När förre Folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark skrev den banbrytande Vänstern och tyranniet (Timbro förlag 1994), där kommunismens medlöpare i Sverige under det sena 1900-talet exponerades med egna ord, avstod han från att granska C-H Hermansson, Lars Werner och de andra Vänsterpartiledarna. Det behövdes inte, ansåg han, då deras roll redan var väldokumenterad.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”Marxistiska partiers betydelse för svensk politik har nästan alltid varit starkt begränsad. Deras förnedring är dessutom så massiv och övertydlig att den lätt tråkar ut en betraktare. Efter att ha matats med fakta om dessa partiers ständiga diktaturhångel vill man bara utbrista: tack gode Gud att de aldrig fick någon makt!”
När vi nu nås av budet om C-H Hermanssons frånfälle blir det dock tydligt att även en pessimist som Per Ahlmark kunde underskatta människans glömska.
C-H Hermansson gick med i dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1941 och anställdes samma år av partiorganet Ny Dag. Partiet hade varit medlem i Komintern sedan organisationens grundande 1919, och var alltså inte bara lojalt med Sovjetunionen, utan direkt styrt från Kreml. SKP – och Ny Dag – stod således på Sovjets sida i Finska vinterkriget och försvarade även Nazitysklands ockupation av Norge.
C-H Hermansson hade titeln ”propagandasekreterare” i partiledningen. Vid en minneshögtid över Josef Stalin i Medborgarhuset i Stockholm, den 9 mars 1953, höll han tal.
”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
SKP:s ledning gav sitt reservationslösa stöd till Sovjet både när Ungernrevolten krossades 1956 och när Berlinmuren upprättades 1961. Under Nikita Chrusjtjovs ledarskap utgick dock dekret från Sovjetunionen att Stalinkulten måste upphöra.
I detta relativa ljus blev det också möjligt med viss självkritik inom den svenska kommunismen. En grupp förnyare ville fjärma SKP från Sovjetunionen.
C-H Hermansson var partiledare från 1964 till 1975. Han tillhörde förnyarna, och 1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna.
Man kan visserligen hävda, som Jonas Sjöstedt gjorde i P1 Morgon på onsdagen, att C-H Hermansson klippte ”navelsträngen” till Sovjet, men beroendet därefter var ändå som en nyfödds gentemot föräldern.
Hermansson tog exempelvis, till skillnad från många andra framträdande partikamrater, avstånd från Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Avståndet var dock inte större än att partiet därefter upprätthöll vänliga kontakter med det av Sovjet installerade marionettstyret, precis som partiet deltog med sändebud till partikongresserna i alla de olika Sovjetiska satellitstaterna, och vice versa. Så sent som vid VPK:s kongress 1978 var representanter från Sovjetunionen närvarade vid förhandlingarna. Under hela Kalla kriget, ända in på 1980-talet, låg Hermanssons sympatier hos Östblocket.
Att partiet avkommunistifierades, och blev till det vi i dag benämner Vänsterpartiet, berodde mer på Sovjetimperiets slutliga kollaps än på C-H Hermansson.
C-H Hermansson var omvittnat trevlig, frispråkig och akademiskt påläst, som många påpekat i dag. Det ger oss dock inte tillåtelse att glömma historien.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”Marxistiska partiers betydelse för svensk politik har nästan alltid varit starkt begränsad. Deras förnedring är dessutom så massiv och övertydlig att den lätt tråkar ut en betraktare. Efter att ha matats med fakta om dessa partiers ständiga diktaturhångel vill man bara utbrista: tack gode Gud att de aldrig fick någon makt!”
När vi nu nås av budet om C-H Hermanssons frånfälle blir det dock tydligt att även en pessimist som Per Ahlmark kunde underskatta människans glömska.
Minnesord är som regel förlåtande, och så kanske det måste vara av respekt och omtanke för nära och kära.
Överslätande ord känns dock inte som någon självklarhet när de gäller en person som vigt sitt liv åt att i Sverige införa exakt samma sorts kommunistiska slaveri som har över 100 miljoner människoliv på sitt samvete, genom folkmord, statsdirigerad svält, avrättningar, terror och fångläger.
C-H Hermansson hade titeln ”propagandasekreterare” i partiledningen. Vid en minneshögtid över Josef Stalin i Medborgarhuset i Stockholm, den 9 mars 1953, höll han tal.
”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
SKP:s ledning gav sitt reservationslösa stöd till Sovjet både när Ungernrevolten krossades 1956 och när Berlinmuren upprättades 1961. Under Nikita Chrusjtjovs ledarskap utgick dock dekret från Sovjetunionen att Stalinkulten måste upphöra.
I detta relativa ljus blev det också möjligt med viss självkritik inom den svenska kommunismen. En grupp förnyare ville fjärma SKP från Sovjetunionen.
C-H Hermansson var partiledare från 1964 till 1975. Han tillhörde förnyarna, och 1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna.
Man kan visserligen hävda, som Jonas Sjöstedt gjorde i P1 Morgon på onsdagen, att C-H Hermansson klippte ”navelsträngen” till Sovjet, men beroendet därefter var ändå som en nyfödds gentemot föräldern.
Hermansson tog exempelvis, till skillnad från många andra framträdande partikamrater, avstånd från Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Avståndet var dock inte större än att partiet därefter upprätthöll vänliga kontakter med det av Sovjet installerade marionettstyret, precis som partiet deltog med sändebud till partikongresserna i alla de olika Sovjetiska satellitstaterna, och vice versa. Så sent som vid VPK:s kongress 1978 var representanter från Sovjetunionen närvarade vid förhandlingarna. Under hela Kalla kriget, ända in på 1980-talet, låg Hermanssons sympatier hos Östblocket.
Att partiet avkommunistifierades, och blev till det vi i dag benämner Vänsterpartiet, berodde mer på Sovjetimperiets slutliga kollaps än på C-H Hermansson.
C-H Hermansson var omvittnat trevlig, frispråkig och akademiskt påläst, som många påpekat i dag. Det ger oss dock inte tillåtelse att glömma historien.