årets äventyr

  söndagen den nittonde i augusti nådens år tvåtusen och aderton.
   Sista kvällen i Riga. Hotellets internet spökar så att jag måste skriva på Rich text - kommer inte in på Blogger. Även hotellets ljus spökar - mycket intressant liv hära - inte enformigt. Sistlidna natt vandrade jag till toan, väl utkommen från toan släckte jag ordentligt ljuset dära och la mig i slafen. Väl på väg att somna knäppte det till och stora takarmaturen tändes - fullt dagsljus flödar över oss och Moniken hojtar till "Va' håller du på mitt i natten?" Men jag är helt oskyldig, jag höll ju på som bäst att somna in - shit pommes frites!
Redan i fredags, mitt på blanka eftermiddagen knäppte det till i strömbrytarna och plötsligt slocknade smålamporna vid dörren och samtidigt tändes den stora armaturen i taket. Jag släckte taklampan och försökte utan resultat att tända smålamporna. Men när jag tittar till någon kvart senare så har dom dära smålamporna tänt sig alldeles själva - utan min hjälp!  Saken är tämligen så klar - Jonasson vårt husspöke har rest med oss och håller på och  djävlas som han aldrig gjort hemma, men ok, låt han ha lite roligt! När jag så småningom pratade med hotellägaren så visade det sig att det finns en nästan naturlig förklaring till spökerierna, nämligen, att det har med fuktigt väder att göra - de' ni! - Men roligt har vi!
  måndagen den tjugonde augusti samma år. 
   Egentligen hade jag tänkt mig att filosofera över det faktum att Olgas tante, med min hjälp, åkte för sista gången till Lettland när hon hade 83 år på nacken. Varpå jag upptäckte att jag själv har uppnått samma ålder i detta nu och har lyckats åka till hemlandet utan någons hjälp - alldeles för egen maskin. Kan detta vara hela mänsklighetens progress? - Eller bara min privata envishet?    Jag vägrar att känna mig åttiotre år gammal! I planeten känner jag mig absolut inte äldre än cirka lite för ung.
Med oss som presenter hade vi Falu brungräddad rutbröd och inte Kalles kaviar - den glömde jag nämligen hemma i kylskåpet. Vi kommer att ha kaviar till nästa Jul. - Välkomna hela världen på kaviarträff! 
   Förra året hade vi lite yvigare presentkollektion med oss. Vi hade utökat den med Marabos, dom tunn-tunna bladen, så kallade Nobless med apelsinsmak. Dessa smälte av värmen på resan ihop i stora sjok - fiasko, varför vi den här gången köpte med oss Marabo helnötkakor istället, men det blev ännu värre - när jag tog fram dom ur packningen var hela kakorna flytande, enda lyckan var att inpackningen av kakan numera är av tillsluten plast. Varpå geniet i mig la kakorna plant och satte på air conditioner på fullt pådrag i rummet. Efter fyra timmar i iskallt rum, var kakorna åter hårda och även lika ätbara som förut. - Större problem än så har vi tydligen inte, om man inte fäster sig vid att vi inte kan gå och dansa och knappt kan stappla o.s.v.
   Det värsta är att jag fortfarande vägrar att känna mig som en gaggig onkel - eller ens som ordentligt vuxen. Det är fara värt att jag kommer att dö i otakt med min värdiga? ålder, i alla fall när det gäller knoppen, där under är man nog ganska skranglig.
   Ja, just det, eftersom Karin kategoriskt meddelade att Abbasillen och Kalles kaviar finns att köpa på Rimi så köpte jag åt henne en rosa glasälg - en riktigt kitchig sådan, men lämplig t.ex. som brevpress.