon faktiskt skämmer ut sitt underbarn, oavsett eventuell begåvning! Hon ligger I svår konkurens med den urblekta läppnegern, Britt Ekland. Vem som leder är svårt att avgöra.
   Vilket påminner mig om dom två blondiner som samtalade;
   Blondin 1: "Jag gjorde ett graviditetstest idag."
   Blondin 2: "Jasså, var det svåra frågor?"    

Hurra för reservhjul!

Objektet vid hemkomsten utan att ha släppt sig.

När man på helt en normal väg, utan några föroreningar, E18 plötsligt får en punkteringsvarning då vill man I förstone inte tro på elektroniken, men man stannar i alla fall och kollar. Alla fyra däcken ser normala ut, varpå vi fortsätter färden. På ringleden i Örebro känner jag att bilen är svajig varför jag tar första avfart för att kunna stanna och kolla en gång till. Avfarten är också en livlig trafikled, så det är bara att så småningom svänga en gång till. Då är jag plötsligt i ett bostadsområde, med uthyrda tvärparkeringar, - omöjligt att ställa sig för att byta hjul. Jag svänger om nästa hörn, upp mot någon slags industrigrindar. Nu har jag fått nog. Jag stoppar var jag är och går och kollar, vid det laget är däcket tommare än tomt, om det är möjligt att åstadkomma något sådant. Ut med hela packningen från bagagen, ut på asfalten, så att man kan komma åt reservhjulet och verktygen. Nästa problem, - hur ska jag som på senare år har upptäckt att det har blivit oerhört långt till marken, (den måste ha sjunkit undan, kan det ha med klimatförändringar att göra?), -  komma i nivå med bilens underrede, för att kunna se var domkraften skall anbringas. Stöön, alltså, fram med snuttefilten, ner på knäna, efter ännu mera stöön, är domkraften på plats, men då har luften även gått ur mig. Alltså, rast, vila och vattendrickning - och ännu mera stön. Sedan kommer nästa spännande momentet, hitta och få på nyckeln till låsbulten. På med apparaturen på låsbulten och, ja, den passar. Jag som är en övertygad agnostiker, gör i alla fall korstecknet, för säkerhets skull och bulten, mycket riktigt, rör sig icke - stöön. I stället för nästa stön, så säger jag till mig själv, att det kan ju inte värre bli om jag sparkar på nyckeln, varpå jag gör det, och bulten säger knaak och lossnar. Ut med bultarna, av med det tom-tomma hjulet,fram med reserven, - men vad ända in i glödheta.. - det är inte mycket luft i den reserven, närmare bestämt ungefär noll!!  På servicen har dom tydligen slarvat och inte kontrollerat reservhjulet. OK, den är ju i alla fall inte tom-tom, så på med reserven, in med alla paltorna i bagaget, bilen upp i högsta läget, (hurra för gasfjädring) och iväg, med max. 10 km/tim. på jakt efter en bensinstation. Tur ska man ha, för ung. 500 meter bort fanns en OK-mack med fungerande luftning.  Sådär gick en timma och middagen åt Helsingland, eller snarlikt. När vi kom ut på E4:an så gick middagen åt pipan definitivt, bara för att folk inte har det minsta urskillning, när jag ska till flyget, utan anordnar en stillastående kö från Rotebro till Upplands Väsby. Det är för mycket bönder i Stockholm! Nu sitter jag I Spanien och hoppas att det ur reservhjulet inte pyser mer än att jag kan komma iväg från långtidsparkeringen, till närmaste pump.          

jahaa, Nu är det dags igen...

   
   jahaa, - så nu är det dags igen. Hälften av stockholmarna vill ha en bilfri innerstad, modell Obama avstängningar. Det förstår jag fullständigt! När man bor i innerstan, har man ju inte någon användning av bil, annat än att åka på utflykt, på ledig tid. Att man vid utflykten utsätter naturen, utanför tullarna, för föroreningar och förslitningar och är en fara för dom naturliga invånarna i naturen, intresserar ju inte stadsbon, för det är ju bara hans legitima behov, till att söka avkoppling från, vad som i samma undersökning också påpekas, nämligen att sex av tio stockholmare störs av trängseln i stan!
   Till och med, det cyklande trafikbogarrådet, påpekar att bilfritt är orealistiskt - "för att leveransfordon måste kunna leverera varorna till kvartersbutikerna och färdtjänst måste finnas", vilket naturligtvis samtidigt garanterar att det finns taxi i innerstan, när man ska hem från Stureplan, eller motsvarande nöjen. Eftersom, som jag redan förut har påpekat, innerstaden inte producerar någonting, till och med vattnet pumpas från grannkommuner, så är innerstaden en parasit, som lever på förorternas produktion, vilka sedan som på medeltiden, betalar tull, för att föra in sina produkter till innerstadens kvartersbutiker, kvartersbagerier, mysiga små kvarterskrogar och annat inom gångavstånd, så att innerstadsbon inte behöver färdas för långt, för att få sina dagliga behov och nöjen tillfredställda.
   För att återgå till taxiverksamheten, så är det nog som så att, om biltillverkarna skulle tillverka bilar enbart till taxiverksamhet, så blev det nog inte någon massproduktion av bilar, vilket skulle resultera i oerhört mycket dyrare taxibilar i tillverkning (kanske 50 - 100 gånger) och taxiresan skulle bli tjugo till femtio gånger dyrare, (även färdtjänsten) för att inte tala om alla transporterna av alla varor, vilka nu finns i en sådan överflöd, att köpa inom tullarna! 
   Så jag ser en blomstrande framtid för parasiten, - storstaden, på bekostnad av det övriga landet ! Jag vill också påpeka att dom sex av tio stockholmare som störs av trängseln i stan, är välkomna i spenaten utanför tullarna, d.v.s. ut på landet i det  övriga Sverige, där det finns gott om plats och ingen trängsel, det är ju i alla fall det övriga Sverige, som försörjer er, så att ni inte svälter ihjäl i eran nära till allt, inom gångavstånd, bilar är bara ett störande inslag, bekvämlighet !                 

Polisens hemliga register... hysss, dom är så hemliga

Jaa,  nu så avslöjas det att polisen har ett register över Romer. OK,  nu när det har avslöjats, beskärmar sig alla höga polischefer och uttrycker sin stora oro  över att sådant har inträffat i deras oförvitliga organisation !!  I morse sas det från en av dom höga cheferna, att det måste vara ett verk av någon enskild, det kan ju inte vara organiserat, för det är ju olagligt. Men nu har dom hittat en skenförklaring, nämligen att det grundar sig i ett bråk. Fyra tusen personer där även dibarn är inblandade - tydligen !! "För vi måste ju ha möjlighet att snabbt hitta och uppspåra och förebygga eventuella brott." Nu skall polisen, igen utreda sig själv, opartiskt !! Jag har frågat mig och andra, redan länge, "vad för register och hur många register, håller polisen sig med?" Ännu värre är det med SÄPO:s register över, det vete fan vad. Finns det t.ex. någon, icke i Sverige född, som inte är med där? Vad har dom spånat ihop om en massa personer? I dom registren har inte ens regeringen insyn. Hur mycket rasism och fördomar florerar det i dom? Hur många personer är åsiktsregistrerade och för vad t.ex?  När en organisation får härja totalt fritt helt utan kontrollsystem så har det historiskt aldrig hållit sig inom ramarna. SÄPO saknar helt kontrollsystem och den vanliga polisen har väldigt lite sådana. Att det läcker ut några saker hör till undantagen. I vardagslag så gör dom som dom vill och om det blir offentligt, så hittar deras advokater, alltid någon pseudo förklaring. I en så sluten organisation som polisen, så kan man vara säker på, att mycket förekommer, som inte har med polisens påstådda redlighet att göra.
FRA är en annan inrättning som i stort sett saknar insyn. Numera använder utländska TV-program, svenskarna och FRA, som varnade exempel på godtrogenhet. FRA avlyssnar hela svenska folket, ända upp i regeringen, och lämnar ut  uppgifterna till främmande makt, medan ingen enda röst i Sverige opponerar sig.             

Grönköping for ever...

GRÖNKÖPINGS VECKOBLAD.

   Härom dagen så bläddrade jag i Grönköpings veckoblad och läste något som var en typisk Grönköpigsnotis och en liten parodi på fattigbarns lanseringen, men sen slog jag på Google och det visade sig att det var en äkta sossetant, sittande i Sveriges bestämmande och lagstiftande församling - Riksdagen - som har yttrat detta. I Uppsala nya är det en artikel som hänger på.
   Vad är det för fel på folk som har makten att lagstifta i Sverige? Vad sysslar dom med? Varför löser dom inte riktiga och viktiga problem? Är det kanske för att dom inte är kompetentare än andra, som icke är av repektive partiledningarna utvalda, att sitta i riksdagen och där bestämma över mer än nio miljoner svenskars liv och vardag.  .
   Jag återvänder till vårt eget lilla problem. Sjukhuset plundras och läggs ned, bit för bit, trots att halva Dalsland står och demonstrerar mot det, men när kraftstationen skall byggas om så dyker myndigheterna upp och kräver en utredning om fiskarnas välmåga.
   När Osmo Vallo trampas ihjäl av Karlstadspolisen så, efter tre års kamp, av hans mamma, framkommer det att rättsmedicinarna har lanserat en ny diagnos, nämligen "plötslig död under myndighetsingripande", trots att han hade både blåmärken i ryggens mjukdelar och frakturer i revbenen så kunde dom inte fastslå att han hade blivit kvävd! Sådan diagnos hade 17 fall fått, under dom fyra år, som statistiken hade förts.   MEN, att använda musfälla det är olagligt, för det är djurplågeri !!
   Eftersom det är bara storstäderna, i synnerhet Stockholm, som räknas, så går det väldigt bra att inplantera varg i Dalsland och Värmland, för glesbyggden skall, i alla fall, läggas ned. Att få 18 får rivna på en enda natt, betyder att ett helt års arbete är till spillo. Så att dom få som envisas att bo kvar och har svårt att livnära sig i glesbyggden, får det ännu svårare att livnära sig där - so what - vi i Stockholm vill ha lite mera spännande landsbygd !
   Tillverkar dom pseudoproblem, för att dom inte greppar riktigare problem, eller har dom inte nog med allvarliga sådana? Det är nog som så att i dom reella problemen, utarbetas besluten och bestäms enbart av partiledningarna, med hjälp av sakkunniga teknokrater och riksdagsmännen åläggs enbart att rösta på partiledningens beslut. 

För övrigt avslutar jag med denna "sakkunniga" åsikt.

   Jag tycker att det svenska samhället börjar att bli lite parodiskt. - När skall det förbjudas att fiska med daggmask? Är det inte synd om daggmasken??  Jag bara väntar på förslaget ! Jag kom just på att man kunde göra en utredning om att förbjuda att ligga i sängen, - man kan ju ligga ihjäl nått kvalster !
   Nu avslutar jag med denna lilla parodi (eller är det också ett sakkunniginlägg?) .            

X. 1946 - 48...

när jag skulle göra en korrigering och skriva till ett "att", blinkade det till och hela avsnittet, med bilder och allt, bara försvann, även a-et i "att". Där stod jag med två t-en = "tt", och i övrigt tom sida. Så jag får skriva på nytt - segt...

Så ni får vänta...

söndagen den 3:e november 2013

Jag måste börja rekonstruera Sverigeresan... det blir svårt.... och det var svårt.

Jag måste skriva vidare om våra äventyr i den vida, sönderslagna, utblottade, efterkrigs tyskland. För vår del gick livet sin gilla gång i DP-camp (Displaced Persons) "Saule" i Geesthacht, en liten stad vid floden Elbe, 4 mil från Hamburg. Eftersom vi med flyttandet omkring, framför den  framvällande ryska fronten, hade förlorat en årskurs i skolgången, kördes det, i lägret, tre årskurser på två år. Med andra ord, vi hade inte något sommarlov. Skolan var inhyst i en skola på andra sidan av stan. På dessa promenader, till och från skolan, hittade jag diverse affärer. I en kunde man , utan kuponger, köpa ersatzkanel och ersatzhonig, d.v.s. honung,. Det var ett kap, eller rättare sagt två kap, att användas till gröten. Jag fann även en frimärkshandlare, där jag började handla frimärken och anlägga en frimärkssamling. Så småningom blev den ganska stor. I synnerhet hade tyskarna gett ut, för en krigsskadad tioåring intressanta, krigsfrimärken med färgade bilder på flygplan, tanks, motorcykelordonnans, bilar, torpedbåtar och så vidare. Resterna av den samlingen avlivade Jan-Åke, när han hittade den i förrådet på Lagavägen. Den lille busen lyckades tidigare också avliva halva min stenkakssamling, då han som tvååring hade hittat den och slog på alla möjliga sätt ihjäl skivorna, bl.a. lyckades han med att smälta ned dom på plattorna på elspisen, säkerligen till sin mammas stora glädje, när hon skulle laga mat. Medan jag ändå förtalar honom, så kan jag berätta om det första, för mig kända, riktiga buset. Det var när han som ettåring klev in i Bosses, surt förvärvade folka, och i ögonhöjd upptäckte en stoor vit knapp, (startknappen). Han, naturligtvis, tryckte in den och folkan skuttade glatt iväg, på startmotorn, och åkte rakt in i källarväggen, med en viss bucklighet som följd. Vad Bosse sa om det, kan vi bara liksom fantisera om.

Ungefär så såg våra plan ut.

För att återgå till livet i Geesthacht, så behövde vi i våra krigslekar flygplan. Dessa flygplan gjorde vi av papp. Det enda kriteriet av någon anledning var att dom skulle ha en roterande propeller. Propellern kunde man sätta fast med häftstift eller knappnålar. En kille hade fått tag i en hel ask med knappnålar, vilka han bytte mot färdiga flygplan, på så sätt vart han luftens herre. 
   Jag kom ihåg reaplanet över Travemunde. Den hade inte några propellrar. Jag fann även en bild av planet ifråga i en tidning, så jag började bygga Gloster Meteor, och fick den största luftflottan. Varpå dom andra tappade liksom sugen och leken tynade bort, dog ut... .. Så att det var bara att återgå till tävlingen om vem som kan svälja det största antal vitaminpiller i ett svälj (att vi inte förgiftade oss med det måste bero på ungars goda kondition) och att dressera hunden, d.v.s. låta honom hänga i pinnen och sprattla.

   Även i den vuxna världen hände det saker. I Sverige arbetade faster och farbror på att försöka få inresetillstånd för oss till Sverige. Det var inte så lätt tydligen, för vi räknades som andra rangens släktingar. Far, mor, barn, bror och syster var första rangen. Pappa var död, så att faster, till oss, var bara andra rangens, och då var vi tydligen inte berättigade att invandra. Plötsligt på hösten 47 blev det klart att vi hade fått inresetillstånd till Sverige. Jag har mina funderingar varför. Farbror, som jag har tidigare berättat, var en aktiv socialdemokrat hemma och i Stockholm bodde Lettlands internationellt mest kände sossepolitiker Bruno Kalnins, vilken dessutom var ungdomsvän med vår pappa. I sin tur hade han bekanta högt upp i den svenska sossehirarkin. Anledningen till mina funderingar och misstankar är det faktum, att det första som gjordes efter vår ankomst, var att åka på besök hos Bruno Kalnins och presentera oss för honom, som jag redan nämnt.
   Zaiga, på bilden, hamnade tydligen i Australien. När Gill sjöng och uppträdde vart hon tillräckligt berömd för att hamna i australisklettiska tidningar. Där hade tydligen Zaiga läst om henne och därför skrev hon till Gill och undrade om hon möjligen på något sätt var släkt med Ruta.


  

Jag,Zaiga,Ruta och en annan Rutakompis
vid avfarten till Sverige.

Nå ja, det ordnades och fixades och en morgon i oktober (28/10-47) enligt baksidestexten på bilden här ovan, var vi färdiga att åka. Halva lägret (tyckte jag) var och vinkade adjö till oss. Transporten till Lubeck, där vi skulle övernatta, var en lastbil med kapell och bänkar på flaket. Nästa morgon i Lubeck blev vi ilastade i en av dom berömda vita bussarna och den egentliga Sverigeresan började. När vi kom till Danmark, gjordes det en rast i en liten stad, varpå mamma och en finlandssvenska som tolk, vilken mamma hade blivit bekant med på bussen, gav sig ut på stan för att köpa dom danska Wienerbröden. Dom återkom med den sensationen och vi fick smaka, - lite. Som allting, som mamma tyckte om, och ville spara på, "var inte nyttigt för barn". Att få se och höra en finländska och en danska försöka samtala, borde nog varit en upplevelse, - kanske större än sensationen Wienerbröd.

Jag vet inte varför, men vi blev försenade och missade färjan över Stora bält, varför vi fick köra en omväg till bron över Lilla bält och på sena kvällen kom vi till Helsingör. Redan Danmark kändes ljus, men när man såg tvärs över till svenska sidan, så tyckte man att hela Helsingborg bara lyste som en stor lampa. På färjan upptäckte mitt tekniska geníöga, att det gick att köra in järnvägsvagnar och spåren stämde med spåren på kajen. Konstigt vad man kommer ihåg och vad man inte kommer ihåg. Vad är det för en liten djävul som sitter inne i huv´et och sorterar? I Helsingborg kördes vi till järnvägsstationen och sattes på nattåget till Stockholm.

På morgonen när vi öppnade våra ljusblå, var vi någonstans mellan Södertälje och Tullinge. För första gången såg vi gråa klippor. Plötsligt åkte vi igenom dessa klippor, i korta tunnlar. För övrigt har jag aldrig tyckt, att dessa gråa klippor, är något av det vackraste i Sverige. - Njet! Vid åttatiden på morgonen, var vi på Stockholms central. Mammas nya väninna hjälpte oss att ringa faster, (tror jag) för hon var först på plats, sen kom även farbror. Vart den finlandssvenska väninnan sedan tog vägen kommer jag inte ihåg. Jag har för mig att hon skulle vidare till Finland. Jag kommer ihåg att vi väntade i ett hörn av väntsalen där det fanns en stor (c:a en meter) modell, av ett elektriskt lok, i ett glasskåp. Jag har för mig, att Udrarna (faster och farbror) hade med sig nån sorts bullar, som en första frukost. Sedan blev vi skjutsade hem till fasters inneboenderum i Solna, Gustavsvägen 8, vill jag minnas. Där vi sedan campade till februari. Campade var nog det rätta ordet, för fyra personer i ett litet uthyrningsrum, med endast ett primuskök, blir ganska primitivt. Hemkomna dukade faster upp en riktig frukost, med mörkt bröd, prickig korv och annat. Jag kommer aldrig att förlåta Sverige Skogaholmslimpan. När man för första gången på åratal får syn på rökt medvurst och ska göra sig en god smörgås och under medvursten det visar sig vara sirapssöt limpa, nästan som kaffebröd, det var en chock för mina smaknerver. Farbror bodde för tillfället någon annan stans, vet ej var. Jag trodde att det var så för att vi skulle ha någonstans att bo. Men Ruta, på äldre dar, påstod att dom var på väg att skiljas, p.g.a. att herr Udris hade kucklat på sidan om. Detta är bara skvaller från Ruta.

Farbror kom med en svensk grammatikbok och satte mig att plugga oregelbundna böjningar, vilket jag gjorde. Någon vecka senare var det dags att sätta oss i skolan, Solna läroverk. Första morgonen blev man begapad som ett konstigt objekt. Så småningom dristade sig en kille fram och sa: "Du bist ein Affe" = du är en apa. Jag spottade upp mig och drämde till med: "Du bist ein Esel mitt lange, lange Ohren"! = du är en åsna med långa öron. Efter det hade jag inga mer problem med klasskamraterna. Med lärarna samtalade jag, och säkert också Ruta, på engelska och min gatpojkstyska. Engelskan hade vi haft i skolan i Tyskland som främmande språk.

Tombolavägen 11. öppna fönstret högst upp är vårt rum.

I februari hade farbror raggat upp ett inneboende rum, hos den förut nämnde brodern till vår skräckrektor i Mölln, herr Meisters. Rummet var på Tombolavägen, i vad som på den tiden kallades Södra folkparken, i Västberga. Rummet var liksom specialbyggt för uthyrning, med separat ingång och egen toalett, ej dusch. Herr Meisters var lite knepig, han var så rädd för grannarna att han tyckte att jag förde för mycket oväsen när jag och min dåvarande och första kompis i Sverige, Rune Antonsson, sprang nerför trapporna. Han också gärna och ofta upplyste alla, som kom i närheten, att han var den enda utlänningen som jobbade i Stadshuset. Jag tror att han var arkitekt. Några år senare när Ruta också jobbade i Stadshuset, träffade hon honom och han låtsades inte känna igen henne - sa Ruta.

Vi fick naturligtvis även byta skola. Vi fick börja i Södra kommunala mellanskolan, som låg på Hornsgatspuckeln, vilken hade en filial i Västberga folkskola vid Södertäljevägen i Västberga. Där gick det en hel radda med letter och ester, bl.a. "hon med flätorna" Monika. Hon och Ruta blev bästisar. Till Solna läroverk, som var femårig, sökte man från fjärde klass folkskola, vilket passade väl till min kunskapsnivå, men Södra kommunala var fyraårigt läroverk, till vilken man sökte från sjätte klass, så att Ruta och jag till kommande hösten, fick börja om i samma klass som vi började i februari. Ändå upptäckte Södra kommunalas skräckmagister Nordstad att jag saknade anatomidelen i utbildningen, så att jag fick plugga in den extra. Han var den ende som krävde att man ställde sig upp, när man svarade på frågor, eller samtalade med honom. Även om det för mig var en överraskning, att man i svenska skolan kunde sitta och svara på lärarens frågor, så var han en särling. Han betygsatte alla utfrågningar, men det var lugnt, för han kollade oss i alfabetisk ordning. Han hann med c:a tre elever per lektion, så det räckte att läsa på när det närmade sig i alfabetet, sedan kunde man vila tills nästa gång det hade gått varvet runt.

Hur vi lärde oss svenska har jag ingen aning, den bara fanns där. Hösten -48 så skedde all undervisning på svenska, allt funkade, utom min rättskrivning. Jag lyckades aldrig att skriva en godkänd skrivning, inte ens i närheten av det. Det stackars A-4 bladet var alldeles rött med rättelser, i övre halvan och sen hade läraren gett upp. Att jag hade godkänt i svenska berodde på en tolerant lärare, att jag var bra på grammatik och uppsatser bedömdes inte efter felstavningar, utan efter innehåll. På hösten -48 omdöptes Södra kommunala, till Högalids samrealskola och filialen flyttades från Västberga, till Aspuddens nya folkskola, på Blommensbergsvägen. Det blev en 25 minuters promenad enkel väg, till och från skolan varje dag. Över Södertäljevägen, genom Midsommarkransen, till Bäckvägen, Vallfartsbacken ner, genom Aspudden, till Blommensbergsvägen... voj, voj. Nästa sommarlov jobbade jag ihop 50 kr. och köpte mig en cykel, då blev det bättre. Jag har även barnarbetat. I ett vanligt hyreshus vid Hägerstensvägen i Aspudden, i ett skyddsrum i källaren, fanns det en förkromningsfabrik. Där stod jag, som 14-åring, efter skolan och doppade, i olika syrabad, ämnen till något som kallades patentkorkar, så att dom blev förkromade.

Så kallade patentkorkar.

  

Även matematik hade jag inga svårigheter med. Mina prov brukade vara nästbäst, beroende på att jag alltid lyckades att göra något slarvfel. Den som var bäst var en riktig "plugghäst", men snäll ändå.  Maja Ekwall, min och även Monikas och Rutas mattelärarinna, slutade på vår skola, så hon bjöd mig med, till sin familjs sommarställe, i Tällberg. Där tillbringade jag en härlig sommar - bara sol vad jag kommer ihåg. När jag var tillräckligt gammal för att inse hennes värde, och hade velat tacka henne, var hon redan död i cancer.

Mamma, som aldrig i sitt liv hade behövt ett arbete, fick börja att jobba på AEG i Västberga, på löpande bandet och montera väggkontakter, strömbrytare och snarlika prylar. Plötsligt var hon tvungen att försörja oss, två odrägliga tonåringar. Hon orkade inte disciplinera oss, så jag lyckades att slarva mig ut ur skolan - ganska kvickt. Men att Ruta hoppade av precis innan realexamen, det var ganska onödigt - tycker jag fortfarande.
Härom året frågade jag kompisen Rune, hur vi samtalade då vi möttes, vid en gångstig till Södertäljevägen, där "gänget" hade byggt en koja, i en bergsskreva. Hans svar var, att det antagligen var en blandning av engelska och svenska, "men det gick ju bra". Gänget som jag halkade in i, bestod av nyss nämnde Rune, Jan "Janne" Levin, Gunnar "Gurra" Sandberg och Lennart "Lelle" Karlsson. Lelle utmärkte sig med att klättra som en apa, och sätta sig ovanpå gatulampan, och när en tant gick förbi, rapade han så att hela stolpen skallrade. Tanten fick hjärtsnörpen, grabbade tag i handväskan med båda händerna och försvann smålubbandes utefter gatan.            

En av dom vita bussarna.

nu kommer andra akten av broöppningen -

  
   Nu kommer andra akten av broöppningen. Fastän juridiken redan har fastställt att, eftersom detta var en praxis, så har han som beordrade broöppningen inte gjort något tjänstefel, så skall han nu i alla fall åtalas, för att den näst efter Gud rådande makten  - domstolen - kunna fastslå att kollegan är oskyldig till grabbarnas död. - Hurraaa ! 
   Samtidigt kommer domen att ta udden av och släta över div. Uppsalapolisers kalla och arroganta uttalanden i samband med händelsen. - Hurraaa - en gång till !!  

nu något roligare.. faktiskt!

   I programmet, En helkväll med.. I detta fallet Jill Johnson, sa Tommy Körberg vad han trodde, kunde hända, om man sjöng country baklänges.
Joo..  Ens bortsprungna hund kom hem igen.
  Ens älskade återvände.
  Och man upphör att vara alkoholist. 

lundsberg bye,bye...

  
Igår kväll såg jag ett meningslöst debattprogram om stängningen av Lundsbergsskolan. Dom som skulle kunnat föra en meningsfull debatt lyste med sin frånvaro. Skolstyrelse och ex-rektor var helt osynliga och tysta. Skolinspektionens ordförande, per länk, upprepade sin mantra om elevernas säkerhet i skolan, samt meddelade i samma andetag att hon inte tänker medverka i någon debatt!

Hon som inte tycker om elitskolor.

Hon som trampade i skiten.

   I debatten medverkade endast en förälder och några elever med sina personliga åsikter. Motsagda av en riksdagsman, folkpartist, Roger Haddad, som tydligen sitter med i utbildningsutskottet och där driver uppfattningen att alla s.k. riksinternat skall stängas för gott, samt en högljudd riksdagskvinna, V = kommunist, från utbildningsutskottet, Rossana Dinamarca, vilken som vanligt, väldigt bestämt och envist, åberopade total penalism och skolans långa tradition av inbördes fostran, som enligt henne pågått, vem vet hur länge och inte har slutat. Hon medgav inte att hon aldrig har varit på skolan.
   Man måste betänka att många elever i den skolan har sina föräldrar utomlands, där dom arbetar på beskickningar eller i affärs och industriverksamhet, och därför har dessa elever inte något hem att flytta till.
   Min privata gissning är att skolinspektionen kände sig uppretad för något och ville sätta ner foten, men den hamnade i en skithög.

fiskar tillfrågas..

Härom dagen fick jag spader och skrev en antidrapa, när jag i vår lokalblaska läste, att fiskeriverket (eller va´fan den nu heter) krävde en utredning om vad som händer med fiskelivet, när kraftverket i Långed skall rivas för att byggas om och moderniseras, d.v.s. göras effektivare och producera mera el.  Jag har i färskt minne Annalisas, ett och ett halvt år långa försök, att från regionspolitikerna få fram en s.k. konsekvensbeskrivning, om vad som händer, när man lägger ned verksamheter på Dalslands sjukhus. Nu, efter ett och ett halvt år, har politikerna erkänt att det inte existerar någon sådan! 

ärans vinter

  
   Jag har just läst en väldigt redovisande och tillförlitlig skildring av finska vinterkriget (Ärans vinter, av Claes Göran Isacson, som är militärhistoriker). Det var bedrövligt att läsa om inkompetensen i den ryska arméledningen och obefintliga vinterkrigs kunskaperna i den enorma ryska armén, samt soldaternas obefintliga vinterutrustning. Dom hade enorm tillgång på materiell och folk. Trots det blev dom slaktade i massor, utan att egentligen uppnå några segrar. Som ett exempel är att finnarna, på grund av ständig ammunitionsbrist, under hela vinterkriget avlossade c:a 350 000 granater, medan ryssarna kunde avlossa c:a 200 000 granater på en dag, utan att kunna slå ut finnarna. Sisu!
   Men det som jag egentligen vill peka på är politikernas brist på kompetens, men överflöd av självgodhet och för mycket makt. Nämligen, mannen med vilken hela Finland reste sig, stod och inte föll,  Mannerheim, (mannen med många titlar i Finland, vilka visar hur oumbärlig han var för landet i dess tillblivelse och överlevnad som självständig stat. Här kommer dom: fältmarskalk, överbefälhavare, finsk riksföreståndare, president.) Den mannen pläderade oavbrutet, redan på tjugotalet, att Finland måste rusta, för Ryssland var ett hot, och att ett krig mot ryssarna skulle oundvikligen komma. Ingen politiker lyssnade på honom, då eller senare, ända fram till hösten -39.
   Hans historia i korthet (kortheten börjar se lång ut) är som följer. 6. december 1917 förklarade sig Finland oavhängigt och självständigt. Den 4. januari erkände Ryssland och Lenin Finland, men vägrade att ta hem dom c:a 80 000 man ryska trupper i Finland. Med ryssarnas vapen och folk bildades det röda garden. Mannerheim blev utnämnd till chef för en skyddskår mot dom röda. Inom några dagar ändrades utnämningen till överbefälhavare över republiken Finnlands armé. Den 17:e februari, mot Mannerheims vilja, men på politikernas begäran, kom det 7000 tyskutbildade trupper och med deras hjälp kvästes det kommunistiska upproret. Då meddelade senaten att en tysk generalstabs officer skulle utarbeta förslag till arméns organisation, utbildning och utrustning varpå överbefälhavaren, d.v.s. Mannerheim bara skulle underteckna. Mannerheims svar var: "- att jag efter att ha stampat en armé ur marken och fört nästan outbildade, bristfälligt beväpnade och utrustade soldater till seger, som vunnits tack vare den finländska soldatens kampanda, skulle finna mig i att med min namnteckning förse de order som den tyska militärkommissionen ansåg behövliga. Jag har endast att tillägga att jag ikväll nedlägger befälet och i morgon reser utomlands." 
   Den finska regeringen hade föreslagit en tysk prins som regent i Finnland. Den 9. oktober 1918 valdes prins Friedrich Karl av Hessen, svåger till tyske kejsaren, till Finnlands konung med namnet Väinö I. Han tillträdde aldrig. Då frågade den finska lantdagen om Mannerheim åtog sig att vara riksföreståndare, så Mannerheim landsteg i Åbo den 22 dec. och var riksföreståndare dec. 1918 - juli 1919. Mannerheim var statschef men tackade nej vid presidentvalet. Han sa att han ville leva ett fritt liv efter alla de år han givit Finland. Han blev president (jag tror på Stalins begäran) efter kriget, 1944 - 1946. I Stalins fredsvillkor ingick att presidenten, 1940 - 1944, Risto Ryti, skulle dömas till tukthus för krigshandlingar, trots att båda krigen startades av Stalin. Vilken förödmjukelse för Finnland, att behöva göra detta!
   Statsledningen saknade, enligt Mannerheim redan 1925, insikt viken fara som hotade från den sovjetiska uppladdningen. Den finska politiska ledningen motstod alla propåer om ökade försvarsanslag, "regeringen lyssnade bara förstrött". 1931 blev han ordförande i försvarsrådet = överbefälhavare i krig. Att kriget skulle komma var Mannerheim övertygad om. 1933, på femtonårsdagen av frihetskrigets slut fick han titeln fältmarskalk, en titel som inte används på över hundra år. (Muta?..) Först månaderna före vinterkrigs utbrottet insåg politikerna att faran för Finnland var överhängande, men då var det för sent. När kriget kom var Finnland inte rustat, - och det kostade! Den 16. juni 1939 begärde Mannerheim avsked som försvarsrådets ordförande, då han inte ansåg sig kunna ta ansvaret för ett otillräckligt rustat försvar. Men när kriget var ett faktum anmälde han sig hos presidenten, för att tjänstgöra. Han blev då ÖB. Han ansåg att om man gjorde vissa landavträdelser så kunde kanske kriget undvikas, men som vanligt lyssnade inte politikerna.
   Denna lilla epos hade jag tänkt som en liten notis om politiker, ett släkte av arroganta, absolut inte klokare än övriga, men  maktfullkomligare individer som ställer till. Likheten med Sveriges situation 1940, och i synnerhet idag, är slående. Nu blev det här, ju en annan, kanske större, berättelse om en gubbe, som nästan är ett land - men i alla fall...  
     
                 

Sveriges obefintliga försvar!

   Nu sitter han här, i egenskap av reservofficer och son till tretiomannatältets uppfinnare, och hetsar mig om värnplikten. Men , han har såå rätt, Sveriges enda möjlighet, - vilket är ett stort land med liten befolkning, - är att enbart genom värnplikten, som man har möjlighet, att kunna underhålla kunskapen om hur och samtidigt i  tillräcklig mängd ha en någorlunda utbildad befolkning, som kan försvara landets gränser. Det är helt omöjligt att när omvärlden börjar mullra, då hinna att utbilda nya rekryter, bestående av en massa kontorister, datanörder och högskolestudenter, som aldrig har hört något om hur man använder vapen, för att inte tala om hur man överlever i skogen utan mammas frukost, eller hur man med liten trupp utnyttjar sin kända hemmaterräng, samt om mycket, mycket annat, som hindrar en överlägsen fiende, att överfalla landet, vilket skulle kunna rädda landet från att bli slavar under en främmande stormakt. Inse att Sverige kommer alltid att vara en liten plutt, med mycket attraktiva naturresurser, i angriparnas ögon och vi måste vara absolut välutbildade för att kunna avskräcka dom eventuella angriparna, som alltid kommer att vara större än Sverige i kapacitet.
   Försvaret behöver även, den i allmänhet, färdiga yrkeskunskapen som finns hos dom värnpliktiga, när dom rycker in, och som dom därmed tillför organisationen, för underhållet av materielen och organisationen som helhet, d.v.s. det eviga behovet av försvaret av Sverige. 
    Alltså, en gång till, det svenska försvaret måste vara absolut topputbildad för att kunna stå emot en, alltid, större styrka, vilket uppnås enbart genom att, genom värnplikten, kontinuerligt utbilda hela folket, generation efter generation, i försvar av landet.
   Detta var svårt men jag hoppas att ni förstår. Det är nämligen, alltid en fråga om hur mycket det kostar i tid, resurser och ansträngning att erövra Sverige och dess naturtillgångar. Utan ett försvar är det bara att hämta rubbet!  Häpp !     

Om skitlukt och hus utan fönster

   Detta är nästan som förra året.
   Idag luktar det skit, inget fönster, men tyvärr inget regn.


Det bruna i den vackra grönskan är skit.

   För en vecka sedan var fönstermakaren här och tog ut dom två sista, småfönsterna, och försvann med dem, mot sin verkstad, för iordningställande. Allt var frid och fröjd, tills igår. Då dök bonnadjäveln upp med sin dyngspridare och begöt hela åkern, så att nu luktar det koskit i hela huset, och grannskapet. Det blir nog kul att fira Midsommar mitt i koskiten, -  jo,jo. Det slipper Stockholmarna, dom äter bara biffarna och dricker mjölken, sedan bonden har betalat biltull och levererat varorna.
   Regnet vore välkommet, för om det regnar ordentligt, så försvinner koskiten ner i jorden och man slipper lukten.
   Ja,ja, sådant är livet i spenaten, men vad gör man inte för att slippa nano-dammet  som bildas när gummi slits mot asfalt !  (Se min betraktelse 26/11.2011)         

Välståndets osundhet

   Sundhetsjakten börjar urarta sig. - tycker jag - ... Vårt välstånd och därmed även våra välfyllda kylskåp, och även så våra välfyllda magar, verkar utgöra problem för väldigt många s.k. välfylldamaginnehavare. Då händer det något i hjärnan, på en del av dom. En del av dessa börjar att fundera över varför deras magar är så välfyllda. Den välgödda hjärnan börjar att grubbla över exsistensproblem, t.ex. varför blir min mage större och större. Varför blir jag inte av med mitt fett, som i ungdomen. Då kunde jag äta allt! Dåå, kommer somliga på att dom kroppsarbetade, jagade runt, rastlöst, innan dom hittade en partner, och var i rörelse hela tiden, men dessutom så verkade organismen förbränna vårat välstånd på ett annat, bättre, effektivare sätt. Men nu, - ve och faasa, - jag åldras! Vad skall jag göra åt det? Jag ger mig ut och försöker att springa ifrån det. Jag springer ett par varv runt stan, en gång om året, jag får ont i knäna, men skit i det, jag får inte bli för tjock! - och åldras! Nu är en del andra, som ser dom som försöker springa ifrån tiden och får sina idéer. Hur ska man kunna dra nytta av det? Dom börjar t.o.m. att se en möjlighet att göra geshäft av det. Det tillkommer en hel industri, som tillverkar redskap att kunna springa maraton, eller cykla Vätternrunt, hemma vid TV:n. När kylskåpet är överfullt, kan en del ha så mycket välstånd över, att dom kan bygga sig en svimingpöl, på tomten, så kan dom även simma Vansbrosimmet hemmavid, men det brukar mest bara bli till för att doppa sig i, när det blir för hett att ligga på gräsmattan. Vasaloppet är på en så otrevlig årstid så då räcker det med att sitta och titta på TV. En del är rastlösa och vill ut och ränna, så det har uppfunnits Gym, en lokal där, om man betalar, kan på diverse redskap, som cyklar och sträckbänkar, avreagera sig utan att behöva vara hemma. Och om man inte riktigt vet hur man gör med verktygen, så finns det ju personliga tränare att anlita, dessa kan ju t.o.m. bli prinsar på kuppen!
   Men nu är det så att även jag har några idéer om välståndets inverkan på oss. Jag har insupit många intressanta funderingar av begåvade och kunniga funderare. En intressant aspekt bidrog en artikel i Illustrerad vetenskap med. Artikeln påstod att människans organism naturligen var gjord för en genomsnittsålder på 30 - 35 år, så att allt över det är alltså övertid! Eller som det stod i artikeln, "det är endast i historisk tid ( d.v.s. den tid som vi har historiska bevis för c:a 6000 år), som vi börjar att öka livslängden". En annan sanning som är intressant, är att år noll, d.v.s. vid tiden för Jesus födelse, var hela jordens befolkning c:a 250 miljoner homosapiens, att jämföras med att bara USA:s befolkning idag är över 300 miljoner. Sedan dess har jordens befolkning förökat sig enormt. Hur liten var homosapiens antal, innan vi blev bofasta, d.v.s. när vi verkligen var en del av naturen, levde och överlevde på naturens villkor? Hur kommer det sig att folken som bor i misär idag, förökar sig mest? Dom svälter, med den vite mannens hjälp slår dom ihjäl varandra, försöker utrota varandra i stamkrig och utnyttjar barn i tungt arbete t.o.m. som soldater, men ändå ökar befolkningarna. Dom springer inte maraton, simmar inte Vansbrosim, åker inte Vasaloppet, eller ränner omkring i grannskapet med stegräknare, dom kämpar för att överleva och har tydligen i alla fall bättre livskvalitet, än vi som lever i överflödssamhället, där vi har all tid i världen att odla vår hälsa.
   Istället för att leva sunt, tycker jag att sundhetsjakten börjar att bli osund. En hel miljardindustri är involverad i att förjaga rynkor, med krämer, salvor, bootex, inplantat, fettsugnung utförd av en hel armé med plastikkirurger och kosmetologer. En annan armé tillverkar och säljer gymredskap, hälsoprodukter, bantningsprodukter o.s.v. allt för att det inte skall märkas att vi åldras. Solarier, ja det var en plåga på sin tid, som verkar vara på väg ut, - bort, bort, - nya idéer in!  Numera är det väl nästan inte nån tjej som inte har inplantat i tetrorna. Eller att alla skall raka sig över hela kroppen, är det ett sätt att förneka att dom har blivit vuxna, eller är det bara en önskan att ge uttrycket "den nakna apan" ett ansikte? - över hela kroppen!!
   Är det möjligen som så att vi i vår odödlighetssträvan blir äldre och äldre, varvid vi inte har tid och inte vill förstöra resurser med att sörja för återväxten?  I vår strävan efter välfärden har vi förlorat tillfället att göra kroppsarbete, vi har överlåtit allt arbete till maskiner som vi ursprungligen har uppfunnit, för att med mera arbete på kortare tid, utföra mer, allt för att öka välfärden i vårt samhälle. Nu står vi, eller rättare sagt sitter vi, och blir fetare och fetare, och tittar på när maskinerna gör allt kroppsarbete åt oss. Även maskinisten sitter och odlar fläsk under arbetstiden.
   Detta är ju faktiskt en katastrof att vi måste underhålla våra muskler och vårt ork med artificiella träningsmetoder. Trots allt detta så blir vi bara äldre och lever längre. Vi har redan lyckats att förstöra pensionssystemet med att genomsnittsåldern har blivit alldeles för hög d.v.s. inte vilja dö av i tid. Var skall detta sluta? Eller tror vi verkligen att vi ska bli odödliga, trots att kroppen börjar att förfalla redan vid tretioårsåldern?  Knappast att vi lyckas med det, jag tror att trots vår odödlighetsönskan och strävanden, så kommer naturen att tvinga oss att återgå till att arbeta med våra egna kroppskrafter för överlevnad, inte vara juppinallar i storstan, som, medan vi gymmar och plastikopererar vår slaka hud, väntar på att bli försörjda av kroppsarbetare, som arbetar ihjäl sig, i något U-land.                               

juridikens förträffliga finter !

   Hur kan man utsätta en brovakt för traumat, att behöva titta på när två unga grabbar kör ihjäl sig, och sedan att behöva känna sig skyldig till det?  Nu vet jag inte vem som var brovakt vid det tillfället, men jag vet att brovakten på Liljeholms, Hammarby och Danvikstulls broarna, under tre eller fyra år hette Dag. Dag hade det som extrajobb medan han studerade. Studenter som extrajobbar skall inte behöva bli utsatta för sådant. 
   Jag har hört folk som säger, att när man kör mot rött ljus och genom bommar, så får man skylla sig själv!
   Då är frågan, hur bekanta var grabbarna med vägsträckan? Det var mitt i natten, becksvart, dom kanske trodde att det var en järnvägsövergång. Dom såg inga ljus från något tåg så dom räknade med att hinna över. Att folk som jagas av polisbilar, kör mot rött ljus, är säkerligen inte ovanligt, i synnerhet ungdomar, (dom har ju sett sådant på film). Förut så fanns en instruktion som sa att polisen inte skulle bedriva biljakter, och inte utsätta allmänheten och den jagade, för onödiga risker. Eller som Leif GW. sa, ingripandet och risktagandet ska vara i paritet till brottet, i det här fallet bensin för 200kr. Eller som poliserna sa, att dom bara tyckte, att bilen körde för fort, vilket idag är tydligen en total dödssynd, - ordagrant!
   Sedan kommer det fram att broöppningen var satt i system av Uppsalapolisen. Hos vakthavande fanns det, till och med, ett direktnummer till brovakten ifråga, att ringa när dom ville att bilfällan skulle öppnas. Eller ska jag kalla det råttfällan? I alla fall så på grund av systematiken, kommer det nu den juridiska finten, att den som beordrar broöppnandet är inte ansvarig för följderna, för han har bara följt praxis - strålande!! 
   En annan juridisk fint såg jag i Debatt, härom kvällen. En manlig s.k. arbetspraktikant, muslim, vägrade att ta den kvinnliga arbetsledaren i hand, när hon skulle hälsa honom välkommen. Han hade förklarat att han måste tvätta händerna om han rörde vid en kvinna, d.v.s. tog henne i handen. Vad jag förstod så hade kvinnan envisats. Nu kommer det juridiska. Praktikanten fick, efter förlikning 30 000kr i skadestånd, utbetald av Trollhättans kommun, för förolämpningen, som den kvinnliga arbetsledaren hade utsatt honom för. Den juridiska förklaringen lät ungefär så här. Eftersom hon är en offentlig tjänsteman, så är hon könsneutral och kan därför inte bli utsatt för könsdiskriminering, däremot, genom att envisas har hon diskriminerat praktikanten, och förolämpat hans religionstro och hans kultur!! - Strålande - Åkessons polare gnuggar händerna! - och jag gnuggar mig i ögona, eller snarare i örona, tror inte mina logiksinnen.       

Tingvall

Hur smalspårigt enögd får en trafikforskare, som blivit professor i ämnet vara?? ! Enligt honom är ständiga hastighetssänkningar och absolut nolltolerans mot variationer, med hänsyn till omständigheter i trafikrytmen, väderleken och vägförhållanden, det enda som är trafiksäkerhet och är det enda trafikbrott, som är viktigt att beivra.  Ständiga experiment med hur lite vägunderhåll d.v.s. halkbekämpning, plogning på vintern, vägunderhåll i övrigt på sommaren, man kan göra, har tydligen absolut ingenting med trafiksäkerhet att göra. Jag vill påstå att professorn använder dom svenska trafikanterna d.v.s. stort sett hela Sveriges befolkning, som försökskaniner för att bevisa sin enda idé och tes.
Det paradoxala är, att hela trafiklagstiftningen bygger på kravet, på att den enskilde bilföraren uppfattar trafiksituationen rätt, och handlar absolut rätt i varje enskilt ögonblick. Detta gäller absolut inte när det gäller hastigheten. Då skall bilföraren stirra efter en rund skylt med två siffror på och följa siffrorna slaviskt. Skyltarna är utplacerade efter någon sorts byråkratisk formell, ibland hur tätt som helst, med hastighetsbyten stup i ett, ibland på grund av nån sorts lojhet inte alls.
 Lördagen den 25:e maj 2013  
   PS. Igår körde jag på 45:an från Tösse till Karlstad. Då visar det sig att 45:an från Tösse till Åmål har plötsligt fått sänkt hastighet till 80 km/tim. en vägsträcka som har kilometerlånga raksträckor, över öppet landskap med två meter breda, asfalterade vägrenar. När jag kommer norr om Säffle, är 45;an en s.k. niometersväg (snarare 7 - 8 meter mellan vita sträcken), utan vägrenar, men där är hastigheten 90 km/tim. Finns det inga gränser, hur mycket experimentfabriken, Trafikverket, får djävlas med svenska trafikanter?? 
    

Sofi Oksanen

   Att en så ung och från händelserna tidsmässigt avlägsen person, som aldrig bott i Sovjetestland, har en så klar och levande uppfattning om Estlands, och samtidigt baltikums, 1900:tals historia är fantastiskt. Bara det faktum att Norrskensflammans recension utpekar historiskrivningen som saklig, estförskönande och i och med det Sovjetfientlig, är bevis nog för att hon har träffat rätt.
   Gång på gång, i bok efter bok, beskriver hon detaljer och skeenden i vardagen så naturligt som om dom vore självupplevda. När man läser så upplever ens sinnen, synerna, lukterna, hörseln, den ogreppbara men ständigt närvarande torftigheten i det ockuperade baltikum. Då tänker jag inte bara på Sovjettiden efter kriget. Jag finner det ännu mera anmärkningsvärt att hon är lika välorienterad i första ockupationsåret d.v.s. 1940 - 41, samt dom därpå följande tyskåren.
   I en recension i Expressen, av När duvorna försvann,  klagas det på att huvudpersonens karaktär är för diffus, men kanske, även i denna roman, huvudpersonen är alla dom våldförda människorna i det  ständigt ofria, ockuperade, landet Estland!
   Jag beundrar henne för att en så ung person lägger ner så mycket research och arbete, i vår allt överslätande, nedrustade tid, på en historia som ingen vill låtsas om, att den har utspelat sig, i femtio efterkrigsår, på tröskeln till Skandinavien. - Läs boken!       

ABBA - popikoner.

ABBA, - ja dom har ju blivit ikoner för popmusik, i synnerhet svensk sådan. Nu har det blivit även ett museum i deras namn och för deras musik. Härom dagen invigdes den, med medlemmarna, utom Agnetha, närvarande. Agnetha Fältskog har, efter gruppens upplösning, aldrig visat sig tillsammans med dom övriga, varken privat eller vid diverse representationstillfällen. Jag har väl tyckt att hon får välja att inte umgås med resten av gruppen bäst hon gitter, vad än hon kan ha för orsak, men museet är ett monument över gruppens prestation. I gruppens namn har även hon blivit, om inte miljardär så mångmiljonär. Hon inkasserar fortfarande royaltys och ökar på inkomsterna med dessa. Det kommer att bli nya inkomster från museet, så det minsta allmänheten kan begära är att när den nya inkomstkällan invigs, tjejen visar vanlig hövlighet och närvarar, oavsett eventuellt groll, eller annan ovilja mot gruppen hon kan hysa. Nej jag tycker faktiskt, att hon uppvisar dåligt omdöme och framför allt, ett förakt mot sina beundrare, vilka är faktiskt även hennes gynnare.   

IX. Forts.1944-1946

Nu till minnena igen.
  
   När Pappa hade dött, var det många som månade och hjälpte oss, bl.a. Julia och hennes engelske vän "Reggie", Reginald nånting. Jag tror att han var sergeant. En dag dök han upp med en liiten valp under rocken, (man borde kanske skriva liten med stor bokstav, för den var liten). Han sa att det var en foxterrier, så hunden fick omedelbart namnet Teritis, ungefär "lilla terriern".
   Vid ett annat tillfälle kom Reggie med ungefär tio askar vattenfärg, om vilket jag tydligen hade snackat med honom om. Jag hade nog möjligen snackat om en ask, men han tog väl i ordentligt. Vattenfärgen hade jag tänkt mig som present till en av dom två bröder, legionärer som  bodde i andra änden i våran barack. Killen i fråga lärde mig att rita och senare att måla, han hade gått på konstskola. När jag frågade Reggie vad färgena kostade, skrattade han och sa "Zehn Finger und ein bisschen Angst", betyder väl ungefär som "tio fingrar och lite ängslan". Hans förband var nämligen förlagt i en skola och där hittade han färgerna i teckningssalen.

Teritis och Julia.

   För att återgå till den lilla hunden, så fick han svansen kuperad, som det skall vara på en terrier, jag vet inte av vem och var det gjordes, men jag kommer ihåg sårskorpan och hur den sakta läktes. Sedan väntade alla (även mamma i den mån som hon nu brydde sig om något överhuvudtaget) på att det typiska terrierskägget skall börja växa, men han blev ju lika långhårig över hela kroppen - ! - så alla sa att han var nog inte renrasig. Ingen sa att man nog måste klippa byrackan, vilket är det normala med en foxterrier. - Stackars missförstådda Teritis. Eftersom han i pricip blev uppfostrad av en tioåring d.v.s. mig, för han var min lekkamrat, blev han i princip, en nästan totalt vild hund. Den mesta dressyren som jag bibringade honom var att bita sig fast i en pinne eller vedklabb och inte släppa taget. Han bet sig fast och jag lyfte honom i luften och han sprattlade som en nyfångad haj, men släppte inte taget. När jag var trött i armarna så överlämnade jag stafettpinnen till kompisen och hunden hängde kvar och sprattlade vidare. Han älskade att nafsa efter benen på folk, i synnerhet dr. Schedriks vilken han hatade extra mycket, vet ej varför, kanske det var han som hade kuperat svansen på hunden, tills plötsligt en dag var dom bästa vänner. Vad dr. Schedriks mutade honom med vet jag inte heller. Efter den dagen varken skällde, eller nafsade han efter brallorna, på dr. Schedriks.
   Någon gång nästa vår tog idyllen Mölln slut och vi blev flyttade till ett stort flyktingsläger - DP-camp "Saule" i Gheestacht. Där var det mellan fem och sex tusen letter. I andra änden av stan fanns det ett annat läger inkvarterat i tegelkasarmer. Där bodde det ester och litauer. Mamma låg under ett år i sängen, i depression. Under den tiden gick nog vi, Ruta och jag, vind för våg. Att vi inte spårade ut alldeles har jag ingen riktig förklaring för, möjligen kan det vara som så att, genom att alla bodde så tätt tillsammans, så fanns det väl en kollektiv övervakning av oss. Jag kommer ihåg att Ruta fick påssjukan, för andra gången, och att jag slapp. Under hela barndomen ansågs jag som den klene. Redan i Gulbene försökte alla vuxna att göda mig för att jag var så smal jämfört med Ruta. I lägret i Mölln fick jag extra tilldelning av mjölk, för att jag ansågs vara undernärd. Men när vi kom till Sverige fick vi en grundläggande hälsokontroll, varpå dom upptäckte anlag för TBC hos, hör och häpna, - Ruta, varpå hon fick ta en så kallad callmetevaccination, vilket jag slapp, även den. Så nu, vid närmare 80:års ålder, kan jag nog börja att skryta om min hälsa. - Så länge det nu varar - jo, jo. Eller som det säges: idag död imorgon röd - eller var det banan? 
   Mathållningen gick ganska bra, för att det fanns ett centralkök som tillagade dom stora måltiderna centralt. Det var bara bröd, barnens mjölk och ibland några konserver som delades ut individuellt. Jag kommer ihåg en gång när vi hade hämtat nån sorts majssoppa till middag, flöt det en stor tofs hår i soppan - ärkeäckligt!
   Apropå majssoppa, kan jag berätta om mina kockbravader, i scouterna, dit jag hade förirrat mig i min gröna ungdom. Scouterna i Gheestacht, d.v.s. ungar från dom tre flyktinglägren, gjorde sig ett scoutläger och idkade scouting. Jag blev satt att koka majsgrynsgröt åt vår grupp. Göra brasa, det blev fixat, kommer inte ihåg av vem eller hur, så fram med kastrullen, i med vatten och i med grynen i vattnet, tills det blev ordentligt tjockt. Kastrullen på brasan och låta gröten koka. Resultatet blev väl lite konstigt,(man kunde nog vända upp och ned på kastrullen, utan att gröten ramlade ur), Jag tror att vi använde våra scoutknivar för att skära gröten i bitar. Alla åt med god aptit och gick och la sig för natten, - en liten stund, - sen började alla klaga över att dom hade ont i magen. Sensmoral, - gryn måste få svälla under kokningen, inte i magen på små scouter. Senare i livet har jag lyckats att bränna vid potatis, under kokning, samt att koka ägg så den, med en smäll hoppade ur kastrullen och ner på golvet, - så vill ni ha obehagliga överraskningar, då ska ni anlita mig som kock. - annars - inte, icke, ej, njet!
  I Gheestacht blev Dr. Schedriks mammas och hela lägrets läkare, Teritis fick en oändlig massa fler byxben att nafsa efter, den eländiga skolan fick fulltaliga klasser och på två år drog dom tre årskurser, så vi kom ikapp den förlorade flyktvintern. Jag blev en barfota Zlatan, för jag lärde mig att vika upp tårna och slå med sådan kraft på bollen, att om målvakten inte var mycket större än jag, försvann han in i målet med bollen i famnen. När vintern kom upptäckte vi att det var eländigt kallt i vårt rum. En morgon, när jag låg i sängen så upptäckte jag att jag såg morgonljuset genom ytterväggen. Baracken var byggd av sektioner och där glappade det, så att vi fick övermåttan med frisk luft och vinterns friska vindar.


Dr.Schedriks med en del av sin familj, mamma och örnen.

   Dr.Schedriks hittade en örnunge med bruten vinge, som han behandlade och lagade vingen på och sen hade han en örn på axeln, som följeslagare vart han än gick. När örnen kände sig frisk och parningstiden kom, tackade han för sig och stack till skogs.
  
   Reginald "Regie" nånting, sergant, hade också förärat mig riktiga dartpilar, välbalanserade med blytyngd inuti. En dag stod jag i barackkorridoren och lekte d.v.s. kastade pilen i väggen och avnjöt hur väl den borrade sig in i träet, just som när jag kastade ännu en gång, kom det en idiot till kille och skulle springa förbi. Pilen försvann med ett smack in i hans knä. Nackhåret reste sig på mig av den isande kylan jag kände mellan öronen, liksom. I nästa ögonblick tog jag ett hopp fram till killen, ryckte åt mig pilen och lubbade iväg och försvann ut, mot som jag hoppades okänd adress. Jag varken hörde eller såg något då, eller senare av eller om killen, så den historien slutar här. 
  
   Bara några veckor efter pappas död, kom det ett brev och paket från faster i Sverige. Hon hade spårat oss genom något flyktingregister som tydligen fanns. Hon och hennes man, "farbror" herr Udris, började omedelbart att jobba för att vi ska kunna flytta till Sverige. Det visade sig bli ganska svårt, för vi räknades som andra klassens släktningar. Hade pappa varit i livet så hade det gått hur lätt som helst. Bror och syster räknas som första klassens släkt. Jag har vissa misstankar om att farbror utnyttjade sina sossekontakter för att så småningom ordna inresetillstånd för oss. Anledningen till det är att det första som hände, när vi så småningom kom till Sverige, var att vi visades upp och presenterades för Bruno Kalnins, Lettlands internationellt mest kände socialdemokrat, som hade mycket goda kontakter med svenska sossar i hierarkin.
   Paketet innehöll väldigt välkommet tillskott till våra ganska knappa förnödenhetsransoner i lägret. Som exempel så fick varje barn 1/2 liter mjölk i veckan. Fasters paket, som hon sedan skickade regelbundet, innehöll mjölkpulver, godis, smör, vitaminer, hårt bröd, konserver och framför allt, kaffe. Vilken uppoffring det var för faster, att åstadkomma dessa paket, det har jag bara förstått nu senare. Dom var ju lika utblottade när dom kom till Sverige som vi i var Tyskland. Hon som utlänning, som inte kunde svenska, tjänade säkerligen inte någon överdådig lön. Vitaminerna som var en stor ask glaserade multivitaminer, blev det ingen ordning med. På grund av att mamma var lite frånvarande hade jag dom att leka med. Jag och min kompis, bl.a. tävlade i hur många vi kunde svälja på en gång, jag tror att jag svalde elva som mest. Vårat guld - kaffet, var fortfarande ransonerat i Sverige, så att hon köpte kaffekuponger på den svarta marknaden här, för att skicka tillräckligt med kaffe till oss i Tyskland o.s.v. Tack vare faster led vi absolut inte någon nöd i lägret.  Kaffe var hårdvaluta på den svarta marknaden i Tyskland. Ett gram kaffe var lika med en mark. Med andra ord var ett kilo kaffe lika med 1000 mark. Viftade man med några gram kaffe, så kunde man få köpa potatis, grönsaker och äpplen av bönderna. Gav man dom 200 gram så fick man ta hela trädgården. När, på hösten -45, började Volkswagen att tillverkas, så kostade bilen 3700 mark. Vilket i teorin betydde, att man skulle kunna få en Volkswagen för, knappt fyra kilo kaffe. Det var bara det, att ingen fick inneha eller köpa bil , utan ockupationsmaktens tillstånd, vilket man inte fick så lätt, eller rättare sagt, det var omöjligt.
   Faster var väldigt sparsam, men hon la sina slantar på att, först hjälpa oss och sedan när vi var i ordning i Sverige, så fick hon kontakt med släkten i Lettland och all hennes överflöd skickades till dom. Som jag sa, var hon sparsam, men hon älskade kakor och bakelser. Det här är kompromissen - spårvagn i innerstan kostade 25 öre att åka. Faster tog inte spårvagnen utan gick till fots från Brunkebergstorg, där hon jobbade, till Borgmästargatan på Söder där bussarna, till oss i Björknäs utgick, men för 25:öringen köpte hon en bakelse! - enligt Ruta, - jag var en odräglig tonåring, som varken hörde eller såg något, om vad som skedde i min omgivning.
   Fasters kakliv upplevde jag under hennes sista år, när hon var ensam i Årsta. Det var nämligen jag som två, tre gånger i veckan åkte och fyllde hennes skafferi med mat, efter en lista som hon hade skrivit. På listan stod det uppräknat alla möjliga kakor och bullar och ingenting annat. När jag handlade så tyckte jag att hon måste ha något matigare, så jag köpte lite korvar. När jag skulle fylla på nästa gång, så var i stort sett allting slut, men korvpaketet låg kvar!
   Jag har faktiskt hört henne skryta om att hon aldrig har tillagat en middag. Dom båda jobbade, inga barn, så dom åt väl lunch ute på stan, både i Lettland och i Sverige, så middagen var överflödig. Under helgerna i Riga, försvann farbror till olika sportevenemang och faster åkte till Saules aleja, till sin mamma och syster och där var middagen färdiglagad.       
  
   Farbrors historia är ungefär så här. I början av tretiotalet var han en ung och lovande socialdemokratisk politiker, gift med parlamentsledamotens, Kristaps Bungss dotter, samtidigt till åren yngste borgarråd i Rigas  förvaltning, spelade fotboll i Lettlands landslag, spelade tennis på landslagsnivå och var överhuvudtaget aktiv i idrotts och samhällslivet. Framåt 1940 så blev han faktiskt lettisk mästare i tennis och senare tränade han två andra lettiska mästare, en manlig och en kvinnlig. den manlige var Biruta Lukins bror Valdis Abelitis som efter kriget hamnade i USA, och den kvinnliga vad jag vet var Erna Vitols, som hamnade i Sverige. När jag bläddrade bland fasters gamla kort så hittade jag en bild där herr Udris t.o.m. står med en ishockeyklubba i handen. Observera hockeyutrustningen!      
   När Ulmanis gjorde omvälvningen 1934, fängslades alla aktiva sosse och motsvarande politiker. Efter några månader släpptes dom ut och fick återgå till sina privatliv. Faster, som hon senare stolt påpekade, jobbade vid tillfället på, som redan då, i början av tretiotalet, var en sorts allmän sjukkassa i Lettland, där alla arbetare fick en Lats om dagen ,när dom var sjuka. Hon slutade, eller kanske var tvungen att sluta p.g.a. sin socialistiske fader där, och istället öppnade paret Udris en galanteriaffär.                

 Saxat ur nationalencyklopedin:
galanterivaror, benämning på de lyxvaror som förknippades med personlig flärd och som genom industriell framställning blev billiga och lättillgängliga.

Med andra ord så sålde dom slipsar, näsdukar, underkläder, skjortor o.s.v. Affären gick nog bra, för dom livnärde sig på den ända fram till sovjetockupationen 1940. Faster hade tydligen t.o.m. lånat ut pengar till sin mamma, min farmor, för att bygga färdigt Saules aleja 1, huset som Ilse och Viestarts numera bor i. På 80:talet visade faster mig lånehandlingarna och skrattade och sa att, egentligen äger ju jag halva huset. När ryssarna ockuperade Lettland 1940, nationaliserades alla privata egendomar, även företag, så då blev dom väl av med sin affär. I alla fall vid ett tillfälle berättade farbror, med ett urskuldande leende, att han då blev utnämnd till beklädnadskommisarie för Riga. - Vad det nu betydde. Tydligen skötte han sig väl, för han blev inte anklagad för någonting, när tyskarna kom -41. Ganska snart var han igång med en pappers och bokhandel, samt bokförlag. Enligt faster så gick dom affärerna strålande. Hon berättade hur dom varje kväll gick hem med en liten koffert full med pengar. Bokförlaget hade han döpt till Parnass förlag.

båten Centiba.

   När kriget höll på att rasa ihop för tyskarna och ryssarna var på väg tillbaka, organiserade farbror nån sorts flyktningstrafik mellan Ventspils och Gotland. Han använde sina papperspengar att köpa och hyra fiske och andra småbåtar och dom åkte i skytteltrafik med hans vänner och bekanta. I fasters gamla bilder hittade jag just nu, bilder på flyktingbåtar. Båten på bilden, jag sätter in här, heter Centiba = flit eller iver. Att bilderna finns i fasters samlingar, beror sannolikt på att det tillhör farbrors transporter.  Enligt honom så pågick trafiken i nästan tre veckor. Då fick han reda på att tyskarna var dom på spåren, så han tog sista båten själv och klarade sig till Sverige. Han har berättat hur han och dom övriga låg, gömde sig och väntade i dynerna på en signal att båten var där, och fick sedan, mitt i natten, vada ut från stranden till midjedjupt vatten, och sen kravla sig upp i båten. Detta hände ju i oktober eller november, så det måste ha varit ganska kallt att vada och sedan sitta på en båt i 15 - 20 timmar. Han hade nog tänkt sig att dom köpta båtarna skulle bli någon sorts startkapital, men därav blev det tji. Svenska staten beslagtog alla båtarna och, precis som med soldaterna, utlämnade dom till Stalin, med motiveringen att det var sovjetisk egendom!! - que?

   Jag har hört prat om att det fanns dom båtägare som hade hoppats att deras passagerare skulle betala för överresan i efterskott, vilket blev liksom bortglömt. Jag var vid ett tillfälle på 70:talet, tillsammans med farbror, på någon sorts lettisk sammankomst i ABF-huset, på Sveavägen och när vi satt och tittade ut över församlingen så sa farbror, att stort sett hälften av dom som sitter här har mig att tacka för, att dom är här, men  idag är det nästan ingen som kommer ihåg mig. Han lät lite bitter. Jag återkommer till faster, farbror och Parnass i nästa berättelse. d.v.s. när vi kommer till Sverige.   



..och här är båten.