Alliansens hädanfärd.

   Jahaa, nu kan det vara dags att summera Alliansens hädanfärd. Om inte Annie Lööf inte hade haft en egen agenda så hade det räckt med att Centerpartiet hade röstat blankt för att Ulf Kristersson med sin allianspolitiska budskap hade kunnat bilda regering och Alliansen hade haft en chans att överleva, trots Jan Björklunds istadighet.

   Denna bild är gammal med den politiska ironis mått mätt, men jag tycker att det borde finnas en tredje sida på kappan i fråga - en purpur med sobelkrage - en riktig konungamantel, vilken hon sedan hoppas att kunna ta på sig, när hon har lyckats att utmanövrera sina allianskamrater och få en ministerpost i en Löfvenregering, eller ännu hellre att t.ex. Löfven sitter med i en av henne ledd regering. - Där någonstans ligger nog hennes ambitioner!
   Problemet är nog, som jag läste, att Annie Lööf har grävt ner sig i så många diken att hon har svårt att krypa upp ur något av dessa. - Och idag grävde hon sig ännu djupare i ännu ett nytt dike, så att krypa upp detta blir ännu mycket svårare. Hennes SD-antipati har vid det här laget blivit underordnad hennes personliga agendas och ambitioners. - Snacka om svekdebatt! - Tänk bara att de två som som så frenetiskt ropar hur levande Alliansen är och hur lojala dom är till den, är dom två som plötsligt hellre röstar med t.o.m. kommunisterna, med ett direkt syfte att rösta ner en alliansregering. En regering som Kristersson försöker bilda av spillrorna av Alliansen, men en regering att föra allianspolitik.
   Det enda som nu återstår är att talmannen påskyndar processen mot ett extraval så att det svenska folket får visa vad dom anser om dom nuvarande politikernas handlande. Jag för min del tycker att i dagens läge den ende som inte sviker sina ord i sitt handlande är Kristersson. En ganska liten, obetydlig, men konsekvent man, som verkligen går ända in i kaklet. - Lite något av en Don Quijote med Ebba Busch Thor som nå'n sorts Sancho Panza.

   
   Och så har Annie mage att åberopa "Vi inom Alliansen.."