Folkhemmet?

   Hela dagen har jag haft problem med en dikt av Karin Boye, utlagd på Facebook av en som kallar sig Projekt Allmogen. Den har hon skrivit på tjugotalet (1922) när Sverige fortfarande kämpade med ren och skär fattigdom. Alla var tvungna att kämpa för morgondagens gröt. - Då var det en självklarhet att man själv och ensam var ansvarig för överlevnaden. Man var tvungen att så för att kunna skörda!

Jag bröt mitt bröd, som andras hand fått baka,

och drack mitt vin, som jag ej själv beredde.
De, som haft mödan, fingo aldrig smaka
dess frukt, förrn de på mörka vägar trädde.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
O må mitt säde hundrafaldigt bära!
De bära fröjd, som bära andras börda,
de skära liv, som andras skördar skära.

   

   Denne Projekt Allmogen gillar även att citera Vilhelm Moberg och hur Moberg beskriver svenskarnas slit och strävan att överleva på frukterna av sin jord och sitt arbete.

“Vi har här i landet från början just inte fått någonting till skänks.” sa Vilhelm Moberg i ett tal i Norrtälje 12 oktober 1947.

   De som först bröt svensk bygd fick icke räkna sina arbetstimmar. Marken var stenbemängd och obrukelig, sommaren var kort och vintern lång, avstånden förskräckande och de smala fästigarna de enda framkomliga vägarna, redskapen var primitiva. Det land som fäderna fått på sin lott överflödade icke av bröd och ännu mindre av mjölk och honung. De fick ofta blanda trädens bark i brödet och äta knopp och ljung och drav. Under oändliga mödor och prövningar odlades landet och gjordes beboeligt.

Det ligger årtusendens historia mellan den första svedjehackan i de milsvida skogarna och den traktor, som idag rullar fram över välbrukade svenska åkerfält. Det är historien om hur svenskarna har byggt upp sitt land och gjorde det till vad det är idag: Ett välbärgat land. Levnadsstandarden i Sverige ansågs före andra världskriget vara den genomsnittligt högsta i världen.

Denna utveckling har blivit möjlig genom folkets arbete på frihetens grund.

   Den som citerar Karin Boye och Vilhelm Moberg på detta vis heter Daniel Sjöberg. Nu ska jag lägga in hans presentation av sig själv - den är som följer;

   Daniel är initiativtagaren till Projekt Allmogen. Han är annars entreprenör, skogsman och friboren bonde på en egen liten gård, där han drivs av svart kaffe och frisk luft.

   När jag läser vidare, så är han bekymrad för faktumet att skogsbönderna blir belagda med nyttjandeförbud av sin skog. För att citera honom vidare:

   Så kom äntligen dagen när jag stod där i skogen och skulle skörda resultatet av fyra eller rent av fem generationers hårda slit. Men när jag stod där med motorsågen i hand dök en människa upp i skogen i gummistövlar och med lupp i högsta hugg. “Jag kommer från Staten”, sa hon, “och det är nog lika bra att du glömmer den här avverkningen. Det är nämligen så att vi har hittat en mycket sällsynt skalbagge i din skog och har därför klassat skogen som skyddsvärd." -  "Ingen ersättning utgår tyvärr, för om vi skulle behöva ersätta dig måste vi ersätta alla andra skogsägare också, och det har Staten inte råd med.”

   

   Mina funderingar flyter mera allmänt över i dagens Sverige, kontra allmogen, som den var när Sverige växte fram ur vildmarken, skogen, stenrösena och och tegarna som så småningom kom fram, blev till åkermark, vilka vid missväxt inte kunde föda sina brukare, för att för c:a hundra år sedan börja bli industrialiserad och börja den långa vägen till vad så småningom kom att bli ett folkhem av Per Albin Hanssons modell. - All heder åt den socialdemokratin! 

   Men sedan tog kriget som hade förödt hela Europa slut. Sverige var oförstört. Sveriges industri jobbade för fullt. Hela Europa behövdes byggas upp på nytt. Sverige hade resurserna. Sverige blev rikare och rikare. Sverige fick nästan hybris, blev Europas rikaste land! Efter tjugo års nästan konkurrensfri marknad började svenskarna tro att dom var bäst, utan konkurrens! - Ack va' fel!

   Det sönderslagna Europa började att resa sig, industrierna var återuppbyggda och producerade. - Lika kvalitativt som den svenska. Sverige fick konkurrens. Men den svenska regeringen fortsatte att mjölka från vinsten, d.v.s. med skatter, för att kunna bygga vidare på folkhemmet.

   Problemet är just det att välståndet är tärande. Rikedomen byggs med produktion och utvinning och försäljning av naturresurser. Av produktionsvinsten kan man ta och bygga välfärd, men man kan bara ta en del, vinsten måste även betala tillväxt, utveckling av nya inovationer och framför allt en lämplig standard för arbetarna d.v.s. alla som skall avlönas. 

   Till skillnad mot efterkrigsåren när svensk industri saknade arbetskraft - t.o.m. importerade arbetskraft från det fattiga Europa och arbetslösheten ansågs vara som en saga från 30-talet som aldrig kommer att återkomma, så kämpar Sverige numera med ständigt återkommande lågkonjunkturer och arbetslöshet, precis som alla andra länder. Industrierna flyttar utomlands, på grund av att den svenska arbetskraften är för dyr, vilket i sin tur beror på att svenskarna har för hög standard och folkhemmets service till svenskarna kräver för mycket av "kakan" ytterligare i form av ännu mera beskattning!

   På sextiotalet byggde Sverige med lånta pengar det s.k. miljonprogrammet. Inte bara många utan även enligt Europeisk standard välutrustade bostäder. Inflationen skenade, standarden fortsatte att stiga. Folkhemmet blomstrade. Ingen lade något i ladorna för underhåll. Redan på sjuttiotalet såg man enorm skillnad på s.k. allmännyttans bostadskvarter och t.ex. HSB-s. HSB och Riksbyggen var då dom ledande andelslägenheters byggarna. I HSB-s och Riksbyggens fastigheter ägde hyresgästen sin lägenhet och sannolikt värderade sitt boende högre för det var ens egen egendom. Plötsligt idag så upptäcker makthavarna att miljonprogrammet är nedslitet, förslummat! Det pratas att det är bara att riva skiten - skandal enligt min åsikt att samhället inte har brytt sig om att underhålla den stora satsningen! - På det här resultatet syftar nog Karin Boyes sista rad i dikten! - Känns det som.  

   Någonstans på vägen har folkhemmet förlorat greppet. - Balansen mellan inkomst och utgift har förlorats. Det går inte, så som kommunisterna vill, bara utan vidare anställa fler sjukhuspersonal, fler lärare, fler poliser. Så snart det är lågkonjunktur så tror de socialistiska partierna att det är bara att gömma dom arbetslösa i diverse offentliga arbeten, såsom undersköterskor i vården eller hjälparbetare på dagis, eller som det heter numera förskola o.s.v.  Frånsett att de måste först utbildas till rätt kompetens, så måste det tillföras fler närande jobb, för att kunna betala dom så nödvändiga tärande jobben. Samma procedur upprepas vid nästa lågkonjunktur och det blir ännu flera anställda i det offentliga och balansen mellan tärande och närande är borta! Det återstår för bara för staten att låna och statsskulden växer! Så länge tillverknings industrin inte ökar mirakulöst mycket och plötsligt, så kan staten inte avbetala skulden.

   Märkvärdige Persson myntade uttrycket “Den som är satt i skuld är icke fri”, när statsskulden höll på att rinna över. Bland annat försämrades Sveriges kreditvärdighet internationellt. Persson stramade och stramade, bl.a. lånade han hundratals miljarder och miljarder från ATP-fonderna för att betala av utlandsskulden. ATP-miljarderna har, mig veterligt, aldrig återbetalats av staten. Ingen ska tro att Sverige är skuldfri, trots Perssons åtstramningar, så ligger statsskulden fortfarande på övre balanspunkten, så att Sverige i alla fall klarar av att betala räntan på skulden.

   I något sammanhang har jag läst att herr Persson har inom skål och vägg sagt att "Ni skulle bara se vad pensionärerna ska säga om tjugo år, när de upptäcker vad vi har gjort med pensionerna!" - Och då är det väldigt långt från folkhemmet, när socialistledaren raljerar om pensionärernas tillgångar. - Då känner sig ledaren maktfullkomlig och överlägsen dem han har fått förtroende att sörja för och leda! - Sorry!