jag haver icke ägnat mig åt nidskrifter på flera dagar..

   Jag haver icke ägnat mig åt nidskrifter på flera dagar, så nu kommer det!
   Den förträffliga Alice Teodorescu har åter igen skrivit en debattartikel och träffat rätt. Jag lägger ut hela hennes artikel med mina funderingar instuckna. 
  När inte ens rikspolischef Dan Eliasson framhärdar i försöken att skönmåla verkligheten har det gått långt. Nu går det inte längre att hävda att det handlar om några liberala ledarsidors alarmism, svartmålande av "Sverigebilden" eller dylikt. "Att nå en hållbar förändring i de 61 utsatta områdena kommer att ta många år. Vi behöver mer resurser, men också stöd av lagstiftaren. Hårdare straff för vapenbrott, ökad möjlighet till kameraövervakning, möjlighet till hemlig dataavläsning och fortsatt tillgång till datalagring är de viktigaste önskemålen”, skriver Eliasson och Mats Löfving, chef för NOA, på DN Debatt (21/6).
    Vad är det för polisledning som som ropar efter hjälp genom offentliga medier, istället för att föra samtalen med sina chefer - regeringen vid enskilda förhandlingar? - Polisen som med förkärlek använder sig av hemligstämpeln på allting i vanliga fall? Är det totalt sammanbrott i statsförvaltningen? Ska vi fly landet medan tid är?
 Av den rapport som polisens nationella operativa avdelning (NOA) tagit fram, i vilken man samlat data från landets polisstationer, framgår alltså att 61 områden i Sverige numera klassas som "utsatta områden", där läget är "allvarligt". I fjol räknades 53 områden till den kategorin. Vidare uppskattar polisen att det finns omkring 5000 kriminella och 200 kriminella nätverk i dessa områden, men risken är överhängande att de blir ännu fler.
  Av de 61 utsatta områdena klassas 23 stycken som "särskilt utsatta", också det en ökning från de tidigare 15. I dessa områden är läget "akut". För att ett område ska kategoriseras som särskilt utsatt ska det karakteriseras av "parallella samhällsstrukturer, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, obenägenhet hos befolkningen att delta i rättsprocesser, närhet till andra utsatta områden och förekomst av våldsbejakande religiös extremism".
De åtta nya särskilt utsatta områden återfinns i Borås, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Landskrona och Malmö. Därutöver listar polisen sex områden, som befinner sig mellan ovanstående kategorier, där situationen beskrivs som "alarmerande".
  Vår inrikesminister Ygeman fortsatte att bagatellisera det faktumet att dom särskilt utsatta områdena hade ökat, genom att säga att: "förut så hette området norra Botkyrka, men nu har polisen delat på det och följaktligen redovisas det numera som två områden - Fittja och Alby." Vilket enligt honom skulle enbart vara en inflation genom finfördelning av samma område.
  Framväxten av denna samhällsstruktur, med parallella samhällen i samhället, är en skam för Sverige. Det är en skam att svensk vänster år efter år ägnat sig åt att relativisera den utsatthet som drabbar några av samhällets svagaste grupper. Det är en skam att delar av den svenska borgerligheten tittat åt ett annat håll och framhållit att problemen är marginella och att det minsann går bättre för Sverige än någonsin.
För de människor som lever i områden där polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag är detta på riktigt, oavsett vilka etiketter man använder för att beskriva utvecklingen. För de barn som går i en grundskola där nästan hälften av eleverna misslyckas, vars vardag präglas av grov kriminalitet och våld, som har föräldrar som lever på bidrag då färre än hälften av de vuxna arbetar, är majoritetssamhällets svek oförlåtligt.
 I rapporten konstaterar Polisen nämligen att: "Samhället är inte rustat för att hantera denna stora numerär av kriminella aktörer (...) polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken." Läs den meningen en gång till.
Om ett år befinner sig Sverige i valrörelse. Den som vill göra anspråk på regeringsmakten måste kunna svara på hur den destruktiva spiralen ska brytas. Sverige är inte USA, det finns ingen acceptans för stora klasskillnader, särskilt inte av etnisk karaktär, i ett land med skyhöga skatter där välfärden inte längre levererar. Statens åtaganden gentemot väljarna följer en behovstrappa.
   Det svenska samhället har inte behövt flera poliser. Som jag läste någonstans att förut var Sverige ett folk, numera är Sverige enbart ett land. Den humanitära stormakten har förtagit sig. Det fredliga svenska folket hade den polisiära organisation som var relevant till behovet. Att in över dom öppna gränserna släppa in stort sett 200 000 utomeuropeiska invandrare på några år, det förvandlar samhället i grunden. Är man beredd att ha sådan invandring, så måste man ju för djävulen anpassa samhällsapparaten för det! - Hur flata får de demokratiskt välanpassade makthavarna vara? Hur ska man kunna ta dom på allvar? Hur ska man kunna lita på dom? 
  Oavsett om du definierar dig som höger, vänster eller politiskt ointresserad förväntar du dig att staten ska sträva efter att garantera din frihet (även om frihet i sig kan definieras olika). Detta har således lite med ideologi att göra, utan handlar om vår överlevnadsinstinkt. Ett lands rättsväsende och försvar, det vill säga fundamentet för fred och frihet, liksom förekomsten av mat på bordet är elementära, det första steget i behovstrappan. 
Att fler och fler väljare oroar sig över frågor om lag och ordning, vilket partierna sent omsider snappat upp, som sammanhänger med att bristerna på dessa områden blir tydligare; motsatsvis gäller att dessa frågor engagerar få om upplevelsen är att de sköts som de ska. Det lämnar i sin tur fältet öppet för andra frågor av relativt sett mindre betydelse, som kvoterad föräldraförsäkring eller andel kvinnor i bolagsstyrelser, att dominera den politiska agendan. Men notera, dessa frågor blir viktiga bara om och när staten fullgör sina kärnuppgifter gentemot medborgarna, som dessutom i fallet Sverige delegerat betydande delar via den ansenliga skattesedeln. 
   Just det, statsmakten fokuserar på marginella bagateller som kvoterad föräldraförsäkring och andel kvinnor i bolagsstyrelsen, när samtidigt det fundamentala i statsapparaten förfaller och urholkas. - Dom meningarna är som ljuv musik i mina öron!  - Men Mensch, det handlar inte enbart om frihet, säkerhet är väl nästan viktigare? - Och finns det verkligen en alternativ frihet?
  Det liberala samhällets rötter återfinns i respekten och tilltron till rättsstaten och principen om likabehandling. Garanten för de friheter som vi i dag i många fall tar för givna är nationalstaten, inom vars ramar också välfärdssamhället kunnat växa fram. Det krävs politisk samling över blockgränserna - och det är bråttom. Eftersom det tycks vara svårt att agera politiskt innan situationen antagit katastrofnivåer, de 61 områdena är som bekant resultatet av många års handlingsoförmåga, är det dags att agera nu. 
Ta fram en krisplan, byt ut rikspolischefen och anställ fler poliser i yttre tjänst. Sverige ligger i botten inom EU ifråga om polistäthet. Men att anställa fler är lättare sagt än gjort: till projektet Mareld som ska bekämpa grova brott i utsatta områden i Stockholm hade man för en tid sedan enbart lyckats rekrytera 100 personer, vilket innebär att 200 tjänster inte kunnat tillsättas (SVT 27/2). Sannolikt behöver polislönerna höjas markant för poliser som rör sig i dessa områden, liksom tillgången till utrustning, utbildning och stöd. Utöver de åtgärder som Eliasson lyfte fram under onsdagen behöver dessutom jourdomstolar inrättas, påföljderna för unga bli mer kännbara liksom att straffrabatterna slopas. 
   Där var det blandad kompott. Den ljumna liberalismen fick på moppe. Rikspolischefen fick på moppe. Regeringens oförmåga att handla fick på moppe. Men Eliassons rop på mera kontrollpunkter av allmänheten, som avlyssning, hemlig dataavläsning och annat sådant är enbart kränkande och yrkesrelaterade ständiga önskemål av polisen. Däremot bör påföljderna, mycket riktigt, för unga bli mera kännbara och dom internationellt korta strafftiderna borde få avtjänas i sin helhet.
  "Hjälp oss, hjälp oss!", utbrast en märkbart frustrerad rikspolischef på presskonferensen i onsdags. Sällan har tidsandan fångats så väl. 
   Alice Teodorescu 
    Visst har hon rätt!       1.

de olämpige

   Eftersom ingenting spännande händer på cancer och knäfronten får jag väl försöka att gnälla om något annat.    
   Alice Teodorescu är en skribent och röst, numera politisk redaktör på Göteborgs Posten, som påstår sig ha skrivit och varnat för invandringsproblem redan för tio år sen.

Alice Teodorescu.

I gårdagens Aktuellt debatterade hon med Jan Helin, programdirektör på SVT. (Samme en som Anna Hedenmo härom dan, i egenskap av ordförande i publicistklubben, hackade på.) Han hade svårt att försvara sig om de stora medias tystnad i det längsta. Alice sa att "Det är tragiskt att media under en längre tid inte har velat att erkänna den verklighet som många har levat i och det har berott på att man inte har velat att gynna vissa krafter." - och detta skulle resulterat i att media därför frångått något som hon kallade för konsekvensneutralitet.
   Jan Hedin däremot energiskt förnekade att journalisterna skulle ha frångått den heliga konsekvensneutraliteten, utan kanske hade tappat gnistan så att de skrev oengagerat så att läsarna inte förstod att de skrev! 
   Sent ska syndar´n vakna! - Men nu sent omsider börjar det att surra i getingboet. Alldeles för sent!  Den enorma felkalkylen som de "demokratiska" krafterna gjorde, när de "odemokratiska" sverigedemokraterna kom in i Riksdagen, har redan hunnit göra stor skada på den svenska ekonomin, men det som de offentliga debattörerna framför allt oroar sig för är att allmänheten förlorar förtroende för media och politiker.
   Det var ju redan från början otroligt dumt av etablissemanget att tro att dom ska kunna tiga ihjäl dom olämpliga krafterna. Det fanns faktiskt redan då röster som sa att det bara gynnar de olämplige! Vilket också visade sig i nästa val, då de olämplige fick mera röster av väljarna och blev tredje största parti i Riksdagen - fasa, fasa, - men nu gällde det att tiga ihjäl dem, ännu mera idogt! Nu när nästa val närmar sig, visar opinionsundersökningar att de olämplige närmar sig tjugo procent och kan bli Sveriges näst största parti. 
   Sverige har en benägenhet att vägra inse behövliga förändringar i tid. Jag kommer ihåg på nittiotalet när Bildt-regeringen vägrade att devalvera. Man drev upp räntan till femhundra procent och vägrade att devalvera! Till slut så slutade det med att Sverige var tvungen att devalvera med sexton procent. 
   Både den enorma räntan och devalveringen sved riktigt ordentligt för allmänheten, men regeringen stod på sig som en istadig åsna. Lika sturska har maktens män varit under dom senaste sju år när det gäller att tiga ihjäl de olämplige och allt detta på bekostnad av samhällets tillgångar. Det är nog ingen tvekan att den envisa attityden, som kulminerade i den desperata slogan  - Sverige är en humanitär stormakt - för att veckor senare lika desperat stänga gränserna, kommer att kosta på det inhemska  välståndet, även att det kan döljas i den pågående högkonjunkturen.
   Makthavarna - regeringen kan utan någon svårighet på ideologiska grunder slösa miljarder - det gäller bara att dölja det i räknelängden. Hur mycket kostade t.ex. det egentligen att stoppa det påbörjade arbetet med kringfart Stockholm, att säga upp och betala entreprenörer, fylla igen och asfaltera dom påbörjade grävningarna? Ett halvår senare ragga nya entreprenörer och börja gräva på nytt!   Men det räknar regeringen med att det korta väljarminnet har totalt glömt. Det var ingenting annat än resursförstöring och det får faktiskt inte glömmas! 
   Även att inte i tid tillvarata landets egna intressen är resursförstöring, men där är dom onödiga groparna svårare att peka ut - men kosta kommer det att göra! - Det gäller bara att dölja i räkenskapen och lita på väljarnas korta minne!                  

rasism på svenska

  Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.  

   Hon försöker att bena upp uttrycket rasist, bl.a. genom att åberopa Nationalencyklopedins fem punkter för att identifiera betydelsen. 
   Här nedan klipper jag lite ur Anns artikel;

För ungefär ett år sedan skrev jag en text på Expressens debattsida där jag hävdade att ”rasist” är samtidens mest missbrukade ord. Jag är idag beredd att revidera den uppfattningen: Jag vill hävda att rasist inte bara är den svenska samtidens mest missbrukade ord, utan också, helt utan konkurrens, den svenska samtidens mest missförstådda ord.

”Rasist” används populärt som beteckning på en person som man av någon anledning ogillar. Om personen ifråga hyser rasistiska åsikter eller bekänner sig till en rasistisk ideologi är helt ovidkommande. Det du skriver och säger gör mig illa till mods– alltså är du rasist. Ungefär så fungerar retoriken inom den hysteriska, känslostyrda diskurs (talad konversation eller debatt) som bekänner sig till värdegrunder, mångkultur, identitetspolitik och kulturrelativism. Och nej, det är inte rasistiskt att ifrågasätta, kritisera, kanske till och med avfärda värdegrunder, mångkultur, identitetspolitik och kulturrelativism.

Det är uppenbart att Sverige är i behov av att upplysas. Låt oss därför ägna oss åt lite folkbildning. Enligt Nationalencyklopedins definition är rasism ”en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:

   

1. Uppfattningen att det är rimligt att indela människor i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska egenskaper (yttre kännemärken);
2. Antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3. Antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;
4. Övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;
5. Föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och till och med förinta förment underlägsna raser.”

    Nu ska jag försöka kolla min rasism! 
   1. Om man inte är totalt blind så är det uppenbart att det existerar distinkta skillnader i dom yttre kännetecknen. Afrikaner är utan tvekan mörka i hyn, en uppenbar och distinkt skillnad mot oss bleksiktiga européer. Jag har aldrig i mitt liv satt mått på någons intelligens genom dess hudfärg eller något annat s.k. rasistiskt särdrag. Men afrikanen är trots det fortfarande lika mörk i hyn, för att det är praktiskt för honom!
   2. Det är nog odiskutabelt att olika kulturer frambringar sina egna seder och bruk, vilket individerna insuper redan med "modersmjölken". Kulturella skillnader har absolut inte med mörk hy eller sneda ögon eller någon annan yttre attribut att göra! Kulturella skillnader beror enbart på olika samhällens traditioner. Att den ena traditionen skulle vara överlägsen den andra är bara larv. Däremot är varje individs åsikt riktig för individen och det är det förhärskande i alla diskussioner och alla meningsskiljaktigheter. Lynne och moraluppfattning är en helt och hållet individuell fråga och har ingenting med någon ras att göra! 
   3. Den frågan har jag egentligen besvarat. Men då tar jag det en gång till; yttre attribut som hudfärg, bruna ögon, klumpfot eller vilket som helst annat särdrag har ingenting med individens karaktärsdrag att göra! Alla människor är individer och var och en tänker och lever sitt individuella liv efter sina egna individuella förutsättningar och vilja.
   4. Det är inte och har aldrig varit rasen som klassificerar hierarkin. Det är styrkan hos en grupp som ger makten. Det är, och har alltid varit, den starkaste som sätter sig på den svagaste och styr den. De bleksiktiga, blåögda mutationen - européerna har varit och är aggressiva och alltid har varit i stamkrig med varandra. Vi har utvecklat vapen att slå ihjäl andra med och därför har vi fått herravälde över andra världsdelar vilka inte var lika aggressiva i sin kultur. Men det är fortfarande enbart en fråga om en kultur som förhärligar makt och absolut inte en rasfråga!
   5. The great Final! - Om nu européerna vill kalla sig för den vita rasen så har dom skjutit sig redligt i foten, för att den europeiska befolkningen är så enormt uppblandad att det inte existerar en enda renrasig viting. Det samma gäller t.ex. afrikaner. Det finns tusentals olika kulturer och sedvänjor i Afrika, det finns lika många olika kulturer som det finns folkstammar och lika många sedvänjor som det finns byar där och alla dessa kulturerna och stammarna är delvis hopblandade till ett väv som bildar helheten - afrikanen. De asiatiska folken är inte heller några isolerade öar i folkhavet, även där har stamkrigen rasat. Djingis Khan krävde att man rövade och lägrade fiendeklanens kvinnor med dom naturliga följderna därav - mindre inavel.
   Alltså, det finns inte några raser. Det finns inte ens germaner. Germanska språk har inte någonting med någon existerande ras att göra - listen and learn, små nassar - det är bara en språkstam liksom t.ex. de latinska språken, men samtidigt är de båda språkstammarna förenade i att dom båda tillhör de indoeuropeiska språken. Ävensom två grannläder som historiskt alltid har krigat och bråkat sinsemellan, England och Frankrike, den första germanskspråkig och den andra latinspråkig. och då visar det sig att c:a 40% av engelska språket består av franska ord!
   Om man ger sig ut i världen i övrigt så upptäcker man Amerika och indianer vilka tydligen bodde på Indiens = Amerikas baksida. Av någon outgrundlig anledning kallades de för rödskinn av blekansikterna som kom till kontinenten i stora båtar och angrep infödingarna. Amerikas urbefolkning - indianerna - är inte heller en homogen grupp tvärt om redan de nordamerikanska indianerna, som mest levde som nomader, är utspridda på en hel kontinent. Otaliga stammar med väldigt olika livsbetingelser. Sydamerikas indianer har tydligen väldigt gamla anor. De har på sin tid byggt högstående kulturer - Azteker - Maja - och när jag tittar i Wikipedia, tydligen otaliga andra - se nedan;

Många av dessa ursprungliga invånare i Amerika levde ett nomadiskt eller halvnomadiskt liv ända fram till den europeiska koloniseringen av den Nya världen. Stora jordbruksbaserade civilisationer med monumental arkitektur, städer och avancerade styrelseskick uppstod dock kring Mississippifloden, i Mexiko, Centralamerika och Anderna.

Se även: Mississippikulturen, Cahokia, Mesoamerika, mayaindianer, olmeker, tolteker, zapoteker, aymara, inka, Brasiliens ursprungsbefolkning.

   Någonstans läste jag att om man går tillbaks i nio generationer så är man släkt med varenda en homosapiens (och nu har vetenskapen upptäckt att vi till och med innehåller ungefär fem gener från neandertalarna - de´ ni små nassar -) i hela världen, svart, vit, rosa eller lila - everyhopa är vi släkt me´! 

                              

att utspisa de fattiga

   Värdegrundsriddarna har bråda dagar. Det började med att Stadsmissionen tackade nej till 85 000 kr. som kommer från SD. Stadsmissionens direktor Marika Markovits meddelar på mail att Stadsmissionen inte samarbetar med organisationer som de inte delar värdegrund med. När senare Expressen söker henne vägrar hon att träffa journalisten och bara hänvisar till sin mail.    

   Senare på förmiddan dyker en gyllene riddare upp i skepnad av Malena Ernman som högljutt hyllar Stadsmissionen för deras moraliska ryggrad!   Naturligtvis så blir inte Malena oemotsagd. Någon på Facebook skriver; 

 "Beslutet att inte ta emot pengar som kan ge mat åt tusentals fattigpensionärer hyllas av sångartisten Malena Ernman. På Twitter skriver hon att ”Sthlm Stadsmission har både civilkurage och ryggrad!”.

Malena Ernman är en av få svenskar som har råd att hylla Stadsmissionens ställningstagande. Redan 2010 berättade Svenska Dagbladet att ”svenska operadivor ökar mest i lön” och att Malena Ernman redan då kunde höja sin lön med en halv miljon."

   
   Malenas löneförmåner har jag ingen aning om, så den uppgiften måste stå för respektive skribenten. Men alla sociala media är fulla med ganska entydiga åsikter om Stadsmissionens moraliska ställningstagande mot SD på bekostnad av c;a 3400 måltider till hemlösa.
   Här är en annan, som jag egentligen tycker, lite överspänd, osignerad kommentator;  

"Champagnesocialisten Malena Ernman tycker att Stadsmissionen gör rätt när man vägrar ta emot pengar till fattigpensionärer från SD." 
   
   Det senare, egentligen påhoppet, tog jag med enbart för i sak är nog kommentaren nästan rätt. - En organisation som Stadsmissionen har till uppgift att hjälpa utblottade. Den skall prioritera det! Moraliska - i det här fallet t.o.m. enbart politiska synpunkter, borde vara totalt underordnade missionen vilket är att sörja för de nödställda. Att demonstrera sin högre moral skall den högbetalda styrelsen göra med sina egna medel, inte med medel som är ämnade till dem som organisationen är satt att måna om, även om det enligt direktorn enbart är växelpengar! 
   Slutklämmen hittade jag också på Facebook. - Direktor Marika Markovits har tydligen tagit bladet från munnen och klämt ur sig bl.a. att dessa 85 000 kr. knappt är en månadslön för henne! - Jag har tyvärr inte lyckats att hitta hela hennes uttalande. Om utdraget kan man ju vara ganska säker på att den är tagen ur sitt sammanhang - det formligen luktar så. 

Direktören för Stadsmissionen går till attack och förklarar varför de inte ville ha SD:s växelpengar i gåva.

  PS. Nu dök det upp ytterligare skit på Facebooken - levererad av POLITIKFAKTA - en enligt diverse kommentarer en suspekt sajt.
 

Med vidhängande text;

Politikfakta

10 tim · 

Skandal! Den starkt kritiserade muslimska Al-Azharskolan - som bl.a. könssegregerar barn på skolbussen - är vänföretag med Stadsmissionen! Detta efter att de skänkt 10 000 kr till dem. Al-Azharskolan passade tydligen perfekt in i Stadsmissionens ”värdegrund” om ”alla människors lika värde.”.   

   Det är alldeles tydligt att någon har stuckit ner sin feta näsa i ett getingbo! - Vi får väl snart se vem som kommer att bli stucken!  

plötsligt vaknar publicistklubben

  Plötsligt har ordföranden i publicistklubben Anna Hedenmo journalist och programledare, som arbetar på Sveriges Television sedan våren 1993, är mest känd som programledare för Agenda och Min Sanning, efter fem år öppnat sina ljusblå och upptäckt att det finns en sanning i att de stora medierna är rädda att tala om och redovisa problemen som följer med överdriven invandring.
   Här kommer hennes artikel;)

   Många har lågt förtroende för mediernas rapportering om invandring.
Anna Hedenmo, ordförande för Publicistklubben, tycker att SVT:s programdirektör Jan Helin borde erkänna sin egen del i skulden.
   Misstroendet mot svenska medier när det gäller invandring är stort. Över hälften av befolkningen anser att vi journalister inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring, det visar en undersökning som SOM-institutet gjort på uppdrag av Institutet för Mediestudier.

SVT:s programdirektör Jan Helin skriver på DN:s kultursida att ”den sunda ivern till självkritik inte får gå över i naivitet i analysen”, och därefter undrar han vad det är som har förtigits om invandring.

Det allt överskuggande svaret är: opinionen.

"Hur mycket invandring tål Sverige"

2012 ställde Agendas partiledardebatt – där jag var en av programledarna – den numera så flitigt travesterade frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Bakgrunden var att ett antal kommunalråd i invandrartäta städer hade slagit larm; varken bostäder eller arbetstillfällen räckte till för alla nya invånare och skolorna tampades med otillräckliga resurser.

Vi visste att vår formulering var känslig, invandring och flyktingmottagande diskuterades visserligen ofta även 2012, men det fanns en väldigt tydlig men outtalad regel: den som i den offentliga debatten lyfte frågan om invandringens storlek, var snabbt ute i kylan.

Reaktionen efter Agendas fråga blev kraftfull. Inte alls från publik eller politiker, jag minns inte ett enda tittarmail, men från en del inflytelserika medier och enskilda opinionsbildare var domen hård. Ledarsidan på Aftonbladet, där Jan Helin var chefredaktör och ansvarig utgivare på den tiden, samt enskilda journalister på tidningen – buntade ihop Agenda med främlingsfientliga krafter, Dagens Arena skrev ”en i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska svar” och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kritiserade Agendas ”försåtliga” fråga.

40 procent ville inte ta emot fler flyktingar

Under de här åren visade SOM-institutets mätningar att 40 procent av befolkningen tyckte det var en dålig idé att ta emot fler flyktingar, och man behövde inte ta sig så långt från Stockholms innerstads medieelit för att höra hur många människor – både gamla och nya svenskar – resonerade i frågan om flyktingmottagande och invandring. Det fanns en oro över växande utanförskapsområden, gängkriminalitet, andra kulturers kvinnosyn, och naturligtvis fanns där även rasism.

Inom journalistiken finns ibland en tendens att tona ner opinionsyttringar som man inte tycker om. Ofta är syftet gott när journalister låter sina egna uppfattningar färga rapporteringen, man vill inte bidra till ett samhälle där grupper ställs mot grupper, och där hatet får fritt spelrum.

Men för yttrandefriheten, och för det fria ordet, är det viktigt att vi klarar av att hålla isär våra personliga åsikter och vårt uppdrag som journalister, så länge vår rapportering håller sig inom de pressetiska reglerna om människors lika värde. Vi måste orka belysa även de obekväma frågorna, skildra verkligheten utifrån många olika komplexa perspektiv, både positiva och negativa. Annars tappar vi tittares, läsares och lyssnares förtroende, så som rapporten från Institutet för mediestudier visar.

Återstår då frågan vilka som bär skulden för de tidigare årens beröringsskräck som jag menar är förklaringen till de låga förtroendesiffrorna.
Krävs konsekvensneutral journalistik

Jan Helin värjer sig mot påståendet att hans egen och andra ledarsidors fördömanden ”skulle ha förlamat hela journalistkåren och piskat in dem i en åsiktskorridor”, och DN:s Peter Wolodarski replikerade nyligen i en paneldebatt att man inte får vara så känslig.

Jan Helin har naturligtvis rätt i att åsiktskorridoren i invandringsfrågan inte skapades enbart av ledarskribenter. Även på SVT och i en rad andra medieföretag har det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande. Det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring.

Men det blir nog knepigt för Aftonbladet och Jan Helin att helt avsäga sig ansvaret för hur den fria debatten hämmades efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt. För den som tror på det mångkulturella samhället men också vill diskutera de utmaningar och frågeställningar som detta samhälle för med sig, är det en grov förolämpning att kallas främlingsfientlig, och det kan ta år att tvätta bort epitetet i det offentliga rummet.

Jan Helin varnar för en journalistikens elddop de kommande åren, med en kraftfull antimedial retorik som en av huvudingredienserna. Jag delar den oron. Och jag tror att vårt bästa svar är en journalistik som är modig, vetgirig, ansvarsfull och konsekvensneutral.
  Anna Hedenmo
Ordförande för Publicistklubben     

28 augusti 2016 skrev jag om Hermansson

   Den 28 augusti 2016 skrev jag I samband med Hermsnssons avflyttning till de sälla jaktmarkerna, s.k. runa, vilken inte blev vad jag hade tänkt mig, för att jag hade slarvat bort texten jag ville ha som grund. - Men nu har jag hittat denna, så jag kopierar den oavkortad, för den är riktigt riktig.

   

Per Gudmundson: Så minns vi C-H Hermansson            

        

             27 jul, 2016 

C-H Hermansson blev 98 år. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

När förre Folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark skrev den banbrytande Vänstern och tyranniet (Timbro förlag 1994), där kommunismens medlöpare i Sverige under det sena 1900-talet exponerades med egna ord, avstod han från att granska C-H Hermansson, Lars Werner och de andra Vänsterpartiledarna. Det behövdes inte, ansåg han, då deras roll redan var väldokumenterad.
   Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”Marxistiska partiers betydelse för svensk politik har nästan alltid varit starkt begränsad. Deras förnedring är dessutom så massiv och övertydlig att den lätt tråkar ut en betraktare. Efter att ha matats med fakta om dessa partiers ständiga diktaturhångel vill man bara utbrista: tack gode Gud att de aldrig fick någon makt!”
När vi nu nås av budet om C-H Hermanssons frånfälle blir det dock tydligt att även en pessimist som Per Ahlmark kunde underskatta människans glömska.

Minnesord är som regel förlåtande, och så kanske det måste vara av respekt och omtanke för nära och kära.

   Överslätande ord känns dock inte som någon självklarhet när de gäller en person som vigt sitt liv åt att i Sverige införa exakt samma sorts kommunistiska slaveri som har över 100 miljoner människoliv på sitt samvete, genom folkmord, statsdirigerad svält, avrättningar, terror och fångläger.

C-H Hermansson gick med i dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1941 och anställdes samma år av partiorganet Ny Dag. Partiet hade varit medlem i Komintern sedan organisationens grundande 1919, och var alltså inte bara lojalt med Sovjetunionen, utan direkt styrt från Kreml. SKP – och Ny Dag – stod således på Sovjets sida i Finska vinterkriget och försvarade även Nazitysklands ockupation av Norge.
C-H Hermansson hade titeln ”propagandasekreterare” i partiledningen. Vid en minneshögtid över Josef Stalin i Medborgarhuset i Stockholm, den 9 mars 1953, höll han tal.
”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
SKP:s ledning gav sitt reservationslösa stöd till Sovjet både när Ungernrevolten krossades 1956 och när Berlinmuren upprättades 1961. Under Nikita Chrusjtjovs ledarskap utgick dock dekret från Sovjetunionen att Stalinkulten måste upphöra.
I detta relativa ljus blev det också möjligt med viss självkritik inom den svenska kommunismen. En grupp förnyare ville fjärma SKP från Sovjetunionen.
C-H Hermansson var partiledare från 1964 till 1975. Han tillhörde förnyarna, och 1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna.
Man kan visserligen hävda, som Jonas Sjöstedt gjorde i P1 Morgon på onsdagen, att C-H Hermansson klippte ”navelsträngen” till Sovjet, men beroendet därefter var ändå som en nyfödds gentemot föräldern.
Hermansson tog exempelvis, till skillnad från många andra framträdande partikamrater, avstånd från Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Avståndet var dock inte större än att partiet därefter upprätthöll vänliga kontakter med det av Sovjet installerade marionettstyret, precis som partiet deltog med sändebud till partikongresserna i alla de olika Sovjetiska satellitstaterna, och vice versa. Så sent som vid VPK:s kongress 1978 var representanter från Sovjetunionen närvarade vid förhandlingarna. Under hela Kalla kriget, ända in på 1980-talet, låg Hermanssons sympatier hos Östblocket.
Att partiet avkommunistifierades, och blev till det vi i dag benämner Vänsterpartiet, berodde mer på Sovjetimperiets slutliga kollaps än på C-H Hermansson.
C-H Hermansson var omvittnat trevlig, frispråkig och akademiskt påläst, som många påpekat i dag. Det ger oss dock inte tillåtelse att glömma historien.