Plötsligt har ordföranden i publicistklubben Anna Hedenmo journalist och programledare, som arbetar på Sveriges Television sedan våren 1993, är mest känd som programledare för Agenda och Min Sanning, efter fem år öppnat sina ljusblå och upptäckt att det finns en sanning i att de stora medierna är rädda att tala om och redovisa problemen som följer med överdriven invandring.
Här kommer hennes artikel;)
Många har lågt förtroende för mediernas rapportering om invandring.
Anna Hedenmo, ordförande för Publicistklubben, tycker att SVT:s programdirektör Jan Helin borde erkänna sin egen del i skulden.
Misstroendet mot svenska medier när det gäller invandring är stort. Över hälften av befolkningen anser att vi journalister inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring, det visar en undersökning som SOM-institutet gjort på uppdrag av Institutet för Mediestudier.
SVT:s programdirektör Jan Helin skriver på DN:s kultursida att ”den sunda ivern till självkritik inte får gå över i naivitet i analysen”, och därefter undrar han vad det är som har förtigits om invandring.
Det allt överskuggande svaret är: opinionen.
"Hur mycket invandring tål Sverige"
2012 ställde Agendas partiledardebatt – där jag var en av programledarna – den numera så flitigt travesterade frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Bakgrunden var att ett antal kommunalråd i invandrartäta städer hade slagit larm; varken bostäder eller arbetstillfällen räckte till för alla nya invånare och skolorna tampades med otillräckliga resurser.
Vi visste att vår formulering var känslig, invandring och flyktingmottagande diskuterades visserligen ofta även 2012, men det fanns en väldigt tydlig men outtalad regel: den som i den offentliga debatten lyfte frågan om invandringens storlek, var snabbt ute i kylan.
Reaktionen efter Agendas fråga blev kraftfull. Inte alls från publik eller politiker, jag minns inte ett enda tittarmail, men från en del inflytelserika medier och enskilda opinionsbildare var domen hård. Ledarsidan på Aftonbladet, där Jan Helin var chefredaktör och ansvarig utgivare på den tiden, samt enskilda journalister på tidningen – buntade ihop Agenda med främlingsfientliga krafter, Dagens Arena skrev ”en i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska svar” och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kritiserade Agendas ”försåtliga” fråga.
40 procent ville inte ta emot fler flyktingar
Under de här åren visade SOM-institutets mätningar att 40 procent av befolkningen tyckte det var en dålig idé att ta emot fler flyktingar, och man behövde inte ta sig så långt från Stockholms innerstads medieelit för att höra hur många människor – både gamla och nya svenskar – resonerade i frågan om flyktingmottagande och invandring. Det fanns en oro över växande utanförskapsområden, gängkriminalitet, andra kulturers kvinnosyn, och naturligtvis fanns där även rasism.
Inom journalistiken finns ibland en tendens att tona ner opinionsyttringar som man inte tycker om. Ofta är syftet gott när journalister låter sina egna uppfattningar färga rapporteringen, man vill inte bidra till ett samhälle där grupper ställs mot grupper, och där hatet får fritt spelrum.
Men för yttrandefriheten, och för det fria ordet, är det viktigt att vi klarar av att hålla isär våra personliga åsikter och vårt uppdrag som journalister, så länge vår rapportering håller sig inom de pressetiska reglerna om människors lika värde. Vi måste orka belysa även de obekväma frågorna, skildra verkligheten utifrån många olika komplexa perspektiv, både positiva och negativa. Annars tappar vi tittares, läsares och lyssnares förtroende, så som rapporten från Institutet för mediestudier visar.
Återstår då frågan vilka som bär skulden för de tidigare årens beröringsskräck som jag menar är förklaringen till de låga förtroendesiffrorna.Krävs konsekvensneutral journalistik
Jan Helin värjer sig mot påståendet att hans egen och andra ledarsidors fördömanden ”skulle ha förlamat hela journalistkåren och piskat in dem i en åsiktskorridor”, och DN:s Peter Wolodarski replikerade nyligen i en paneldebatt att man inte får vara så känslig.
Jan Helin har naturligtvis rätt i att åsiktskorridoren i invandringsfrågan inte skapades enbart av ledarskribenter. Även på SVT och i en rad andra medieföretag har det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande. Det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring.
Men det blir nog knepigt för Aftonbladet och Jan Helin att helt avsäga sig ansvaret för hur den fria debatten hämmades efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.
När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt. För den som tror på det mångkulturella samhället men också vill diskutera de utmaningar och frågeställningar som detta samhälle för med sig, är det en grov förolämpning att kallas främlingsfientlig, och det kan ta år att tvätta bort epitetet i det offentliga rummet.
Jan Helin varnar för en journalistikens elddop de kommande åren, med en kraftfull antimedial retorik som en av huvudingredienserna. Jag delar den oron. Och jag tror att vårt bästa svar är en journalistik som är modig, vetgirig, ansvarsfull och konsekvensneutral.Anna Hedenmo
Ordförande för Publicistklubben
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar