Berlusconis frihet

  

   Jag läser en bok om Berlusconis Italien. han kallar sitt parti för frihetspartiet. Han vill ha det till att frihet är en sorts egoistiskt självförverkligande, med ett minimum av störande paragrafer. Det märkliga är ju faktiskt att italienarna tycker som han och en aldrig förut upplevd majoritet av italienarna röstar på honom. Berlusconi är den första premiärminister i Italien sedan -45 som har suttit kvar vid makten under en hel valperiod. - faktiskt flera.   
   Då började jag fundera om oss i Sverige. Vi som slår oss på bröstet i Sverige och utnämner oss för frihetens försvarare. Egentligen så skymtar vår frihet, bara väldigt knappt, i snårskogen av alla statliga, regionala och kommunala bestämmelser och regleringar, vilka bara växer med tusen nya paragrafer i månaden.
   Vår frihet består i, att vi är nästan omyndigförklarade av dom svenska frihetsbestämmelserna. Alla dessa frihetsförsvarande lagar och regleringar, medverkar till att det hos oss finns lite mindre mutor, mygel och olagligheter, än i Berlusconis Italien. Olagligheten, mutorna och det övriga myglet är faktiskt det som är ryggraden i maffiaorganisationerna, men problemet finns faktiskt även här. Alltså är olagligheterna inte utrotade hos oss, vi har bara blivit beskurna i vår frihet av regleringarna, vid det här laget, - nästan lurade på den samma.
   Genom italienares tänk, fick jag en sorts tankeväckare om myntets andra sida - (kanske framsida). Nämligen att när det regleras för mycket, så försvinner friheten i samhället bland paragraferna som skulle försvara den dyra friheten. Ungefär som när jag, i samband med att vår kommun anställde en lapplisa, påpekade för den ansvarige politikern, att vi inte har några större parkeringsproblem, han svarade: "nä, det har vi inte, men det ska vara perfekt!"