dubbelmonarkin

Lite drastiskt men absolut rekommenderbart!

Ytterligare kommentarer överflödiga, så nu kan jag ägna mig åt något annat.

Det sägs numera att när fan blir gammal så blir han religiös.

   

   Dessa djupa tankar har mig anfallit enär jag läser en intressant bok som skall liksom, enligt det sentida förordet, föreställa den gamla tidens och i synnerhet det Habsburgska väldets sammanbrott som då slutar med första världskrigets utbrott. Jag börjar med ett citat ur boken.

   - Han hade en känsla att han måste samla alla sina krafter inför Gud som inför en överordnad. Och han var redan gammal! "Han hade kunnat bespara mig mycket!" tänkte kejsaren. "Men Gud är ännu äldre än jag och hans rådslag är kanske lika outgrundliga för mig som mina för arméns soldater! Och vart skulle det taga vägen om varenda underordnad ville kritisera sina överordnade!" Genom det höga välvda fönstret såg kejsaren Guds sol gå upp. Han gjorde korstecknet och föll på knä. Sedan oändlig tid tillbaka hade han var morgon sett solen gå upp. I nästan hela sitt liv hade han nästan alltid stigit upp före den, liksom en soldat stiger upp tidigare än sin förman.-

   That's it!  Bakgrunden är som följer. Kejsaren, Frans Josef den förste, av Österrike-Ungern har problem med om han är åttiotvå på det tredje eller åttiotre på det fjärde, han känner sig så gammal att han har svårt att räkna ut det, men han önskar att han kan få uppleva ännu en militärmanöver i sitt liv. Varpå han blir fraktad till ett slott i närheten av en manöver som ska gå av stapeln längst bort i öster i närheten av den ryska gränsen. 

   Då blir man djup! Jag tänker som så - jag är också åttiotre, men jag vet att jag är åttiotre på det fjärde utan någon tvekan! Jag är ett barn av min tid, jag tror rent förnuftsmässigt att människan inte är någon avbild av någon imaginär Gud. Vi är en primat i djurvärlden, närmare bestämt däggdjur. Vi ingår i kretsloppet. Vi föds, vi lever, vi åldras, vi dör, vi förintas - blir till jordförbättring - Amen! MEN, då när jag kommer att bli dödsrädd kommer jag att ropa på Gud, för att kompensera något okänt hemskt med något annat okänt som borde vara gott. Alla religioner och varenda bön säger ju, bevara mig från allt ont. 

   Marx kallade religion för opium för folket, i vilket jag kan ge honom delvis rätt. Felet är bara att han använder uttrycket som bisats till att han ville störta hierarkin - överheten. - Underklassen skulle göra uppror mot ordningen. Religion är varje människas förhoppning att det kan bli bättre, det opiumet behövs för det mänskliga sinnet, det är bara att inse att det är ett nödvändigt bedövningsmedel. - Det är nog så sant att även fan kan bli troende med mänskliga mått mätt!

   Människan är i grunden en egoist, men genom att människan är ett flockdjur är den med nödvändighet till en viss mån social. När i förra seklet socialismen gjorde revolution och Marx parentes blev en dogm, hjälpt med en saklig information i form av lärdom och kunskap, dog indirekt Guds, men egentligen prästernas och kyrkans auktoritet. - Kunskap övervinner mörkrädsla! Naturlära är konkret. Gudstro är - just det - enbart en TRO! - Men i skräck för mörkret så tror man!

   Genom att bryta ut det sociala ur människans beteende och överdriva det, blev socialismen fanatisk, stort sett en nittonhundratalets religion. Med facit i handen kan man lugnt säga att den fanatiska socialismen under hundra år har gjort mänskligheten mycket ont. Som en direkt diktatur, i händerna på enbart maktgalna ledare, har den svält, förslavat och mördat sin befolkning. - Trots den stora socialistiska revolutionen har mänskligheten inte blivit av med hierarkin i samhället, den har bara, i demokratins namn, blivit kortsiktig, lynnig och därför opålitlig.

   Den senaste revolutionen - den av USA ledda arabiska - bevisar enbart att när en hierarki bryts så blir det en katastrof och kaos. Hundratals tusen döda, alla övrigas liv och hem förstörda, men i demokratins namn är det oväsentligt. - En ny hierarki tar makten, men tio år senare har den inte lyckats att få ordningen återställd. - Winston Churchill har mycket vist sagt att demokratin är den näst sämsta regeringsformen!

   Sverige - ett grundmurat stabilt demokratiskt land stadigt ledd av socialdemokratin börjar plötsligt att krackelera. Orsak? - Jag vill påstå att ideologi har förstelnat socialdemokratin. Socialdemokratin har inte följt sina anhängare i praktiken och vardagen. Den har inte anpassat sig till sina väljare, den vill anpassa väljarna till sin ideologi! Den står kvar som en envis åsna vid "..upp till kamp emot kvalen.." utan att inse att deras väljare idag har välfärdsproblem - inte svält och nöd! - Idag gäller det vilken app-telefon som är bäst. Eller som jag sa till mina socialistiska arbetskamrater på sjuttio talet, "de enda kval ni har är vilket fabrikat på färg-TV ni ska välja." Men den svenska socialdemokratin står fortfarande kvar vid sina hundraåriga dogmer och därför har den marginaliserats som statsbärande makt. - En massa småpåvar krigar om makten just idag och Sveriges stabila demokrati krackelerar.

   För att återgå till till det Österrikiskt Ungerska dubbelmonarkin och kejsaren, så var livet och samhället mycket enklare för alla att leva i. Allt var organiserat, allt hade sin plats, alla visste sin plats, alla accepterade sin plats och till och med kejsaren accepterade att han hade en som han böjde knä för. Enligt boken så var livet tryggt och beständigt. Endast de många officerarna i den jättestora armén, som bestod av flera tiotals olika folk och lika många olika språk, klagade över att det inte var några krig att bli hjälte i. De red med sina rekryter på exercis varje morgon. Framåt dagen var övningarna över och löjtnanterna intog mässen roade sig där. Dom var övertygade om att det militära var enbart för syns skull. Till och med kejsaren började tycka att officerarnas uniformer började bli för pråliga. - Men vi vet ju numera att den världen smulades sönder och samman ganska snart av två världskrig och revolutioner och dagens värld planeras fyra år åt gången - till nästa, i bästa fall, demokratiska val.

   Boken är skriven av en som är född och bodde i dubbelmonarkin på artonhundratalet ända tills dess sammanbrott. Han skrev boken 1932, så det är ett intressant samtidsreferat. 

   Om nu berättelsen är något så när sann, så är jag imponerad av ett samhälle, som sträcker sig över halva Europa, med den stora blandningen av så många olika folk, som är så stabilt, sammanhållet av en godmodig kejsare vilken tydligen alla accepterade.