...mera... Sovj.

  
   Idén att skriva om dom exotiska sovjettids äventyren påkom mig när jag började läsa en bok av en snubbe vid namn Richard Swartz som skrev mycket om Östeuropa på sjuttio- och åttiotalet i Svenskan. Denna bok har han skrivit 1996 och den benämns av recensenterna som: "den andra sidan av Europas delning, den förtigna, dolda, som har här för kanske allra första gången blivit till litteratur". När jag började läsa om hans äventyr som reporter i öst, så kändes det som något exotiskt, så här nästan 25 år senare, fast man själv har upplevt detsamma. Även Imants, när jag härom dagen tog upp dom exotiska minnena, sa att det det känns nästan overkligt att man har upplevt detta - han som faktiskt har under 46 år levde i systemet. 
   Därför känns det att jag måste försöka att skriva ned mina minnen innan det blir folklore. = benämning på föreställningar om det  fantastiska och övernaturliga, som sprids genom muntlig tradition.  Det är bara 25 år sedan som allt detta var en realitet i Europa. Familjer bodde på var sin sida om Berlinmuren utan ens ha möjlighet att skaka hand med varandra. Halva Europa levde faktiskt bakom denna mur, och ur dem på andra sidans synpunkt, levde vi också på andra sidan av samma mur. 
   Jag kommer ihåg att Imants vid ett tillfälle sa: "tänk att ni kan fritt åka omkring i halva världen" varpå jag oerhört dumt klämde ur mig: "ni kan ju åka omkring i den andra halvan". Fortfarande i dag anser jag att det är en av dom värsta grodor jag har släppt. Sanningen var att t.ex. kolchosbönderna var inte ens tillåtna att fritt åka till Riga. Att åka till dom vänskapliga, socialistiska grannländerna, som DDR, Ungern, eller Tjeckoslovakien, Polen o.s.v. krävdes det vitsord från partiledningen och naturligtvis fullständig visering, samt att någon garanterade att man inte avviker till väst.
   Herr Swartz skriver om sina upplevelser vid hotellfrukostarna 1981 i Polen,, trettiosex år efter kriget,  i ett lantbruksland, där kyparen meddelade "ingen mjölk idag" eller "tyvärr ingen skinka". Jag kommer ihåg att samma år infördes ransoneringskort för bl.a. köttvaror i Polen. Senare har det ju berättats att av tio grisar, åkte nio till Moskva, en fick polackerna själva behålla.
   Jag upplevde mjölkproblemet själv.

vaktelägg

Det var en gruppresa och vi skulle utspisas på hotell Viru i Tallinn innan vi skulle åka vidare mot Riga. I restaurangen var det dukat med bl.a. vaktelägg till förrätt och kyparna gick runt och frågade vad vi önskade att dricka till maten. Jag sa att jag gärna skulle dricka mjölk. Kyparen ifråga tittade på  mig, jag såg, för ett ögonblick, överraskning i blicken varpå blicken omedelbart slocknade och förflyttades mot ett okänt fjärran och jag och mjölk existerade inte längre i hans sinnesvärld. Jag fick dricka någon sorts saft, liksom alla andra, för något annat fanns inte.
  

Viru på 80-talet med turistbussarna på parkeringen

Under mitt första besök i Riga, promenerade jag ganska mycket i centrum och även på andra ställen. Först så tyckte att det var trevligt med alla mjölk- och brödaffärer, ungefär som det var med kvartersbutikerna i Stockholm på femtiotalet, men det var något som inte stämde. Så småningom så kom jag på det, i mjölkaffären satt det en försäljerska och där stod det bara backar med tomflaskor. Inte en flaska med mjölk så långt som ögat kunde nå! Ungefär lika illa i brödbutiken. Jag blev så småningom upplyst att om man ville ha mjölk fick man pallra sig upp före sju och gå och ställa sig i kö, för handla sin mjölk och sitt bröd då.
   En annan gång när jag var  ute  och gick med Dag, ville han se en fiskbutik, så vi gick in i en stor sådan, som låg centralt i Riga vid, på den tiden hette gatan Leningatan. Att gå in där var det som att hamna i en låda med rutten fisk. Där fanns det ungefär 15 meter med tomma diskar. I en av dom låg det en tiotal obekanta fiskar på lite is, antagligen upptinade. Det stod lite okända fiskkonserver (inte ens Riga-sprotes) i hyllorna, i övrigt var affären tom. Vi stack ut fortare än vi hade gått in. När vi kom ut, hamnade vi vid en busshållplats, det kom en buss, lastade in folk och ett svart moln svepte in alla vid hållplatsen när bussen drog vidare. Så småningom glesnade röken och vi kunde åter se gatan och folket som stod vid hållplatsen, samt inandas lite renare avgaser. Detta var ungefär 1987, efter 42 år utan krig i Europa.
   I en helt annan tid, 1956, bara tio år efter kriget, var jag i en annan värld, i det ockuperade Västtyskland, där saknades det ingenting i affärerna, dom var lika välsorterade som butikerna i Stockholm. 
Det enda var att det inte fanns en enda pryl som var importerad, allt var "in Deutchland hiergestehlt" - tillverkat i Tyskland, till och med dom fetaste cigarrerna. Dom enda icke tyska bilarna som man såg på gatorna var bilar tillhörande ockupations trupperna. Det är fortfarande idag, för mig, ett mysterium hur Västtyskland, som inte är den delen av Tyskland som är den idealiska jordbruksområdet, kunde på bara tio år återuppbygga försörjningen av landet till den grad att det rådde välstånd utan några behov av ransoneringar, medan affärerna i öststaterna, fortfarande 40 år efter kriget, stod tomma och det behövdes ransoneringar. Tysklands kornbod, - Pommern och Östpreussen - är ju idag delar av Polen, landet som 1981 inte klarar av att leverera mjölk till turisthotellen.
  Men för att återgå till Riga, 40 år efter kriget så fanns det några affärer i Riga som hade mera urval av varor och det var olika sorters specialaffärer. I hotell Latvija fanns det en valutaaffär, där man kunde handla för utländsk valuta, vilken var förbjuden för sovjetiska medborgare att inneha. Affären var klart och entydigt ämnad enbart för oss västturister. Vi fick faktiskt ta med "infödingarna" som gäster in i valutaaffären. Där fanns skodon, kläder, kaffe, diverse konserver, t.o.m. bildäck och japansk whisky. Faster köpte där, först en motorcykel och senare en Moskovich åt Kalle (Karlis, Lilitas bror) och fasters favoritgudson. Det fanns även specialaffärer på olika nivåer för diverse partifunktionärer, samt partimedlemmar. 

ett par sagofigurer i sagoparken Spridishos

   Jag hade många möjligheter att med hjälpsamma släktingars hjälp åka omkring i Riga, vilket var fullt lagligt, men även i övriga Lettland, vilket var absolut inte lagligt, för att vår turistviserig gällde enbart inom Riga stads gränser. Utflykterna utanför Riga började med att Imants, vid kvällsträffen hemma hos dom, kläckte en idé, som i grunden bestod av att man började med att åka ut på den glest trafikerade, trefiliga motorvägen mot Jurmala. Motorvägen var inte en motorväg enligt våra mått, där fanns möjligheter att göra en U-sväng på ett par ställen. Vi åkte på den trefiliga vägen till ett sådant U-svängs ställe, svängde runt och kollade att inte någon svängde runt efter oss. Om ingen gjorde det, (vi var inte skuggade av hemliga polisen), så var kusten klar och vi kunde åka vart vi ville i vårt fosterland.
   Imants som jag redan sa hittade på, men min kusin Karlis, av Ruta och mig, för att eventuellt förvirra våra hotellrums avlyssnare, kallad Kalle var snabb att knycka idén. Nästa morgon infann sig Kalle och Viestarts på hotellet, avhämtade mig och vi stack iväg till Spridischiem, en sagopark till minne av författarinnan Anna Brigadere i Tervete. Vi hade en trevlig dag. Hemma vart vi välkomnade av en tämligen sur Imants, som meddelade Kalle att han aldrig mer ska berätta om sina idéer.
   På sjuttiotalet  började Sovjetmakten att renovera

Rundale

Rundales slott. Rundale byggdes under 1760-talet av arkitekten Bartolomero Rastrelli dy. Han har bl.a. även byggt Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Så småningom i slutet av 1700-talet avsa sig herzog Peter tronen och hertigdömet Kurzeme - Zemgale inkluderades i Ryska imperiet. På så vis blev Katarina II ägare till slottet, vilket hon så småningom skänkte i sin tur bort den till sin senaste favorit knaz Zubov. I den släktens ägo förblev slottet till 1920 då Lettland genomförde jordreform. Mot slutet av 1800-talet överfördes mycket av konst och inventarier till Sankt Petersburg. 1919 vandaliserades slottet av Bermonts - Avalovs frikår (dom kallade sig för västryska armén och vad jag förstår krigade för Tysklands räkning). Det var i kriget mot dessa som Pappa fick sin Lacplesa medalj. Under mellankrigs åren  var slottet delvis museum, delvis skola, samt att det gjordes försök att renovera den. 1945, efter kriget gjorde ryssarna potatis och sädesmagasin av slottet. 1981 hade Sovjetregimen renoverat så långt att dom började att för dyra pengar, visa upp dom renoverade delarna. För oss, turister, gjorde Intourist gruppresor med buss, den utflykten kostade omkring 400 kr.
   Nåväl, efter den här historie- och byggnadsminnes lektionen återvänder jag till det ljuva livet bland våra släktingar i Riga. Välorienterad som Imants var kände han till att Rundale var öppen för besökare, så han tyckte han att en sådan utflykt kunde vi ordna själva, inte behövde vi  någon Intouristguide som ledde oss runt. Sagt och gjort, in i bilen och iväg på en dagsutflykt. Väl framme så betalade vi inträde och fick en sorts filttofflor att ta över skorna, varpå jag såg en tre - fyra turistbussar som stod uppställda utanför entrén och en tanke slog mig, dessa fyra bussar har kört hit fyra grupper turister med vidhängande  guider. Dessa Intuoristguider är förlagda på hotell Latvija, där dom  har koll på alla utlänningar som inte får lämna Riga, däribland jag. Så, att det mesta jag kommer ihåg från rundturen är hur jag bakom varje hörn väntade på att springa i famnen på någon av grupperna, eller rättare sagt guiden. Det blev ett svettigt besök, men utan missöden. När besöket var över, så kändes det i alla fall, roligt att ha lurat systemet.
  

Hotell Latvija

Att bo på relativt nybyggda hotell Latvija, det enda hotellet i Riga där utlänningar fick bo, var också ett äventyr. Vi fick bara bo på vissa (avlyssnade) våningar. Vi var övertygade då, (och numera bevisat) att våra rum var avlyssnade. Det vi var missnöjda med sa vi väldigt klart och tydligt, för att det eventuellt skulle komma fram till dom ansvariga, t.ex. att fönstret var alldeles immigt och ogenomskinligt mellan rutorna, eller att på frukosten det fattades kaffe. Ett år bodde jag i ett rum, där i badrummet det ständigt stod vatten, c:a 1 cm över golvbrunnen. Det pratade vi också mycket högt och tydligt om. Jag har senare lärt mig att det 24 våningar höga huset är byggt delvis på en gammal husgrund och delvis på bara sanden. Så jag har en tanke att det var någon sorts sättning som gjorde att rörsystemet var snett. Jag har aldrig bott lägre än 15-de våningen och inte högre än 19-de våningen, så däremellan var dom avlyssnade rummen. Ruta sa att hon hela tiden väntade på att huset skulle rasa ihop. Så hon hatade att bo högt upp! Det borde ju vara bättre at hamna högst upp i grushögen än att bli begravd under alla 24 våningar? - qué? - Teoretiskt.
   Monika och hennes släktingar bidrog med många godbitar till avlyssningen, enligt vad hon har berättat. Hennes kusin Janas man, Andris, vid besök i rummet, tittade ut och rakt nedanför fick syn på sovjet-Lettlands stolthet, en jättestaty av Lenin, varpå han utropade: "Va bra, härifrån kan man ju spotta rakt ner på Lenins kala skalle!" En annan gång när denne Andris hade kvaddat sin bil och låg på sjukhus, sa Monika att hon skulle besöka honom. På sjukhuset hände något som ingen hade upplevt. Det stormade på rummet in städpersonal som polerade fönstret (det blev det enda nytvättade fönstret på hela sjukhuset) samt finstädade rummet, precis innan Monika kom dit.
   Hennes kusin Alina, bodde och bor i Adazi. Där jobbar hon som lärare. Adazi ligger två mil utanför Riga och då var en av Sovjets stora pansarbaser i Baltikum. I det avlyssnade rummet på hotellet kommer hon överens med Andris att imorgon ska vi åka till Adazi och hälsa på hos Alina. Samma dag dyker det upp parkarbetare hos Alina  och gör i ordning lerhögen, som har legat utanför hennes fönster i åratal, samt sår gräs där. - Vilka underliga sammanträffanden!
   Monika ansågs som oförarglig för Sovjetregimen. Något inverkade det kanske att hennas mamma var gift med en Ukrainare, medlem i kommunistpartiet, "va´ vet ja´ sa prostinnan", i alla fall blev hon inte stoppad, utan åkte dit och tillbaks utan att bli antastad.
   Vi var utspionerade och klassificerade redan i Sverige. Janis Wikmanis, var en yngling som jag delade rum med ett annat år, var aktiv i en lettisk ungdomsorganisation i Sverige, samt i Baptistkyrkan. Han var tydligen skuggad, för han var ute med någon vän som hade bil. På en gata mitt i Riga stannade dom och bytte plats, för att Janis skulle få provköra Ladan. Dom hann köra c:a 300 meter när en trafikpolis stoppade dom för "trafikkontroll". Nästa dag fick han genom Intourist en inbjudan till inrikesdepartementet, för "samtal", där han bl.a. fick frågor om, vad han hade för anledning att köra en sovjetisk bil. Även jag måste ha varit en sån´ där oförarglig individ, för jag blev aldrig stoppad någonstans.
   För att återgå till hotellet, så på varje våning fanns det en våningsvakt. Vid korridoringången satt det alltid, vad vi kallade en politruk, en kvinna som kollade att vi var behöriga att vara där, och säkerligen också vilka som vi hade med oss som gäster. Även hon var lättmutad. Vid ett tillfälle så gav jag henne en toarulle, varefter hon log och hälsade på mig och var behjälplig med alla småsaker vi behövde, t.o.m. kokade kaffevatten åt oss, när vi bad om det. Apropå toapapper, t.o.m. toapapper var en bristvara då. Det var inte alls säkert att det fanns toapapper på hotellrummen. Ruta, som var veteran på Rigaresandet, tog alltid med sig toapapper från Sverige. Jag lärde mig också, att packa ned en eller två toarullar i packningen. På Leningatan, ett kvarter från hotellet, ligger fasters och farbrors f.d. bok- och pappershandel. Under sovjettiden fungerade den fortfarande som bok- och pappershandel. Vid ett tillfälle när vi åkte förbi affären, stod det en lång kö utanför den, så jag frågade vad det kunde bero på och fick svaret att det antagligen har kommit in toapapper. - Nu har jag toapappererat färdigt - punkt, finito, amen, schluss.
   En gång när vi åkte omkring i stadsdelen Ciekurkalns, för att titta på Elfas barndoms kvarter, tvärnitade plötsligt Imants så att jag, trots tvångsselen, satt nästan som klistrad på vindrutan, ut hoppar båda, d.v.s. Imants och Lilita, och försvinner in i en affär med en massa tomlådor utanför. Efter en stund kommer två stolta "jägare" ut från affären med kycklingar i famnen. Så slumpartat var det att få mat på bordet. Man köpte vad som fanns, för i morgon kommer det nog att behövas. 
   Jag har funderat på varför det blev sådan katastrof på kreditmarknaden i dom gamla öststaterna några år efter frigörelsen. Det kallades för bankkrisen, men jag vill påstå att den stora krisen var för låntagarna, för det var dom som inte hade fått lära sig hur kreditsystemet fungerar. Bankerna bara förorsakade krisen. På sovjettiden var det en kronisk varubrist över hela området, från det största till det mindre än minsta, därför köpte man när varan fanns för i morgon finns varan inte att få tag på. Imants sa att möjligheten att köpa en frys existerar inte hos oss, det finns inte ens en kö att anmäla sig till. (Det problemet löstes med att Ruta och Bengan infann sig med Rigabåten. Bengans bagage bestod av en frys på en pirra, så han vandrade genom tullen som ett stadsbud, i träskor.)  Men, när varor finns i överflöd, och det är pengarna att köpa för som saknas det visste sovjetmänniskan inte hur man handskas med det. Dom näriga storbankerna, i synnerhet dom tre stora, svenska, ropade kom och låna, kom och låna, inte ett ord om hur ska ni betala tillbaks, eller hur mycket klarar er ekonomi av att betala tillbaka.
   

Stackars Swedbanks hus i Riga.

Storbankerna grät och gick till Märkvärdige Persson och beklagade sig. Märkvärdige Persson sa: " bara lugn, vi norpar lite av dom svenska pensionärernas pengar, ni får till bankgarantin och allt ordnar sig". Idag har bankerna återhämtat sig, har mer pengar än någonsin, har inte återbetalat garantipengarna och istället delar ut miljarderna till aktieägarna. Det är bara dom dumma låntagarna som ända till sina döddagar, kommer att betala in mera pengar, för hus och lägenheter som dom inte längre äger, för att bidra till bankernas vinster.
   Jag avslutar här för att jag har liksom lämnat den historiska tiden och hamnat i postkommunismen. Jag börjar på nytt senare, på en annan story.                                                
                      
                      

                   

lite andra minnen - Sovj.

  
   Jag ska försöka att skriva lite om hur det var att åka till Sovjet-Lettland, för att hälsa på vår Lettlandssläkt och bidra med bristvaror i arbetarparadiset, som kaffe, bildelar (en gång hade jag kardanknutar till Ladan i fickorna, för att dom t.o.m. saknade reservdelar till sina egna bilar), regnrockar, pop- och jazzmusik, jeans (faktiskt alla kläder från väst ansågs vara både modernare och av bättre kvalité), fotomaterial, stort sett allt som var självklarheter hos oss. 

   Jag hade hållit mig borta ifrån det umgänget, för jag hade mina egna problem i vårt hem, där Elfa bl.a. tyckte att man, genom att åka, bidrog med sina pengar till Sovjetunionens valutainkomster. Mamma och senare även Ruta åkte varje år så jag tyckte att det kunde räcka med det. 
   Men så blidde det som så att vår mamma plötsligt avslutade sitt leverne genom att hennes hjärta plötsligt stannade och när bouppteckningen var gjord, visade det sig att hennes livs besparingar uppgick till c:a 10 000 kr. Arvingarna (Ruta och jag) sammanträdde och funderade hur vi skulle festa upp det stora arvet. Ganska snart kom vi på att mamma sparade hela tiden för att resa till Riga, så vi skulle göra den resan åt henne. Samtidigt behövde jag inte bråka med Elfa om ekonomin, för dom här pengarna hade hon inte riktigt bestämmande över, för hon hade för länge sen sagt upp bekantskapen med vår mamma. 
   Sagt och gjort, Ruta som hade erfarenheten, tog kontakt med Nyman och Schultz, den enda resebyrån som ordnade resor med Sovjet, och beställde biljetter. Sovjet krävde tre eller fyra passfoton till viseringen. Två veckor senare fick vi ett visum i fem delar. Eftersom Ruta hade bråttom, skulle vi vid hemresan inte vänta på och åka med båten till Stockholm från Helsingfors, vilket skulle innebära att man fick tillbringa hela dagen i Helsinki och skulle vara hemma först nästa morgon, utan vi beställde flyg med Air France istället för att Ruta tyckte att dom var såå trevliga att flyga med, men till det återkommer jag långt senare. Först ska vi komma till och tillbringa en vecka i Riga.
   Själva resandet var ganska omständligt. Man började med nattbåten till Helsingfors. Nästa morgon i Helsingfors fick man förflytta sig till en annan terminal, där båten till Tallinn fanns. Incheckningen där gick med sovjetisk omständighet - sakta, sakta. Framåt elva avgick Georg Ots mot Tallinn. Vid halv tre la vi till i Tallinn. Sedan hände ingenting under nästan en halvtimma, förutom att det sprang en massa folk med dokument på kajen. Vi stod på båten och beundrade ett fyra meter högt stängsel och utefter stängslet, med en tio meters mellanrum utplacerade, k-pist beväpnade, soldater. Så småningom släpptes vi av båten och fick vandra den k-pist bevakade kajen fram till plåtladan som var pass- och tullkontroll. Där började nästa väntan. Med sovjetisk långsamhet och petighet studerades vars och ens femdelade visa och pass, dom pedantiska passkontrollanterna ägnade faktiskt flera minuter åt varje papper. När passen var avklarade kom nästa intressanta köande, den vid tulldisken. Tullarna sökte igenom varenda väska, varenda påse i väskorna, ifrågasatte varenda, för dom, ovanlig sak. (En gång frågade dom faster, om hon verkligen behövde tolv klänningar. Vid ett annat tillfälle krävde dom att mamma skulle betala 200 kr i tull, om hon ville ta in en regnvepa som hon hade köpt för tolv kronor). En annan gång när även Bengan var med och han var lite nervös, så trots stora rökförbudsskyltar, tog  han upp ett cigarettpaket, bjöd en tullgeneral (med stor skärmmössa), som stod och övervakade förtullningen, båda drog några bloss, varpå "tullgeneralen" gick fram till tullaren, sa något och tullaren bara stängde våra halvfärdiga väskor och vinkade iväg oss. När vi var ute, låtsades Bengan vara tuff och sa sitt senare bevingade uttryck "lättmutad".
   Men för att återgå till vår första resa, så efter tullen fick vi åka taxi, med gardin i bakfönstret, till hotell Viru, där vi fick sitta och invänta kväll. Framåt tiotiden på kvällen fraktades vi av en annan taxi till järnvägsstationen för att ta nattåget till Riga. Turister fick bara åka med nattåget, för att dom inte ska kunna se alla hemliga saker efter vägen. I Sovjet var allting en statshemlighet. (Så småningom upptäckte jag att den stora hemligheten var att det inte fanns något). Vi blev ilastade i en sovkupé, tilldelades nästan blöta lakan och fick bädda själva. Till min förvåning så dök det upp en helt främmande dam som tydligen skulle dela kupé med oss. Jag grinade så illa att damen försvann och kom aldrig tillbaks igen. Ruta sa att jag skrämde iväg henne. Men, lakanen var blötkalla att ligga i - det gick inte att skrämma iväg. I varje sovvagn fanns det en konduktris som på en liten kamin kokade tjaj (te), teet kostade två kopek - den var lika blöt men varmare. Vi åkte 320 km i över åtta timmar, så det var definitivt inte snabbtåget till Göteborg. Åtta nästa morgon rullade vi in i Riga. På perrongen stod det en hel koloni med människer som alla ville hälsa på Ruta och mig. Det var min första kontakt med vår släkt och med deras kontaktbehov, med oss västerlänningar. (När vi diskuterade vid ett senare tillfälle och jag sa något om att vi är numera utlänningar som har haft ett privilegierat liv i väst, svarade Imants att utan er skulle vi inte ha några illusioner kvar, ni är vårt moraliska stöd.) Vi blev nedlusade med blommor, för det är tradition där borta att hälsa välkommen med blommor. Problemet är bara att man inte är utrustad med blomvaser när man står, lite blötkall, tidigt på morgonen, på perrongen i Riga.  Naturligtvis fanns det där också en Intouristguide som hade till uppgift att se till att vi inte smet ut på stan, obevakade. Så småningom så började hon att insistera på att nu måste vi åka till hotellet. Hotellet var då hotell Latvija, en nybyggd skyskrapa på 24 våningar, där Ruta inte ville bo högt upp, för att hon väntade hela tiden på att den skulle rasa.

vårt hus med tornet reparerat

   Jag upptäckte att jag har kommit till ett ställe där inte mycket hade hänt under 36 års frånvaro. Jo, människorna såg slitna ut. Min barndoms kullerstens gata var lika kullerstenig, det fattades bara några stenar här och där. Våra grindstolpar av cement, hade ramlat omkull och numera utgjorde en del av gatan. Det hade hänt något med taket på tornet till vårt hus, den hade hasat lite snett som hatten på en swingpjatt. Överallt där det fanns trapphus luktade det piss, eller ibland bara avlopp, för avloppsrören var trasiga och det var översvämning i källare och ibland även i trapphus. När man gick i Riga och såg dom oskötta flagnande trähusen, så tänkte man att med svenska mått mätt, så är det bara att ta en bulldozer och jämna allt med marken och sedan börja om. Nu 25 år senare är jag förvånad över hur mycket av den gamla trähusbebyggelsen har renoverats och ser ut som ny. Även taket på tornet på vårt hus är reparerat, nya fönster och dörrar insatta och huset målat. Arnis som slutligen köpte huset, tycker jag, är en bra investering. Ja, se den kapitalismen va duktig den är att underhålla värden av olika slag. Under sovjettiden betalade dom en skrattretande hyra, men efter 50 år så bodde dom i ruckel, inte hus med lägenheter. Inget hus tål  50 års förslitning utan reparationer.
   Allt detta blev klart för mig när jag, efter en vecka i Riga, tog en morronpromenad i Helsingfors, som nästan bländade mig med sin prydlighet. För säkerhets skull så tittade jag in på gården och på gårdshuset, där var det lika rent och prydligt. I Tallinn, som dock var nymålad p.g.a. att det hade varit olympiad där, räckte med ett steg in på gården så luktade det avlopp, piss och sopor, för att inte tala om hur det såg ut där. Man insåg plötsligt att på 40 år har det blivit två världar på var sin sida Östersjön. På trettiotalet fanns det  fyra huvudstäder runt Östersjön, Stockholm, Helsingfors, Tallinn och Riga, vilka gott jämföras i standard. Två utav dom har under 40 år efter kriget utvecklats och två av dem har under 40 år bara slitits på. Det var när jag insåg det som jag blev aggressiv mot, en regim som så missbrukar resurser och låter allt förgås.

Volga som taxi.

I Sovjet sköttes all kontakt med turister av något som hette Intourist. Intouristpersonalen satt i hotellreceptionen. Jag hann faktiskt redan första gången uppfatta, ska vi kalla det, nationalskillnader i umgänget med den icke inhemska befolkningen. I Tallinn, när någon av Intouristtjejerna t.ex. beställde taxi så pratade dom estniska. När motsvarande hände i Riga, pratades det ryska. Damerna bakom disken i Riga, pratade ryska även sinsemellan, fast dom var lettländskor, en av dom hette Dzintra, ett mera enbart lettländskt namn går inte att uppbringa. Estländarna är som finländarna, håller på nationalitetskänslan. Letterna, tror jag, är så uppblandade att dom lättare släpper in främlingar och i det här fallet t.o.m. anpassar sig till invandrarna, vilka samtidigt är ockupanter. Under sovjettiden fanns det en förordning som sa, att om det vid något möte var någon som krävde det, så skulle samtalet föras på ryska. (Det värsta i det sammanhanget hörde jag av Jana, Monikas kusin, för två år sedan. Jana jobbar på Rigas vattenverk. Dom är åtta, sju lettländskor och en ryska, som jobbar med analyser av vattnet. Alla samtalar på ryska för att, 22 år efter ockupationen, har ryskan inte har lärt sig lettiska!)        
   Nu till hemresan, jag lyckades tjata mig till att slippa åka det blöta nattåget, utan vi fick följa med en tom buss nästa morgon, som skulle hämta en turistgrupp i Tallinn. Bussvärdinnan bjöd oss på choklad ur en ask med Rigas profil på locket. Hon sa att bilden föreställde "vår vackra stad", varpå jag frågade varför hon inte talade lettiska, men det fick jag inte något riktigt svar på, bara en sur blick av Ruta. Min syster var nämligen väldigt oroad av att man sökte konfrontation med detta samhälle.
   Vid ett annat tillfälle delade jag rum med en äldre gentleman, jag har för mig att han var litteraturvetare, vid namn Sadurskis. Ruta var arg på honom för att han hade haft med sig lettiska böcker, utgivna i väst, och av den anledningen fick dom övriga i gruppen sitta i bussen och vänta ytterligare en halvtimma innan dom kunde börja åka  mot Riga. Han berättade för mig att det fanns en skog, någonstans i Jurmala, där det pågick någon sorts svarta börshandel med diverse böcker och musik. Där, påstod han, att han hade hittat två av sina beslagtagna böcker, vilket skulle bevisa att tullarna, eller någon annan, hade släppt ut hans böcker på den marknaden och i och med det, cirkulerade böckerna i Lettland. 
   Men nu ska vi åka vidare hemåt. I Pärnu gjorde vi paus och jag uppsökte en offentlig pissoar på torget. Det var en skräckupplevelse, hela golvet flöt och var beströdd med något vitt, antagligen kalk och klor. Det såg ut som om ingen pissade i rännan  utan direkt på golvet - svinaktigt! Jag kommer inte ihåg några ytterligare detaljer så att resan till Helsingfors förflöt sannolikt utan problem. I Helsingfors vart det en taxi till flyget och iväg mot Arlanda. Den dagen startades det  österut, då var jag glad att jag  inte hade hatt på mig, för efter starten så svängde fransosen så brant mot väster att den obefintliga hatten skulle åkt ner över örona på undertecknad. Det var på den gamla goda tiden, så flygvärdinnorna ilade ut och serverade varm mat och en liten flaska champagne, och allt hann inmundigas innan Arlanda. Kontentan av denna resa var väl att jag med egna ögon fick se vad kommunismen kan förstöra, men framför allt att vi hade och har en massa trevliga släktingar och att, i synnerhet då, dom höll tajt ihop som familjer.



"balalaikan"

   Jag är även glad att jag fick träffa moster innan hon dog. Att åka till henne, där hon bodde i Jurmala, var intressant. Man fick på hotellet, hos dom betrodda Intourist damerna, beställa en taxi som kom efter en kvart, säkerligen en specialtaxi, en som var betrodd av partiet. Å så drog vi iväg på autostradan mot Jurmala, den enda trefiliga motorvägen i Riga. Vägen och en bro (bron kallades t.o.m. för Voss balalaika) tillkom för att Voss, partisekreteraren i Lettiska sovjetrepubliken, skulle ha en rak och snabb väg mellan Rigas slott och sitt eget boende i Jurmala.      
   Detta var en parantes utan parantes, nu åker vi vidare. Taxibilarna var Volgor i olika stadier av förfall. Engång när jag åkte med en, som föraren kallade för nyrenoverad bil, steppade mina fötter på golvet, av den våldsamma obalansen i hjulen. En annan gång så kom samtalet in på arbetare och jag råkade säga att jag faktiskt också är arbetare, varpå chauffören tittade till på mig och sen såg man i hans blick, jag ser nog va´ du är för en sorts arbetare.
   Det finns så mycket att berätta om den tiden att jag får återkomma med fler skrifter allt eftersom.                            
                                       
          

Madam Romson...

 




Åsa Romson internationell kändis – Washington Post rapporterar om Auschwitz-haveriet

 

VÄRLDEN Vice statsminister Åsa Romson har varit i medial hetluft sedan hon jämförde flyktingkatastrofer på medelhavet med förintelselägret i Auschwitz. Det blev inte bättre när hon skulle pudla och råkade använda ordet “zigenare”. Nu rapporterar internationell media om Romsons fadäser.

Det är inte bara i Sverige som vice statsminister Åsa Romson hamnat i medial hetluft på grund av sin jämförelse mellan medelhavet och förintelselägret Auschwitz. Den amerikanska tidningen Washington Post har i två artiklar uppmärksammat de omtalade citaten under partiledardebatten i SVT Agenda. Den första artikeln är ett nyhetstelegram från Associated Press, en internationell variant av TT.
Men det stannar inte där. Senare publicerar Washington Post en artikel med rubriken “7 things that are not like the Holocaust”, en artikel som tar avstamp i Sverige och Romsons bevingade citat.
Har bett om ursäkt men krävs ändå på avgång
Skandalen runt Romson och hennes citat i partiledardebatten växte än mer när hon skulle be om ursäkt för liknelsen mellan Auschwitz och medelhavet. Nyheter Idag kunde då berätta att i den ursäkten råkade hon använda ordet “zigenare” istället för “rom”, och hon har senare bett om ursäkt för den ursprungliga ursäkten.
Reaktionerna har varit skarpa och Bertil Torekull, ersättare för Miljöpartiet i riksdagen och även känd som Gustav Fridolins mentor, har på sin blogg argumenterat för att Romson bör avgå från sitt uppdrag.
“Åsa Romson är i mina ögon inte mogen det höga ämbete hon utsetts för eftersom hon inte vet vad hon säger och inte förstår vad det är hon ber om ursäkt för. Hon bör lämna in sin avskedsansökan och därmed rädda inte bara sitt eget ansikte utan i första hand värdigheten, förtroendet och respekten som förbinds med hennes uppdrag”, skriver Torekull i sin blogg.

Varför Åsa Romson måste gå

InläggSkapad av Bertil Torekull 2015-05-12 12:46
Först när jag läser vad Åsa Romson svarar de journalister som frågar henne om hon anser att hon gjort bort sig i TV-debatten i söndags kväll, vilket hon inte tycker, först då inser jag att hennes olycksaliga Auschwitz-metafor är en så oändligt mycket större sak än en vanlig fadäs i en inflammerad politisk debatt, ja, som en "slip of the tongue" som vem som helst kan göra i ett obevakat läge. Alls icke så.
Det värsta är nämligen att hon inte själv förstår vad hon sagt.
Åsa Romson innehar en befattning som kan beskrivas som ett hjärtslag från den yttersta makten i vårt land - kanske är det så illa att hon inte heller förstår vad som förväntas av henne på den viktiga post hon innehar, nämligen sans, eftertänksamhet och insikt, kalla det statsmannaskap. Hon förklarar rentav att hon inte kan be om ursäkt för vad hon sagt därför att hon menar att en ursäkt skulle " förminska den mänskliga katastrof som just nu sker i Medelhavet". Och det var för upprördheten över den katastrofen och för att alltför "få politiker visar ett engagemang"(vilket är osant) som hon "tog till kraftuttryck".
Åsa Romson är alltså vice statsminister i Sverige och använder begreppet Auschwitz, symbolen för historiens värsta folkmord, som ett kraftuttryck, dvs som en grov svordom, och hon "beklagar att en del möjligen kan missförstå det". Hon förstår alltså inte vad det är hon förminskat och som är uppenbart - nämligen miljoner och åter miljoner för sin ras, sin hud döda judar, romer...
Åsa Romson är i mina ögon inte mogen det höga ämbete hon utsetts för eftersom hon inte vet vad hon säger och inte förstår vad det är hon ber om ursäkt för. Hon bör lämna in sin avskedsansökan och därmed rädda inte bara sitt eget ansikte utan i första hand värdigheten, förtroendet och respekten som förbinds med hennes uppdrag.
Hon måste alltså avgå av fyra tunga skäl - för landets, för partiets och för sin egen skull. Och för de namnlösa offren.

 

 

När man börjar granska Romsonskans omgivning, så börjar man att undra hur det står till med regerandet av Sverige. Madam Romson ska föreställa vice regeringschef, med här ovan beskrivet resultat.

Vi har en utrikesminister som nu senast deklarerade att IS-is inte kan beläggas med att dom bedriver folkmord. IS blev kända när dom bedrev utrotningen av dom gammalkristna grupperna (yazidierna) i norra Irak, men det är redan bortglömt av vår utrikesminister Margot Wallström. Som jag har sagt tidigare har vår kategoriska utrikesminister problem med diplomatin.

Samanhållande statsministern har väldigt svårt att leda och bestämma, utan söker alltid att hitta kompromisser. - Vilket gäng som företräder och skall leda Sverige!

 

Utdrag ur Amnestyrapport

Publicerad: 2 september 2014 02:00

Den väpnade gruppen, Islamiska staten (IS), genomför en systematisk etnisk rensning i norra Irak och begår krigsförbrytelser som summariska massavrättningar och kidnappningar riktade mot etniska och religiösa minoriteter, säger Amnesty International i en ny rapport.

 - IS utför avskyvärda brott och har förändrat landsbygden i Sinjar till ett blodindränkt dödens fält i sin brutala kampanj för att utplåna alla spår av icke-araber och icke-sunnimuslimer.

 Vad som hänt de hundratals yazidierna som kidnappats och hålls fångna av IS är i de flesta fall fortfarande okänt.

  

 

husbondens röst skallar vidare

Efter mitt inlägg om husbondens röst, vaknade en dalsländsk miljöpartist till livs och skrev ett självförhärligande inlägg, åberopandes min drapa, utan att egentligen fatta, eller möjligen inte vilja förstå mig. Här är det;
 

  
Det kunde jag ju naturligtvis inte låta passera, så jag försökte en gång till;

 
Och nu väntar jag med spänning om det blir mer...

Svensk naivism?

Malena Ernman
den 16 januari kl. 16:20 ·

Astrid Lindgren skriver i ett brev från 1957 om sin avsky inför nationalism och rasism.
"Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om "kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod", det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet."   
    
   Musikaliskt och konstnärligt har Malena Ernman varit min favorit ända sen hon dök upp inom min horisont. Meenn - den debattandan som hon uppvisar i sina FaceBookinlägg är lite väl för naiv och ensidig, värre än mina funderingar. Därför kände jag mig nödig att replikera som följer:

   Det är lätt att säga så när man aldrig har varit ens nära att vara förslavad eller hotats till livet, i sitt liv, i sitt hem, i sitt land av grannstammar. Sverige har ju en historia av att på sin tid vara erövrare av andras länder och hem. Sverige har aldrig i vår historia varit hotat att invaderas av sina grannar, därför finns inte i det svenska medvetandet att hemorten och traditionen är något värt. Det finns ju där som en självklarhet. Så har vi ju alltid haft det. När jag kom till Sverige och läste en butiksskylt där det stod "Emma Anderssons efterträdare Fisk. etablerad 1890". Detta var något oerhört, hur har den bestått så länge? Hur kan någonting bestå så länge? Har det inte varit någon som har bombat sönder landet och fiskaffären på hela den långa tiden? Mina föräldrar hade fått börja om livet med vad dom kunde bära med sig i en resväska, två gånger på tjugofem år. Allt deras liv var utplånat två gånger med krig mellan folken i den önskevärlden som svenskarna tror att dom bor i. Så, håna inte traditionen, den är grunden till tryggheten som ni upplever i Sverige. Traditionen är även det som all kultur bygger på. Jag är helt övertygad att Astrid älskade sitt Småland och sitt Sverige över allt annat på jorden, men i sitt gemenskap d.v.s. i Sverige kunde kosta på sig att filosofera. Men om någon hade velat att beröva henne Småland, så skulle den förhatliga nationalisten vaknat som ett lejon, jooo!  - Fråga finländarna vad dom tycker om sin nationalsång, t.ex. Till min fasa upptäckte jag på åttiotalet, att min dotter efter tolv år i svensk skola, bl.a. Adolf Fredriks musikskola, inte hade fått lära sig den svenska nationalsångens text. En gång till. - Det är bara den som har fått sitt liv sönderslaget av sina fredliga grannar, som uppskattar den gemenskap som dom, istället verkligen, får leva fredligt i.

Malena Ernman
den 19 januari kl. 17:06

Sveriges Riksbanks nya 500kr sedel pryds av en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian. Wagner är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Han har ofta kallats för protonazist och var en av nazitysklands stora förebilder; både han själv och hans musik blev en ideologisk ledstjärna för Hitler och nazismen. Wagner spelas tex inte i staten Israel. Sverige har dom sista åren fått återkommande kritik av bla Simon Wiesenthal Centre för ökande antisemitism och bristande säkerhet för vår judiska befolkning. Sveriges relationer med Israel är på bottennivå och nyligen var utrikesminister Margot Wallström "inte välkommen" i Israel. Att i det läget välja att pryda våra sedlar med en scen ur en minst sagt kontroversiell tonsättares verk är häpnadsväckande. Wagner anses av många vara en av världens största tonsättare och självklart ska vi spela hans verk i Sverige. Men han har ett symbolvärde som inte går att bortse ifrån. Birgit Nilsson hade förtjänat en värdigare hyllning.

Även här fick jag ett utbrott:


Hitler har skändat annat också, inte bara Wagner. Bara för

att Hitlers favoritmusik var skriven av Richard Wagner, c:a 40 år innan Hitler föddes, är det oerhört naivt att påstå att Wagner står för nazistisk symbolik. Richard Wagner hade inte den minsta susning om att 50 år efter hans död, det skulle dyka upp en ideologi som skulle heta National - Socialism med en vidhängande charmknutte som hette Adolf Hitler. Birgit Nilsson var Wagnersångerska under hela sin karriär och om hon hade haft betänkligheter, så hade hon ägnat sig åt något annat än Wagner.  Antisemitismen var vida spridd och allmän i hela Europa, och inte bara Europa, under hela artonhundratalet. Ni har väl hört om prognomerna i Ryssland? Läs på i annat fall. Passa på och läs även om judeförföljelser, efter kriget, i arbetarparadiset - Sovjetunionen. Wiesenthalcentret är faktiskt numera, väldigt mycket, en israelisk propaganda instans. Dom har, även förut, inte alltid varit vederhäftiga, utan bl.a. okritiskt godtagit, av KGB producerade, falska påståenden.   

Den mest kända symbolen är t.ex. svastikan, eller som den har varit känd i flera tusen år, som solkorset. Svastikan prydde finska flygvapnets plan och andra militärfordon, ända sedan ett fritt finland kom till - 1918. Även lettiska flygvapnet hade en svastika som symbol från samma tidpunkt. Skall finnländare och letter skämmas för att Hitler senare tog symbolen och skändade den med sina gärningar?? Rykterna påstår att det nazistiska hakkorset hämtades av Herman Göring i Sverige, vilken han hittade i sin fästmös, den von Rosénska familjevapnet.

Staten Israel är ganska goda kålsupare själva. Dom är inte det bästa exemplet på humanitet. Greve Folke Bernadotte, han med dom vita bussarna, han som räddade en hel del judar från utrotningslägerna, blev 1948, när han var utsedd av FN att medla mellan Israel och Palestina, avlivad (skjuten) på order av ledaren till något som hette Sternligan. Sternligan var en israelisk terroristgrupp, som arbetade åt den blivande Israeliska statsledningen, mot alla kompromisser med palestinierna. Samme Sternligaledaren, Yitzhak Shamir, blev så småningom staten Israels premiärminister 1983 - 84 och 1986 - 92. Dom två som utförde mordet blev senare belönade för dådet av staten Israel. Hur Israel fortlöpande våldför sig mot palestinierna och deras mark kan nog ingen, utom möjligen dom själva, vara stolt över.