Den gamla stickan är rena rama guldgruvan! Här är en annan ensidig "diskussion" - det heter naturligtvis i det fallet monolog, men i alla fall..
Att vid parkeringsplatsen närmast ingången till Uddevallasjukhus, ha en nedsliten, gammal biljettautomat som inte fungerar, är nonchalans mot sjuka, gamla och halta människor. Det kan bara friska, maktfullkomliga byråkrater kosta på sig . Samma byråkrater som “inte har något telefonnummer” enligt Västragötalandsväxeln, endast kan nås på en mailadress, där jag har bett om att bli uppringd flera gånger senaste månaden. Naturligtvis utan resultat. Maktfullkomligheten behöver naturligtvis inte anstränga sig. Att kräva att sjuka, halta och gamla människor skall behöva gå flera hundra meter till en annan automat, bara för att ni inte underhåller apparaturen, är på gränsen till maktmissbruk. Att man kan betala med SMS skiter jag fullkomligt i, för att jag är åttio år och inte har sådan telefon. Om ni inte har fantasi nog för att fatta att det är extra påfrestning för sjuka att behöva springa omkring i området, så måste jag beklaga er, samt att ni borde inte ha med människor att göra. Jag vill även rekommendera er att införa hederliga automater, där man betalar med kontokort endast för den tid som man har stått där, inte behöva betala för dubbla tiden, för säkerhets skull. Sådana automater finns redan på andra ställen i Uddevalla. Dessutom är er övervakningsbolag – SekuritAS – antingen hjärndöda eller åtminstone handikappade när dom inte kan ta emot en felanmälan om en “automat på parkeringsplatsen vilken är närmast huvudingången till Uddevalla sjukhus”. – Eller är det också bara ett resultat av maktfullkomligheten? Jag vill omedelbart se moderna, fungerande och hederliga automater vid sjukhusen som vi är tvungna att åka till ibland tio mil utan kommunikationer. Det är ju i alla fall vi som betalar er lön! dessutom vill jag ha ett svar snarast. Utan nå´n större högaktning Vilis Bungss tel:0531 40449 På denna nidskrift fick jag ett stort sett automatsvar, ungefär som; "Go' da' yxskaft, ha en bra dag!" Varpå jag skrev en gång till och möttes av total tystnad.. 31-8.15 Tyvärr, så tror jag att ni inte riktigt förstår vad jag menar. En automat som är så utsliten att displayen är så urblekt att den är nästan oläslig är inte lämplig på ett ställe som utanför ett sjukhus, där det kommer folk som har anledning att uppsöka sjukvård. Dom har alltid ett handikapp, dom är gamla, dom är halta, dom kan gå med kryckor, dom kan ha hjärtfel, dom kan ha svårt att gå längre sträckor p.g.a. att dom har varit sängliggande. Ingen kommer dit för att förbättra konditionen genom att springa omkring på hela området för att hitta en fungerande automat. Dom har kommit till sjukhuset för att dom har problem med hälsan. Det minsta man kan begära av er är att ni ser till att ni med ert maktfullkomliga parkeringsgeschäft, inte försvårar sjukhusbesöket ytterligare. Allt detta borde ni ha tänkt på utan att man behöver påpeka det. Tyvärr så inser jag att ni inte bryr er om, - ska vi kalla dom, era kunder på parkeringsplatserna. Alla regler är ensidigt skrivna av parkeringsbolaget. Uttydningen av reglerna är också ensidigt park.bolagets. Geschäftet med felparkerings anmärkningarna är alldeles för lönsamt för att ni ska göra någon ansträngning för att förbättra för era "kunder". Fortfarande utan nå´n större högaktning Vilis Bungss tel:0531 40449
Automaten som Västra Götalands fastigheters parkeringsavdelning tillhandahåller på området i fråga tog bara mynt och bensinkort, alltså inte några betal- eller kreditkort från banker! (Visa eller någon annan). Myntautomaten kunde vara trasig och vanligtvis fungerade inte bensinkortet heller! Displayen var en flytande kristaller modell - totalt urblekt - vänd mot solen - oläslig! Idag är automaten kvar - med oläslig display - myntluckan igensatt med en plåtbit påskruvad med en bult med 19 mm skalle - utnötta oläsliga knappar! Den enda "moderniseringen" av automaten är att man kan betala med Visa och andra kort. - Om man nu kan se vad displayen har att meddela! Cirka ett år senare sattes det upp tre stolpar med parkerings automater vid busshållplatsen utanför sjukhuset, där man på en pekskärm ska slå in bilnumret och summan. Tyvärr är det är bara ett kardinalfel på pekskärmen - den är för liten - mitt pekfinger är större än en sifferruta - det blir ett lotteri om man träffar rätt! - Det brukar ta en bra stund innan man har lyckats att lösa en biljett! Fördelen med den nya automaten är att man inte behöver gå tillbaka till bilen för att sätta in ett kvitto. Hur den nya underbara tekniken är funtad vet jag icke, men det är bara att hoppas att SekuritASet är läskunnig! - Så mycket besvär som man har haft med att skriva rätt! Den nya tekniken är tydligen inte ofelbar! En av dom tre stolparna är bortmonterad. En andra stolpe är omgjord till någon sorts abonnemangsparkering, så det är bara en stolpe kvar för allmänheten. - Och Västfastigheters parkeringsavdelning är fortfarande onåbar. - Halleluja, så fungerar parkeringsbestämmelserna i konungariket Sverige!
Här är en insändare som jag hittade just nu på en sticka, vilken jag skrev första dagarna i januari 2014, men aldrig skickade in. Min gamle patron Bertilsson hade nämligen redan publicerat en bättre artikel, men vad det gäller Trafikverket och dess hantering av Dalslands vägar och järnvägen, så gäller verkets attityd fortfarande och därför har sin aktualitet.
Min skrivförmåga känns alldeles för begränsad (men jag försöker i alla fall) att beskriva parodin i vad som sker i dagarna nu och hos oss. Den allsmäktiga institutionen, som vill kalla sig för en myndighet, trafikverket (jag skriver med liten bokstav, för dom är inte värda att ödsla stor bokstav på), meddelar att om 15 dagar körs det inga mer tåg på banan Bengtsfors - Mellerud . Av dessa 15 dagar är åtta, d.v.s. hälften arbetsfria dagar, inte bara arbetsfria utan årets största sammanhängande helgperiod, där många har tagit ytterligare komp-dagar och är därför inte anträffbara. Den ansvarige tjänstemannen på trafikverket har nu,till helgen, rensat sitt skrivbord, genom att meddela att banan stängs ett visst datum och kan nu dra sig tillbaks, stänga sitt kontor och ta sig en lång helgledighet. Herre Gud, han har ju förhindrat en urspårning, - han sa ju så !! Han känner sig nog som en hjälte ! Den berörda bygden har under ett år, i alla fall sedan ryktena om nedläggning kom igång, genom alla officiella kanaler, t.o.m. med namnlistor, försökt övertyga det allsmäktiga verket, att banan behövs, men tydligen - som alltid - utan resultat. Det allsmäktiga verket har dessutom, på grund av att dalslandsvägarna är alldeles för smala och ganska illa underhållna, bestämt att det är bäst att sänka högsta tillåtna hastighet på dom ytterligare. Det är nog bäst så, annars kan det bli urspårning där också, i synnerhet som det nu kommer att bli ytterligare påspädning av tung trafik på dom samma vägarna. Snacka om att stänga av ett landskap !! När man läser den berörde tjänstemannens uttalande om nedläggningen, så får man intrycket av att, det är företagarna i Dalsland samt dom övriga invånarna där, som är dom skyldiga till, att banan inte har blivit underhållen. Det kan ju absolut inte vara Banverkets ansvar att inte ha underhållit banorna i tid, innan förfallet !? Eller har jag missuppfattat det hela? Om man ska ta hans uttalande som arrogans, eller en uppgivenhet, kan jag inte bestämma mig för, men oavsett vilket så får man bara inte avfärda en bygd på det viset. Ur det bestämmande verkets synpunkt är det ju enkelt. I några lokaltidningar blir det ett antal artiklar, där drabbade företagare, försiktigt, beklagar dråpslaget mot deras företag. Det når inte ens ut i rikspressen. Sedan blir det tyst! Saken är ju redan utagerad ! Och nästa vecka är saken redan bortglömd. Så småningom vidtar dom berörda företagarna nödvändiga åtgärder för deras företagsekonomi - neddragningar, nedläggningar, utflyttningar - men det berör ju inte det mäktiga verket det minsta, dom spanar redan efter nästa olönsamma bygd att lägga ned, så att dom sedan kan ägna sig odelat åt dom lönsamma och trendiga dagspendlarna mellan storstäderna. Upprustningen av järnvägen fick dalslänningarna själva betala. Först fick Kommunförbundet låna upp halva kostnaden och den resterande halvan som Trafikverket skulle stå för, tog skojarna på Trafikverket från den minimala summan som var till för underhållet av det Dalsländska vägnätet.
Nu är vi där igen! - Om MeToo sa jag redan för ett par dagar sedan att det börjar se lite överdrivet ut. När TV4 plötsligt meddelade att alla Äntligen hemma-programmen dras omedelbart bort från programtablån och allt samarbete med Martin Timell avbryts omedelbart, trodde jag att MeToo hade avslöjat en grov sexualförbrytare, men herr Timell har tydligen bara varit, vad han själv erkänner, en sexist, inte riktigt kunnat se gränserna. Han trodde att han enbart var lustig! - Han har ju framför allt tydligen skyddats av TV4-ledningen i åratal! Därför denna panik! - Jag var tvungen att kolla i synonymer vad sexist är, och här är dom relaterande orden: mansgris, mullig mansgris, macho, machoman,hustyrann,sexist, kvinnoförtryckare. - Jo jo, det var ganska mycket som mannen har samlat på sig ända sedan stenåldern! Men nu ska det bli ändring - och det på en kafferast - det fixar MeToo-rörelsen! Jag började misstro MeToo när det droppade in den ena sensationen efter den andra, ytterligare snaskigare, ännu mera utpekande diverse kändisar för att vara direkta sexualförbrytare. Jag började på allvar tro att jag var oändligt naiv, levt inlindad i vadd, med skygglappar, eftersom jag aldrig i mitt avlånga liv stött på eller sett ett sådant våldsamt beteende. - Kanske bara omedvetet utövandes det samma!? Mig började skeendet påminna om just vad som kallades för häxjakt även den gången, jag tror omkring 1980. Knappt tonåriga tjejer, på löpande band, anklagade sina fäder för att ha antastat dem. Det kusliga då var att fäderna blev faktiskt åtalade och senare visade det sig att de flesta blev pedofildömda enbart på grund av att tjejerna hittade på storyn för att hämnas på pappan, när tjejerna blev arga på dem. Igår i Aktuellt fick jag lite upprättelse för mitt ego, när advokatsamfundets ordförande, nej generalsekreterare Anne Ramberg, kallade företeelsen för häxprocesser, där preskriberade eventuella, juridiskt inte bevisade brottslingar aldrig kan få upprättelse från anklagelserna, på grund av att en rättsprocess inte kan inledas när det eventuella brottet är preskriberat. - Men vad gör väl det, de är ju redan dömda av gatans parlament = MeToo! Jag är ganska övertygad om att alla män idag rannsakar sitt minne efter eventuella övertramp, eller vad en kvinna möjligen kan komma ihåg om en händelse, eller om en kvinna vill hämnas. Jag tror inte på änglar! Manliga individers beteende triggas utan undantag av vad de uppfattar som vackert och sexuellt tilldragande. Vidare, en del män har svårare att behärska sig - dom har aldrig blivit lärda att behärska sig. Dom gör aggressiva inviter, dom går över gränsen för vad en kvinna, som inte är intresserad, vill höra eller se eller uppleva. MeToo-rörelsen har tydligen startats i USA för c:a tio år sedan. Efter tio år dyker den plötsligt upp i Sweden, som guben i låddan och tar över alla nyheter och debatten - totalt! Moniken sa att det kändes som att MeToo blev inplanterad med avsikt att vända uppmärksamheten från att utomeuropeiska män överrepresenterar i statistiken om grovt våld mot kvinnor i Sverige. - För att skapa en debatt som passar mycket bättre den politiskt korrekta tonen i Sverige!
Nu blir det lite privat gnällande. I förrgår - (jag hade stora problem med ordet som ska betyda dagen före igår, svenska synonymer påstår att det skrivs som det nu är skrivet!!?) - den 24 oktober nådens år 2017 blev jag kallad till Uddevalla för samtal om behandlingen av min gnagare - kräftan. "Vi vill operera bort din blåsa snarast för att cancern är argare än vi trodde!" - sa han, doktoren - Jesper Svärd. Han var väldigt trevlig, lättpratad och kompromissvillig, men bestämd. Till slut, som en kompromiss, föreslog han att snarast göra en hyvling till - lite vidare, för att eventuellt kunna avlägsna rester och efteråt hoppas på att cancern inte sedan har några ytterligare rester kvar - ett under sa han, men i annat fall måste blåsan bort! - Snarast! Jag blir verkligen påmind om att det är dags att beställa favoritmusiken till minnesstunden. - Fy f-n! Mina utsikter vid den stora operationen är så si sådär - tycker jag, men Jesper utlovade guld och gröna skogar - jag som är asfaltblomma! - Eller kanske asfaltkaktus med långa taggar? Hur som helst, 4% dödlig utgång inom tre månader efter ingreppet. Jag frågade Jesper, sådär smått försiktigt, om hur hög är procenten för alla operationer i genomsnitt, varpå han sa att genomsnittet var inte ens promille, den var ett försvinnande noll! Nästa uppmuntrande tillrop från doktor Svärd var att vi kommer naturligtvis att stjäla minst tre månader av ditt liv till rehabilitering efter operationen. Och nu något lite mera uppmuntrande. Han sade nämligen, "Men efter den tiden så kommer du att vara botad från din urinblåsecancer!" - (fast utan blåsa). Du kommer att vara friskare än nu! Jag som levat mitt eländigt strålande liv utan några sjukdomar, så tänkandes på den hemska operationen, blir jag bara kallsvettig om röven. - (ungefär som Anders Bagge skulle säga) - Oavsett resultatet kommer jag att vara stympad - med läckande påse på magen, tänker jag. Av kirurgen på Sahlgrenska fick jag veta att operationen är omständlig - oändlig - sex till åtta timmar långer. Sedan tio till tolv dagar inneliggandes på sjukhussal med snarkande, stönande, harklande gubbar - fy f-n bara för det - och så själv knappast rörlig - snarkande, stönande, harklande - nä fy f-n, oj,oj! Sedan hemskickad som färdigbehandlad, knappt rörlig, men ur akutsjukvårdens synpunkt färdigstekt - vi behöver sängen för andra - skickad hem med påståendet att hemsjukvården ska ta hand om dig. Hemmavid så säger hemsjukvården att vi skiter i vad Sahlgrenska säger för vi har en kö, du får nog vänta i fjorton dagar ungefär. Under tiden får du klara dig bäst du kan! - Eller ordna med en träfrack och musiken till minnesstunden! - Alla kanske börjar att förstå hur jag ser fram mot besöket på Sahlgrenska?!!
Att Rosanna Dinamarca och Katerina Janouch skulle bli bästisar kan man nog helt utesluta, men att polisanmäla Katerina är faktiskt övermaga och missbruk, av dom redan överansträngda resurser som rättsväsendet i Sverige har idag, även om man blir uppbackad av partipolaren och stjärnadvokaten Claes Borgström. Om det åtminstone hade gällt något allvarligare hot eller våldshandling, men icke - det handlar om en tvetydig Tweet. - En tvetydig Tweet som Katerina har raderat och dessutom bett om ursäkt för! Man får gärna vara kommunist i Sverige. Man får gärna bo i Trollhättan i Sverige, men att man med övermåttan självgod personlig rättvisepatos, samt med stjärnadvokaters hjälp, driver rättsprocess om småsaker, samtidigt som i egenskap av en god kommunist, tycker att mina skattepengar ska betala hundratusentals kronor för hennes taxi och flygresor mellan Riksdagen och Trollhättan, så borde hon inte bli så väldigt populär och förtroende ingivande!!? - Nicht wahr? Hon är nog bara en sak till som bekräftar min pappas tes om kommunismen - nämligen när 1940 Stalin i namn av kommunismen kom och befriade Baltstaterna och i och med det också oss från friheten och välståndet och jag frågade vad kommunism är, så sa han som följer: "Kommunism betyder att allt ditt är mitt och det som är mitt ska du ge fan i!" Katerina Janouch är en riktig näbbgädda även hon på sitt håll, men hon ropar inte på hjälp i domstol när någon smutskastar henne! - För det har faktiskt många hunnit att göra. - Hon svarar med ord - ibland kanske överord - men i alla fall bara ord. Däremot om man är pamp, oavsett ideologi, så tror man att man är oantastlig! - Och inbillar sig vara - otadlig!
Måndag 14 Aug 2017
6733
STOCKHOLM ”Trappan är mer effektiv än Tinder”, skrev Nyheter Idag-krönikören Katerina Janouch på Twitter i samband med att hon publicerade en bild på Rosanna Dinamarca (V) tillsammans med ensamkommande afghaner. Dinamarca har valt att polisanmäla Janouch, som i sin tur slår tillbaka. – Sverige börjar bli som Turkiet där man kan straffas för att håna makten, säger hon.
De tre huvudpersonerna i denna story.
Jag skulle nog vilja säga att den kära Katerina överdriver lite grann. I Turkiet är det allvar, herr Erdogan är en maktgalen diktator, med alla de vapen han därmed förfogar över. - Rosanna Dinamarca är en självgod minoritets politiker, hemmahörande i den svenska Riksdagen, underställd demokratiska lagar och därför ej kapabel att hota någons frihet eller liv, bara eventuellt gnälla sig till lite skadestånd - om nu den svenska rättvisan är så stupid!
Jaha, då är det dags igen! - Jag liksom läser Grönköpings veckoblad och det är roligt, så jag tänker dela med mig av det roliga. - 1967 tyckte di författarne av bladet att detta som följer, var över måttan roligt; "Det bästa hos människan är staten!" Jo,jo.. det var bättre förr! Nu kommer det vad bladets redaktion tycker är roligt idag. - Nämligen ett klipp ur Oskarshamns-tidningen, som då lyder så hära; - "Även om HJ. är en erfaren bågskytt finns det alltid detaljer att slipa på. - "Jag slipar framför allt på avföringssekvensen när skottet ska iväg!" Di rolige i redaktionen har dessutom rubricerat citatet som att det är "NOGA MED MAGEN." Jo,jo.. det var nog bättre även nu! För övrigt så inget nytt, inte ens i Grönköping. - För utom att datorns stavningskontroll påstår att Grönköping är en felstavning och ingenting annat! Jo,jo.. det var nog inte så dåligt det heller! - Men nu är det slutt!
Nu börjar det svenska samhället att bli jönsigt, utan att de själva märker det parodiska! Självaste statsministern, i partiledardebatten, förläget leende, erkänner att även han har en köttfri måndag! - Herre Gud! Hur löjlig får man göra sig? - Han har inget problem med att ha en månadslön på 168 000 kronor sedan 2013 har den lönen höjts med 20 000 kr. i månaden. Hans lön är nästan en årsinkomst för en normalpensionär, men han skäms för att han äter mat! - Snacka om välfärdens dästa rap! I debattprogrammet i TV 1 står en 30-årig debattör och lärarstudent, Theysir Subhi, och på fullt allvar påstår att tjugo år gammal ungdomsbok har ett gammalt, otidsenligt språk, som inte duger idag, som måste skrivas om med hjälp av våra moderna utvecklade pedagogiska kunskaper, emedan att det i originalet förekommer ord och uttryck som inte passar sig i vårt nya tankevärld!? - Barn kan bli traumatiserade av ordet neger eller ordet bög. Hon påstår att hon har all kunskap och erfarenhet i världen att bedöma det, eftersom hon har pratat med många och hållit många föredrag i ämnet! Efter hundratals seklers tanke, ord och ordförståelseutveckling så påstår hon kategoriskt att NU har vi pedagoger bevisat att barn är aningslösa, att de inte förstår vad de läser utan bara insuper alla sagor som den totala sanningen! Visserligen är Sverige idag historielös, men så utan perspektiv får väl inte det, som påstås vara vetenskapligt, få vara? - Eller? Diskussionen utgick från SVT-s censur av serien om Bert. Från SVT medverkade en i mitt tycke arrogant planerigschef tillika ansvarig utgivare för något som TV ska starta och ska heta Öppet arkiv, Sussanna Balsvik. Hennes ord: "Vi fann att det fanns avsnitt som kunde bli kränkande för en del av vår publik och eftersom den serien vänder sig till våra barn så fanns det ett extra ansvar för vad vi lägger ut." - Nej, hon hade inte sett serien när hon tog beslutet. "Men min redaktion hade tittat och föreslog ingreppet. - Jag har naturligtvis sett inslagen i efterskott!" En av författarna till böckerna om Bert tyckte att om serien nu var så skrämmande för barn så behöver man inte lägga ut den alls. Varpå madammen från TV replikerade att han som författare hade full möjlighet att kräva att serien i så fall dras tillbaks i sin helhet, "men eftersom serien är efterfrågad, så valde min redaktion och jag att lägga ut den, med dessa ingrepp". Vi anser att serien inte förlorar i handling, tappar inte sammanhang. Hon även påpekade författaren att han fick gärna känna sig kränkt i sitt konstnärliga skapande för vad som ska publiceras bestämmer i alla fall den ansvarige utgivaren! - Censurens arrogans! Svordomar och könsord passerar idag i varenda program. I trettio år har dom varit legio i skolsalarna, i alla fall när läraren inte är närvarande. Förut censurerades eller användes inte dessa ord i rumsrena sammanhang. Att idag knappt tonåriga flickor slentrian-kallas fitta och hora av sina lika knappt tonåriga klasskamrater är det inte någon reaktion på alls, men om ett gammalsvenskt, i hundratal år etablerat ord, vilken hänsyftar på så kallade minoriteter, dyker upp i en tjugo år gammal bok så skall boken helst brännas omedelbart! - För att dagensgenerations knappt vuxna agitatorer är så totalt världsvisa att de med acklamation kan tala om för var och en, att dessa ord är så urmodiga att varje ställe där dom står skrivna skall helst utraderas! - För att, för fan - hora - orden är politiskt anstötliga! - Rasistiska! - Dom orden kan eventuellt vara sårande för en minoritet i vårt land, vilka inte vill bli utpekade som en minoritet, men samtidigt gärna demonstrerar över hela stan sin avvikande status! Senast, this very morning, i SVT-s nyheter säger nyhetsuppläsaren att: "NMR-s demonstrationen i Göteborg förorsakade polisen många skador. Smällarna som kastades resulterade i många hörselskador!" - Men hallå där, inte var det nassarna som kastade! Det var de överintellektuella, politiskt korrekta, maskerade motdemonstranterna som bevisade sitt överlägsna intellekt genom att kasta smällare och stenar! Vad är det för fel på svenska s.k. rättssamhället? En "stjärnkirurg" Paolo Macchiarini blir anställd av Karolinska universitetssjukhuset i syfte att tillföra forskningsstatus till sjukhuset. Plötsligt så kommer det fram att han inte bara har manipulerat forskningsresultaten, utan att han dessutom har utan föregående kliniska prov opererat in sina obekräftade forskningsresultat på människor, vilka har invalidiserats efter operationen. Ingen har uppnått bestående förbättringar. Alla strupoperationerna har tydligen slutat med döden. Det saknades tillstånd, luftstrupsoperationerna var i lagens mening oaktsamma – och alla patienter dog. Ändå läggs förundersökningen mot Paolo Macchiarini ner. Ett besked som välkomnas av kirurgen. Detta är vad DN. skriver. Det som får mig att börja prata om jönsighet är motiveringen! - Nämligen, att det kan inte bevisas att patienterna skulle kunnat få bättre vård på något annat sätt! - Va? - Han har ju till och med brutit mot lagen, eftersom det till och med saknades tillstånd att operera! - Han måste åtminstone undersökas och lagföras för olagligheten. Men nu i den omvända världen, säger hans advokat att "Makaroni" ska stämma Karolinska på skadestånd! - De' ni! Eller här om dan, då två häktade för mord i Göteborg, blev frisläppta och förundersökningen nerlagd enbart för att polisen inte kunde få vittnen att tala! - Den svenska rättvisan är utom all tvivel! - Vadå? - Utom all tvivel - urspårad! - Amen..
Jag har under en längre tid haft motstånd mot att läsa. Det kombinerat med att jag tragglar en bok av en författarinna, i grunden journalist, Åsne Seierstad. Hennas bok heter Två systrar - med underrubrik, ett reportage. Jag antar att hon med det ville understryka att boken inte är en roman, utan att den innehåller mest en verklighet, så långt som hon har kunnat verifiera. Det blir inte många sidor lästa åt gången! Det hon har skrivit, känns så verkligt och intensivt att man orkar inte uppleva det, utan måste lägga undan och slappna av i tänket. Jag har alltid läst långsamt för att under tiden i skallen göra en levande, kolorerad bild med miljö, individer och hela skeenden. När sedan berättelsen blir för realistisk så måste jag stoppa och sortera! Jag har alltid sagt att Jan Guillou skriver sina böcker som i reportageform, men man upplever dom definitivt enbart som romaner - eller rättare sagt thrillers, men Två systrar läser man som en verklighetsberättelse. ett skeende som pågår här och nu, i detta ögonblick, rakt framför ögonen på en! - Det är därför som den är så svårsmält för mig. Man undrar nästan efter varje sida om det verkligen är så primitivt, aningslöst och svartvitt när tonåringar radikaliserar sig och startar fanatism. För övrigt så tror jag snarare att ungdomar metodiskt och medvetet radikaliseras av smilande auktoriteter - muslimernas präster - imamer. Nu har jag förkorvat mig i Wikipedia. - Imam enligt Wikipwdia är böneledare, han som står framför och leder bönen. Det tycks för muslimer vara svårt att precisera en imam. Här är ett exempel; Imamer som i särskild mening andliga ledare kallas också de första muslimska århundradenas korantolkare och rättslärda. Imamen verkar att till och med att vid något tillfälle vara härledare i krig och familjeslagsmål. Imamen kan avsättas från sitt jobb och då förlora titeln och alla förmåner. - Han påstås att inte ha någon speciell utbildning för jobbet, utan att det är ett hedersuppdrag till en from studerande. - Så imamen kan mycket väl känna sig misslyckad och därför bli till och med hatisk mot samhället. I det läget nyttjar han sitt inflytande, i egenskap av andlig ledare, på aningslösa tonåringar vilka då för hans hat vidare till vardagen i samhället och en del blir extremister, i synnerhet som islam ofta uppfattas som en aggressiv lära. Nog tjafsat om imamen. - Åsne Seierstad har tydligen inte haft möjlighet att studera från insidan hur imamen i Norge påverkade flickan. Hon i det fallet bara redovisar väldigt noga hur flickan förändras över tiden ute i samhället. Hur hon till slut kommer till skolan heltäckt så att bara ögonen är synliga - jag tror det kallas niqab-klädsel. - Skolan kräver att hon ska visa ansiktet vilket hon gör under tvång. Så småningom slutar hennes mejlutbyten med skolan i att flickan, som i boken heter Ayan, skriver nästan som ett hotmejl till lärarinnan; "Den patetiska vänligheten hjälper dig verkligen inte" började hon. "Jag visade dig stor respekt och tolerans när jag till en början tog kontakt och sedan gjorde som du ville. Vänta dig inte samma vänlighet eller respekt från mig i fortsättningen." Hon börjar att skolka i stället. Hon skaffar diverse kreditkort, handlar maximalt på dom och skaffar nya som hon handlar allt hon kan och så fortsätter hon medan hon precis som Mona Sahlin bara lägger räkningarna i byrålådan, utan en tanke att någonsin betala dom! - Det är nog utom all tvivel att någon lär henne hur hon ska sabotera det norska samhället. - Samhället som har gett henne och hennes familj ett tryggt, bekvämt och så välmående liv som de aldrig haft! Men när det gäller förhållandena på plats i Irak så är Åsne totalt övertygande och verkar väldigt väl insatt i skeendena där. Det är då som läsningen blir riktigt skrämmande och otäck, för man plötsligt sitter mitt i händelserna. Man börjar att undra hur långt fanatismen kan leda en ung människa? Hur ursäktar hon sin hårdhet och hänsynslöshet mot närstående? Hur total kan egoismen från dessa välsituerade barn bli, eller har välståndet lärt dem att deras egoism är normal? Bara ett exempel.. Ayan, när hon stack tog hon sin lillasyster, Leila som då var knappt 16 år, med sig. Flickornas bror Ismael är kvar i Norge. Ismael pratar med lillsyrran i telefon och säger "kom hem", men Leila svarar, "nej kom hit du i stället! Vi har en jättefin stor villa, vår egen gård, trädgård ... Vi har svart och vit kanin. Och en grå och vit. De ställer till med kaos i köket och äter upp vårt bröd." Då säger Ismael, (pappan hade varit i Irak för att försöka att få hem sina döttrar) "Pappa riskerade livet för er skull...och ni anklagade honom för att vara spion, och ville döda honom." Och då kommer Leilas korta och iskalla svar: "Nå om han är spion måste han straffas!" Sådana är barnungarna som flyr från tryggheten hemma till det som är äventyret - tycker de! - Totalt barnsliga och samtidigt grymma! Eller som en annan tjej beskriver sitt liv där: Hon hade gift sig i Irak med en marockan som hon aldrig hade träffat före bröllopet, och beskrev livet i kalifatet så här;) "1. Vi betalar ingen hyra här. Hus får man gratis. - 2. Vi betalar varken för ström eller vatten. - 3. Vi får torrvaror varje månad, spagetti, pasta, konserver, ris, ägg och sådant. - 4. Månads utbetalning inte bara till män utan också till kvinnor, med tillägg för varje barn. - 5. Läkartjänster är gratis - islamiska staten betalar för dig." Då kommer min personliga tanke och stör! - Är verkligen den kommunistiska tanken så totalt lika barnslig? Tror verkligen Sjöstedt att staten bara betalar ur ingenting när man anställer flera i vården, eller i skolan, eller var som helst? - Inser han verkligen inte att kapitalet måste tillverkas med produktion av varor och tjänster som producerar vinst, annars blir det inga skatter, vilka kan betala den sociala servicen. Nu återvänder jag till den nöjda tjejen. "Varje nygift par får 700 dollar i present." Hon fortsätter: "I det här landet belönas vi för det vi offrade genom att migrera hit, och vi tar emot krigsbyte. Det finns knappt något så lustbetonat som att veta att det man får har tagits från kuffar och skänkts till dig personligen av Allah. Sakerna kan omfatta köksutrustning som kylskåp, frysar, spisar, ugnar, mikrovågsugnar, milkshakemaskiner, dammsugare, tvättprodukter,fläktar och det viktigaste av allt - ett hus med gratis el och vatten som du får tack vare Kalifatet, och de kräver ingen hyra." Hur aningslöst barnsliga kan tonåringar från väst vara? Det finns tydligen ingen botten! Men nu har jag nästan citerat hela boken så nu får det vara NOG! - Slutt för denna gång!
Några veckor efter att reportaget som Aftonbladets Johanna Bäckström Lerneby har jobbat med i 11 år har publicerats, gör Aftonbladet tydligen en uppföljare i området.
Aftonbladets artiklar om familjen Ali Khan och deras inflytande i Angered har väckt stor uppmärksamhet.
En vecka senare är vi tillbaka i stadsdelen – vi vill veta hur människorna reagerat på reportaget.
– De är problem. Jag har inte läst reportaget, men jag vet vilka det är. De påverkar överallt, säger en kvinna.
Det är lunchtid i Angereds centrum i nordöstra Göteborg. Kvinnan som stannat till vill absolut inte vara med på bild. Att anteckna går bra, men inga namn och ingen kamera. – De finns här i Angered och Hammarkullen. Polisen känner till dem men hjälper ingenting, säger hon innan hon försvinner bort mot torghandeln och fiskboden.
”Lika bra att inget veta”
Vid parkeringen står tre killar och pratar. Inte heller de har läst Aftonbladets artiklar. Men en av dem känner väl till familjen Ali Khan.
– Det är en stor familj här uppe. Vet du inte vilka det är sedan tidigare är det lika bra att inget veta, säger han.
Han vill inte heller vara med, med namn eller bild, för han vill inte att familjen ska veta att han pratar om dem. Han passar också på att höja ett varningens finger.
– Jag vet att du bara gör ditt jobb. Men här vet du inte vem du pratar med. Och pratar du med fel person kan det gå illa, säger han.
Beskrivits som en maffiafamilj
Familjen Ali Khan har beskrivits som en maffiafamilj som påverkat lokalsamhället i Angered negativt under lång tid. Själva kallar de sig för problemlösare. Många familjemedlemmar är tungt kriminellt belastade och tidigare dömda för bland annat mord, utpressning och övergrepp i rättssak.
På ett kontor, ett stenkast från Angereds torg, sitter stadsdelsnämndens ordförande Ali Moeeni. Han är bekymrad över den bild som Aftonbladets reportage målar upp.
– Man blir inte så glad när man läser sånt här. Att det handlar om hot och sådana saker. Det är ingen rolig historia för de som bor här i stadsdelen. Hur ser du på familjen Ali Khans inflytande i Angered?
– Vår förvaltning känner väldigt väl till samtliga individer och grupperingar som är av den här karaktären med kriminell bakgrund. Men jag kan inte kommentera en särskild grupp. Hur ser du på framväxten av den här typen av parallella samhällen?
– I ett demokratiskt samhälle ska institutioner ta hand om polisiära eller rättsliga ärenden. Civilperson ska inte komma in. Det är naturligtvis inte okej om det är så som det står i reportaget, det är ju nästan ett lagbrott.
– Men vi kan inte lagföra någon. Det vi kan göra är att organisera och jobba trygghetsskapande och förebyggande i samarbete med civilsamhället.
– Vi måste också jobba med att stärka tilliten hos befolkningen, gentemot polisen och kommunen.
”Gjort dem till stjärnor”
Bakom en restaurang på en bänk sitter en man och röker. Han har läst Aftonbladets artiklar och skrattar när han får frågan om vad han tycker.
– Ni har gjort dem till stjärnor. Ni har gjort dem större än de är, så att folk blir skrämda. Om det stämmer med kriminaliteten är det polisens arbete. Det är inte bara Ali Khans fel, det är polisens fel också. Varför gör ni inte ett reportage om restaurangen istället? Det hade vi kunnat tjäna på, det andra är bara huvudvärk.
Där är problemet, gjutet i betong! Stadsdelsnämndens ordförande tvår sina händer och beklagar sig att det skrivs om stadsdelen - det gör ju inte bra reklam! - Samtidigt hänvisar han till polisen. Det borde polisen sköta om! Han ansvarar bara för civilsamhället! - Vad det nu är, enligt honom! Är inte gråzoner eller maffia tendenser en del av det han kallar för civilsamhället som han är vald att sköta? Eller är det enligt honom att stadsdelen innehåller två samhällen? Ett som han är ansvarig för och ett (alternativt) som han inte är ansvarig för? - Han anser alltså att det alternativa skall polisen och institutioner styra. - Som jag sa han tvår sina händer, han vill inte bli inblandad mer än nödvändigt!
De andra intervjuade ville över huvud taget inte involvera sig i problemet. Hur många det var som inte ens stannade, redovisas inte. Reaktionen verkar vara som i en diktatur. - Prata inte om eventuella problem, då finns dom nog inte! - Invånarna är helt enkelt rädda att råka illa ut om de ser och hör eller säger något olämpligt. Vi håller oss helst till något neutralt - skriv om min restaurang i stället! - Lite gratis reklam skadar aldrig! 1.
Eftersom jag hittade en artikel som beskriver lördagens Göteborgshändelser i stort sett så som jag också uppfattade dem, så då upptäcker jag att jag kan nog inte vara riktigt rumsren i superdemokratin Sverige. Artikeln är skriven av en snubbe hetandes Mats Dagerlind, en journalist som arbetat på DN, SvD och SDK. Jag kollade snubben i fråga på Wikipedia och där står det att herrn i fråga ar chefredaktör för Avpixlat, den Sverigedemokratiska hatsaiten! - Så nu är mitt dilemma om jag ska lägga ut hans åsikter eller tiga och fega och förbli "rumsren"? - Jag kör! Det enda jag vill påpeka, i kraft av mina åttio år, är att "Che" Guevara aldrig hann bli en eventuell massmördare, men han hyllade kommunisternas ideologi.
➤ KRÖNIKA Att bevittna det som hände i Göteborg i lördags var skrämmande, men inte på det sätt som de flesta journalister, politiker, fria opinionsbildare och analytiker har velat göra gällande.
Det mest skrämmande är inte att det kom en handfull nazister till Göteborg som inte tror på demokrati. Det verkligt skrämmande är att det kom tusentals motståndare till nazisterna till Göteborg för att visa att inte de heller tror på demokrati.
Det mest skrämmande är inte att det på Bokmässan strax intill fanns en liten monter där den av somliga naziststämplade tidningen Nya Tider ställde ut. Det verkligt skrämmande är att iaktta hur värnandet om yttrande-, åsikts- och tryckfriheten hos stora delar av det övriga kultur- och mediaetablissemanget visat sig vara en tunn flagnande fernissa så snart dessa friheter nyttjas för att uttrycka något som detta etablissemang ogillar.
Det mest skrämmande är inte att det finns en liten nazistisk organisation i den politiska marginalen i Sverige som inte tror på demokrati. Det har det under olika namn gjort i snart hundra år och kommer troligen att göra i hundra år till. Det verkligt skrämmande är att våra riksdagspartier nu förklarar sig beredda att dagtinga med demokratin med den nyspråkligt förrädiska motiveringen att man vill slå vakt om demokratin.
Det mest skrämmande är inte att läsa det media skrivit och politiker sagt om nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Göteborg och det partiets ideologi. Det verkligt skrämmande är i stället det stora tomrummet skapat av det media och politiker inte skrivit och sagt om den flora av andra lika odemokratiska organisationer på vänsterkanten som också var på plats i Göteborg.
Det verkligt skrämmande är medie- och politikertystnaden kring den autonoma våldsbejakande gaturvänsterns organisationer som AFA och internationella ARNA, detta trots att Säpo tydligt i sin dokumentation av den våldsbejakande och demokratihotande extremismen slagit fast att den utbredda vänsterextremismen utgör ett väsentligt större hot än den förhållandevis marginella högerextremismen.
Det verkligt skrämmande är bristen på analys av exempelvis närvarande Rättvisepartiet Socialisterna – ett parti som i liknande sammanhang tidigare samarbetat med en annan fraktion av den våldsbejakande gatuvänstern, Revolutionära Fronten, RF, ett parti som systematiskt med aktioner ägnat sig åt att bryta mot lagar och hindra demokratins gång, ett parti som hyllat flera kommunistiska diktaturer och deras massmördare till ledare och ett parti som sanktionerar kommunistiskt maktövertagande med väpnat våld på olika platser i världen.
Det verkligt skrämmande är bristen på uppmärksamhet kring att den vänsterradikala organisationen Expo, som får statligt stöd, utanför sitt tält i Göteborg upplät plats åt andra grupper som hyllar massmördare som Ernesto ”Che” Guevara.
Det verkligt skrämmande är att när hundratals svenska och från utlandet hitresta vänstervåldsverkare går till attack mot inte bara nazisterna, utan också mot polisen, med stenslungor, flaskor, knallskott, bengaliska eldar och sparkar i ansiktet, då sammanfattar förment opartiska och sakliga SVT det som händer i Göteborg som att ”hela staden gick man ur huse för att visa sin avsky för NMR och deras hemska åsikter och för att sprida kärlek”.
Det verkligt skrämmande är när borgerliga partiledare vill förbjuda pilar som symboler för att dessa avlägset kan tänkas associera till hakkors, samtidigt som man är helt ointresserade av att problematisera den flitiga förekomsten av hammaren och skäran och röda stjärnor, symboler som är besudlade med tio- eller hundratals miljoner människors blod och ett totalitärt förtryck av hela folk och kontinenter i mer än ett halvsekel.
Det verkligt skrämmande är etablissemangets inkonsekventa hållning till olika totalitära massmördarideologier. Medan man resolut stänger dörren för den som kallar sig nazist, kan man som Åsa Linderborg vara kulturchef på Sveriges största tidning samtidigt som man kallar sig för kommunist eller firad skådespelare som Sven Wollter samtidigt som man hyllar Stalin.
Det verkligt skrämmande är den brist på tillit till folkviljan eller rentav det folkförakt som detta etablissemang uppvisar när man inte törs stå upp för de demokratiska fri- och rättigheterna för alla. Ingen människa har dött av att få höra någon annans åsikt, hur vedervärdig denna åsikt än kan upplevas. Det är först om vedervärdiga åsikter får ett brett folkligt stöd och leder till konkreta politiska förändringar som det kan bli farligt.
Uppenbarligen hyser etablissemanget så låga tankar om det svenska folket att man tror att vi kan förvandlas till nazister hela bunten om vi låter En handfull NMR:are då och då traska runt på stan med sina gröna flaggor. Tror man det, då är man inte demokrat och skall heller inte utge sig för att vara det.
Det är hög tid för våra politiker, fria opinionsbildare och journalister att bekänna färg: Är du demokrat eller inte? Om du är det så slutar du tafsa på yttrande-, åsikts-, press- och mötesfriheten och står kompromisslöst upp för alla människors rätt att utnyttja dessa rättigheter på lika villkor.
I annat fall erkänner du att du inte är demokrat, att du inte är beredd att låta all offentlig makt i Sverige utgå från folkets vilja, att du tycker att en upplyst elit bör få sätta den politiska agendan och bestämma vem som ska och inte ska tillåtas ha en röst i den offentliga debatten. Men då tar du också nazisterna i hand, för det är precis ett sådant samhällssystem de förordar.
Det är en parodi hur Sverige prioriterar att lösa sina problem. Idag är varenda svensk polis kommenderad till Göteborg. Fasa, fasa, några hundra nassar skall marschera på några av Göteborgs gator. - Vi måste nog med lag förbjuda sådana extremistiska organisationer. Sådan skandal att det i Sverige finns några hundra omogna stollar, som i antal av ett hundratal har funnits sedan kriget - i sjuttiosju år. Detta antal har funnits och finns och sannolikt kommer att finnas. Dom förökar sig inte. Extremismen på högerkanten verkar att vara konstant, så länge regering och samhälle ger rimliga villkor för medborgarna. Att alla poliserna behövs där i dag är faktiskt på grund av att det samlas vänsteraktivister, vilka vill söka konfrontation med nassarna. Det väntas vänsteraktivister och vänsterextremister från halva Europa. Dessa är det ingen som talar om! Nazismen var tämligen populär även i Sverige på trettiotalet. Den stämde så väl med nationalromantiken, den svenska nationalstaten, bevisade européernas överlägsenhet. Den europeiska, vita rasens överlägsenhet ansågs bero på högre intellekt, högre intelligens. I USA ansågs en färgad inte vara intelligent nog att klara av att vara pilot ända tills nästan krigsslutet (1944). En svensk forskare var ledande i rasbiologiforskningen. Svenska lagen förordade kastrering av socialt mindre lämpade individer, så att de inte spridde sina underlägsna arvsanlag vidare! Sedan kom kriget och sedan kom efterkriget, som då avslöjade vilka skändligheter nazismen kunde åstadkomma när den släpptes fri och tillämpades utan urskillning. Dom svenska socialdemokraterna fick brallan full, när dom kom på att dom hade flörtat med fel part i kriget! Därav följer bl.a. så kallade Baltutlämningen, vilken i sin tur var en direkt flört med Stalin, despoten som var vinnaren i det "Stora fosterländska kriget" så som andra världskriget plötsligt kallades av Stalin och ryssarna, - i det stora internationalistiska framtidslandet - Sovjetunionen! Ingenting blir ju så förhatligt och skämmigt än att man har hållit på fel idé och fel part! Nu när Sverige håller på att omvandlas till ett mångkulturellt samhälle - snarare vid det här laget ett mångkulturellt slagfält, så börjar svenska folket inse att det har gått för långt. Då dyker naturligtvis Sverigedemokraterna upp! - Ett populistiskt parti, utan en fullständig politik, men dom skanderar om problemet - den ohämmade invandringen som börjar att tära på det svenska välståndet. SD utnyttjar varje tillfälle att påpeka alla problem som uppkommer med anspelning på invandringen. Svensken börjar att lägga ihop två och två och som svar får en enorm siffra som summa. Individens snikenhet är oändlig! - Eftersom regering och alla riksdagspartier är så handfallna, så måste en ny kraft få börja att verka! - JA, men där har vi den - Sverigedemokraterna, dom är inte politiskt besudlade! Men då upptäcker de etablerade politikerna med fasa, att Sverige som varit såå demokratiskt väloljat och välordnat har plötsligt i Riksdagen fått ett nytt parti, som blev invalt av en sjättedel av dom svenska väljarna, ett populistiskt parti som rider på folkets missnöje med de etablerade politikerna, vilka känner sig som av högre makt, utvalda att regera och upplysa folket om dessas - domses, haha - väl och ve! - Och, detta nya parti hotar att bli det andra största parti i Riksdagen efter nästa val! Den handfallna regeringen fördjupar sig i problemet SD för att dom uppfattar SD som ett direkt hot mot den politiska stabiliteten. Kan vi bara få svenskarnas fokus på SD-s invandringsfientliga ideologi så kommer nog svensken att inse och acceptera att SD är enbart rasister och då naturligtvis nazister! Och - i och med det inte demokratiska! Och - borde kanske t.o.m. förbjudas! Enda problemet är att herr Löfven gör ett litet övertramp - när han i en debatt ger SD epiteten nazistiskt parti. Den demokratiska gemenskapen negligerar SD så gott som de orkar, men SD-s väljarandel bara ökar. - Så, nu skall det bli intressant att skåda hur de stora demokraterna i nästa val ska lösa problemet med sitt "Rosemarys baby" som de har skapat! söndag 1 oktober 2017 Och nu skriver jag dagen efter uppståndelsen i Göteborg. Nassarna blev inga tusen. Det blev den vanliga klicken. Dom fick inte marschera någonstans - bara något kvarter! Vänsteraktivisterna började att bryta upp gatsten och kasta dom på poliserna, vartill de fick hjälp av olika invandrargäng i sysselsättningen med att kasta stenar och bråka med polisen. - Men även det rann ut i sanden - ingen blev skjuten av polisen. - Dom Göteborgska politikerna uttryckte bara en lättnad över att det inte blev några gatukravaller som då, för c:a 15 år sedan, när George W Bush var och hälsade på. - Även då hade de lokala vänsteraktivisterna maskerade medhjälpare från utlandet, för att bedriva "det goda våldet" på Göteborgs gator! Hur handfallen vårt samhälle egentligen är bevisas av denna artikel ur Aftonbladet, skriven av Johanna Bäckström Lerneby. Den är ganska komplex med stora bilder så jag hoppas att den går att öppna helt.
AV: JOHANNA BÄCKSTRÖM LERNEBY
Det pratas om parallellsamhällen – med sämre skolor, arbetslöshet, skjutningar, vittnen som tystas och en polis som står maktlös.
I många förorter finns starka familjer som är beredda att ta vid när samhället sviker.
Under elva år har Aftonbladets Johanna Bäckström Lerneby följt familjen Ali Khan från Angered.
Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare.
Nu kan Aftonbladet berätta historien om en familjs inflytande – över en hel stadsdel.
Första mötet
FÖR ELVA ÅR SEDAN. ONSDAG 6 DECEMBER 2006, HALV ELVA PÅ KVÄLLEN
Han är en Ali Khan, deras yngsta, Tareq, sa polisen och tittade på mig som om jag borde veta vem det var.
Men det namnet sa mig absolut ingenting. Inte då när jag träffade honom för första gången på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen för snart elva år sedan.
Killen i den vita t-shirten och mössan sög tag i oss direkt när vi kom in och genast ställde han ungefär hundra frågor på en minut. Han var huvudet högre än de flesta andra på gården och om han inte hade börjat ställa alla frågorna hade jag trott att han var en ur personalen. Men han var 15 år, gick i nian och verkade känna alla där. De andra ungdomarna skrattade när han skojade och hängde på när han ville vara med på bild. De följde honom.
På bilden som vi sen publicerade i Göteborgs-Posten spelade han pingis. Han såg koncentrerad ut och de andra killarna stod runt pingisbordet och tittade på.
Vad jag inte kunde veta då var att Tareq Ali Khan fyra månader senare skulle vara i centrum av nyhetsrapporteringen i Göteborg efter ett brutalt knivöverfall.
Jag kunde heller inte veta att jag elva år senare skulle ha stött på familjen Ali Khan i så många sammanhang att jag till slut skulle skriva ett reportage om släkten som utpekades som maffiafamiljen nummer ett i Göteborg.
Tareq höggs ner med flera knivhugg på Muskotgatan i Gårdsten. FOTO: ANDERS DEROS
Knivhuggen
FÖR TIO ÅR SEDAN. LÖRDAGEN DEN 24 MARS 2007 OMKRING NIO PÅ KVÄLLEN
Festen i Gårdstensskolans matsal var i full gång. Flera hundra personer var där för att fira profetens födelse. Fjortonåriga tvillingarna Ali Khan lämnade festen tillfälligt och gick ut till fotbollsplanen, ett stenkast från lokalen. Efter en stund kunde festdeltagare som var utanför skolan se att tvillingarna stod och pratade med någon okänd kille som höll en fotboll under armen.
Den okände killen såg ut att vara från Sydamerika. Han hade joggingbyxor och en röd jacka. På mössan stod det Chile. På avstånd såg man att det verkade bli något tjafs mellan tvillingarna och fotbollskillen. Det gick inte att höra vad tjafset gällde, men efter ett tag kom tvillingarna rusande tillbaka till festen.
Väl inne i lokalen igen letade de genast reda på sin ett år äldre kusin Tareq Ali Khan . Med upprörda röster berättade de vad som hänt.
Tareq ville gå ut och kolla vem killen var.
Men chilenaren var inte kvar på fotbollsplanen. De gick runt en stund i området och letade och efter ett tag såg de honom igen. Han stod vid trappan, till vänster om basketplanen vid Gårdstensskolan. Tareq gick fram och frågade vad fan han trodde att han höll på med. Han puttade på honom. Killen verkade inte förstå svenska. Tareq prövade med engelska, men killen fattade inte det heller.
Tjafset fortsatte och de drog sig upp mot innergården mellan husen på ”kryddgatorna” och vidare ut till parkeringsplatsen. Det blev värre, mer högljutt och killarna plockade upp stenar som de började kasta.
Chilenaren drog fram en kniv, gjorde ett utfall mot dem som kastade sten, men missade. De andra började springa.
Tareq hamnade på efterkälken.
Sen gick allt fort.
De andra hörde hur Tareq skrek och vände sig om. De såg hur Tareq fick flera knivhugg bakifrån. Chilenaren tappade en sko, han högg igen och sen sprang han iväg. De andra rusade fram till Tareq som blödande sjönk ihop på en bänk.
Vem var det som gjorde det? Vi måste få tag i han som gjorde det” Stämningen var upprörd på platsen strax efter knivskärningen
Någon kom utspringande från ett hus, en annan ropade till några trygghetsvärdar som var på nattvandring längre bort i kvarteret. En ung kille tryckte sin hand krampaktigt mot Tareqs vänstra sida för att försöka stoppa blodflödet.
Människor började samlas på balkongerna i husen runtomkring. En del kom utrusande. Flera ringde efter ambulans. Folk skrek upprört. Gärningsmannen kom från Latinamerika ropade någon, från Chile sa någon annan, eller Brasilien ropade en tredje.
Tareq blödde kraftigt. Till slut svimmade han.
Vem var det som gjorde det? Vi måste få tag i han som gjorde det!
Upprörda röster avbröt varandra.
Klockan var 22.00 på lördagen den 23 mars 2007 och femtonårige Tareq Ali Khan såg död ut när ambulansen körde iväg med honom med sirenerna påslagna.
Nyheten om att Hashem Ali Khans yngste son blivit knivhuggen och svävade mellan liv och död spreds snabbt. Det visste Tareq ingenting om. Han låg nedsövd och opererades i många timmar. Huggen hade träffat levern, hjärtsäcken, njurarna och magen. Familjen vakade vid hans bädd. Utanför i korridoren samlades släktingar. Akutpersonalen kallade till sig vakter som sedan kallade till sig polisen för att säga åt folk som strömmade in till sjukhuset att de fick ta det lugnt och inte gå in på salen. Stämningen var upprörd. Kvinnor grät högljutt. Alla var där utom familjens överhuvud. Hashem var på resa i Australien och ingen hade fått tag i honom än.
På söndagen kunde man läsa en notis på sidan sex i Göteborgs-Posten:
”POJKE SVÅRT KNIVSKUREN I GÅRDSTEN GÖTEBORG: En pojke i nedre tonåren knivskars svårt vid halv tiotiden i går kväll på Muskotgatan i Gårdsten. Pojken fick skador i bröstkorg och ben och opererades vid midnatt på Sahlgrenska sjukhuset. Polisen hade i går ingen misstänkt för dådet men vittnen skulle höras senare under natten. Sent i går natt fanns inga uppgifter om omständigheterna kring händelsen eller pojkens tillstånd.”
Själv gick jag till jobbet som krimreporter som vanligt på måndag morgon. Jag hade ingen aning om vem den knivskurna 15-åringen var och det var ingenting jag hade tänkt närmare på när jag läste notisen i tidningen heller. Direkt när jag kom till redaktionen fick jag däremot reda på att det var Tareq, samma kille som vi bara några månader tidigare hade pratat med på Mixgården i Hammarkullen och som vi haft på stor bild i tidningen. Han låg nu allvarligt skadad på Sahlgrenska sjukhuset.
Polisledningen i Göteborg var stressad. Redan under kvällen för attacken gick ryktet att familjen Ali Khan själva jagade gärningsmannen. Samma natt som knivdådet inträffade ska de ha börjat leta. Bland annat ska de ha gått in på en chilensk fest för att söka, men de fick inte tag i honom.
Polisen hörde också rykten. För dem var det en kamp mot klockan och de trodde sig veta att om de inte hittade gärningsmannen först, så skulle han inte leva länge till.
Hämnden
FÖR TIO ÅR SEDAN. LÖRDAG 24 MARS – SÖNDAG 1 APRIL
Polisens utredning av mordförsöket gick trögt. För trots alla vittnen som såg vad som hände Tareq på lördagskvällen var det svårt att få fram vettig information. Dagen efter, på söndagen, var det dessutom någon som körde upp med en bil framför Sahlgrenska sjukhusets entré, vevade ner rutan och sköt en salva automateld mot familjemedlemmar i Ali Khan som oroligt stod utanför och väntade på besked om Tareq. Polisen kopplade ihop händelserna.
Kommissarie Per-Olof Johansson, som var ansvarig för utredningen, kommenterade skjutningen såhär i media: ”Vi har inga gripna och inga uppsatta som misstänkta. Det här ett inte alldeles enkelt ärende att få grepp om”.
Många år efteråt fick jag reda på att det inte var så konstigt att Per-Olof Johansson och de andra poliserna inte fick ihop logiken kring skjutningen. En källa berättade att skotten helt enkelt inte var riktade mot familjen, utan mot två andra kriminella som stod bredvid familjemedlemmarna och rökte. Skottlossningen hade ingenting, absolut ingenting, med Ali Khan att göra.
På Sahlgrenska var det kaos. Inte bara för att någon besköt sjukhuset med automateld och sjuksköterskor fick söka skydd och låsa in patienter i väntrummet, utan också för att släkt och vänner till Ali Khan vallfärdade till sjukhuset och ville in till salen där Tareq låg.
Pojken var fortfarande illa däran även om tillståndet hade stabiliserats.
När polismännen som skulle hålla första förhöret med Tareq, efter han vaknat, kom in i salen mötte de Naser. Naser var ledare för kriminella nätverket Naser-ligan i Göteborg och hade fört ett uppmärksammat gängkrig mot Original gangsters i början av 2000-talet, med skottlossningar och döda som följd. Bland annat låg de bakom en uppmärksamnmad skottlossning på Näsets badplats 2002 mitt i högsommarvärmen bland solbadande göteborgare.
Under ett gängbråk utbröt skottlossning på Näsets badplats i västra Göteborg. Polisen grep ett flertal personer i samband med händelsen. ARKIVFOTO: BENGT KULÉN/SOFIA SABEL
Inte bara Naser kom till sjukhuset för att visa sin respekt för familjen Ali Khan i den svåra stund de befann sig i. Flera personer ur de olika kriminella gängen i Göteborg kom dit. I efterhand skulle en av dem berätta för mig att besöka någon på sjukhus så där, det gör man av två skäl: ”Ett: Man vill visa respekt och lojalitet. Två: Man vill visa att man är oskyldig.”
När Tareq låg där i sjukhussängen omtöcknad efter operationen och hög på smärtstillande mediciner, ställde polismannen som höll första förhöret frågan:
– Vem var det som gjorde det, Tareq?
Tareq öppnade munnen och svarade. Men just i den sekunden började kvinnorna i salen att skrika och låta så mycket att det var omöjligt att uppfatta vad den skadade femtonåringen sa.
Sen bad kvinnorna poliserna att lämna salen så att Tareq fick vila.
Poliserna åkte från Sahlgrenska utan att vara det minsta klokare än när de kom.
Enligt ryktet höll familjen Ali Khan på med en parallell utredning och utnyttjade alla sina kontakter i Sverige och utomlands för att få fatt i gärningsmannen. Polisen behövde köpa sig tid och åkte till en av de andra äldste i familjen, nu när Hashem inte hunnit hem från Australien, och vädjade att familjen skulle samarbeta med polisen och låta polisutredningen ha sin gång.
Polisen och familjens representant träffades i mannens företagslokaler för att prata. Polismannen uttryckte oro för att så många medlemmar ur olika kriminella gäng kommit och besökt Tareq på sjukhuset. Mannen sa att familjen inte var kriminell och att man inte kunde styra över vilka som kom på besök på sjukhuset. Han sa att det var en del av deras kultur att man visade sitt deltagande om någon insjuknat eller råkat ut för en olycka.
Polismannen vädjade sedan till mannen, och till hans två släktingar som också satt runt bordet, att familjen inte skulle göra någonting åt knivskärningen på egen hand. Och att de heller inte skulle agera genom kriminella.
Vi har inga problem med folk. Varför ska vi sitta där och planera en massa sånt när vi lever ett underbart liv?” Asim Ali Khan i förhör
Polismannen berättade att ryktet sa att när familjen fick tag i gärningsmannen skulle de skjuta honom med fler skott än Tareq fick knivhugg.
Mannen försäkrade polismannen att familjen inte hade någon som helst tanke på att leta reda på någon gärningsman, än mindre på att hämnas. Han sa att det bara var just rykten.
Det bekräftade vad andra familjemedlemmar redan hade berättat i polisförhör de senaste dagarna; att det inte låg någon sanning i att familjen skulle vara på jakt efter den som knivskar Tareq. Till exempel hade Tareqs fyra år äldre storebror, 20-årige Asim Ali Khan som var en stor fotbollstalang, svarat såhär på polisens frågor i förhör: ”Det är falska uppgifter och rykten. Vi skulle aldrig sitta och planera sånt. Vi lever ett fint liv. Vi jobbar, vi sköter företag. Vi har inga problem med folk. Varför ska vi sitta där och planera en massa sånt när vi lever ett underbart liv?”
Polismannen var dock inte övertygad. För att försäkra honom ringde mannen på andra sidan bordet till Hashem Ali Khan (Abu Saleh) , familjens äldste, som var utomlands och på väg hem till Sverige.
Mannen ville att polismannen skulle höra Hashems egna ord. Han slog på högtalaren på mobilen och la den på bordet framför dem.
Hashem Ali Khan svarade och sa tydligt till polismannen att familjen inte hade något intresse av att få tag i gärningsmannen. Han försäkrade att ingen i familjen skulle leta efter knivmannen på egen hand. Han sa att han hade sagt åt alla familjemedlemmar att samarbeta med polisen så att detta fick en lösning. Och så skulle det bli.
– Kan jag lita på det? frågade polismannen när de lagt på.
Han tittade på mannen som satt på andra sidan bordet.
– Ja, sa mannen.
– Pappas ord gäller.
FOTO: POLISEN
Klockan 01.08 lördagen den 1 april sköts en 19-årig chilensk man till döds på fotbollsplanen vid Gårdstensskolan. Runt kroppen hittade polisens tekniker tio hylsor och tre kulor.
Då hade det gått exakt en vecka sen Tareq Ali Khan blev knivhuggen.
25 minuter efter skjutningen beskrev ett vittne killen som sköt så här: ”Cirka 20 år gammal. Han var 175 cm lång och var ganska smal i kroppen. Killen såg ut att vara var arab men ganska ljus i hyn. Han hade ganska stor näsa och inte något skägg. Killen var klädd i en svart luvtröja och han hade luvan uppdragen på huvudet hela tiden. Han hade ett par svarta träningsbyxor, i tunt tyg, och ett par vita träningsskor. Han tog på sig par handskar som var gula och röda.”
Efter mordet kunde man läsa i Göteborgs-Posten: ” – Vi har givetvis observerat ett visst samband. Motivbilden är fortfarande diffus. Att det rör sig om någon form av hämndaktion för knivattentatet är väl det mest troliga, säger kommissarie Per-Olof Johansson som leder utredningen.”
Knappt två veckor efter dådet häktades två 19-åringar som misstänkta för inblandning i mordet. Några dagar senare greps och anhölls ytterligare en man: 23-årige Akim Ali Khan , Tareqs storebror.
Men den som polisen misstänkte hade hållit i vapnet var försvunnen. Ingen hade sett honom sedan mordnatten och ingen visste var han var.
20-årige Asim Ali Khan gjorde en mantelrörelse i lampskenet från gatubelysningen på fotbollsplanen. Han riktade pistolen mot killen i de röda adidasbyxorna och munkjackan. Han tryckte av. En gång, två gånger, tre gånger. Allt gick fort. Killen föll till marken redan på första skottet.
Totalt sköt Asim honom med tio skott.
Klockan var 01.08 på natten. Han var en 20-årig fotbollskille och hade precis skjutit ihjäl en människa.
Sen sprang de därifrån. De sprang in mellan husen på Muskotgatan och till bilen som stod parkerad längre bort. Bakom sig hörde de skrik och kaos.
Jakten på mördaren
TIO ÅR SEDAN. VÅR OCH FÖRSOMMAREN 2007
Efter en tid slutade polisen aktivt leta efter Asim Ali Khan . Han var häktad i sin frånvaro och så var det bra med det. Polisen trodde inte en sekund på att familjen inte visste var han befann sig. Internt gick snacket till och med så långt att de sa att familjen, ytterst Hashem, hade planerat mordet och gett den näst yngste sonen i uppdrag att hämnas knivskärningen. På grund av sin låga ålder skulle han få lägst straff av bröderna om han åkte fast. Enligt polisens spekulationer hade familjen sen sett till att Asim kunde lämna landet med med hjälp av släktingar och vänner runt om i Europa och resten av världen. Ingen av dessa teorier och rykten gick att bevisa, men det var så snacket gick.
Polisen vände sig till Hashem Ali Khan (Abu Saleh) direkt.
– Du får ta hem honom. Du får se till att han står för vad han har gjort, sa polismannen och påminde Hashem om att de också hade 23-årige storebrodern Akim Ali Khan häktad misstänkt för mordet. Om han skulle bli dömd fanns det en livstidsdom att vänta.
Hashem svarade att han ingenting hellre ville än att Asim kom hem och han försäkrade att familjen verkligen gjorde sitt yttersta för att pojken snart skulle vara i Angered.
När Hashem till slut fick kontakt med Asim på mobilen sa sonen bedrövat:
– Jag har gjort något, men jag vill inte prata om det.
Senare skulle Hashem berätta för polisen hur hans hustru, Asims mamma, hade åkt till flera länder för att leta efter sonen. Till slut hade Asim berättat att han var i Libanon, Hashems födelseland. Mamman åkte dit och efter fem dagar fick hon träffa sonen. Mamman försökte lugna sin son och sa att familjen ville att han skulle komma hem. Det var inte tryggt i Libanon. Hon sa att storebrodern Akim satt häktad misstänkt för mordet, men att det inte var därför de ville att han skulle komma hem. Hon sa att det inte passade sig för familjen att ha en son som höll sig undan i 25 år.
Medier rapporterade om polisens framsteg. Vi journalister hade inte så många källor i den kriminella världen så det blev mest artiklar om den juridiska processen, vem som anhölls, häktades, släpptes och så vidare. Plus polisens teorier om motiv. Själv skrev jag inte ens om den. I maj åkte jag på reportageresa till Bosnien och gjorde en artikelserie om Balkanmaffians kopplingar till Göteborg och ägnade inte särskilt många tankar åt familjen Ali Khan och mordet på fotbollsplanen.
FOTO: ANDERS DEROSI juni gick 20-årige Asim in i polishuset på Ernst Fontells plats i Göteborg och anmälde sig. Han häktades genast. Ett år senare hölls huvudförhandlingen i Göteborgs tingsrätt. Hashem och flera andra i familjen satt på åhörarplats inne i rättssalen och följde rättegången. Tingsrätten dömde Asim till nio års fängelse för mord. Hovrätten skärpte domen till tio år.
”Man får ta sitt straff”, konstaterade Hashem Ali Khan kort när en polisman frågade hur det kändes.
Vräkningen och misshandel av en 5-åring
DRYGT FEM ÅR SEDAN. BÖRJAN AV MARS 2012
En sen eftermiddag i början av mars 2012 ringde min mobil. Jag blev glad när jag hörde vem det var: en kille som jag haft kontakt med några år tidigare för ett reportage.
Han var upprörd.
Med hög röst berättade han hur en av hans bästa vänner, en ung mamma, riskerade att bli vräkt från allmännyttan. Han sa att hon hade tre barn i förskoleåldern och att de inte hade någonstans att ta vägen och att avhysningen skulle ske på måndagen därpå. Mamman var förtvivlad och visste inte vart hon skulle ta vägen.
– Får det gå till så här? Jag har läst att allmännyttan inte får vräka barnfamiljer, sa killen.
Jag frågade vad det var som hade hänt, om mamman inte hade betalat hyran eller om det låg någonting annat bakom vräkningshotet.
Han berättade att det hade blivit bråk, att hennes femårige son hade blivit slagen av två tioåriga grannpojkar. När mamman hade gått till grannarna och knackat för att prata igenom det hela började de vuxna gapa och skrika och slå henne. Hon blev jätterädd. Dessutom hade hon inte bott i radhuset särskilt länge, så hon kände inte så många, berättade killen. Naturligtvis hade mamman anmält misshandeln till polisen, både misshandeln av sonen och den av henne själv.
Grannarna hade gått direkt till bostadsbolaget och smutskastat henne så mycket att de hade bestämt sig för att vräka henne och barnen, sa killen.
Jag sa att jag skulle ringa upp mamman och prata med henne och att jag självklart kunde åka och träffa henne och barnen. Angered låg inte långt bort.
– Du förresten, frågade jag innan vi skulle lägga på.
– Vad heter pappan till barnen?
– Han heter Akim Ali Khan .
Dagen därpå satt jag och en reporterkollega i soffan hemma hos Sara , trebarnsmamman som skulle vräkas. Hon skulle ringa en hel rad med myndighetssamtal för att försöka upphäva vräkningen, eller åtminstone få myndighetspersonerna att tro på hennes version och förstå vad grannarna utsatt henne och barnen för. Vi skulle lyssna och spela in vad de sa.
Sara var upprörd och ledsen när hon berättade allt från början. Sedan började hon ringa samtalen till bostadsbolaget och socialtjänsten. Ingen svarade.
När vi satt där hemma hos Sara och hennes barn utan något inspelat material, förutom hennes berättelse, öppnades ytterdörren. En mansröst ropade hallå och klev med bestämda steg in mot vardagsrummet där vi satt. På vägen skojade gästen med några av barnen som kommit hem från förskolan. Vi tittade förvånat upp. Det var en man i 60-årsåldern med stort grått skägg och någon slags huvudbonad som kom in i rummet. Strax bakom honom kom en kvinna med hijab. Barnen tjattrade. Mannen stannade till i dörröppningen och log stort mot oss.
– Nämen, sa han och slog ut med armarna.
– Vilken överraskning. Välkomna! Han hälsade genom att lägga höger hand mot hjärtat. Hans fru kom och tog oss i hand.
Sedan tittade mannen med skägget på Sara.
– Men Sara! Har du inte bjudit dina gäster på någonting?
Han pratade högt och bullrigt. Han såg vänlig ut. Mannen gick in i köket och jag hörde hur han öppnade kylskåpsdörren. Ett ögonblick senare kom han tillbaka med två burkar energidryck som han ställde på vardagsrumsbordet framför mig och kollegan.
– Så! sa han och slog sig ner mittemot oss.
– Klart vi bjuder på någonting. Varsågoda! Hashem Ali Khan (Abu Saleh) tittade intresserat på oss. Och sedan började vi återigen prata om Sara och barnens situation.
Jag tror inte att jag gapade av förvåning när allt det här hände, men jag hade kunnat göra det, för så förvånad blev jag över att träffa Hashem Ali Khan i egen hög person.
Vid det här laget hade jag hört en hel del om familjen Ali Khan och särskilt om Hashem. Jag visste vad ryktet sa om honom; att han var familjen Ali Khans överhuvud, imam med egen moské vid Bellevue, respekterad och fruktad, en man som styrde Angered med järnhand. Jag kunde historien med Tareqs knivskärning och det efterföljande mordet på chilenaren.
Jag kände också till att ett av de mer envisa ryktena om Hashem Ali Khan gjorde gällande att han satt på en guldtron där han tog emot gåvor från folk som kom för att visa honom sin vördnad och respekt.
Jag hade också följt medlemmar ur familjen genom rättsfall. Utpressningar, olika misshandelsfall, övergrepp i rättssak och kidnappning. Jag visste att familjen Ali Khan, enligt polisen, stod för ”mycket elände” i Angered. Att de var ”en stor maktfaktor med stort inflytande i lokalsamhället”.
Det blev aldrig något reportage om vräkningen. När jag kollade närmare på vad som hänt visade det sig att historien var mer komplicerad än den verkat.
Hyresvärden som kände till familjen Ali Khan sedan tidigare var stenhårda. ’Ni ska bort’. De struntade fullständigt i att Sara ensam var skriven på adressen med de tre barnen.”
På fredagen, kvällen efter att Saras femåring åkt på stryk av grannpojkarna, hade några män knackat på hos pojkarnas föräldrar. Vad som sedan exakt hände rådde det delade meningar om, men i polisanmälan efteråt stod att männen slog ner de vuxna i familjen. När pappan ramlade till marken fortsatte besökarna att sparka och slå honom. Samtidigt skrek de att han skulle låta Sara och hennes son vara ifred. Även mamman drogs ner på marken och blev sparkad. Barnen skrek. Föräldrarna berättade sedan i polisförhör att de trodde att de skulle dö.
Hyresvärden som kände till familjen Ali Khan sedan tidigare var stenhårda. ”Ni ska bort”. De struntade fullständigt i att Sara ensam var skriven på adressen med de tre barnen. De var övertygade om att Akim Ali Khan också bodde där.
Polisen rubricerade brottet som grov misshandel.
Sju veckor senare lades polisutredningen ner. Den formella anledningen var ”Ej spaningsresultat”, men sanningen var att grannarna vägrade medverka. De ansökte om skyddade personuppgifter, grät och vädjade till polisen att de inte skulle gå vidare med ärendet.
Bilder från övervakningskamera inne på McDonalds.
Misshandeln på Angereds gymnasium
UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN. 28 NOVEMBER 2016
Det som hände på eftermiddagen den 28 november 2016 i Angereds centrum kommer fyra månader senare att leda till en rättegång och sedan till dom. Domskälen kommer inledas med att själva rättegången beskrivs:
”Rättegången har på olika sätt präglats av rädsla. Målsägandena, vittnen och till och med en av de tilltalade har uttryckt rädsla, vilket framkommit dels vid förhör inför tingsrätten, dels genom förhör som hållits under förundersökningen. Tre av vittnena begärde att få lämna sina berättelser i utevaro av såväl tilltalade som åhörare med förklaringen att de av rädsla annars inte skulle kunna lämna uppgifter. Ett annat vittne fick hämtas till förhandlingen. Ytterligare ett vittne, som vid det tillfället var anställd av Angeredsgymnasiet, har inte velat vittna med motiveringen att hon på grund av rädsla inte vill blanda sig i något och för att hon inte vill att det ska hända henne eller hennes familj något. Målsägandena, som omfattas av polisiära skyddsåtgärder, närvarade vid förhandlingen via en videolänk från okänd ort. Av säkerhetsskäl tilläts inte tolk att befinna sig på samma plats som målsägandena. De inblandade har i hög utsträckning och med olika förklaringar lämnat uppgifter vid huvudförhandlingen som i väsentliga avseenden skiljer sig från de uppgifter som de lämnat vid de inledande polisförhören.”
Måndagen den 28 november runt 15-tiden satt kusinerna Mahmoud och Khalid och tre tjejer inne på McDonalds i Angereds centrum. Någon hade beställt pommes frites, resten satt och hängde och pratade.
Plötsligt knackade det på rutan. Utanför stod två killar som såg ut att vara i 13-årsåldern. En av dem knackade flera gånger och pekade finger mot Mahmoud och spottade på rutan där han satt. Han betedde sig allmänt illa och Mahmoud blev irriterad. Dessutom ville Mahmoud inte att tjejerna skulle se att han tog vad som helst. Han gick ut och la handen på killens axel och puttade till honom. Frågade ”vad han höll på med” och sa att ”han skulle lägga av”.
Killens kompis sparkade Mahmoud i magen och Mahmoud sparkade tillbaka. Hårdare, så hårt att kompisen ramlade till marken. Denne for upp, skrek och började ringa på sin mobil. Han sa till personen i andra ändan av mobilen att han och Farid blivit misshandlade och att de behövde hjälp. Den som knackat och spottat på McDonaldsfönstret hette Farid Ali Khan och var 15 år. Nu sprang han in i Angereds centrum för att hämta hjälp.
Några minuter senare kom han tillbaka med ett gäng äldre killar bakom sig. Mahmoud såg dem komma och sprang allt vad han kunde de hundra metrarna till Angereds gymnasium för att söka skydd.
Mahmouds kusin Khalid började gå efter honom. Mellan McDonalds och Angeredsgymnasiet blev han upphunnen och gänget hoppade på honom. Först slog de honom med handflatorna, sedan, när han ramlat till marken, kom sparkarna. Han försökte skydda huvudet från det värsta.Allt var över på några sekunder och när de var klara sprang cirka tio personer med Farid i spetsen vidare mot Angereds gymnasiet för att få tag i Mahmoud. Khalid reste sig och stapplade efter.
När de kom fram till Angeredsgymnasiet hade Farids fyra år äldre storebror, artonårige Faras Ali Khan , anlänt i en mörkblå BMW och anslöt till de andra som kom springande. De rusade in på skolan och vid receptionen fick de tag i Mahmoud. Slagsmålet var ett faktum, Faras tog strypgrepp på honom. Skrek: ”Du rör aldrig mer min lillebror!” Skolpersonal som såg och hörde vad som hände försökte avstyra bråket. Rektorn gick mellan. Någon åkte på en smäll, en annan hotades till livet. Det var skrik och gråt. Mahmoud vräktes över en bänk och blev liggande i fosterställning på golvet medan han försökte skydda sig från sparkarna och slagen som haglade. Khalid lyckades komma loss och gömde sig i ett klassrum.
Enligt polisens händelserapport kom larmet in 15.21 och enligt samma rapport hade de flesta obehöriga lämnat skolan klockan 15.23.
Mahmoud hämtades av ambulans.
Efteråt gick det att ta på tystnaden i Angeredsgymnasiets reception.
FOTO: ANDERS DEROS
”Försoningsmötet” i industriområdet
UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN. 30 NOVEMBER 2016
På kvällen ringde det i Mahmouds mobil. Det stod dolt nummer på displayen, men han svarade ändå. Det var artonårige Faras Ali Khan som var med och misshandlat honom och Khalid tidigare på dagen. Faras var storebror till femtonårige Farid som spottat på rutan på McDonalds. Med vänlig röst frågade Faras hur Mahmoud mådde, bad om ursäkt för det som hänt och sa att han inte hade tagit reda på sanningen, men att han nu visste att Mahmoud inte hade slagit hans lillebror.
Sedan sa Faras till Mahmoud att lägga ner polisanmälan. Han sa att det var bäst så.
Mahmoud stod på sig och sa kaxigt att han minsann visst tänkte göra en polisanmälan.
– Okej, då får vi se vad som händer, sa Faras.
På eftermiddagen dagen efter pep det till i Mahmouds mobil igen. Han var fortfarande mörbultad efter misshandeln. Ryggen värkte, han var svullen i ansiktet. Hade ont i vänster armbåge och sida. Han var 16 år, en ensamkommande flyktingpojke som bott i Sverige i knappt ett år. Han hade ingen historia i Angered, men när han såg ytterligare ett okänt nummer och hörde vad rösten sa så började det gå upp för honom att han kanske hade bråkat med fel personer.
Den här gången struntade artonårige Faras Ali Khan i artighetsfraserna och gick rakt på sak. Mahmoud skulle komma till Storås industriområde, där matstället Angereds värdshus låg. Och det var bäst att han såg till att dyka upp.
Mahmoud rös när han lagt på.
Faras hade sagt att Mahmoud skulle bli upphämtad av en bil. Det var slutet av november, mörkt och kallt. Mahmoud kände inte mannen som körde och de sa inte mycket i bilen. De svängde in på ett öde industriområde ett par kilometer från Angereds centrum. Angereds värdshus låg inklämd mellan bilverkstäder, en skrot och en kontorsbyggnad. Mahmoud hade gråten i halsen. När de närmade sig såg han sju-åtta personer stå utanför och vänta på honom. De hade händerna djupt nedkörda i jackfickorna, trampade på stället för att hålla värmen och rökte. Bredvid stod en bil med dörren öppen och kupébelysningen på. Mahmoud kände igen flera av dem, tonåringarna hade varit med och misshandlat honom och Khalid dagen innan. En av dem var äldre, en man i 40-årsåldern som han inte hade sett förut. Han hörde att killarna kallade honom pappa. Han gissade att det var Farids och Faras far. När Mahmoud kom fram ställde de sig i en ring runt honom. 40-åringen tog till orda.
– Du behöver inte vara rädd, sa mannen.
Låter du bara bli att prata med polisen har du ingenting att vara rädd för.”
Mahmoud sneglade in i bilen. Där, mellan sätena i framsätet, låg en kalashnikov. Mahmoud hade sett sådana vapen förut, i sitt tidigare liv, innan han flydde till Sverige.
Han började gråta.
– Du behöver inte vara rädd, sa mannen igen.
– Låter du bara bli att prata med polisen har du ingenting att vara rädd för.
De andra var tysta och släppte honom inte med blicken.
– Däremot, fortsatte mannen lugnt, om du pratar med polisen så svarar vi inte för vad som händer.
– DÅ ska du vara rädd, fyllde en av de yngre i.
Mahmoud hulkade. Ingen rörde en min.
– Pratar du med polisen kommer du att försvinna, konstaterade den äldste.
Sextonårige Mahmoud försökte gråta så tyst han kunde. Han lovade dyrt och heligt att inte prata med polisen. Han vädjade till dem.
De var tysta en stund, sedan skrattade mannen till. La armen om Mahmoud. Tröstade. Buffade vänskapligt på honom. Pussade på kinden. Alla skakade hand.
– Jag visste att vi skulle komma överens. Du är en bra kille, sa den äldste och gav Mahmoud en varm kram.
Vittnesmålet om maffiafamiljen
3 APRIL 2017
Rättegången pågick i Göteborgs tingsrätts säkerhetssal. Media, släktingar och vänner till de tilltalade satt på åhörarplatserna. Mahmoud och Khalid fanns på hemlig ort. Kammaråklagare Linda Wiking hade väckt åtal för grov misshandel och grovt övergrepp i rättssak och det var det rättegången handlade om. Men åklagaren hade bestämt sig för att teckna en annan bild också. Hon ville att domstolen skulle förstå vilken familj det rörde sig om. Enligt åklagaren och polisen var brotten mycket mer komplicerade än att bara handla om en grov misshandel och övergrepp i rättssak. Åklagarens plan var att få rätten att begripa att de här brotten följde ett mönster, ett tillvägagångssätt som hon menade att familjen Ali Khan använde sig av när de, enligt henne, spred skräck i Angered.
Därför kallade hon in ett expertvittne.
Ulf Merlander var lokalpolisområdeschef i Nordost i Göteborg. Han hade många års erfarenhet av att jobba som polis i förorten. Bara i Angered hade han varit i tio år och han hade följt släkten Ali Khan under lång tid.
Ulf MerlanderUlf Merlander vittnade under ed och tog i från tårna när åklagaren bad honom berätta om familjen: – Jag har följt den här familjen Ali Khan under ganska lång tid. Familjen består i dag av ungefär 120 individer. De flesta bor i Angered. De har förekommit i väldigt mycket brottslig verksamhet under åren. De har påverkat lokalsamhället uppe i Angered ganska negativt under lång tid. När jag tittar på den här familjen så är ungefär 60 av de här 120 individerna över 15 år. Och ett 40-tal av dem är män och över 30 av dem förekommer i polisens register. Och de brott som Ali Khan är kända för är mord, utpressning, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, narkotikabrott, vapenbrott.
Du sa att det finns en viss påverkan i området, på vilket sätt menar du då? frågade kammaråklagare Linda Wiking. – Med tanke på familjen Ali Khans brottsliga historia så har de en väldigt negativ påverkan på lokalsamhället. De gånger de har varit inblandade i olika brott, oftast våldsbrott, är det väldigt vanligt att man hotar vittnen och skrämmer vittnen och det gör man ofta i en stor grupp. Samma beteende använder man när polisen stoppar dem, då samlar man ihop en grupp som genom subtila hot försöker påverka polisens arbete i området.
Advokaterna protesterade högljutt mot bilden som Ulf Merlander målade upp i rätten.
Edip Samuelsson.Efteråt var advokat Edip Samuelsson fortsatt kritisk i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion: – Men kan inte säga att alla i en hel släkt är lika stora brottslingar, bara för att någon i släkten är dömd. Det är helt fel att säga så. Man får inte dra alla över en kam. När man hör något sånt måste man bli upprörd, man måste bli arg, för jag skulle inte tolerera om någon sa det om min familj, eller om någon sa det om din familj, eller om någon familj överhuvudtaget. Och han (polischef Ulf Merlander) säger att det är 120 individer. Ja, från bebisspädålder till gamlingar, man kan inte dra alla över en kam, det är inte rätt.
I och med att polischef Merlander stod i rätten och beskrev familjen Ali Khan som han gjorde blev det enklare för medier att rapportera. Någon hade satt ord på hur familjen jobbade, dessutom en polis med hög trovärdighet. Inte bara Ekot rapporterade om att familjen i Angered använde sig av något som mest liknade maffiametoder. Sveriges radios ”Studio ett” följde upp med en diskussion om hur det kunde gå så långt att en hel familj hade tillåtits sprida skräck i en stadsdel med drygt 30 000 invånare, lika stor som en medelstor kommun i Sverige.
Göteborgs-Posten gjorde en granskning där man kartlade familjen, visade på olika familjemedlemmars brottsliga bana och citerade poliser och andra som beskrev hur familjen förstörde i lokalsamhället i Angered.
Den 27 april kom tingsrättens dom. Kvällstidningen GT hade rubriken ”Familj sätter hel stadsdel i skräck”. Artonårige Faras Ali Khan dömdes till åtta månaders fängelse för misshandeln av Mahmoud på Angereds gymnasium. Hans ett år yngre släkting dömdes också för misshandeln och fick ungdomsvård.
Ingen av de som vittnade stödde Mahmouds version av händelseförloppet.”
Däremot tyckte inte tingsrätten att Faras och hans pappa hade gjort sig skyldiga till övergrepp i rättssak, den där kvällen efter misshandeln, när Mahmoud åkte till industriområdet för att träffa dem. Mötet som slutade med att de kramade om varandra. Pussade på kinden. Där de ”lösta allting som vänner”. I rätten hade pappa Hakim Ali Khan berättat att det var ett arabiskt försoningsmöte. Man träffas och löser sitautionen. De som vittnade om mötet under rättegången lämnade i och för sig lite olika uppgifter under domstolsförhandlingen. Men ingen av dem stödde Mahmouds version av händelseförloppet.
Tingsrätten skrev: ”Hans (Mahmouds) uppgifter om vad som faktiskt skedde vid mötet stöds inte av någon annan bevisning. Den omständigheten att polisen i början av december 2016 beslagtog en kalashnikov från ett förråd som familjen Ali Khan tillsammans med andra hyresgäster har tillgång till kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. I avsaknad av stödbevisning är det inte ställt utom rimligt tvivel att Hakim Ali Khan, Faras Ali Khan, XX och XX begått den åtalade gärningen. Åtalet ska därmed ogillas.”
Hovrätten skulle sedan göra en helt annan bedömning än tingsrätten och tro på Mahmouds berättelse. Hovrätten skrev:
”De tilltalades hot mot Mahmoud har förstärkts genom att de instruerat honom att komma till en plats där de tillsammans med övriga okända gärningsmän varit i numerärt överläge och då flera av dem dagen innan utsatte Mahmoud och Khalid för grov misshandel. De tilltalade får anses ha anspelat på ett våldskapital. Dessutom har hotet mot Mahmoud förstärkts genom att han blev varse att de hade tillgång till vapen. Det finns därför flera försvårande omständigheter.”
Hakim dömdes till ett års fängelse för övergrepp i rättssak, hans son Faras var 18 år vid brottstillfället och dömdes till kombinerad skyddstillsyn och fängelse i två månader.
De andra dömdes till fängelse i 1,5 år och till ungdomstjänst.
Jag hade precis börjat som chef på Aftonbladets rättsredaktion när polischef Ulf Merlander stod i rätten och beskrev Ali Khan som en maffiafamilj, och jag följde mediarapporteringen om fallet på avstånd. Det gjorde mina chefer också och tittade menande på mig:
– Den här maffiafamiljen i Göteborg… Varför har man inte hört talas om dem förut? Borde vi inte berätta den historien?
Och jag svarade att ja, det borde vi väl göra. Sedan tänkte jag att steg ett måste väl i så fall vara att prata med familjen. Och om jag skulle göra det så visste jag vem jag ville intervjua. Mannen som jag redan träffat en gång, även om det inte blev något reportage om vräkning, familjens överhuvud: 60-årige Hashem Ali Khan (Abu Saleh) . Men varför skulle han vilja vara med?
”Gör inte reportaget!”
MAJ–JUNI 2017
– Varför ska du göra ett reportage om dem? Jag tycker inte du ska göra det!
Mannen på andra sidan lunchbordet spänner blicken i mig. Han höjer rösten och jag hyschar honom. Vill inte att folk ska höra vad vi pratar om. Men han är upprörd, jag har precis berättat att jag tänker göra ett reportage om maffiaryktena och familjen Ali Khan. Han är helt emot det. Mannen är en av dem i Göteborg som kan den undre världen bäst. Helt enkelt för att han är en del av den. Han känner till familjen, har känt dem länge och vet mycket väl vad vissa av dem har gjort.
– Ja, ja. Ska jag följa med dig? Jag tar med mig två puffror och du en skottsäker väst och så kan vi åka upp i förorten och leta reda på dem. Jag är Sveriges bästa livvakt, jag skyddar dig, säger han lite skämtsamt efter ett tag.
Huvudanledningen till att han inte tycker att jag ska göra reportaget är dock inte min säkerhet, även om han också tar upp den aspekten. Han vill helt enkelt inte att familjen Ali Khan ska få uppmärksamhet. Han tycker att de är paria och vill att de ska tigas ihjäl och absolut inte få uppmärksamhet i Aftonbladet. Det ger dem ännu mer status, menar han.
– Alla vet vilken makt de har. Alla vet hur de jobbar, det är inga nyheter. Det är bara svenskar som inte har en aning. Och ni behöver ju inte bry er, säger han.
Jag argumenterar att om det nu stämmer att familjen håller en hel stadsdel i skräck så måste vi väl berätta om det i Aftonbladet. Och vi kan ju inte göra ett stort reportage om en familj utan att prata med familjen i fråga. Det blir jättekonstigt. Dessutom oanständigt att inte låta folk komma till tals och bemöta anklagelser mot dem.
– Grejen är att jag inte tycker att du ska göra reportaget överhuvudtaget, svarar han kort.
Han är inte ensam om den åsikten. När jag ringer en polisman som jag vet är den som har bäst koll på familjen Ali Khan i hela Göteborg ringer han inte tillbaka. Jag har intervjuat honom många gånger under de senaste 15 åren och det här är första gången han inte svarar. Jag ringer regelbundet till honom under ett par veckors tid, lämnar meddelanden, skickar sms. Ingen reaktion. Jag börjar undra om jag har fel nummer, trots att det är hans röst på telefonsvararen.
När han äntligen svarar tror jag det är av misstag.
Han säger precis samma saker som min lunchvän. Tycker inte att jag ska göra reportaget. Han säger att han i alla fall inte vill medverka och menar att reportaget riskerar att bli ett slags förhärligande av, som han säger, en grovt kriminell familj. Att reportaget skulle ge dem ännu mer makt. Det är en svår balansgång, en tunn linje, alldeles för lätt att hamna fel i ett sådant reportage, säger han.
Och det vill han absolut inte medverka till.
Intervjun
MAJ–JUNI 2017
– Hashem? Jag heter också Hashem, säger rösten i andra ändan av mobilen.
Det är i slutet av maj och jag har dammsugit en gammal förundersökning på telefonnummer. Jag hittade ett som går till, vad jag antar är, en av Hashem Ali Khans släktingar. Jag uppger mitt ärende och frågar om han kan be Hashem den äldre att ringa upp mig.
– Vet han vem du är?
Jag säger ja och skickar mitt nummer. Ett par timmar senare ringer det.
– Ah Johanna, min vän! Det var länge sen! Hur mår du?
Jag är på Aftonbladets redaktion. Det är Hashem Ali Khan (Abu Saleh) den äldre själv som ringer. På rösten låter det som om det är en kär gammal kompis som jag inte har hört av på länge. Efter diverse artighetsfraser berättar jag mitt ärende. Jag säger att jag ska skriva ett reportage om familjen och maffiaryktet och vill intervjua honom om det. Han säger ”inga problem” och vill att jag mejlar frågorna till advokat Edip Samuelsson först.
Vi bestämmer att ses veckan därpå.
– Vi har saknat dig, habibi! Du är välkommen, avslutar han samtalet.
Prick klockan 21.00 fredagen den 16 juni parkerar jag och fotografen Anders bilen utanför radhuslängan där familjen Ali Khan bor, och när jag tittar upp mot huset ser jag två män som inte är Hashem, iaktta oss från toppen av en trappa.
Polischefen: ”Hjälp oss, hjälp oss!”
JUNI 2017
Rikspolischef Dan Eliasson, Linda Staaf, underättelsechef nationella operativa avdelningen, och Klas Friberg, regionpolischef i Väst har kallat till presskonferens i Göteborg. De sitter längst fram på ett podium i salen högst upp i polishuset där polisen har sina presskonferenser.
Rikspolischefen är i Göteborg för att presentera en ny rapport om utsatta områden i Sverige. Det är ingen munter läsning och rikspolischefen är gravallvarlig när han inleder presskonferensen.
Vi får reda på att det totalt finns 61 utsatta områden i Sverige. Antalet ”särskilt utsatta områden” har ökat från 15 till 23 de senaste åren.
I rapporten förklaras vad ett särskilt utsatt område är:
”Ett särskilt utsatt område kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag vilket kräver regelmässig anpassning av arbetssätt eller utrustning. Många gånger har det skett en normalisering vilket lett till att varken polisen eller de boende reflekterar över det avvikande läget i området. Ett särskilt utsatt område inbegriper även i viss mån parallella samhällsstrukturer.”
På presskonferensen berättar underrättelsechefen Linda Staaf att det finns cirka 200 kriminella nätverk som består av 5 000 individer i de utsatta områdena. Hon säger att det är de äldre i nätverken som är tongivande och som styr med strategisk förmåga, många gånger hemma från vardagsrummen. Till sitt förfogande har de kriminella personer i åldersgruppen 15–25 år som står för våld och narkotikahandel och de explosiva gärningarna. Sen finns det en stor riskgrupp med barn mellan tolv och femton år.
Dan Eliasson avslutar sitt anförande på presskonferensen med en vädjan:
”Hjälp oss, hjälp oss! Vi måste ha kommunerna med oss, de gör mycket i dag men vi måste göra ännu mer tillsammans för att vända utvecklingen.”
Det blir också Dan Eliassons rop på hjälp som blir flitigast återgivet i media efteråt. Ett sådant desperat rop från polismyndighetens högste chef är svårt att låta bli att citera och göra en rubrik på.
Ramadanmiddagen och frågorna jag inte ställer
JUNI 2017
– Hallå Johanna! Väkommen! Det var längesen!
Hashem, eller Abu Saleh som jag nu kallar honom för att jag har fått höra att det är artigt enligt arabisk sed, står med ytterdörren öppen i det röda tvåvåningsradhuset och tar emot oss med öppna armar. Han ler med hela ansiktet och lägger höger hand mot hjärtat som hälsning.
– Vi har saknat dig! Kom in, kom in. Mitt hem är ditt hem. Så säger vi här!
Han har svart kostym och vit skjorta, en grön huvudbonad. Han har varken ätit eller druckit på nästan ett dygn. Abu Saleh är imam och tar fastan på stort allvar, det är fredag och hans fru har lagat mat hela dagen med hjälp av två barnbarn i nedre tonåren. Abu Saleh visar oss in i huset. Solen går ner kvart över tio och därför har vi en timme på oss tills vi ska äta. Han presenterar oss för barn och barnbarn. Tareq Ali Khan känner jag igen direkt, det var han jag träffade första gången på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen för tio år sen och som sedan blev allvarligt knivhuggen. Tre av dem jag hälsar på presenterar sig som Hashem. Alla döpta efter släktens överhuvud. Några känner jag igen från förundersökningar, en av dem från fallet med misshandeln av den ensamkommande flyktingpojken Mahmoud och det som Ali Khan kallade för ”försoningsmötet” i ett industriområde efteråt.
En liten kille som ser ut att vara i tioårsåldern hälsar artigt.
– Det är Saras son, honom har du träffat, säger Hashem stolt.
Jag känner inte igen honom, fast det kanske inte är så konstigt. När jag träffade honom var han fem år och hade åkt på stryk av två tioåriga grannpojkar på en fotbollsplan. Ett bråk som urartade, med misshandel och hämnd som gjorde att familjen sedan vräktes.
En av männen har ett linne och ser extremt vältränad ut. Jag känner inte igen honom, men misstänker att det är Asim Ali Khan , han som sköt den chilenske killen som knivhögg lillebror Tareq på fotbollsplanen i Hjällbo. Asim dömdes till tio års fängelse för mord efter att Abu Saleh hade sett till att han kom hem från Libanon dit han flydde efter mordet. Han borde precis ha kommit ut ur fängelset, tänker jag när jag räknar efter i mitt huvud.
– Asim, säger han och sträcker fram handen.
Abu Saleh visar oss in i vardagsrummet som går helt i vitt. En bukett blommor i en vas på ett sidobord bredvid soffan, ett enormt fat med färsk frukt på vardagsrumsbordet, vita bulliga fåtöljer, en stor tv på väggen. Vi slår oss ner i soffan. Sju söner och systersöner sätter sig på stolar och i fåtöljerna runt omkring. Pojken som är i tioårsåldern sätter sig också bredvid oss och lyssnar uppmärksamt. Abu Saleh säger att han vill prata arabiska i intervjun för att han tycker att han är så dålig på svenska. Hans son kan översätta.
– Du är välkommen, madame Johanna, inleder Abu Saleh intervjun på svenska, trots allt.
Vi har har satt oss tillrätta, Anders har ställt in kameran och både jag och Abu Saleh har fått på oss mikrofoner. För han har ett krav. Han vill ställa upp med namn och bild.
Bland alla frågor som jag har tänkt ställa så har jag två där jag är extra intresserad av svaret och som jag absolut inte vill glömma. Den ena är hur familjen försörjer sig. Det är bara ett fåtal av de vuxna familjemedlemmarna som har någon beskattningsbar inkomst att prata om. Den andra frågan handlar om ryktet som jag har hört i över tio år: att Abu Saleh har en guldtron där han sitter och tar emot gåvor från folk.
Det är lätt att tycka om Abu Saleh när man sitter såhär som jag gör. Han är trevlig, uppmärksam, karismatisk. Han har humor, är klok och intressant att prata med. Jag känner mig sedd och välkommen. Han spänner blicken i mig när han talar och jag tänker att det är tur att jag visste en del om familjen innan jag satte mig i soffan. Jag vet till exempel att de har närmare 200 polisanmälningar mot sig bara de två senaste åren. Jag vet också att nästan alla polisanmälningarna har lagts ner, främst på grund av att folk inte vågar vittna mot familjen.
Vi måste bekämpa dem. Det är ondska. Vi har sett dem komma, men jag är inte rädd för dem. De missbrukar religionen och vi måste berätta för alla om deras rätta ansikte.” Abu Saleh om IS
Men situationen är komplex. Abu Saleh är inte straffad för någonting. Han är inte ens misstänkt för något brott och när man pratar med folk i Angered så förstår man hur respekterad han är. Inte bara på grund av rädsla för familjen, utan också för att han är en äldre, lärd man som är överhuvud för en stor släkt med förgreningen världen över. Abu Saleh själv brinner för kampen mot islamistisk extremism. Han hatar Al Quaida och IS. Han säger att det är en skam, det de försöker göra i islams namn, i religionens namn.
– Vi måste bekämpa dem. Det är ondska. Vi har sett dem komma, men jag är inte rädd för dem. De missbrukar religionen och vi måste berätta för alla om deras rätta ansikte, säger Abu Saleh.
Hans ögon glöder när han pratar om kampen mot Al Quaida och IS, enligt honom är det den han har överst på sin agenda.
Abu Saleh kommer från Libanon och har bott i Sverige i 34 år. Hans familj i Göteborg består av cirka 120 personer. Han har sju barn och över 30 barnbarn. Han är stolt över sin familj. Fyra av barnen och barnbarnen är namngivna efter honom. Det är han också stolt över.
Så börjar han räkna upp sina barn och hur många barn vart och ett av barnen har.
– 34! Jag har 34 barnbarn! Han skrattar hjärtligt.
– Inte så lätt att hålla reda på alla. Vi är en stor familj.
Familjen har släkt på andra håll i Sverige och utomlands. Malmö, Uppsala, Stockholm och Berlin. Under åren har Abu Saleh åkt runt i hela världen och föreläst och undervisat om islam. Han har varit i Australien, Kina, Europa, USA. Flera länder och långa resor. Han säger att det inte blir lika många resor längre, nu när han är äldre.
Men han gör också andra saker. Han medlar i konflikter, ”löser problem” som han säger. Inte bara i Angered, utan han har också varit i Jönköping, Uppsala, Malmö och andra städer och löst problem när de uppstått. Ibland också i Tyskland.
Vi är skyldiga att lägga en massa resurser på att försöka utreda, även om vi vet att släkterna har gjort upp utanför rättsväsendet.” Polisen om att utreda brott i stadsdelen
Polisen i Angered och Göteborg känner till det här. En polisman jag pratar med säger att visst, det kan väl vara bra, men att polisen har ändå ett helvete med alla konfliker som inte når rättsväsendet. För när någon kanske blir skjuten i benet så polisanmäls det i stridens hetta, när adrenalinet fortfarande pumpar hos den som blivit skjuten och hans anhöriga. Polisen kopplas in, ett grovt våldsbrott har hög prioritet. Men sedan vill ingen berätta. Den som blev skjuten har ändrat sig, säger att det inte är något problem längre. Att situationen är löst. Den misstänkte vill absolut inte berätta, polisen har ingenting att gå på. Bakvägen får polisen höra att släkterna har gjort upp.
– Men vi kan ju ändå inte lägga ner allting, vi är skyldiga att lägga en massa resurser på att försöka utreda, även om vi vet att släkterna har gjort upp utanför rättsväsendet och absolut inte har för avsikt att koppla in oss igen, säger polismannen och suckar.
Det här är polisens vardag i Angered. Men det är inte alla kollegor som förstår hur djupt rotat det här parallellsamhället är, säger polismannen. Det krävs att man jobbar i de här miljöerna för att man riktigt ska fatta, säger han.
Abu Saleh ser däremot inget problem i att lösa konflikter eller uppkomna situationer på det här sättet. Han tycker att polisen ska göra sitt jobb och menar att han har en helt annan uppgift än polisen, där hans jobb snarare är ett komplement. Han förklarar:
– Till exempel om det finns två familjer där det har blivit missförstånd. Då går jag in och gör fred innan det har utvecklat sig till något större och till ett blodbad, berättar han. Men där tänker jag då som svensk, och uppvuxen här, ska inte polisen lösa sånt?– Polisen löser inte de här problemen på samma sätt. De vill inte ge samma typ av hjälp utan de vill gå vidare med det och det ska bli rättegång och folk ska träffas flera gånger och det löser inget utan det blir bara värre. Folk i såna situationer blir bara obekväma av att sitta på rättegång och anklaga varandra. Jag kommer istället med lösning direkt, så att problemet är löst och sen går jag hem.
Uttrycket ”parallellt samhälle” känns flummigt, tycker jag. Och jag märker att Abu Saleh inte riktigt förstår vad jag menar när jag använder ordet parallellsamhälle och det är knappt att jag fattar det själv. Jag tänker att om man är en del av ett parallellt samhälle, så kanske man inte inser det själv.
Abu Saleh och jag ser på världen och samhället på olika sätt, där jag är uppvuxen med en stark stat som man litar på, och han är uppvuxen med en stark släkt som man litar på. Men om folk vänder sig till dig i stället för att vända sig till polisen…– Jag har redan sagt till dig från början, jag tar inte polisens plats. Problem som behöver polis, dem lägger jag mig inte i. Jag tänker att det kan vara en svår gräns att dra.– När problemen är hanterbara, då kan jag komma in. När det har blivit blodbad, då är det polisens uppgift.
Han ger ett exempel. Så konkret som möjligt bara för att jag än en gång ska förstå vad han menar. Han tittar mig stint i ögonen, höjer fingret och ber mig att lyssna noggrant:
– Det finns många familjer här i Sverige. Stora familjer som vår. Om det händer något problem mellan två personer i två familjer. De slår varandra, till exempel, och polisen kommer och tar en person till sjukhuset och en person till häktet.
– Då kommer jag in här, mellan familjerna, inte mellan de två som har bråkat med varandra, utan jag kommer in och pratar med de andra i familjerna, som inte polisen tog.
Han berättar att han medlar så att inte konflikten blir större. Han pratar med representanter ur familjerna, gör upp i godo, kanske bjuder på middag och ser till att de inte bråkar mer. Han säger att de inte behöver bli vänner, men att de ska sluta bråka. Annars kan bråket bli ännu större och båda sidor i familjerna kan ta till vapen för att hämnas. Ett blodbad. Eller gängkrig om man så vill.
– Jag tar inte polisens roll. Jag hjälper polisen, säger Abu Saleh. Men då tänker jag så här: Om du går in och gör så att de inte bråkar mer, varför ska då han på sjukhuset och han på häktet gå vidare till polisen? Då är ju familjerna redan vänner?– Det är deras tradition att hjälpa varandra. Exakt. Och då behöver de ju inte gå till polisen heller.– Din bror kommer och hjälper dig, du är skadad. Din bror vill hjälpa dig, han hittar inte den som skadade dig, han hittar hans bror och slår brodern i stället. Det är där vi kommer in mellan folk. Vi stoppar problemet innan det blir stort.
– Förstår du? Jag förstår.
– Vi äter mat nu, säger han.
Han ler och reser sig från soffan. Jag följer efter och tänker att, visst, kortsiktigt så låter det kanske bra med en medlare. Om det skapar ett lugn i lokalsamhället. För stunden. Men långsiktigt så är ju det en omöjlig tanke. I alla fall om man tror på rättsstaten. Eftersom familjen Ali Khan bara är ett exempel på en stark familj i en stad i Sverige, så finns det en mängd brott och konflikter som löses i någon slags civila ”rättegångar” och som aldrig någonsin når rättsväsendet. Och inga brottsoffer som får upprättelse. Dessutom är många i familjen Ali Khan kriminella med stort våldskapital. Så även om Abu Saleh inte är det, så hur ska man veta att folk inte går med på medling för att de är rädda?
Nu har solen har gått ner. Fastan är över och i uterummet står en fantastisk libanesisk måltid uppdukad på det stora bordet.
Vad är det som gör en familj till maffia? Polisen och folk som jag pratar med i Angered och Göteborg säger att familjen Ali Khan jobbar som en maffia, i alla fall med liknande metoder. De hjälper varandra, drar sig inte för att ta till våld och hot för att få som de vill. De jobbar med rädslor och ser till att alltid backa varandra och hämnas när någon i familjen utsätts för, vad de menar, är en oförrätt. De blandar helst inte in polisen, utan vill lösa problem själva. Det är bilden jag får.
Abu Saleh är familjens överhuvud. Han är äldst, en lärd och religiös man. När vi pratar om maffiaryktet, om kriminalitetet i familjen, får han en rynka mellan ögonbrynen. Han säger att han inte bara ser bekymrad ut, han är bekymrad också. När Abu Saleh läste i media om att polischef Ulf Merlander hade stått i rättegången och beskrivit familjen som en kriminell familj som jobbar på ett maffaliknande sätt, blev han upprörd.
– Jag är inte maffia så att folk blir rädda för mig, jag är inte maffia! Jag är en religiös man.
Jag säger att jag har hört att det finns folk som är rädda för honom och för andra i familjen. Att folk mycket väl vet att man inte ska bråka med dem. Abu Saleh ser ledsen ut när han hör det. Han säger att det är första gången han hör att någon skulle vara rädd för honom. Han tycker att jag är helt fel ute.
– Människor kommer till mig på grund av att jag är ordförande i en muslimsk förening och vi håller på med välgörenhet. Min tunga är mitt vapen, jag pratar med folk. Jag hjälper, säger han och pekar på sin tunga.
De andra som sitter runt oss i vardagsrummet och lyssnar lägger sig i under intervjun. Protesterar högljutt mot maffiabilden och att familjen svartmålas på det sättet. De pratar i munnen på varandra. Och flera av dem som har invändningar och protesterar är dömda för brott.
– Det här är en orättvis bild som kommer utifrån. När man läser beskrivningarna så tror man att det här är en italiensk maffiafamilj som har egna regler, egna rättegångar och som har en ledare som leder alla.
En ung man i familjen berättar hur han undviker att säga sitt namn när han träffar nya människor. Han säger att han blir dömd på förhand om han säger att han heter Ali Khan. Han berättar att det till och med finns två i familjen som har bytt namn för att slippa förknippas med maffiastämpeln. Han berättar också hur en ung kvinna i familjen fick ett bra jobb på en bank, men efter att banken gjort en säkerhetsprövning och såg vilken familj hon tillhörde fick hon inte jobba kvar. Trots att hon själv är skötsam, har utbildat sig och inte har någonting med kriminalitet att göra.
– Abu Saleh beordrar inte oss att göra kriminella saker, som en ledare med ett maffianätverk gör. Abu Saleh förespråkar bra saker!
Tareq, han som blev knivhuggen för tio år sen, fyller i:
– Han beordrar oss att inte hålla på med kriminalitet! Varför gör ni det då?Tareq Ali Khan , som själv är dömd för flera grova våldsbrott, protesterar högljutt igen:
– Det är inte många som gör det i dag. Kanske att någon någongång har gjort en kriminell handling, men man är ju inte kriminell för det. Det är ju skillnad på att vara kriminell, en kriminell är en som lever på det, livnär sig på det varje dag. Han är beroende av att göra brott.
Abu Saleh säger att han inte kan veta allting. Barnen, barnbarnen och släktingarna lever sina liv, han är ingen spåman som kan lista ut saker som han inte har bevis för. Han pekar på fjärrkontrollen som ligger på vardagsrumsbordet framför oss.
– Jag frågar dig, Johanna, har du lagt den här på bordet? Om du förnekar, vad ska jag då göra med dig? Jag kan inte göra någonting, för jag har inga bevis för att du har flyttat den. Det är samma sak om jag frågar min son eller barnbarn eller systerson om de har gjort det jag hör rykten om. Jag kan inte göra något på grund av att jag inte har några bevis. Jag är inte kriminalpolis. Jag är inte åklagare, det finns ingen polis som letar reda på uppgifter till mig. Förstår du? Om du förnekar, vad ska jag säga? Om du gör det bakom min rygg, vad ska jag säga? Jag tänker att sådant vet du väl ändå.– Gud har skapat allt, gudarna har skapat allting så… 90 procent av folket som han har skapat gör synd. De syndar mot Gud. Hur ska jag veta om något av mina barn, eller om någon i familjen gör någonting bakom ryggen? Hur ska jag kunna veta det?
Klockan har hunnit bli halv ett på natten när vi lämnar familjen Ali Khans hem. Vi går ner för trappen som leder till parkeringen och jag ser fem män som står vid infarten av området. De står och röker och följer oss med blicken. Jag är övertygad om att de har järnkoll på vilka vi är och får känslan att de står och vaktar något. Sedan tänker jag att de förmodligen bara står där och hänger och snackar och att mina tankar och fantasier är påverkade både av både mörkret ute och av maffiadiskussionerna vi precis har haft inne i huset.
När jag kommer hem irriterar jag mig på att jag inte ställde några frågor om de 200 polisanmälningarna som finns mot familjen. Jag ställde heller inte frågan om hur de försörjer sig. Och frågan om guldtronen, där Abu Saleh enligt ryktet ska sitta och ta emot gåvor från folk, den glömde jag bort.
Jag måste boka in en ny intervju.
”Om någon vill döda dig kan polisen inte hjälpa”
AUGUSTI 2017
Jag har skrivit upp tolv frågor på ett block när jag åker till Abu Saleh på kvällen.
Abu Saleh är lika hjärtlig och vänlig som förra gången jag var här. Det är lite färre folk hemma, men så är det ju också en vanlig fredagskväll och inte ramadan. Tareq sätter sig med oss i vardagsrummet, den här gången har jag ingen fotograf med mig och vi pratar svenska.
Abu Saleh tar fram två assietter och knivar och bjuder mig på exotiska frukter från fruktfatet på vardagsrumsbordet. Han skalar en frukt till mig som jag inte vet namnet på och säger att jag ska akta mig för kärnan.
Jag berättar att jag har blivit avrådd från att göra reportage om familjen. Både av en del poliser och av kriminella. Jag säger att de inte tycker att familjen ska få uppmärksamhet, att ett reportage bara gör saker och ting värre och ger dem mer makt. Jag frågar varför han tror att de avrått mig.
Abu Saleh ser förvånad ut.
– Jag tror att de tänker fel. Med ditt reportage kommer inte samhället att bli värre. För mig spelar det ingen roll. Jag har mitt folk och de känner mig i hela världen, inte bara i Göteborg och Angered. De känner mig som person och tittar inte på vilket familjenamn jag har. Med ditt reportage, kommer jag inte bli större. Det hjälper inte mig att bli större.
Under de senaste två åren har medlemmar ur familjen Ali Khan polisanmälts närmare 200 gånger för brott. Hur många individer det rör sig om vet jag inte. Det är sekretess på namnen. Det kanske är som Tareq snabbt påtalar när jag tar upp ämnet, att det kan vara 20 personer som har polisanmälts tio gånger vardera. Men även om det skulle vara så är tio polisanmälningar på två år per individ väldigt mycket i min värld. När jag säger det invänder både Tareq och Abu Saleh att det är småbrott, som att ungdomar inte har haft hjälm när de kör moped, eller att någon har kört bil utan körkort. Eller utan bälte. Men det är inte bara sådana brott. Det är också narkotikabrott, olaga hot, övergrepp i rättssak och misshandel till exempel.– Vet du, jag är gammal, 60 år. Jag har aldrig ens rökt en cigarett hasch i mitt liv. Om man tycker att kokain hjälper eller hasch hjälper är det personligt. Jag kan bara ge dem rådet att de ska sluta. Jag ger både råd till mina barn och till andra. Det är en del av mitt yrke. Jag ger folk rådet: sluta förstöra samhället. Om de lyssnar på mig så vinner de, om mina barn lyssnar på mig vinner de. Om de inte gör det så förlorar de. Men tycker du ändå inte att det är mycket med 200 polisanmälningar?– Jag vet inte om det är sant eller inte. Det är sant.– Om det är sant så är det mycket. Men om man kör cykel utan hjälm så är det polisanmälan. Om man inte har bälte så är det polisanmälan. Om man kör lite fort polisanmälan. Om man kör utan körkort polisanmälan. Jag är inte emot polisen när de sköter sitt yrke. De sköter sitt yrke. Jag kan inte säga att alla i familjen är rena, och jag kan inte säga att alla i familjen är dåliga. Och jag kan inte säga att alla poliser är rena eller att alla poliser är dåliga. Det är blandat, säger Abu Saleh.
Jag frågar hur de försörjer sig, säger att det ju bara är några ur familjen som har beskattningsbar inkomst. Abu Saleh räknar upp sönerna som sköter sig och är egna företagare. Men han säger också att det är svårt för andra.
– Du vet, om du varit straffad är det svårt att få ett jobb. Det finns försäkringskassan och socialen, men det är inte lätt att få ett jobb när man har ett register, säger han.
Tareq till exempel. Han jobbar inte.
– Men jag söker jobb, säger han.
Han är en av dem i familjen som suttit i fängelse och menar att det är därför ingen vill anställa honom. Men han säger igen att han söker jobb intensivt.
Sedan tar jag upp sista frågan på min lapp. Det här med guldtronen. Jag säger att jag har hört att Abu Saleh sitter i en sådan och tar emot gåvor från folk som han hjälper. Först förstår han inte vad jag menar. Tareq översätter till arabiska. Båda två börjar gapskratta. När de har hämtat sig frågar Abu Salah:
– Vet du varför de tänker så? Nej. Varför?– På grund av problemen som jag löser i samhället.
Han säger att när andra löser likadana problem som han gör så tar de betalt under bordet. Och det går att få bra betalt. En halv miljon. Eller en miljon. Så mycket?– Ja. Om någon vill döda dig så kan inte polisen hjälpa dig. För det är inte bara du. Du har barn och barnbarn, bröder och systrar. Polisen kan inte rädda hela familjen. Du kanske har restauranger, du har butiker. Du kan inte kasta bort det och försvinna, förklarar han.
Sen tittar han mig i ögonen, lyfter armen, låtsas att han håller i ett vapen och siktar på mig:
– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?
Jag blir tyst. Sen svarar jag:
– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.
– Ja. Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldstol.
När vi nästan är klara kommer en ung tjej in i vardagsrummet och säger hej. Vi tar i hand och hälsar och jag frågar något, hon ler och tittar oförstående på Tareq.
– Det här är min fru, säger han stolt.
– Hon kan inte svenska, hon kommer från Tyskland.
– Ja, säger hon och tittar på mig.
Abu Saleh ser nöjd ut. Han pekar på hennes mage.
– Hon väntar barn, två månader kvar.
– Det blir en pojke, säger Tareq. Vi ska döpa honom till Hashem.
– En Hashem till, säger Abu Saleh nöjt.
Han fortsätter:
– Du vet, som polisen säger: Alla respekterar en Hashem. Och nu kommer snart nye Hashem. Det är bra.
Fotnot:Reportaget bygger på intervjuer, granskningar av förundersökningar, polisanmälningar, socialutredningar, myndighetsrapporter, tings- och hovrättsdomar och offentliga uppgifter från skatteverket mm. Alla namn utom Hashems (Abu Saleh) i familjen Ali Khan är fingerade.
