Återfall i historian

  
    När jag igår kväll avnjöt Rossinis Barberaren i Sevilla med bl.a. Peter Mattei i huvudrollen, kom jag ihåg lite mera historia. En gång i tiden, ur er ståndpunkt nästan på stenåldern, när jag hade min egen musikutbildning och genom att EP och LP-skivorna dök upp som modernitetens under och gav teknisk möjlighet att lyssna på längre stycken utan avbrott, så bestämde jag mig för att jag skulle vidga mitt musikintresse genom att köpa och lyssna på s.k. klassisk musik. Bland annat så lyckades jag göra vår värdinna, änkefru Hilding, som bodde i våningen ovanpå oss, vansinnig genom att om och om spela Beethovens femma, ni vet ödet knackar på dörren -ba ba ba baaa. För övrigt har jag sedan dess upptäckt att inspelningen, som jag hade inköpt, Otto Klemperer som dirigent för Amsterdams Konsertgebaus orkester, inte var den bästa inspelningen. Herr Klemperer, fick jag lära mig senare, var nämligen känd för att vara lite för stressig, d.v.s. han spelade in saker i lite för snabbt tempo.- Stackars änkefru Hilding som fick höra eländet i ett par timmar - genom golvet! 
   I det läget fortsatte jag att "vidga" jag mig genom att köpa diverse populära klassiska stycken. Bland annat så upptäckte jag Mozart, vilken jag malde på, antagligen till änkefru Hildings fasa, tills jag fann den banal. Jag måste tillägga att jag återkom till Mozart tio år senare, för att upptäcka att han är ett oöverträffat geni. 
   Nu ska jag börja på den egentliga historien. När jag vid ett tillfälle inköpte dom populära ariorna ur Rossinis Barberaren och malde på dom, började min mamma att prata och berätta om att Rossiniariorna var väldigt svårsjungna. När jag nu lyssnade och avnjöt operan igår så kom minnena och frågan, hur visste hon det?. Då kom jag ihåg att hon har också pratat att hon i ungdomen tog sånglektioner hos en sångpedagog som förstörde hennes stämband. Tänk att jag vet så lite om mina föräldrars historia! 
   Som jag har skrivit förut så hade mamma aldrig i sitt liv arbetat. Båda systrarna hade gymnasial utbildning varför mamma kunde tyska, lite engelska och en mycket bortglömd franska - (möglig småfranska?) - dålig humor. Båda systrarna fick gå på hushållsskola. Både mamma och pappa spelade piano. Allt det tyder att dom hade en borgerlig, ombonad uppväxt - men jag vet ingenting! - jag bara trasslar mig omkring i små berättelser om episoder och gissar. Hur vet hon att Rossini är svår att sjunga? Hur mycket hade hon lärt sig innan hon slutade? Hur mycket röst hade hon? Jag kan inte komma ihåg att jag har hört henne sjunga - någonsin. 
   Ruta hade en duglig röst att sjunga i kör med. Hon sjöng i Reiters kör i Stockholm innan hon blidde mamma till diverse Anderssöner. Teodors Reiters var en lettisk kör- och orkesterdirigent, kanske Lettlands nummer ett under mellankrigs tiden, som flöt till Sverige över Östersjön i krigsslutet och senare i Stockholm bildade och ledde en lettisk kör. Rutas bästa kompis i kören, Ileana Tepfers, senare Petersons, blev så småningom operasångerska. Jag har aldrig ansträngt min röst med sådana dumheter, jag antar, till för omgivningens sinnesro.    
   På grund av att ett par, c:a fyra av mina lettiska scoutkompisar hade införskaffat sig musikinstrument och ville härma den musikaliska sensationen - jazz, så spände dom ögona i mig och sa nu fattas det bara en trummis. Varför jag odlar min omusikalitet genom att banka på diverse kastruller överdragna med kalvskinn, numera med plastskinn vilka hjälper till att kunna bibehålla stämningen oavsett luftfuktighet - mycket bra, man får tacka tekniken och plastindustrin. På Gazell klubb, en potatis källare i gamla stan, framåt sena natten fullproppad med slynglar från gymnasieskolorna i Stockholm,var luften så fuktig så att det nästan dröp från väggarna och dåvarande trumskinnen hängde som slaka mamelucker.