en väldigt läsvärd Nobelbelönad författare

    När jag nu förkorvar mig genom att läsa årets Nobelpristagerska i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, upptäcker jag att sovjetiska tänkandet är totalt väsensskilt från från vår logik. Jag läser om folket som drabbades av  Tjernobil.
   En skollärarinna berättar; ... Mina väninnor är läkare och lärare, hon kallar dom för ortens intelligentia. Läkaren säger: "I morgon åker jag till mina föräldrar. Jag tar med mig barnen. Om de skulle bli sjuka, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv". Den andra sa: "De skriver i tidningarna att situationen är normal igen om några dar". 
   Nu kommer den horribla, nästan religiösa, förtröstan: "Våra trupper är där. Helikoptrar och pansarfordon... det har dom meddelat i radion".
   Det är ett folk som är övertygade om att dom bor i världens mest välutvecklade, rikaste och välmående nation, som ensamma har vunnit världskriget. Försvaret har slukat 70% av nationalprodukten i Sovjet, fast det vet dom inte. Dom bara vet att armén finns överallt och är mäktig. Alltså, armén kommer att släcka den lilla branden. Allt kommer att återgå till det vanliga.
   Läkaren sa: "Jag skulle råda dig att ta med dig barnen! Ta dem härifrån! Göm undan dem! Det som har hänt är värre än krig... Vi kan inte ens föreställa oss vad det är..." Varpå dom hamnade i gräl. "...Har du inte några modersinstinkter? ...Du är ju en fanatiker!" "...Och du är en förrädare! Hur skulle det se ut om alla beträdde sig som du? Skulle vi ha vunnit kriget..?" Alla som var där tyckte att hon var en orosstiftare. Vi tappade balansen. Det tog ifrån oss allt som vi var vana att förlita oss på. Man måste vänta på ett uttalande. Ett tillkännagivande. Vad vi föraktade henne I det ögonblicket, vi avskydde henne till och med, hon hade förstört hela kvällen för oss.
   På ett annat ställe beskrivs situationen så här: ...   
   Myndigheterna teg och läkarna sa ingenting. Man fick inga svar. Centralorterna avvaktade dom regionala myndigheternas instruktioner. Regionerna inväntade anvisningar från Minsk och i Minsk väntade man anvisningar från Moskva. 
   Här är en annan historia. Efter fem månaders sanerande i området beordras alla upp på reaktortaket. 
   "Frivilliga ett steg framåt, marsch!" Hela kompaniet tog ett steg framåt. Kompanichefen pekar på en TV-skärm som visar reaktor taket. "Som ni ser, pojkar, ligger det rester där. Där ska ni sanera. Och i den där kvadraten, ska ni slå upp ett hål." Det skulle göras i pass på fyrtio till femtio sekunder enligt instruktionerna. Det var omöjligt - det tog minst några minuter. Dit och tillbaka med språng.   I tidningarna stod det: "Luften ovanför reaktorn är ren." Herre gud vilka doser vi drog på oss i den rena luften! Till slut fick vi  dosimetrar. Skalan som var graderad till 100 röntgen, slog i taket på flera ställen. 
   De överräckte diplom till oss. Diplom med dom där porträtten av Marx, Engels och Lenin... och röda fanor. Veckan efter skulle vi rycka ut. Så kom det en order om att en ny omgång skulle tas ut. Men alla hade redan varit där. "Hitta folk i alla fall!" Vi stod uppställda... Några av pojkarna revolterade: "Vi har redan varit uppe, ni måste skicka hem oss!" Chefen sa: "Hos oss går frivilliga upp på taket. Övriga lämnar ledet, er kommer en åklagare att ha ett samtal med." Pojkarna i fråga anslöt sig till dom "frivilliga". De hade ju svurit soldateden... de var tvungna... de hade kysst förbandets fana, de hade böjt knä inför fanan. Jag tror inte att någon betvivlade att man kunde hamna i fängelse på ett par tre år.
   Nu, 30 år efter olyckan borde det finnas massor av statistik och vetenskapliga undersökningar och avhandlingar, om vilka följdverkningar som har drabbat dom dåvarande invånarna och dom "frivilliga" runt Tjernobyl, men det är väldigt tyst.
   Om jag förstod en artikel i Illustrerad Vetenskap rätt så stod Tjernobyls s.k. fjärde reaktor för elva gånger större utsläpp än Fukushimas alla fyra reaktorer.
   Ett annat exempel på sovjetiskt tänkande och konsekvensen därav; 
  Boris Borisovitj Nesterenko, före detta direktör för Vitryska vetenskapsakademins kärnkraftsinstitut berättar:
 Jag ringde till förste sekreteraren i Vitrysslands centralkommitte, Sljunkov, jag blev inte framkopplad. Jag sa till hans assistent att jag hade brådskande information. Om haveriet. Trots att jag ringde på regeringsnätet, - när jag började att tala om haveriet, bröts samtalet...Det var avlyssnat... av vem? Det tog flera timmar innan Sljunkov till sist lyfte på luren. Jag rapporterade: "Det är ett allvarligt haveri. Enligt mina beräkningar så är ett radioaktivt moln på väg mot Vitryssland. Vi måste omedelbart ge befolkningen jod i profylaktiskt syfte och evakuera alla som är bosatta i närheten av kraftverket". "Jag har redan fått rapport om saken", sa Sljunkov, "Det har haft en eldsvåda där, men den är släckt". 
   Jag kunde inte behärska mig. "Det är bedrägeri! Rent bedrägeri! Vilken fysiker som helst kan tala om för er att fem ton grafit i timmen brinner! Ni kan föreställa er hur länge det kommer att brinna". Jag tog första tåget till Minsk. Reaktorn brann i tio dygn. I tio dygn borde man ha tagit jod. Men ingen lyssnade på forskarna och medicinarna. Vetenskapen tjänade politiken. Hurdana var vi för tio år sedan? KGB var i farten, det förekom hemlig övervakning. Västerländska radiostationer stördes. Det förekom tusentals tabun... Därtill kom att alla hade fått lära sig att den fredliga sovjetatomen var lika ofarlig som torv och kol. 
   Samma dag åkte jag till Homelområdet, som gränsar till Ukraina. Jag behövde fullständiga informationer.Jag hade med mig apparatur som mätte bakgrundsstrålning. Det var tretio tusen mikroröntgen i timmen i Bragin. Bönderna sådde och plöjde... "Vadå för strålning? Vad är det för något?" De hade inte fått några som helst förhållningsregler. Höga vederbörande hade begärt in rapporter om hur det gick med vårsådden, med tempot i arbetet... "Var då ifrån, vad pratar professorn om?" 
   Vi återvände till Minsk. På avenyn rådde full kommers med piroger, glass,köttfärs och bullar. Rakt under ett radioaktivt moln....
   Den 29 april...Jag minns allt exakt...Klockan åtta på morgonen satt jag inne på Sljunkovs mottagning. Jag satt där och väntade till halv sex på kvällen. Halv sex kom en känd vitrysk poet ut från Sljunkovs kontor. Vi var bekanta, han sa: "Kamrat Sljunkov och jag har diskuterat vitryska kulturfrågor."
   Jag exploderade: "Om vi inte omedelbart evakuerar folk från Tjernobyl finns det snart inte någon som kan utveckla den kulturen, eller läsa era böcker. Folk måste räddas!"
   "Vad är det ni säger? Branden är ju redan släckt!"
   Trots allt lyckas jag komma in till Sljunkov. Jag berättar vad jag sett dagen innan. "Människorna där måste räddas. I Ukraina har man börjat evakuera"...           
"   Varför ränner era kontrollörer (personalen från mitt institut) omkring med sina dosimetrar och skapar panik? Jag har talat med Moskva och akademiledamoten Iljin. Allt är normalt hos oss... Armén och militär material har satts in. Regeringskommissionen är på plats i kraftverket. Åklagare är också i tjänst. Utredning pågår... Glöm inte att det pågår ett kallt krig. Vi är omgivna av fiender"... På vårat territorium låg redan tusentals ton - totalt 450 olika slag av radionuklider. Mängden motsvarade trehundrafemtio Hiroshima bomber. Man borde resonerat om fysik och fysikens lagar, men i stället talar man om fiender. Man söker efter fiender. 
   Nu ska jag försöka att göra ett avslut på denna historia. 
   Jag (fysikprofessorn) sa till Sljunkov: "En vacker dag kommer ni att säga till ert försvar att det var traktorer ni hade sysslat med (han hade tidigare varit direktör för en traktorfabrik) och att ni inte var insatt när det gällde radioaktivitet. Jag däremot är fysiker och har ett begrepp om följderna."
   Tog det skruv? Inte alls.Hur hade en obetydlig fysikprofessor mage att mästra centralkommittén?! Deras livsprinciper och byråkratiska erfarenhet gick ut på att aldrig sticka ut huvudet. Man skulle alltid jama med. Sljunkov hade nyligen fått en högre post i Moskva. Plötsligt fick han ett telefonsamtal - sannolikt från Kreml... något i stil med att "Ni vitryssar får se till att inte sprida panik, I väst väsnas dom redan!" Reglerna var sådana att om man inte var dom överordnade till lags så var det slut med semesterresorna och att få den datjan man eftertraktade...
   Landet var till för makten, inte för människorna. Statens prioriteringar sattes inte i fråga. Människovärdet hade reducerats till noll. Det är fortfarande Stalinland!
   Jag vill tillägga att redan Sljunkovs post som direktör för en traktorfabrik var på grund av politiska meriter, inte för att han kunde något om traktorer. OCH - idag regerar Putin och hans banditvänner, med dom samma, gamla metoderna som i Stalinland!