integrerings problem - men det blev inte bra

  
    En ledare i GP fick mig att se saker lite annorlunda och från en annan infallsvinkel, som det heter, och det efter sjuttio år i Svedala! 
   Här är artikeln, till att börja med;

Förövares bakgrund är av intresse

LEDARKRÖNIKA Våldtäkten i Lund är ett skolboksexempel på hur bristande integration kan se ut i praktiken.

 Aleksandra Boscanin

 07:00 - 20 mar, 2017

Fallet med den 14-åriga flickan i Lund som blev våldtagen av två äldre elever har upprört ett helt land. Hur kunde det hända? Frågan är komplex. Det som står klart är att de vuxna i förövarnas omgivning har varit en bidragande orsak; både i skolan och i hemmet. Men medan skolan inte agerat tillräckligt och i tid så har problematiken hemma varit en annan.

Expressen har träffat mamman till en av förövarna. Bilden som framträder är inte särskilt smickrande: ”Familjen har bott i Sverige i nio år. Föräldrarna pratar knappt svenska. En tolk hjälper oss i samtalet.” (12/3).

Att inte kunna språket efter nio år i ett nytt land är beklämmande. Det behöver naturligtvis inte betyda att man är en dålig förälder, men det skickar signaler om att integration inte uppfattas som särskilt prioriterat. Barn som kan språket hamnar dessutom i en maktposition gentemot sina icke-svensktalande föräldrar. Ett exempel på detta är att modern till förövaren först tackade nej till att träffa Expressens journalist: ”Hon säger att sonen sagt åt henne att inte göra det, för att journalister ljuger.” Hur många andra beslut, stora som små, ligger sonen bakom? Och vad gör det med ett barn som är van vid att sätta upp regler för sina föräldrar –  i stället för tvärtom?

Värre än språkförbistringarna är att föräldrarna inte tycks betrakta våldtäkten som det egentliga problemet. Modern berättar om hur hon upplever skillnaden i barnuppfostran mellan sitt hemland och Sverige: ”Här, om ett barn gör ett litet fel så involveras myndigheter direkt. [...] Här kallas myndigheter in för minsta grej. Barn får inte vara barn.”

Notera ordvalen: ”ett litet fel” och ”minsta grej”. Som om det handlade om att komma för sent till lektionen, inte om att våldta en minderårig flicka. Vidare säger modern att: ”Vi pratade med honom och sa att det är fel överhuvudtaget. Inte bara i Sverige men överallt. Vår religion tillåter inte att man alls är i kontakt med någon man inte är gift med. Det felet har skett och där måste han tänka om.”

Felet är alltså inte att sonen har våldtagit en ung flicka, utan att han inte var gift med henne. Får man med sig en sådan kvinnosyn hemifrån – i kombination med en vana att få sin vilja igenom – är det kanske inte så konstigt att man inte respekterar en ung tjejs vilja. 

Det här är ett skolboksexempel på hur bristande integration kan se ut i praktiken. Det visar även att förövarens kulturella bakgrund inte är ointressant för att förstå den kontext där brottet begåtts  – och förståelse är en förutsättning för att kunna  förebygga.

   

    Att vara bosatt i ett land i sju, åtta eller tio år utan att lära sig språket är verkligen ett sätt att isolera sig och leva i ett väldigt slutet sällskap. I en isolerad förgången värld, utan nya impulser från den nya världen där man har isolerat sig, eller för den delen nästan utan impulser från den gamla världen heller.

   Jag minns att när Gill var liten och började i lekskolan, blev hon snabbt vän med två finska systrar och i något sammanhang hade jag anledning att komma hem till familjen ifråga. Det förvånade mig då att efter åtta år i Sverige deras föräldrar inte pratade svenska utan flickorna fungerade som tolkar.

   Ja ja, tänkte jag då, tydligen aningslöst, dom umgås väl bara med andra finländare, både i arbetet och på fritiden, så dom har väl inte behov av svenska språket, vilket för övrigt för dom, är ett väldigt annorlunda och svårt språk.

   Att dom skulle bli kulturellt isolerade, eller för den delen ännu mindre att barnen skulle få någon sorts övertag, hade jag inte då det minsta tanke på. På fyrtiotalet, när vi kom till Sverige, fick vi vackert anpassa oss till det nya landet. Och det var ju inte så svårt,för att kulturen i Skandinavien, norra Europa, länderna runt Östersjön är mycket närstående. Varför man knappast kunde tala om någon större kulturkrock. Även när det gällde att lära sig språket var det egentligen inte några problem när som t.ex. jag hade lite grundkunskap i engelska och tyska.

   Dom historiska relationerna i norden och Skandinavien har jag först på senare år börjat att ha lite klarhet i. Först när jag läste Herman Lundqvists "När Finland var Sverige" fick jag klart för mig att Sveriges grannar Norge och Danmark historiskt var i ständig fejd med Sverige, medan Finland levererade dom bästa och pålitligaste svenska soldaterna.  

   Och i denna dag när jag läser Aleksandra Boscanins artikel får jag lära mig något nytt igen trots att jag i egenskap av åttiotvå avlevade år borde kunna allt. Hur avlägsen kultur hon representerar vet jag inte exakt, men någonstans såg jag att hon skrev "jag är serb", så den är ju inte såå avlägsen. I alla fall så representerar hon en sextio år modernare syn på kulturen och trots att hon är född och uppvuxen i Sverige, ser hon på invandringsproblemet ur en för mig lite annorlunda perspektiv. Hon ser kulturkrockar i och med invandringen, något som inte på det minsta sätt oroade oss på fyrtiotalet, varför jag inte har haft nog fantasi att fatta den totala isolering som dagens invandrare kan hamna i och därmed oförmåga att styra sina barn.

   När jag läste artikeln för första gången tyckte jag att hon uttryckte sig otydligt och t.o.m. slarvigt men så upptäckte jag att hon har en annan vinkel och en annan tidsålders syn på vad som är norm i den svenska kulturen. Aleksandra pratar t.ex. om en ung flicka. I vår kultur och lagstiftning är den flickan ett barn. I arabiska och en del afrikanska kulturer är hon däremot giftasvuxen för länge sedan och klar att föda barn. 
   Men Aleksandra påpekar faktiskt det verkliga problemet, nämligen att s.k. förövaren går redan hemifrån med en arabisk eller afrikansk uppfattning om fjortonåriga flickors uppgift i livet, så han har väldigt svårt att förstå vad han gör fel, annat än, vad mamman också påpekar - man rör inte vid varandra förrän man är gift med barnet. Det fjortonåriga barnet i mammans kultur är faktiskt en kvinna som är till för att föda sonens barn. 

   Det finns faktiskt en annan aspekt på den invandrade mammans isolering. Hemma har hon säkerligen haft en minimal om någon skolutbildning. Många är analfabeter. Deras mesta utbildning bestod av byskvallret vid vattenpumpen. Genom isoleringen i det nya landet blir dom inte uppdaterade ens på det lilla och på det sättet hamnar dom i ett totalt och så småningom historielöst vakuum.          

   Jag kommer ihåg att jag faktiskt var förvånad att efter bara ett halvår i Sverige vår mamma läste och förstod dagliga tidningen. Jag var faktiskt imponerad, nybliven tonåring som jag var! - Men i grunden även där var det faktum att hon kunde tyska och hade på sin tid dessutom i gymnasiet läst engelska och franska.

   Det var mycket enklare att bli integrerad i det svenska samhället på fyrtiotalet. Sverige behövde arbetskraft. Dom dåvarande invandrarna var tvungna att försörja sig och i och med det kom dom ut på arbetsplatser omedelbart och var tvungna att kommunicera med arbetskamraterna, varför dom även lärde sig svenska enligt naturmetoden. 
   Balterna kom dessutom inte hit med någon artfrämmande kultursyn. Men faster, som jobbade på försäkringsbolaget Trygg, berättade att de infödda svenskorna klagade på att estländskorna pratade estniska i matsalen, varpå dom blev av arbetsledningen ombedda att inte tala estniska på jobbet.
    Jag har filat på det här nu i ett par dagar - men det blir inte bra. - Jag får inte riktigt fram vad jag vill ha sagt. - Det blir liksom bara svamligt - shitt!
    

           

DELA

• 4740
• 
  
• 
  
• Ale 
Aleksandra Boscanin