en tämligen så bra dag

   Signaturen Cello, Olle Carle, hade tydligen sin "inte så bra dag" när han myntade detta! - "Livet är som en golfboll. Först en massa hårda slag och sedan hamnar man i ett hål i marken." (Cello)
   Jag hade nog snarare min " tämligen så bra dag" igår. - Det hela började när överläkaren på Urologen för några veckor sedan ringde mig och hummandes sa att: "Vi har hittat något i din högra lunga, om vilket jag  har skickat en remiss till lungavdelningen för undersökning." - Det blev ju inte så väldigt uppmuntrande för min bra dag, då!
   Så småningom kom en kallelse till NÄL - för mig den hemska - Norra Älvsborgs Lasarett. - Hemsk för mig med sina l å å å n g a korridorer - milslånga liksom - i alla fall för mig - att gå innan man ens når fram till avdelningen. - Flås!
   Igår var dagen för undersökningen. Jag skulle infinna mig klockan nio på medicinmottagningen, målområde D plan 3, vad det nu betyder! 
   Efter en körning i minus 13 grader, ishalka och snörök genom hela Dalsland, två mil innan målområdet D, plötsligt soligt men lika kallt. - Att hitta en parkeringsplats, att hitta en biljettautomat, att placera billetten i bilen och först då börjar vandringen mot huvudingången på sjukhuset - den hemska NÄL.
   Ganska snart så börjar det vina om öronen minus tretton grader, varpå jag upptäcker att en luva hade varit bra att ha på min nyklippta skalle! - Och - långsamt går det, den kilometerlånga vandringen. - Äntligen inne. Men var f-n är målområdet D? Först en nästan lika lång promenad och så en korsande korridor. Aha! Där är en pil med ett D på! - Då stapplar jag väl vidare! Fast gången fram till hissarna där är kortare, känns den definitivt dubbelt så lång. - Puuh! - Känns

NÄL utbredd över halva Trollhättan

definitivt inte som "min bra dag"!
   Ska den där djäkla hissen aldrig komma? De' finns ju inte ens en stol att sätta sig på! Nåja, hissen kom och jag är på plan 3. - Där står det en skylt som pekar bort mot en korridor - medicinavd. Då går jag väl dit då! Nu är jag framme - yes! - Oh, No! - När jag haver betalt 300 kronor säger den trevliga damen att jag ska gå över korridoren och sedan rakt fram till lungmottagningen. Varpå jag vandrar vidare. Inga skyltar, bara en lång korridor i själva slutet på promenaden ett litet väntrum med tre damer. Glättigt frågar jag vad detta är för ett ställe och damerna säger att  detta är gyn, varpå jag drar slutsatsen att jag nog har gått en halvmil i onödan och att jag är vilse - som alltid på NÄL! - Alltså, korridoren tillbaks och då ser jag skylten! Jag skulle inte gått rakt fram utan vikt av till vänster! 
   Väl framme på lungavdelningen säger syster att vi ska fixa en säng åt dig du får klä om i en sjukhusskjorta och om c:a 40 minuter kör vi dig till röntgen. Jag svidar om och blir nedbäddad och lämnad med min medhavda bok och funderingarna hur dom skall sticka mig i lungan för provtagningen.
   Jag blir fraktad till röntgenmaskinen och där anländer doktorn per sparkcykel. Innan jag inföses i magnetsnurran, förklarar the doktorn vad som kommer att ske, vilket låter något oroande. Jag måste ligga på mage - Fasa! Dom ska, efter att dom har i magnetkameran har lokaliserat klumpen, sticka en nål i lungan, träffa klumpen och ta prov av den samma. "Nio gånger av tio brukar det gå bra" säger doktorn "men ibland kan det komma luft i mellan lungan och revbenen" - not good! "Det kan även komma lite blod i munnen - otrevligt men inte farligt" - sa han, varefter systern började att palla upp mig med kuddar så att jag kunde ligga på mage på plankan som skulle föra mig in i maskinen. Till slut så låg jag där.
   "Då provar vi lite grann" sa syster och försvann till kontrollrummet. Jag åkte in i maskinen. Den börjar att brumma och jag bara ligger och stönar för det är väldigt obekvämt och smärtsamt i svanken. Jag bara ligger i oändlighet och tänker om dom inte börjar snart att punktera mig så måste jag upp innan jag får nackspärr och ryggslutet går av. Då plötsligt kommer syster och kör ut mig från trumman, hjälper mig att sätta mig upp och säger "Doktorn kommer strax och skall prata med dig." 
   Doktorn kommer och det är då som min "tämligen så bra dag" börjar för mig. Han säger nämligen: "Jag kan inte sticka dig för det finns ingenting att sticka i, den har spontankrympt till en knappnåls storlek. Jag kan bara gratulera dig." Jag blir skjutsad tillbaka till lungavdelningen, klär på mig, får kaffe och smörgås och drar hem! - yes!   PS. Systrarna tyckte att jag skulle köpa en lott.